ENT: Shadows of P’Jem. Gisslandramat med vulcaner, andorier och Coridaner.

Vad är dealen? 

Tydligen så är inte vulcanerna okej med att man röjer deras hemliga avlyssningsstation för andorierna, som sedan i sin tur spränger både den och vulcanernas heliga tempel i luften. Det som började som Jon Archers upptäckarglädje kring gamla vulcanska tempel har nu lett till bottenfrysta juridiska relationer mellan Jorden och Vulcan. Så pass ansträngda att vulcancerna nu vill att T’Pol avbryter sin tjänstgöring på Enterprise. Archer tycker att hon ska stanna, och tjatar på henne att försöka få beslutet upphävt. T’Pol ska alltså fundera på hur förtjust hon egentligen är i mänskligheten. Något hon har gott om tid till medan hon är fastbunden med Jon Archer i ett gammalt uthus..

Och handlingen är ungefär att…

Vi har redan kunnat konstatera att Enterprise håller sig med en pågående utdragen intrig som återkommer då och då, den om tidsresor och kalla kriget. Men parallellt med den, vad det verkar, långsiktiga storyn så kan tydligen även andra avsnitt få direkta uppföljningar. Shadows of P’Jem är en direkt fortsättning på The Andorian incident. Och precis som i det tidigare avsnittet så handlar det här en hel del om att sitta i fångenskap och planera undsättning, rymningar och annat kul..

Handlingen är en smula komplicerad, så jag var faktiskt tvungen att spalta upp den i punktform för att hålla reda på alla turerna.

  1. Vulcanerna är skitsura på mänskligheten i allmänhet och Jon Archer i synnerhet. Och rätt mycket på T’Pol också. Kunde hon inte ha avstyrt Archers klumpiga hantering av konflikten på P’Jem? Hur som helst så är förbindelserna mellan Jorden och Vulcan ansträngda, och T’Pol får order om att avsluta sin tjänstgöring på Enterprise.
  2. Som ett slags avskedsresa åker Archer och T’Pol på upptäcksfärd till huvudplaneten i det Coridanska systemet. Här är regeringen Vulcan-friendly, men dessvärre visar det sig också finnas rebeller där. Archer och T’Pol hinner inte ens landa på planeten innan de blir nedskjutna av rebellerna. De sätter Archer och T’Pol finkan och begär en massa vapen i utbyta mot deras frihet.
  3. Det blir ganska mycket gymnastiska övningar när T’Pol och Archer försöker komma loss från de rep som binder dem samman. Men när de lyckas så kommer förstås en vakt och sabbar hela deras flykt.
  4. Vulcanerna får reda på vad som hänt och säger till den kvarvarande Enterprisebesättningen att de tar över ärendet. Gör inget dumt!, säger den vulcanske kaptenen till Tucker och Reed.
  5. Varpå de i stort sett omgående bestämmer sig för att försöka befria fångarna., och åker ner till planeten med en skyttel.
  6. Där träffar de på den andoriske bossen som var i farten på P’Jem. Han känner sig i tacksamhetsskuld mot mänskligheten, och det känns väldigt obehagligt. Därför ska han och hans män befria fångarna. säger han.
  7. Men samtidigt som de sätter sin plan i verket, så anländer vulcanernas fritagningsstyrka. Kaos!
  8. Det blir rätt rörigt, men Archer och T’Pol kommer ut ur arresten. Men sen börjar vulcanerna och andorierna jiddra, och märker inte att en av de där rebellerna siktar mot den vulcanske bossen. Ingen utom T’Pol, som kastar sig i vägen, och blir träffad.
  9. Archer utnyttjar T’Pols hjältemod när han övertalar vulcanerna om att hon borde få stanna kvar på Enterprise. Ja, han till och med låtsas att hon är jätteilla däran av skottskadan. När T’Pol vaknar några minuter senare så påpekar hon att det kanske skulle varit bra om hon själv blivit tillfrågad om hon ville stanna kvar på Enterprise. Men egentligen verkar hon rätt nöjd.

