ENT: Impulse. Det med vulcanzombierna.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Det är lite kul att den allt märkligare tillvaron i The Expanse verkar öppna upp för raka och rätt härliga flirtar med genrefilmen. Som den här zombiehyllningen.

Enterprise snappar upp en nödsignal från ett vulcanskt skepp, Seleya. När man kommer dit för att undsätta så ser hon mest ut som ett drivande vrak. Väl inne i skeppet upptäcker man (lite för sent) att hela besättningen finns kvar ombord, men att de förvandlats till okummunicerbara zombieliknande varelser. Nu finns det inte längre något som håller tillbaka den vulcanska våldsamheten och ilskan – men av någon anledning får det också vulcanerna att se ut som levande döda. De visar sig däremot vara smarta zombies, som vet hur man använder skeppets funktioner för att göra det omöjligt för inkräktarna att ta sig därifrån. I alla fall levande.

Hur blev det så här då? Jo, de skeppsbrutna zombievulcanerna befinner sig mitt i ett asteroidfält med stenar fulla av terrellium. Ämnet, som verkar vara det enda som kan skydda skepp från områdets märkliga anomalier, gör tydligen dessutom vulcaner galna, och efter en kort tid ombord på det vulcanska skeppet så börjar även T’pol bli påverkad. Och knäpp.

Jag tycker att det här är ett av de mer lyckade Enterprise-avsnitten på länge. Det känns som om man haft riktigt kul med alla zombiejakter, bakhåll och plötsliga utbrott av galenskap. Som i teasern, där T’Pol är spritt språngande och paranoid. Handlingen hoppar sedan tillbaka en dag, till tiden för anropet från Seleya. Och så får vi alltså följa med T’Pol in i galenskapen.

Måste kanske plocka ut några favoritscener. Som när Reed, Archer och de andra måste balansera på en smal balk över en gapande hål i golvet för att undkomma zombierna. Precis som det också är schysst att man avslutar T’Pols helvetesdygn med en lite härlig zombiemardröm. Och, förlåt att jag tjatar om tredje säsongens realism, men visst är det ett ovanligt deppigt besked som doktor Phlox får ge i det här avsnittet. Att det är för sent för att kunna bota zombievulcanerna, och att de måste lämnas åt sitt öde på skeppet – som i och för sig exploderar när Enterprisecrewen dragit därifrån. Zombievulcanerna behövde helt enkelt inte lida så mycket i ensamhet ombord på skeppet Seleya. Ja, till och med Tuckers utflykt in i asteroidbältet var rätt kul.

Bland det kanske mest omvälvande i det här avsnittet, var att Jolene Blalock (T’Pol) ju nästan är riktigt bra den här gången. Kanske lite lättare att skådespela om man har lite mer att jobba med mer än att bara se sur ut hela tiden.

För övrigt, inte så mycket mat eller sex i det här avsnittet. Däremot lite Filmhistoria: I T’Pols dröm tittar man på en komedi på filmkvällen. Men vi får aldrig veta vilken. 🙁

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 5/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 719 tv-avsnitt.

ENT: Carbon Creek. Det med vulcanernas första kontakt med människorna.

Vad är dealen? 

T’Pol berättar en riktig skröna över några glas vin i befälsmatsalen på Enterprise. Tydligen var hennes mormorsmor (eller förmoder som T’Pol säger) med på ett vulcanskt skepp som störtade på Jorden. Hon och hennes besättning levde bland människorna i tre månader innan de blev räddade och kunde åka hem igen. Och de lämnade faktiskt kvar en besättningsmedlem på Jorden. Han var så fascinerad av mänskligheten att han inte ville åka hem tillbaka. Eller så var det bara det att han gillade baseball.

Berättelsen väcker viss uppståndelse hos Tucker och Archer, som eventuellt måste omvärdera allt man lärt sig om vulcaner och människor. Men då bestämmer sig T’Pol för att lite listigt låtsas som att det kanske bara var hittepå alltihopa. Men på sitt rum har hon samma börs som T’Mir hade med sig när hon sålde patentet för kardborrband, stålar som en ung, fattig kille skulle få i gåva för att använda till sin universitetsutbildning. Vem sa att vulcaner inte känner sympati, empati och medkänsla? I alla fall när det gäller högre utbildning.

