Tag: Christobal Rios

PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

PIC: Broken Pieces. Det där Seven blir t f borgdrottning.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Broken Pieces är SPÄCKAD. Om den förra delen i serien var som en andhämtning, med fördjupning, lugn och plats för känslor och medmänsklighet, så är det som om manusförfattarna den här gången måste ta igen den förlorade tiden och späcka det här avsnittet med information. Får på nytt känslan av att man i första halvan av serien talar i gåtor, och sedan måste proppa in massor med svar när säsongen börjar närma sig sitt slut – lite som i andra säsongen av Discovery, som också var bitvis frustrerande att se på.

Soji och Picard anländer i alla fall till La Sirena, och kaptenen där – Rios – reagerar ytterst märkligt när han ser Soji. Det här får Raffi (måste allas namn börja på r?) att sätta igång en egen liten privatdeckarundersökning. Bland annat frågar hon ut alla Rios hologramkopior samtidigt, en sån där scen som skådisen som spelar Rios måste ha älskat. Varje hologramfunktion har ju olika manér och dialekter – samtidigt som de alla spelas av en och samma person. (En stor grej här är ju då att den maskinansvarige pratar skotska – Scottys ande spökar fortfarande i Star Trek.)

Till sist tränger Raffi sig på hos Rios, som valt att stänga in sig på sitt rum. Där får hon (och vi) höra historien om hur det Stjärnflotteskepp som Rios brukade arbeta på mötte två okända personer ute i rymden. En first contact med en man som kallade sig för “beautiful flower”. Den andra var en kvinna som var en exakt kopia av Soji, men hette Jane. Kaptenen ombord på Rios skepp dödade bägge främlingarna, efter att ha fått en direkt order om det av Stjärnflottan. När Rios ifrågasatte dådet tog kaptenen livet av sig. En tid efter det tog Rios karriär i Stjärnflottan slut. Det här är första gången vi får reda på lite mer om Rios förflutna, och varför han inte längre arbetar i Stjärnflottan. Det är också ganska tydligt att han hann bli lite kär i den där Jane, innan hon blev dödad.

Men det här är inte det enda som Raffi Musiker håller på att forska kring i det här avsnittet. Hon, som sedan androidattentatet på Mars agerat privatspanare och försökt lista ut vad som hände bland alla konspirationsteorier som surrat runt, når äntligen ett slags genombrott. Genom att prata med en av holokopiorna av Rios inser hon att den där “conclave of eight” som hon hört talas om är ett konstgjort solystem. Åtta solar som placerades ut runt en planet för mellan 200 000 och 300 000 år sedan. Och det är på den där planeten som Oh och några medsystrar i romulanernas hemliga hemliga polis – Zhat Vash – tar del av dess samlade minnesbank, en varning om vad som skulle kunna hända om syntetiska livsformer utvecklades. En ström av minnen och information som är så mentalt förödande att de flesta av kvinnorna helt sonika tar livet av sig efter att ha tagit del av dem.

En som klarade av den här upplevelsen hyfsat bra var Narissa Rizzo, den romulanska dubbelagenten som ju tjänstgjort i Stjärnflottan samtidigt som hon varit en del av Zhat Vash. En av dem som däremot blev lite konstig av det hela var hennes moster Ramdha. Vi har sett henne tidigare i serien, som en av ex-borgerna på kuben. Hon som blev tossig när hon såg Soji. Eventuellt var det Ramdhas mentala krafter som kortslöt hela den där kuben när borgerna försökte assimilera henne.

Nå, oavsett de där minnenas förödande intensitet, så kanske man ändå kan få undra lite kring vem som placerat dem där, och varför vissa av bilderna i det flöde av minnen som vi tv-tittare får ta del av känns så bekanta. (Som en bild av Data.) Det måste ju därför, antar jag, vara ett budskap skickat från framtiden. Och på något sätt ha att göra med Control, den onda artificiella intelligensen som försökte ta över galaxen i andra säsongen av Discovery. På något vis hänger de här historierna ihop.

Seven dyker som väntat upp igen. Den här gången på borgkuben efter att Elnor kallat på henne genom en fjärrsignal. (Tydligen tillhörde den där sändaren Hugh). Och precis som en del av er skrev i kommentarsfältet till förra avsnittet, så går faktiskt Seven hela vägen i Broken Pieces och förvandlar sig själv till ett slags lokal variant av en borgdrottning. En roll som hon, lite oväntat, verkar kunna gå in i utan några större problem. Hon styr och ställer, sätter igång en självreparerande funktion på kuben och försöker återuppliva borgdrönare och ta kontrollen över ex-borgerna. Men hon tävlar med Narissa Rizzo som samtidigt försöker utplåna alla rester av borgernas existens på kuben – skjuter ihjäl så många hon kan hitta och låter resten blåsas ut i rymden. Men tydligen kom Narissa inte åt alla, för avsnittet slutar med att helt gäng ger sig på henne och brottar ner henne på golvet. Hon lyckas däremot transportera sig bort från kuben innan de lyckas ta kål på henne.