Några nya kontakter?  Coridanerna verkar inte supertrevliga, direkt. Varken de där som sitter i den vulcan-understödda regeringen eller gerillaarmén med sina rebeller. Resultatet av Archers besök på planeten verkar på nytt vara fnurror på diplomatiska trådar. Galaxen var en lugnare plats innan Enterprise började fara runt i den.

Vårdslöst beteende?  Det är något av en klassisk Enterprise-hantering när Tucker och Reed inte kan ta en order från en vulcan, utan genast måste dra igång ett eget räddningsuppdrag. Obstinat är ett ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på mentaliteten ombord.

Personlig utveckling: Det är väl egentligen T’Pols och Archers relation som står i centrum i det här avsnittet. Han är frustrerad över att hon inte ens reagerar när hon blir beordrad att lämna Enterprise. Hon…ja, som vanligt så visar inte T’Pol så supermycket känslor. Här verkar verkligen regin ha gått i baklås. Rolltolkningen av T’Pol har under de senaste avsnitten blivit allt mer minimal, och vår vulcanske vän går numera mest runt och verkar vara lite snobbig, överlägsen och oberörd. Ibland lätt illamående.

Matvanor: Den kanske mest intressanta scenen i det här avsnittet blir därför när Jon Archer och T’Pol är tillfångatagna och bundna till händer och fötter, men ändå ska försöka få i sig någon form av gryta som de fått av en butter fångvaktare. Hur de liksom får lapa i sig maten liggandes på marken. Till en början vill inte T’Pol utsätta sig för den här typen av förnedring, men Jon övertalar henne. Det går ju inte att rymma på fastande mage! Sen hittar de en sändare i maten, så det var ju tur att de inte matvägrade.

Sexytime: Hade vissa förhoppningar om bondageerotik när T’Pol och Archer var ihopbundna så länge. Visst, Archer får hela ansiktet fullt av T’Pols tuttar, men i övrigt kändes det faktiskt snarare som någon form av repgymnastik.

Ordväxlat: Jag vet inte riktigt om det här är rätt sätt att få T’Pol på fall, att berätta för henne att hon är som ens farsas rymdskeppsprojekt. När de dessutom är fastbundna i varandra. Jag menar. T’Pol är väl i första hans en individ, inte en sak? Eller?

ARCHER: You’re not responsible for what happened. You didn’t have any idea that your people had installed a listening post, or that there were Andorian commandos there.

T’POL: Enterprise had no good reason to visit a Vulcan sanctuary. I had the opportunity to protest but I chose not to.

T’POL: It’s clear that living among humans has caused my reasoning to become compromised.

ARCHER: I think I understand. You’re running away because you’re afraid to become one of us.

T’POL: I am not running away.

ARCHER: Then why aren’t you fighting this transfer?

ARCHER: Your people took something away from my father that meant a lot to him. They’re not going to do the same thing to me.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon verkar gilla den. Men hon tänker inte låta det synas i onödan.

Jag hade lite svårt att förstå logiken i det här avsnittet. Jo, jag förstår att man på olika sätt vill visa på slitningarna mellan Vulcan och Jorden, på ett både storpolitiskt och personligt plan. Men så är det bara det här med den andoriske ledaren som plötsligt blandas in i leken. Han som inte orkar vara i tacksamhetsskuld till någon, och därför dyker upp på en främmande planet för att hjälpa till att frita Jon Archer och T’Pol. Känns ju verkligen jätteorimligt. Man förundras ju också över den förunderliga underrättelsetjänst som andorierna måste ha tillgång till, eftersom de dyker upp på planeten bara typ ett dygn efter att Archer och T’Pol blivit tillfångatagna.