Och vad betydde den där repliken om att Neil Armstrong kanske inte var den första människan på månen?

Några nya kontakter? 

Jo, men här ägnar sig Enterprise alltså på nytt åt Star Trek-historierevisionism, eller utnyttjar åtminstone prequelens frihet. Att lägga in ett vulcanskt övervakningsskepp och ett inkognitobesök i tidslinjen för den här serien förtar faktiskt en hel del av charmen från den “officiella” förstakontakten som vi sett på film. Lite onödigt kanske?

Vårdslöst beteende? Säg en av de vulcanska reglerna som man inte bryter mot här? Räddar folk från gruvor, spelar biljard för pengar. Det är väl bara exponeringen av öronen som man hoppar över (jag tycker nog att en örontäckande frisyr kanske är en lite väl svag förklädnad). Men eftersom det här avsnittet utspelas redan på 50-talet så kanske man inte var färdiga med regelverket kring den här typen av kontakter mellan civilisationer?

Personlig utveckling: T’Pol kan hitta på bra historier som, eventuellt, inte är sanna! Hon har också en antik människobörs i ett skåp i sin hytt. Om bara några fragment av berättelsen som T’Pol berättar här är sann, så förklarar det en del av hennes fascination för Jorden och dess befolkning.

Matvanor: Här är det mest vindrickandet på Enterprise som är i fokus. Jag har fortfarande inte fått några riktigt bra svar på hur mycket vin, mat, frukt och kött som det där rymdskeppet har på sina lastdäck. Man verkar ju ha begränsad tillgång till replikationsteknik.

Sexytime: Att låta T’Pols förmoder T’Mir byta tröja bakom ett lakan, med en ekivok skugga högst synlig för tv-tittarna, kanske låter som en desperat manöver för att få visa tuttar i tv. Men det betyder inte att producenterna för den här serien säger nej till ett sånt förslag.

Det här kändes som… 
Även om jag uppskattar en utflykt utanför Enterprise, och T’Pol-skådisen XX klädd i vardagskläder så blir det här inte riktigt så spännande som jag hoppats. Tvärtom, avsnittet är berättat i något märkligt segt tempo som blir ännu mer stumt med tanke på att större delen av berättelsen är olika vulcaner som tittar uttryckslöst på varandra och andra. Jo, man skulle ganska lätt kunna klippa ihop en parodi på det här avsnittet.

Det absolut roligaste med hela den här historien? Att kardborrband är en uppfinning från Vulcan. Jo, ni förstår kanske vilken SKRATTFEST det här är. Ändå så finns det något charmigt med hela den här historien. Något med femtiotalslooken och alla vulcanernas moody blickar. Det gör att jag Carbon Creek slipper undan ett underbetyg. Men hade Netflix infört den där funktionen där man kan se ett avsnitt med lite högre hastighet så hade jag gjort ett undantag från mina aversioner mot uppspeedade konsumtionsmönster och rekommenderat det för alla som skulle se det här avsnittet.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt

ENT: Fallen Hero. Det med spiondiplomaten som gillar iste.

Vad är dealen? 

Enterprise skickas för att hämta en av T’Pols gamla idoler, ambassadör V’Lar. Hon har brutit mot en massa regler och måste lämna planeten Mazar på stört, under smått förnedrande former. Men egentligen är hon på flykt, hon har samlat in en massa komprometterande fakta om korruptionen på Mazar och ska vittna om dem i domstol. Skurkarna är dock henne på spåren, och jagar Enterprise för att själv komma över och döda det blivande kronvittnet.

Sexytime: Huvudintrigen till trots, egentligen är det viktigaste i Fallen Hero att man här börjar prata öppet och rakt om sex i Enterprise. I den inledande teasern, till och med!

