ENT: In a Mirror, Darkly – del 1 & 2. På besök i spegeluniversumet.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu tre tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är alltid lite trixigt, det här med besöken i Star Treks spegeluniversum. Först blir jag otroligt upprymd och exalterad vid tanken på tvärtom-dimensionen – det där alla Star Trek-snällisar är elaka, och Federationen ersatts med att människorna förslavat alla folk man träffat på (aka det terranska imperiet). Men efter ett tag brukar det bli lite pinsamt där borta i det parallella universumet. Alla skådisar spelar över, intrigerna brukar vara lite kackiga och så är det, för en gång skull i Star Trek, rätt så mycket pinsamma sexscener. Alla är liksom kåta på Den Onda Sidan.

Inramningen av Enterprises upplaga av spegeluniversumet är å andra sidan ovanligt lyckad. bra. Man har bytt ut musiken i vinjetten, och ersatt många av bilderna på mänskliga framsteg i den med skildringar av olika typer av krigföring – mycket bomber och granater. Jag måste väl också ge ett extra plus teasern på det första av de två avsnitten. Här återanvänder man bilderna från långfilmen First Contact – från just den första kontakten mellan vulcaner och människor. Men i stället för ett trevande “hej” så skjuter Cochrane ner vulcanen som kommer ut ur rymdskeppet, varpå han och resten av människorna på plats under detta historiska ögonblick springer ombord på vulcanernas skepp och börjar plundra det. En magnifik start på avsnittet!

När vi sedan får se själva arbetsmiljön på Enterprise, så är väl det mest iögonfallande kvinnornas version av uniformen – någon form av overallmagtröja som ser rätt märklig ut. Symbolen på MACO-uniformerna (jordarméns del av besättningen) har också bytts ut till en dödskalle. Alla killar ser dessutom lite arga och buttra ut hela tiden – så att vi säkert ska förstå att de inte är snälla längre. Den onde Archer har lite längre och mörkare hår, och är blott försteofficer i det här universumet. Men vi kommer att få se att han är beredd på att arbeta sig upp, ända fram till kejsartiteln.

Spegel-Archers nyckel till framgång består av ett mystiskt jordskepp som hamnat i tholianernas ägo. De har lyckats öppna en port till en alternativt universum, och lockat in ett skepp till sin sida genom att skicka ut en nödsignal. Men på något vis har man lyckats anpassa den här dimensionsporten så att man får in skepp från hundra år in i framtiden, med mer avancerad teknik än i spegeldimensionen. Och just nu ska det finnas ett skepp där, vid namn Defiant. Här knyter man alltså, på ett snyggt sätt, ihop händelserna i originalserieavsnittet The Tholian Web med en story om spegeluniversumet.

I första avsnittet måste Archer faktiskt ställa till med myteri för att ens få undersöka om det ligger någon sanning i det där med att det finns ett Jordskepp från framtiden hos tholeanerna. När man väl hittar det så börjar man också successivt använda de uniformer man hittar ombord på skeppet. Det här dubbelavsnittet blir alltså både en spegeluniversum-story och en nostalgisk originalseriehyllning. Även om det är en elak besättning så är det ju en fröjd att se ett avsnitt som utspelas på den där gamla bryggan.

I den avslutande delen av In a Mirror, Darkly skildras sedan Archers försök att använda sig av skeppet från framtiden för att ta över hela det terranska imperiet. En plan som går om intet när spegel-Hoshi förgiftar honom och i stället satsar på att själv bli kejsarinna. Hon är inte längre bara en snäll översättare, typ.

Även bland de andra birollsfigurerna har det skett smärre förskjutningar. Phlox är här den typ av skeppsläkare som inte har en massa djur som sällskap i sitt labb, utan verkar mer sysselsatt med att dissekera dem. Reed är en del av MACO, tillsammans med Phlox har han satt samman ett tortyrbås som kan användas för förhör. Och Tucker har stora ärr på ena halvan av ansiktet, och ett öga som inte går att öppna helt och hållet.

Parallellt med maktkampen på Defiant så pågår det myteri-intriger även på andra håll. När Spegel-T’Pol går igenom databasen på Defiant börjar hon fördjupa sig i hur histoiren utvecklats i primäruniversumet och inser att det terranska imperiet inte är det ensa sättet som galaxen kan organiseras på. Hennes drömmar om frigörelse går dock om intet. Hon och hennes sammansvurna sprängs i tusen bitar av Defiant när de försöker ta över ett annat av imperiets skepp.