Sedan kryddar man ju det här avsnittet med lite extra action, och ovanligt många statister. Men är det inte för att kompensera ett egentligen rätt menlöst manus? Å andra sidan, nu när jag har kommit så här pass långt i Enterprise att jag ändå kan ana mig till vissa berättarstrukturer, så är det kanske bara att gilla läget. Vissa avsnitt är helt enkelt actionbetonade, och bjuder inte på så himla mycket mer tuggmotstånd. Framför allt inte när man lyckas få in T’Pols tuttar i manuset. Hela grejen med att T’Pol gillar att vara på Enterprise förstod vi ju redan när hon gav upp sitt äktenskap för att fortsätta att hänga med homo sapiens-snubbar.

För övrigt verkar det finnas en ny bugg i WordPress, så det är oerhört svårt att tagga vulcanska och klingonska ord, på grund av användandet av ‘-tecknet. Mycket frustrerande.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 677 tv-avsnitt.

ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.

VOY: Renaissance Man. Det där Janeway blir kidnappad och hololäkaren blir en mullvad i fullt shapeshiftermode.

Lite motigt att skriva om det här avsnittet. Det var några dagar sedan jag såg Renaissance Man, och det har nog inte riktigt vunnit på att få ligga och marinera i hjärnan. All “slutet på serien”-feber jag eventuellt kunde uppbåda rann faktiskt av mig efter det här. Jag hade förväntat mig att intensiteten i serien skulle höjas mot slutet, men det här var ett ganska ordinart äventyr. Visst, det är ett kidnappningsdrama med ovanligt många vändningar och extra allt, men i grunden är det här trots allt en story jag har sett några gånger nu.

Det börjar med en kidnappning, där någon ur Voyagers besättning blir tagen till fånga och sedan en upplösning som till stor del bygger på att någon från fiendesidan, eller det “onda laget”, ändå visar sig ha både moral och ett hjärta av guld (en så kallad Mook-Face Turn). Kanske är min misstro mot den här typen av intriger en fråga om tidsanda. Förr var det eventuellt lite enklare på att tro att folk hade moral och samvete under sin hårda yta. Kanske har det desillusionerade 10-talet gjort mig för cynisk för att kunna köpa den här typen av storylines? Eller så är det (mer troligt) lite slappt hantverk från producenterns och manusförfattarnas sida som får mig att känna mig lite uppgiven.

Valet av veckans skurkar innebär faktiskt det tredje framträdandet av de där lite lustiga figurerna som kallas för Overlookers. De som första gången dök upp i Tinker, Tenor, Doctor, Spy och sedan sögs in i tomrummet i The Void. Den här gången är det två Överseende som brutit sig ur den där datorstyrda Hierarkin som man lever i, och startat en egen liten kriminell frilansverksamhet. Grundplåten för rörelsen har man tänkt ska vara försäljningen av Voyagers warpkärna på svarta marknaden.

Janeway hålls som gisslan, medan hololäkaren är den som får i uppgift att leverera warpkärnan. Om han inte klarar det kommer Janeway inte att överleva. Hololäkaren kan ju lätt ta andras personers form, så han låtsas helt enkelt vara Janeway när han anländer till Voyager. Men ju mer komplicerad som planen för att stjäla warpkärnan blir, desto fler personer måste hololäkaren utöka sin repertoar med. Både Chakotay och Kim blir nedsövda och förvarade i olika skåp i Voyagers bårhus under tiden som hololäkaren tar deras plats. Även B’Elanna blir ersatt av hololäkaren då och då, varpå de där superskojiga förväxlingskomedisituationerna givetvis uppstår. Som att Paris vill hångla med den som han tror är B’Elanna men som egentligen är en förklädd hololäkare (en liten repris från den där gången när hololäkaren tog över Seven of Nines kropp).