T’Pol är nämligen jätteorolig över att Tucker och Archer inte fått ligga på hela tiden som Enterprise varit ute och åkt i rymden. Orsaken till oron är den research som hon gjort kring mänsklig sexualitet där det framgått att sex är ett bra sätt för människor att bli av med “tension”. Och eftersom produktiviteten ombord sjunkit med tre procent så föreslår hon nu en semesterresa till Risa. Ni vet, det där semesterparadiset som dyker upp i flera av de andra Star Trek-serierna (det var till exempel där som vi fick se Picard i badbyxor).

Förutom att manusförfattarna verkar vilja skildra mänsklighetens first contact med Risa så känns hela den här utvecklingen av serien lite sad. Jaha, en plotline där en kvinna oroar sig för den manliga sexualiteten, och arrangerar en gruppresa till en plats där det finns “massörer” med massor av fingrar på varje hand. Lite ofräscht. Men kanske skulle man också kunna läsa in en annan undertext. Att T’Pol är fettrött på att objektifieras av alla männen ombord, och tycker att de ska dra till Risa så hon ska slippa deras flåsiga skämt och efterhängsna blickar ett tag. Det kan ju inte vara så lätt att vara den enda kvinnan i besättningen som går runt i en kroppsstrumpa.

Några nya kontakter? Mazarerna verkar inte jättekul. I varje fall inte de gangsters som vi får träffa i det här avsnittet. Eftersom ambassadör V’Lar sitter inne på en massa hemligstämplad information så får vi dessvärre inte reda på så mycket mer om vem som är bovarna på planeten och vad det egentligen är som de gör. Vilket ju också gör vårt engagemang i frågan en smula svalt. Detta kompenserar manusavdelningen med att lägga in en fräsig rymdskeppsjakt där Enterprise faktiskt, för en gångs skull, får vika sig för motståndarna. Även om man gör det men en hemlig plan i bakfickan.

Vårdslöst beteende? Trots att V’Lar tidigt signalerar att hon hellre offrar sig själv än riskerar liven hos besättningen på Enterprise, så vägrar Archer att ge upp. Han tvingar sitt skepp upp i farter på över Warp 5. Och när inget annat fungerar så lurar han i mazarerna att V’Lar ligger i en behandlingstub, när hon egentligen står gömd bakom en dörr. Archers hemliga plan går nämligen ut på att han är gaaanska säker på att vulcanerna kommer att dyka upp med sitt skepp några minuter senare. Men egentligen är det här förstås en ganska grov chansning, som han riskerar allas överlevnad på.

Personlig utveckling:  Archer och T’Pol spelar ut den där konflikten igen, den om huruvida vulcanerna faktiskt var supertjaskiga mot mänskligheten när de höll tillbaka deras tekniska utveckling i massor av år. Själv är jag så trött på hela den här grejen.

Fallen Hero stärker däremot tesen om att vi befinner oss i förarbetena till en romans mellan Archer och T’Pol. Archer vill inte åka till Resa,, samt blir påkommen av ambassadör V’Lar som känner av ett “väldigt starkt band” mellan honom och T’Pol. Och så den här lite tramsiga dialogen:

Ordväxlat:

V’LAR: Have you tried iced tea?

T’POL: I don’t care for it.

V’LAR: Captain Archer certainly does. It’s flavoured with passion fruit. An appropriate ingredient for him, don’t you think?

Matvanor: Jepp, Archer gillar alltså iste med passionsfruktssmak. V’Lar också.

T’Pol vs Mänskligheten: Tja, här är det väl faktiskt T’Pol som framstår som mest korkad den här gången. Hon anstränger sig för att uppfostra Enterprise-besättningen i hyfs och fason inför ambassadörens ankomst. Och så visar det sig att hon är en sån som gärna tar i hand och tycker att andra kulturers inredning är spännande.

Det här kändes precis som… 

Den tydligaste reprisen här var väl Fionnula Flanagan som med V’Lar gör sin tredje Star Trek-karaktär i det här avsnittet. Jag brukar tjata om henne, eftersom hon var med i Familjen Macahan som gick på tv när jag var liten.

