VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 1. Det om borgdrönarnas virtuella paradis.

Det här är ju faktisktVoyagers sista chans att få till en riktigt maffig cliffhanger avslutning på säsongen, eftersom den kommande, sjunde, omgången av serien också är den sista. Så vilket ess är det som man slänger ut på det spelbordet för att uppnå den effekten? Jo, men självklart blir det borgfest. Igen. I ett avsnitt som egentligen mest av allt är Janeways egen cover på Picards assimilering till borg. Och för att det hela inte ska kännas som en upprepning så slutar avsnittet med Janeway, B’Elanna och Tuvok är förvandlade till borger. Tre huvudpersoner med implantat och allt. Ät det, Picard!

Vägen till assimileringen går via upptäckten av Unimatrix Zero, ett slags virtuellt paradis där vissa av drönarna (de som har en särskild genetisk avvikelse) tillbringar tiden då deras kropppar regenereras. Här har ingen implantat i ansiktet eller kroppen, utan alla är fullständigt fria att leva och vara som man vill. Men när man sedan vaknar upp som drönare igen så minns man inget av Unimatrix Zero. Det är liksom som en pågående dröm som du bara kan få access till när du sover. Och det är in i Unimatrix Zero som Seven glider en natt när hon regenereras. Hon minns inte något av några tidigare besök i unimatrixen när hon kommer dit, men så småningom börjar hon komma ihåg. Den där snubben som är så trevlig mot henne, är inte han kanske hennes unimatrix zero-pojkvän.

Andra hade kanske blivit glada av att återfinna sitt livs kärlek, men Seven freakar förstås. Blir oerhört stel. Hon kan tänka sig att slåss för att försvara unimatrixen, men bara om hon aldrig någonsin tvingas till att hångla med sin virtuella pojkvän. Samtidigt är borgdrottningen regenereringsdrömmarna på spåren. Det här är exakt den typen av verksamhet som hon inte tolererar. Och hon känns härligt medeltida när hon hugger huvudet av sina drönare och börjar rota i deras huvuden för att förstå hur man länkar upp sig till paradiset.

Så givetvis söker man hjälp hos Janeway, som genom lite tankeöverföringshjälp från Tuvok kan komma på besök i unimatrix-nollan. Men under hennes besök där så angrips platsen av borger. I brist på andra sätt att förstöra det virtuella paradiset, så skickar borgdrottningen sina krigare dit för att döda och sabba. Så nu är det plötsligt skarpt läge igen mellan Janeway och borgdrottningen. Drottningmöte! Och Janeway ser för sin egen del här en chans att för första gången på riktigt hota borgerna. Man konstruerar ett virus som får unimatrix zero-drönarna att minnas vad de varit med om, så att de kan bli en motståndsrörelse inom borgkollektivet. Och för att plantera viruset inuti borgernas kollektiva medvetande så låter Janeway, Tuvok och B’Elanna sig fångas och assimileras. Fast att det var ett medvetet val att bli tillfångatagna inser vi först i slutet av avsnittet.

Det här var ett späckat avsnitt, med många vändningar. Som jag hintat om tidigare så tycker jag att drivet i berättelserna blivit bättre den här säsongen, och man väver samman intrigtrådar och handling mycket elegantare än i det gamla systemet med en tydlig a- och b-handling som de andra upplagorna av Star Trek-serier ofta höll sig till. Jag tycker också att avsnitten ser bättre ut, som att man antingen fått en högre budget och/eller en bättre specialeffektsavdelning.

Borgernas kuber börjar också snart kännas som ett “home away from home” i Voyager. Deltakvadranten verkar krylla av borgskepp, samtidigt som de inte längre utmålas som den där helt oövervinneliga fienden som de var i The Next Generation. Så mitt helhetsintryck är nog ändå att man fick till en riktig rökare här. Att intrigen på många sätt är helt orimlig hann jag inte ens tänka på, så mycket hände det. Dessvärre fanns det rätt så mycket tid att fundera på den problematiken under del 2 av det här äventyret. Men det återkommer vi till i nästa blogginlägg, tänker jag.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 636 tv-avsnitt.

Star Trek VIII: First Contact. Det med tidsresan, borgdrottningen och mänsklighetens första kontakt med aliens.

Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.

First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.

Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).  

Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation. 

Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen. 

Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom. 

Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus den här gången? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam kanonrespekterande tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?

Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?

Betyg: 8/10

Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.