Det blir till sist Tuvok som avslöjar hololäkarens hemlighet. En ganska enkel ledtråd som han snappade upp var till exempel det här att Janeway (när hon spelas av hololäkaren) går och småpratar med personer som inte finns. Det blir visst så när de två Overlookers-typerna kommunicerar med hololäkaren med han han håller på med annat. Så här i efterhand inser jag att hololäkarens indiskreta sätt kanske var medvetet. Ett sätt att åtminstone väcka vissa misstankar om att något skumt är på gång. Hololäkaren lyckas ju faktiskt sno warpkärnan, men han har också skickat en gömd kod kodat i ett felaktigt spelat musikstycke som avslöjar var Overlookersskeppet finns.

Overlookersgubbarna hade förstås inte en tanke på att återlämna kaptenen, utan tänker släppa av henne på någon planet som man passerar. Hololäkaren, däremot, vill man gärna behålla för framtida bruk. När det här står klart uppstår handgemäng och slagsmål i Overlookersskeppets maskinrum. Slagsmålet slutar med att den snälle Overlookergubben slår den elake i huvudet så att han blir medvetslös. Den elake var ju en mobbare, då kan det bli sådär att ett mobboffer bestämmer sig för att slå tillbaka.

Det är klart att det är lite kul att hololäkaren får leka maskerad genom ett helt avsnitt (även om det ju förstås i realiteten innebär att det är alla de andra skådespelarna som får spela hololäkaren under korta stunder). Hur som helst blir det en helt ny take på kurragömma för skurkar ombord ett rymdskepp. Mest av allt gillar jag förstås scenen där hololäkaren fyllt ett helt holodäck med kopior av sig själv. Lycka till att hitta rätt flinskallig läkare där, liksom.

Men hololäkaren måste förstås också förnedras lite i det här avsnittet, det verkar ju höra till. Mot slutet av avsnittet håller doktorns program på att krascha, efter att Overlookers-typerna fyllt hans matris med för mycket information. När doktorns program håller på att desintegreras bestämmer han sig för att berätta alla sina hemligheter för sina kollegor på skeppet. Lite onödigt, eftersom det visar sig att B’Elanna lyckats radera all onödig information under hans dramatiska utspel. Det som börjar med mord riktade till kapten Janeway.

EMH: I’ve had something on my conscience for a long time. After I was first activated, I kept a record of what I considered to be your most questionable command decisions. It’s in my personal database. I hope you’ll delete the file without reading it. Mister Tuvok, I violated the most sacred trust between a physician and his patient. I told Mister Neelix about the cutaneous eruption you developed on your. That was indiscreet. I hope you can forgive me. Ensign, at your recital last month, I told Lieutenant Torres that your saxophone playing reminded me of a wounded targ. I should’ve put it more delicately. I’m sorry. Seven.

SEVEN: You should remain still.

EMH: You have no idea how difficult it’s been, hiding my true feelings all these years, averting my eyes during your regular maintenance exams.

(He goes down on his knees in front of her.)

EMH: I know you could never have the same feelings for me but I want you to know the truth. I love you, Seven.

SEVEN: Your cognitive algorithms are malfunctioning.

EMH: Goodbye, my friends. Speak well of me.

Ett lite påhittigt standardavsnitt, så ska man nog se Renaissance Man. Men trots ett hyfsat underhållningsvärde så känner jag mig besviken. Jag hade faktiskt väntat mig lite mer i slutspurten av den här serien.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 660 tv-avsnitt.

VOY: Friendship one. Det om vänskapssonden som utlöste en katastrof.

Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.

VOY: Spirit Folk. Det där holodäcksinvånarna vill bränna Federationister på bål.

Vi är tillbaka i den lilla irländska holodäcksbyn Fair Haven, där Janeway blev ihop med en holokille för några veckor sedan. Ett holodäcksprogram som är så populärt bland personalen på Voyager att det nästan håller på att braka samman. Tekniken bakom programmet är överansträngd, och det börjar dyka upp en massa buggar i programmet som ingen riktigt verkar ha koll på. Den allvarligaste av dem är att folket i Fair Haven börjat få ett något mer förhöjt medvetande. De har helt enkelt börjat lägga märke till alla konstiga saker som gästerna från Voyager har för sig.