Annars så tyckte jag att det här var ett lite halvsömnigt avsnitt, trots att det både innehåller en massa rymdskeppsfajtande och prat om sex. Antar att jag tyckte att det mesta med intrigen var lite småtråkigt: T’Pol träffar en förebild och blir till en början besviken (fast givetvis beror det på ett missförstånd). V’Lar (förebilden i fråga) vet en massa hemligheter som hon inte kan berätta om. Archer är grinig över att han aldrig får reda på något från vulcaner. Hade det inte varit för att jag älskar Fionnula så hade nog inte det här avsnittet klarat sig upp på ett mittbetyg (bara sättet hon tar i hand på är underbart!).

Betyg: 5/10,

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 685 tv-avsnitt.

ENT: Shadows of P’Jem. Gisslandramat med vulcaner, andorier och Coridaner.

Vad är dealen? 

Tydligen så är inte vulcanerna okej med att man röjer deras hemliga avlyssningsstation för andorierna, som sedan i sin tur spränger både den och vulcanernas heliga tempel i luften. Det som började som Jon Archers upptäckarglädje kring gamla vulcanska tempel har nu lett till bottenfrysta juridiska relationer mellan Jorden och Vulcan. Så pass ansträngda att vulcancerna nu vill att T’Pol avbryter sin tjänstgöring på Enterprise. Archer tycker att hon ska stanna, och tjatar på henne att försöka få beslutet upphävt. T’Pol ska alltså fundera på hur förtjust hon egentligen är i mänskligheten. Något hon har gott om tid till medan hon är fastbunden med Jon Archer i ett gammalt uthus..

Och handlingen är ungefär att…

Vi har redan kunnat konstatera att Enterprise håller sig med en pågående utdragen intrig som återkommer då och då, den om tidsresor och kalla kriget. Men parallellt med den, vad det verkar, långsiktiga storyn så kan tydligen även andra avsnitt få direkta uppföljningar. Shadows of P’Jem är en direkt fortsättning på The Andorian incident. Och precis som i det tidigare avsnittet så handlar det här en hel del om att sitta i fångenskap och planera undsättning, rymningar och annat kul..

Handlingen är en smula komplicerad, så jag var faktiskt tvungen att spalta upp den i punktform för att hålla reda på alla turerna.

  1. Vulcanerna är skitsura på mänskligheten i allmänhet och Jon Archer i synnerhet. Och rätt mycket på T’Pol också. Kunde hon inte ha avstyrt Archers klumpiga hantering av konflikten på P’Jem? Hur som helst så är förbindelserna mellan Jorden och Vulcan ansträngda, och T’Pol får order om att avsluta sin tjänstgöring på Enterprise.
  2. Som ett slags avskedsresa åker Archer och T’Pol på upptäcksfärd till huvudplaneten i det Coridanska systemet. Här är regeringen Vulcan-friendly, men dessvärre visar det sig också finnas rebeller där. Archer och T’Pol hinner inte ens landa på planeten innan de blir nedskjutna av rebellerna. De sätter Archer och T’Pol finkan och begär en massa vapen i utbyta mot deras frihet.
  3. Det blir ganska mycket gymnastiska övningar när T’Pol och Archer försöker komma loss från de rep som binder dem samman. Men när de lyckas så kommer förstås en vakt och sabbar hela deras flykt.
  4. Vulcanerna får reda på vad som hänt och säger till den kvarvarande Enterprisebesättningen att de tar över ärendet. Gör inget dumt!, säger den vulcanske kaptenen till Tucker och Reed.
  5. Varpå de i stort sett omgående bestämmer sig för att försöka befria fångarna., och åker ner till planeten med en skyttel.
  6. Där träffar de på den andoriske bossen som var i farten på P’Jem. Han känner sig i tacksamhetsskuld mot mänskligheten, och det känns väldigt obehagligt. Därför ska han och hans män befria fångarna. säger han.
  7. Men samtidigt som de sätter sin plan i verket, så anländer vulcanernas fritagningsstyrka. Kaos!
  8. Det blir rätt rörigt, men Archer och T’Pol kommer ut ur arresten. Men sen börjar vulcanerna och andorierna jiddra, och märker inte att en av de där rebellerna siktar mot den vulcanske bossen. Ingen utom T’Pol, som kastar sig i vägen, och blir träffad.
  9. Archer utnyttjar T’Pols hjältemod när han övertalar vulcanerna om att hon borde få stanna kvar på Enterprise. Ja, han till och med låtsas att hon är jätteilla däran av skottskadan. När T’Pol vaknar några minuter senare så påpekar hon att det kanske skulle varit bra om hon själv blivit tillfrågad om hon ville stanna kvar på Enterprise. Men egentligen verkar hon rätt nöjd.