Ombord på La Sirena har Doktor Jurati nu intagit någon form av pånyttfödd skepnad. Hon har erkänt allt hon gjort, lovat att hon ska överlämna sig till myndigheterna när de kommer fram till nästa rymdstation, och sitter och tittar på Soji som bara en vetenskapskvinna kan se på en android som kan äta, dricka och har en krokig tå. Men kan vi verkligen lita på Jurati? Jag är skeptisk, framför allt när det visar sig att romulanen Narek på nytt fått upp spåret på La Sirena, trots att Jurati neutraliserat sin sändare. Det känns som om det kan finnas fler dolda order planterade i hennes huvud.

Soji och Picard har ett litet djupt moment tillsammans, där de pratar om hennes minnen och vem hon egentligen är. Inget superextraordinärt, men för en gångs skull en stund där de två i alla fall försöker att bonda med varandra. Däremot känns det ju lite naivt när Picard på nytt tar kontakt med Kirsten Clancy (Stjärnflottebossen som är så ful i mun) och på nytt ber om hjälp. Clancy är ju allierad med romulanvulcanagenten Oh. Har Picard på nytt röjt alla sina planer för de som faktiskt är hans fiender?

Det här med att Soji faktiskt under hypnos avslöjat för de androidhatande romulanerna var hennes “hemplanet” ligger (alltså platsen där det eventuellt kan finnas fler syntetiska livsformer) är en detalj som lite får ligga på hold under större delen av det här avsnittet. Först mot slutet börjar romulanerna lämna borgkuben för att bege sig dit. Och då får också Soji lite panik över att tiden börjar bli knapp. Planen på att åka till Deep Space 12 och vänta in skepp från Stjärnflottan verkar heeelt seg och tidsödande, så hon tar kontroll över La Sirena med kunskap som hon inte visste att hon hade, och sätter kursen mot en av borgernas transwarptunnlar (som hon inte visste att hon kände till). Hennes myteriförsök går om intet när kapten Rios visar sig ha en lite speciell override på alla säkerhetssystem ombord på hans skepp. Om han bara sjunger en liten sång så kan han återta kontrollen över skeppet (en säkerhetsfunktion som man ju hade önskat att de olika upplagorna av Enterprise hade haft genom åren). Men efter lite gaggande fram och tillbaka så enas alla inblandade om att åka direkt till syntarnas hemplanet genom den där tunneln. Men överraskningarnas tid är inte över. Där transwarpförbindelsen öppnar sig finns Narek och hans skepp, och han passar på att följa efter dem in i tunneln.

Pust! Förlåt för att jag rapade upp så mycket av handlngen, men var tvungen att sortera mina intryck lite grand. För det var ju mycket som hände. Och samtidigt ingenting. Broken Pieces är så tydligt en uppladdning till de två kommande finalavsnitten. Trots att det här är en serie som i sitt första visningsfönster släpper ett avsnitt i veckan, så är den ändå upplagd som ett jättelångt avsnitt. Och hur amazing jag än tycker att det är med alla omsorgsfulla detaljer, referenser, utspridda fördjupningar och omväxlande innehåll, så är jag ändå lite besviken efter de flesta avsnitten.

Förutom tidsresor så är jag inte heller särskilt förtjust i profetior som dramaturgisk motor. Och den här serien känns väldigt mycket som en berättelse där ingen av huvudpersonerna egentligen själv driver handlingen framåt. De är mer som kugghjul i ett obevekligt maskineri, som när det väl satts i rörelse inte går att stoppa. Lite predestinerat, liksom. Och kanske har allt dessutom utlösts av att någon romulan eventuellt över- och feltolkat en varning som skickats genom tiden. Det kan ju uppstå lite missar i kommunikationen då. Lite som när bokstavstroende följer heliga skrifter.

Trots dessa invändningar, så var det förstås ett rätt tungt avsnitt. Men jag kände mig lite stressad, och det var delvis lite sympatistress för vad som väl ändå måste ha varit allt mer stressade manusförfattare.

Betyg: 8/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 8/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 766 tv-avsnitt.

PIC: The impossible box. Det där Picard äntligen träffar Soji. Och Hugh.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?

Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.

Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.

Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.

Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.

Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.

Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.