ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.

ENT: Terra Nova. Det med jordkolonisterna som blivit primitiva människohatare.

Vad är dealen? 

Sjukvård är bästa fredshandlingen. Det finns få fientligt sinnade civilisationer som kan motstå en lyckad cancerbehandling eller ett spädbarn som räddas från en säker död. Så även i detta avsnitt där Enterprise-crewen träffar avlägsna släktingar som förnekar att de är människor.

I det här avsnittet åker Enterprise till en gammal jordkoloni som ingen hört något ifrån på 70 år. I och för sig var det sista som utväxlades mellan Jorden och Terra Nova rätt arga meddelanden. Kolonisterna på Terra Nova var inte förtjusta i att det kom ett nytt skepp från Jorden med ännu fler kolonister, utan ville ha sin planet för sig själv. Efter det bråket: tystnad.

När Enterprise väl anländer till den avlägset belägna Terra Nova så hittar de ättlingarna till de gamla kolonisterna nere i ett stort grottsystem (jepp, det är dags att grotta ner sig lite igen i Enterprise). Där är man hyfsat skyddad från den livsfarliga strålning som ett asteroidnedslag orsakat på planeten. Fast de där kolonistättlingarna tror att strålningen kommer från bomber som ett skepp från Jorden har fällt. Själva har de till och med glömt bort att de ens är människor. På bara sjuttio år har hela civilisationen regredierat så att de mest ser ut att tillhöra någon primitiv stam. Tydligen var det bara barnen i civilisationen som överlevde strålningen, så det är ett folk som mist mycket av sin historia. Spela flöjt kan man i alla fall, det får vi uppleva i en jättebisarr exotifierande scen.

Det blir en massa förvecklingar med gisslantagande och vård av cancersjuk gammal tant från grottfolket. Det visar sig så småningom att även vattnet nere i grottorna är förgiftat. Om inte den här människospillran ska dö ut så måste de i varje fall flytta. Archer tänker först att han måste övertyga befolkningen om att följa med honom till Jorden. T’Pol får honom på bättre tankar, men det tar ett bra tag innan Archer lyckas övertala stammens ledare om att flytta till den strålningsfria södra halvan av planeten. Det är den gamla tanten som får sista ordet, när hon bestämmer sig för att helt och hållet lite på Archer och de andra från Enterprise.

Några nya kontakter? 

Man får väl kalla det för nygammal kontakt. Ättlingarna till kolonisterna på Terra Nova tror att de är en helt egen ras, och verkar befinna sig i ständigt krig med mänskligheten, trots att man inte sett till några på 70 år. Dock intressant att Terra Nova-grottmänniskorna gått all in på postapokalyptiskt mode, helt utan inspiration från science fiction-filmer eller Mad Max. Det har liksom anammat hela konceptet med ansiktsbemålning, cornrows och en extrem misstro mot alla främlingar.

Vårdslöst beteende? 

Hela första kontakten med de där grottmänniskorna blir lite fel. Man följer efter dem och går sen rakt in i deras grottsystem, utan att knacka på dörren först. Ganska rude, tycker jag. Kanske hade man kunnat ge grottfolket lite tid att vänja sig vid mänskligheten, och hittat ett lite mindre påträngande sätt att ta kontakt på.

Personlig utveckling:  Reed får här sin första sammanhängande stund i fokus, när han blir kidnappad och hålls fången. Men han lyckas dessvärre inte göra något jättestort intryck hos mig. Men börjar nu i varje fall kunna skilja honom från de andra.

Matvanor: Men Reed får i alla fall vara med om avsnittets kulinariska höjdpunkt. Han blir erbjuden rå “digger”, ett slags bältdjursliknande djur som verkar vara huvudfödan på Terra Nova.

Sexytime:

Ordväxlat:

ARCHER: We have to convince them that returning to Earth is the right thing. We can’t take them by force.
T’POL: Are you certain it is the right thing?
ARCHER: What are you talking about?
T’POL: When you get them back to Earth, what will you do? Send them to school, teach them to read and write, wear human clothing, eat human food, teach them to live on the surface, enjoy the sunshine?
ARCHER: You’re damn straight. They’re human beings. It’s their birthright. It might take a little while, but they’ll adapt. It’s a hell of a lot better than dying down in those tunnels.
T’POL: They’ve lived in those tunnels for three generations. You can’t just pluck them up and bring them to a strange world and hope they’ll learn to conform. You’d be destroying their identity, destroying the Novan culture.

T’Pol vs Mänskligheten: Det är hennes förslag att man ska låta novanerna stanna på sin planet, men bara flytta dem till det södra halvklotet. Tack vare att Archer, T’Pol och de andra hade en hel massa grottmänniskor att hålla reda på så var det inte så mycket interna konflikter. Kanske börjar man till och med fungera som ett team? Så jag tänker att det blir 0-0 här. T’Pol ligger kvar på 3-0 alltså.

Det här kändes precis som… 

Det här avsnittet är nästan en exakt kopia av Voyageravsnittet Friendship One. Strålskador, folk som bor i grottor, misstroende mot människosläktet och en envis gubbe till ledare som vägrar att omvärdera sina åsikter. Och så till sist, en kvinna som säger emot och ändrar allt – mycket på grund av sina goda erfarenheter av människorymdskeppets sjukhusvård.

Det känns ju lite deppigt när man känner igen nästan hela intrigen från ett hyfsat nyproducerat Voyageravsnitt. De eventuella spänningsmoment som man lagt till här (skytteln trillar ner i rasande grottor, Archer räddar en man som fått benet fångat under ett träd) kändes mest som rätt förutsägbar utfyllnad. Nästan lite matinégodis. För första gången har jag också på allvar utvecklat en ordentlig grott-allergi. Jag pallar bara inte med mer springande och hukande i grottor. Så otroligt tråkigt, fantasilöst och budgetkänsla.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 668 tv-avsnitt.