Några nya kontakter?  Coridanerna verkar inte supertrevliga, direkt. Varken de där som sitter i den vulcan-understödda regeringen eller gerillaarmén med sina rebeller. Resultatet av Archers besök på planeten verkar på nytt vara fnurror på diplomatiska trådar. Galaxen var en lugnare plats innan Enterprise började fara runt i den.

Vårdslöst beteende?  Det är något av en klassisk Enterprise-hantering när Tucker och Reed inte kan ta en order från en vulcan, utan genast måste dra igång ett eget räddningsuppdrag. Obstinat är ett ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på mentaliteten ombord.

Personlig utveckling: Det är väl egentligen T’Pols och Archers relation som står i centrum i det här avsnittet. Han är frustrerad över att hon inte ens reagerar när hon blir beordrad att lämna Enterprise. Hon…ja, som vanligt så visar inte T’Pol så supermycket känslor. Här verkar verkligen regin ha gått i baklås. Rolltolkningen av T’Pol har under de senaste avsnitten blivit allt mer minimal, och vår vulcanske vän går numera mest runt och verkar vara lite snobbig, överlägsen och oberörd. Ibland lätt illamående.

Matvanor: Den kanske mest intressanta scenen i det här avsnittet blir därför när Jon Archer och T’Pol är tillfångatagna och bundna till händer och fötter, men ändå ska försöka få i sig någon form av gryta som de fått av en butter fångvaktare. Hur de liksom får lapa i sig maten liggandes på marken. Till en början vill inte T’Pol utsätta sig för den här typen av förnedring, men Jon övertalar henne. Det går ju inte att rymma på fastande mage! Sen hittar de en sändare i maten, så det var ju tur att de inte matvägrade.

Sexytime: Hade vissa förhoppningar om bondageerotik när T’Pol och Archer var ihopbundna så länge. Visst, Archer får hela ansiktet fullt av T’Pols tuttar, men i övrigt kändes det faktiskt snarare som någon form av repgymnastik.

Ordväxlat: Jag vet inte riktigt om det här är rätt sätt att få T’Pol på fall, att berätta för henne att hon är som ens farsas rymdskeppsprojekt. När de dessutom är fastbundna i varandra. Jag menar. T’Pol är väl i första hans en individ, inte en sak? Eller?

ARCHER: You’re not responsible for what happened. You didn’t have any idea that your people had installed a listening post, or that there were Andorian commandos there.

T’POL: Enterprise had no good reason to visit a Vulcan sanctuary. I had the opportunity to protest but I chose not to.

T’POL: It’s clear that living among humans has caused my reasoning to become compromised.

ARCHER: I think I understand. You’re running away because you’re afraid to become one of us.

T’POL: I am not running away.

ARCHER: Then why aren’t you fighting this transfer?

ARCHER: Your people took something away from my father that meant a lot to him. They’re not going to do the same thing to me.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon verkar gilla den. Men hon tänker inte låta det synas i onödan.

Jag hade lite svårt att förstå logiken i det här avsnittet. Jo, jag förstår att man på olika sätt vill visa på slitningarna mellan Vulcan och Jorden, på ett både storpolitiskt och personligt plan. Men så är det bara det här med den andoriske ledaren som plötsligt blandas in i leken. Han som inte orkar vara i tacksamhetsskuld till någon, och därför dyker upp på en främmande planet för att hjälpa till att frita Jon Archer och T’Pol. Känns ju verkligen jätteorimligt. Man förundras ju också över den förunderliga underrättelsetjänst som andorierna måste ha tillgång till, eftersom de dyker upp på planeten bara typ ett dygn efter att Archer och T’Pol blivit tillfångatagna.