På puben sitter de och skvallrar förskrämt om hur de besökarna försvinner mitt framför ögonen på dem, hur någon lyckas laga en punktering som genom trolleri och hur en annan av byns nykomlingar verkar kunna påverka vädret. Det kanske mest graverande beviset på att något riktigt konstigt är i görningen är när några av byborna ser Tom Paris förvandla stackars Maggie O’Halloran till en kossa (ett ganska drastiskt practical joke när Paris vill retas med Harry Kim som är ute på en dejt med henne). Alla tecken tyder på en och samma sak, enligt byborna: svart magi.

De allt mer självmedvetna holograminvånarna bestämmer sig för att ta tag i problemet. Det innefattar bland annat att ta Tom Paris och Harry Kim till fånga. Janeway är fortfarande lite för kär i sin pojkvän Michael Sullivan för att tvångsavsluta holodäcksdriften och riskera att han raderas, det är tydligen den enda lösningen för att få rätt på det allt mer trilskande Fair Haven-programmet. I stället skickar hon in hololäkaren, tanken är att han i rollen som byns präst ska kunna rädda Tom och Harry. Han blir givetvis också fastbunden vid en stol, och dessutom förs hans program över till holodäckets matris. Nu går det inte att ens tvångsavsluta programmet för att lösa problemet.

För att stävja det man tror är Voyagerbesättningens svarta magi läser byborna besvärjelser, genomför förhör under hypnos och börjar till och med förbereda sig för att kanske bränna sina fångar på bål. Janeways metod för att ta sig ur den här knipan är lika enkel som dramaturgiskt mesig. Hon berättar helt enkelt sanningen för Michael Sullivan, och visar honom Voyager. Eller, ja, en variant av sanningen ska man kanske kalla den information hon delar med sig av. Övergripande saker, som att hon och de andra lever på ett rymdskepp, förklarar hon för Sullivan, men utelämnar mindre detaljer som att Fair Haven och att alla dess invånare bara är en fantasiskapelse. Sullivan låter sig i varje fall övertygas av Janeways bekännelse, och på något extremt myndigt sätt övertalar han sedan byborna att lugna ner sig. De nya gästerna från Voyager må ha vidunderliga krafter, men de gör ju inget illa med dem, hävdar han. Ja, förutom den där ko-förvandlingen då.

Så Janeway får behålla sin pojkvän, och Voyager sin irländska idyll, men inte i samma omfattning som tidigare. Det fixar inte holodäckstekniken ombord. Men att allt fortfarande vilar på en enda stor lögn låtsas varken Janeway eller manusförfattarna om. Inte i det här avsnittet i varje fall.

Jag gillar upptakten, där Fair Havens invånare på sitt sätt revolterar mot sina mystiska gästerna, de som uppför sig som hemmasnickrade kolonialherrar i ett lydrike där de faktiskt kan bestämma allt. Men sen är det inte lika festligt att upproret genast utmynnar i vidskepelser och nästintill lynchning och häxbränning. Framför allt är hela problematiken kring hologrammens rättigheter egentligen minst lika infekterad och konstig när det här avsnittet är slut som det var när det började.

Hur man än vrider och vänder på saken så skulle ju ett revolutionärt hologram kunna ha ett case kring hur Federationen delar in sina hologramslavar i olika kaster, med olika tillgång till matrisen, sanningen och självbestämmande. Vissa, som Michael Sullivan, kommer aldrig att vara något annat än Janeways sexslav. Så är det ju bara. Även om han inte vet om det själv. Det här är ju också något som man snuddat vid men inte velat ta tag i på allvar, både när hololäkaren övertygar Janeway om fördelarna med att ha en holo-lover, och när han övertygar kaptenen om att hon borde bevilja hans avskedsansökan (då när han höll på att bli operastjärna på en matematikintresserad planet).