Sedan kryddar man ju det här avsnittet med lite extra action, och ovanligt många statister. Men är det inte för att kompensera ett egentligen rätt menlöst manus? Å andra sidan, nu när jag har kommit så här pass långt i Enterprise att jag ändå kan ana mig till vissa berättarstrukturer, så är det kanske bara att gilla läget. Vissa avsnitt är helt enkelt actionbetonade, och bjuder inte på så himla mycket mer tuggmotstånd. Framför allt inte när man lyckas få in T’Pols tuttar i manuset. Hela grejen med att T’Pol gillar att vara på Enterprise förstod vi ju redan när hon gav upp sitt äktenskap för att fortsätta att hänga med homo sapiens-snubbar.

För övrigt verkar det finnas en ny bugg i WordPress, så det är oerhört svårt att tagga vulcanska och klingonska ord, på grund av användandet av ‘-tecknet. Mycket frustrerande.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 677 tv-avsnitt.

ENT: Breaking the ice. Det med kometen, T’Pols breakup och vulcanernas räddningsaktion.

Vad är dealen?

Ett avsnitt. Så länge fick vulcanerna bära hundhuvudet som skurkaktiga figurer i Enterprise. För efter avslöjandet om den gömda avlyssningsutrustningen i förra avsnittet så tvingas vi redan i här inse att vulcancer faktiskt också kan vara snälla (om än på ett lite distanserat och kyligt sätt). Dessutom låter de snobbiga Vulcanerna oss förstå att de verkar se det som sin uppgift att vara lite av mänsklighetens barnvakter när homo sapiens ger sig ut på långresa i galaxen.

I Breaking the Ice kretsar handlingen kring en komet. En isklump som far genom rymden kan Jon Archer förstås inte motstå. Han bestämmer sig för att skicka två besättningsmän för att landa på kometen och ta lite prover. Samtidigt dyker det upp ett vulcanskt skepp som lite i bakgrunden övervakar vad som händer.

Och det var väl tur, eftersom människorna givetvis ställer till det för sig. När de spränger lite på kometen så börjar den rotera på ett nytt sätt. Sen skadar en besättningsman sitt knä. Ja, helt plötsligt så har isen börjat smälta och Enterprise-skytteln rasat genom istäcket och fastnat nio meter under ytskiktet. Motvilligt måste Archer äta humble pie och be vulcanerna att svepa in med sin starka dragstråle och rädda besättningsmännen.

Det finns ett tillstymmelse till b-handling i det här avsnittet. T’Pol får hemliga meddelanden skickade till sig från det vulcanska skeppet. Archer och Tucker tror givetvis att det hela handlar om spionage. Men när Tucker läser breven så inser han att det är personliga grejor på gång. T’Pol håller på att missa sitt eget bröllop. Och, ännu mer fascinerande, det verkar som om hon prioriterar vistelsen på Enterprise framför att ingå i det äkta ståndet. I avsnittets kanske märkligaste scen försöker T’Pol prata känslor med Tucker. Det är alltså en totalhämmad person som försöker prata allvar med en vuxen man vars känslomässiga utveckling ligger på ett barns nivå. Det går inte superbra, alltså, men T’Pol bestämmer sig trots allt för att stanna kvar på Enterprise. Hon har ju ett fritt val, som Tucker säger till henne. Den lilla biten av samtalet verkar i varje fall ha fastnat hos vulcanen.

Matvanor: Man bjuder in den vulcanske befälhavaren på middag, men han rör inte ens sin Pok Tar, det visar sig att ha käkat innan han gick på middag (säkert något som har med människostanken att göra). Jon Archer blir jätteupprörd över det här, och vulcanens generella oförmåga till trevligt kallprat.

Några nya kontakter? Nej. Bara med en komet. Och det gick ju sådär.

Vårdslöst beteende? Spränga lite dynamitklabbar på en komet, och sedan bli förvånad över att den börjar rotera. Genier!

Personlig utveckling: Det är väl kapten Archer som lär sig lite folkvett i det här avsnittet. T’Pol som sätter honom ganska elegant på plats när han inte vill ta emot hjälp från vulcanerna eftersom han tycker att de är dryga.

Och så var det grejen med T’Pol och kärleken. Mer om det nedan.

Sexytime:  T’Pol får alltså lära sig lite om individualism och kärlek av Tucker. En så himla dålig källa till kunskap. Om det som händer i det här avsnittet ska vara början på en flirt mellan de där två så var det faktiskt den värsta inledning på en romans jag någonsin sett. Alltså verkligen. Det var som att se två döda fiskar flirta med varandra, samtidigt som de var fullt upptagna med att förolämpa varandra. Okej, döda fiskar kanske inte kan förolämpa någon (vet inte ens om levande kan det), men exakt så orimligt var det.

Det här med att T’Pol börjat äta paj är eventuellt dock ett tecken på att hon nu tänker slå sig fri och ta för sig på allvar av livet. Är det rentav en symbol för köttsliga lustar och sex vi har att göra med här

Transportörtrubbel: Vet inte riktigt varför de inte testade den när skytteln fastnade i isen?

Ordväxlat:
Så får man en kapten att nappa på att få hjälp från retsamma vulcaner:

T’POL: They’ve fallen another nine metres.

ARCHER: Let’s try it again.

T’POL: Captain, they’re moving out of the sunlight. The surface ice is recrystallising.

TUCKER: In less than an hour that chasm will be sealed up again.

ARCHER: Then we’d better hurry.

T’POL: There is another option. Captain Vanik.

ARCHER: I’d rather leave him out of this.

T’POL: His ship has a tractor beam that won’t be affected by the eisilium.

ARCHER: Reset the grappler.

T’POL: Vanik offered to assist us. There’s no shame in accepting.

ARCHER: We can do this on our own.

TUCKER: I don’t like him any more than you do, Captain, but a tractor beam sounds like a pretty good idea right now.

T’POL: Vanik expects you to refuse his offer. He sees humans as arrogant, prideful. Why not prove him wrong? You can save them, or you can let your pride stand in the way. You’re human. You’re free to choose.

T’Pol vs Mänskligheten: Revansch! Vulcanernas taktik att först vara sjukt nonchalanta och allmänt störiga mot Archer och de andra, och sedan rädda dem är verkligen förnedrande på ett sådär grundligt sätt. Och en rättvis hämnd för att de där två snubbarna på kometen gjorde en snögubbe med vulcanska öron. Poäng till de spetsörade. 4-1.

Det här kändes precis som…  Det var ju så sent som i förra avsnittet som en skyttel rasade ner i en grotta i marken! Och nu händer samma sak bland isen på en komet. Ska man börja upprepa sig redan i avsnitt åtta?

Här har upphovspersonerna i varje fall äntligen testat det där med b-handling. Men nej, den är inte jätteimponerande. Att T’Pol väljer att vara kvar på Enterprise istället för att gifta sig känns inte extremt actionfyllt. Och ska vi vara ärliga så är besöket på kometen inte jätteinspirerat heller. Det enda som egentligen är kul i det här avsnittet är det där med att vulcanerna fungerar som barnvakter för Enterprise. Och att de inte försöker smyga med det, som för att verkligen betona för mänskligheten hur bortkomna de är ute i rymden.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 670 tv-avsnitt.

ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.

TNG: Suspicions. Det där doktor Crusher håller på att få sparken för sina Miss Marple-tendenser.

tng suspicions 5Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
tng suspicionsJag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som Remember me, har gjort henne till en pålitlig kärring mot strömmen och orädd debattör i Enterprises ofta lite sömniga ledningsgrupp. Suspicions skulle väl vara ytterligare ett avsnitt som befäste Crushers höga och egensinniga moral, men det känns mest lite halvbakt.

Jag vet inte om det är regin eller om det är skådespelaren Gates McFadden som går och tänker på annat. Hon verkar märkligt frånvarande och sömngångaraktig tycker jag, både i scenerna och i de släpigt inläste speakertexterna. För att inte tala om hur klumpiga hennes försök att luska ut information från mordmisstänkta är. Hon borde kanske lägga lite mer tid på att läsa Agatha Christie på sin läsplatta.

tng suspicions 2Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av The Chase.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 265 tv-avsnitt.