Spirit Folk var väl tänkt att vara ett lättsamt och komiskt avsnitt, men kanske är det ett tecken på att man inte helt lyckats med det när jag sitter och skriver ett långt blogginlägg om holograms mänskliga rättigheter i stället för allt tokroligt som händer i det här äventyret. Men så blir det när man skriver blogginlägget några dagar efter man sett avsnittet, och hunnit problematisera sönder det för sig själv. För övrigt, tänk vad intressant det här avsnittet hade blivit om någon verkligen hade blivit bränd på bål i Fair Haven. Det hade verkligen ställt saker och ting på sin spets.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 627 tv-avsnitt.

VOY: Collective. Det med barnen från Borgkubsfjället.

Voyagers besättning måste vara lite mer försiktiga när de är ute och kör med sina skepp. I förra avsnittet blev Seven och Tuvok tillfångatagna av elaka gladiatorspelsorganisatörer, den här gången är det Chakotay, Paris, Neelix och Kim som spärras in i en borgkub. Ja, egentligen inte Harry, han ligger avsvimmad under däck på Delta Flyern och upptäcks inte av borgdrönarna när de samlar in sina fångar efter att ha sugit in skeppet i sin kub.

Men så består besättningen ombord på kuben inte heller av några fullfjädrade borgdrönare. Tvärtom, de som styr och ställer på just den här kuben är en handfull borgbarn. Resten av besättningen har slagits ut av ett elak sjukdom, bara kidsen som var inneslutna i sina tillväxtkammare klarade sig. Men The Kids from Borg inte helt mogna för sina uppgifter. Eller ens särskilt många till antalet. Den totala styrkan består av fyra pojkar och en flicka, och så en bebis som ligger i någon form av tillväxtkammare.

Det blir Seven of Nines uppgift att fungera som ett slags kombinerad medlare och Mary Poppins under det här äventyret. När Janeway väl spårat upp sina försvunna besättningsmän är hennes plan att försöka att få kidsen att hoppa av från Team Borg och flytta över till Voyager i stället. Men trots flera värvningsförsök från Seven of Nines sida så går det rätt trögt. En av tonårskillarna på kuben har tagit på sig ledarrollen, och är väldigt militant i sin sköra Borgidentitet. Men Janeway har en plan B i bakfickan. Hon har laddat upp med en dos av det där viruset som dödat resten av borgerna ombord. Ja, det är sant. Janeway överväger att döda små barn i det här avsnittet.

Borgkidsen, å sin sida, försöker använda sin gisslan för att förhandla till sig utrustning så att de kan ersätta skadade maskiner och på nytt koppla upp sig till borgkollektivet. Det är bara en hake. Borgkollektivet är inte intresserade av den här kuben. På grund av infektionsrisken har man beslutat sig för att lämna just det här skeppet åt sitt öde. Kidsen ombord slåss alltså för ett imperium som inte vill veta av dem. Som gjort dem föräldralösa, skulle man till och med kunna säga.

Det är ganska många turer fram och tillbaka i det här avsnittet, några för mycket, faktiskt. Men när den elaka översittarborgkillen väl dör av en skada så har Seven inga problem att få de andra barnen att byta sida. Det hjälper förstås till att skeppet håller på att gå under, och att alla kidsen fått veta att borgkollektivet övergett dem. Seven är nu Mary Poppins på heltid, med fyra exborgbarn att ta hand om på Voyager (vad som händer med bebisen är mer oklart).

Det är något djupt fascinerande med det här med Borgbarn. Så otroligt obehagligt, men samtidigt också lite coolt med de här ungarna som har försedda med en massa teknikimplantat. Lite extra rörande blir det i det eftersom barnen inte riktigt behärskar sin borgidentitet till fullo. Det aldrig särskilt rika borgdrönarordförrådet blir ännu torftigare hos de här kidsen. Det blir mest de enklaste kommandona och formuleringarna som återkommer gång på gång – det vill säga i stort sett alla Sevens favoritutryck.

Jag är alltså väldigt positiv till den här juniorborg-divisionen, även om själva avsnittet blir tjatigt på några ställen. Det är också lite obegripligt för mig att man inte kopplar samman den här sjukdomen med det Borgvirus som ju drabbade Seven för någon säsong sedan. Det hade väl ändå varit ett ganska bra sätt att knyta ihop de två intrigerna på?

En annan sak jag tänkt på: att det är hemskt gulligt att man i början av det här avsnittet tar upp TNG.s pokertradition igen. Inget är väl mysigare än att se de annars så renhåriga och överjagstarka federationsrepresentanterna sitta och bluffa och lura varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 626 tv-avsnitt.

Samaritan Snare. Det med gisslandramat och hjärtoperationen.

tng samaritan 5Om Enterprise besättning hade varit ute och tågluffat när de var tonåringar hade de troligtvis blivit rånade på hela alla sina pengar cirka två timmar in på resan. Lite så känner jag inför säkerhetstänket ombord när Riker stng samaritankickar en ensam La Forge över till ett paklediskt skepp utan några tankar på hotbild, och utan att lyssna på Trois varningar om hotbild. Efter bara några minuters konversation med besättningen ombord det paklediska skeppet så är han redan helt övertygad om att de är långsamma och svagsinta. Men bakom den tröga ytan finns en hjärna fullt kapabel till onda ränker. La Forge tas som gisslan, de vapensystem som framstått som primitiva ombord det paklediska skeppet är i själva verket avancerade och dödliga. I utbyte mot La Forge kräver paklederna att få tillgång till all information på Enterprise datorsystem. Riker & co sitter i skiten, helt enkelt.

tng samaritan 4Samtidigt är kapten Picard på väg till Stjärnbas 515 för en hjärtoperation. Det blir en hyperdramatisk operation, och det visar sig att den enda kompetenta hjärtkirurgen som kan lösa problemet är Pulaski, som ju är ombord på Enterprise, som ju befinner sig mitt uppe i ett gisslandrama. Ska man hinna lösa gisslandramat innan Picard dör på operationsbordet? Ska man välja bort La Forge till förmån för en överordnad? Drama!

Det här är ett manus som lyckas vaska fram suspense och dödliga deadlines genom två inte helt originella historier. Men genom att väva ihop handlingarna så blir det till slut ett riktigt hyfsat rafflande avsnitt. Jag kan inte låta bli att med en rysning tänka tillbaka på i jämförelse ofta primitivt sammansatta manusbyggena i TNG:s första säsong.

tng samaritan 3Sen tycker jag ju verkligen att paklederna är otäcka. De är som något slags paddor i människoform. Deras begränsade ordförråd, några få fraser om upprepas gång på gång, gör att de snarare framstår som obehagligt nollställda inför omvärlden än korkade. Paklederna fick tydligen vänta till Deep Space Nine innan de fick screen time igen i Star Trek-universumet, men för mig kommer de alltid att vara favoritskurkar. På riktigt. Jag tyckte att deras lofi-obehaglighet var mycket värre än klingonernas mer operamässiga ondska.

tng samaritan 6Den egentliga höjdpunkten i det här avsnittet är väl egentligen Wesley Crusher och Picards färd till stjärnbasen. Kaptenen är nervös inför sin kommande operation, och unge herr Crusher spänd inför tanken att sitta inträngd i en liten skyttel ihop med sin lätt folkilskne chef i sex timmar. Och visst går det lite knöligt till en början. Vem ska lära Wesley att inte prata med en barnlös person om att hen skulle bli en bra förälder? Eller fråga en ogift person om hen inte känner sig ensam? Men på många sätt får vi reda på mer om vad som döljer sig bakom Picards reserverade yta i det här avsnittet än vi fått tidigare. Och kanske en gnutta av samma sorg som skymtats i vissa av originalseriens avsnitt hos kapten Kirk. Mitt-i-livet-krisen när man eventuellt ångrar att man vigt sitt liv åt federationen.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 145 tv-avsnitt.