In a Mirror, Darkly är på många sätt precis som de där spegeluniversum-avsnitten brukar vara. Ett gäng extremt roliga och noggrannt iscensatta idéer som sedan inte riktigt leder någonvart. Tror verkligen bara det är Discovery som lyckats använda sig av spegeluniversumet på ett riktigt bra sätt. Det här är dock ett bra försök, även om jag blev rejält besviken på det andra avsnittets upplösning. Det kändes inte alls lika smart eller intressant. Däremot blir ju det här dubbelavsnittet faktiskt bättre av de två nästkommande delarna i serien. De som kretsar lite kring samma tema, men utspelas i primäruniversumet.

Betyg:
In a Mirror, Darkly Pt 1: 8/10
In a Mirror, Darkly Pt 2: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 762 tv-avsnitt.

ENT: Babel One, United och The Aenar. Berättelsen om hur Romulanerna typ skapar Federationen av misstag.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.

Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.

Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.

Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.

I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.

Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.

United

Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.

Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.

Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.

Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.

Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.

The Aenar

Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,

Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning

TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?

T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.

TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.

T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.

TUCKER: What went through your mind?

T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?

TUCKER: Just curious.

Tre saker jag gillade med det här avsnittet.

  1. Tellariternas masker (se överst i detta inlägg).
    Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
  2. Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
  3. Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.

Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.

Babel One Betyg; 7/10
United Betyg: 7/10
The Aenar Betyg 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.

ENT: The Forge, Awakening och Kir’Shara. Mysteriet med bombningen av Jordens ambassad på Vulcan, förföljelsen av syrranniterna och anfallet på andorierna.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ytterligare en tredelad story, och ytterligare ett jättelångt blogginlägg om alla tre på en gång. Handlingen kretsar här från början kring mysteriet om vem som egentligen sprängde Jordens ambassad på Vulcan, och varför. Men deckargåtan blir snart en nyckel till det korrupta politiska livet på Vulcan, och sedan någon form av märklig saga om hur Archer blir en profet mitt i en vulcansk öken. Eller kanske ska man snarare likna honom vid ett kärl åt en riktig profet och läromästare.

Och det är inte bara Archer som genomgår en stor personlig förändring under det här avsnittet. Den vulcanske ambassadören Soval, han som alltid varit så irriterande överlägsen, mästrande och osympatisk, gör en helomvändning redan i det första av de här avsnitten. Alltså, en total personlighetsförändring. Nu agerar han plötsligt som mänsklighetens förtrogne, och läcker så småningom viktig information till både Archer och den andoriska flottan. Det kanske gick lite väl snabbt för att vara riktigt trovärdigt, men någon allierad var man väl tvungen att hitta på inom den vulcanska eliten. Han får i alla fall några repliker som ska förklara både att han gillar mänskligheten, och varför vulcaner samtidigt känner sig hemskt oroliga över dess framsteg.

SOVAL: We had our wars, Admiral, just as humans did. Our planet was devastated, our civilisation nearly destroyed. Logic saved us. But it took almost fifteen hundred years for us to rebuild our world and travel to the stars. You humans did the same in less than a century. There are those on the High Command who wonder what humans would achieve in the century to come, and they don’t like the answer.

De här tre avsnitten ser också till att städa upp lite i historieskrivningen och kanon, nu när den här serien faktiskt närmar sig sitt slut. I och med de här episoderna får vi förklarat för oss hur mind meld gått från att vara en föraktad och i stort sett förbjuden praktik, till den standardprocedur den är senare i tidslinjen. Man ser också till att bota T’Pol från hennes neurologiska sjukdom och upplöser hennes äktenskap. Och så ser man till att det faktiskt finns en grogrund för att bilda en federation lite längre fram i tiden. En organisation där både vulcaner och människor är viktiga grundare och medlemmar. Den här historien innebär troligtvis slutet på humanofobin hos vulcanerna.

The Forge:

Här sätts allt igång. Bomben brakar av och dödar en massa folk inne på Jordens ambassad, bland annat amiral Forrest som ju varit Archers chef i en massa avsnitt. Forrest dör i alla fal som en hjälte, han offrar sig själv för att rädda vulcanen Soval – tanken är väl att det kan vara en av orsakerna till att han är en människokramare i de närmsta avsnitten.

När Reed och Mayweather rotar runt i ruinerna hittar de en odetonerad bomb full med vulcanskt DNA. Allt tyder på att en person kallad T’Pau, som vulcanska högsta rådet klassar som en religiös extremist, har lagt bomben där. Hon är en av syrranniterna, en konservativ grupp som tycker att det moderna Vulcan har börjat avvika för mycket från de läror som en gång nedtecknades av den store läromästaren Surak. (Denna T’Pau är alltså en yngre upplaga av personen med samma namn som sedan dyker upp i originalserien.) Problemet är att de där ursprungliga texterna inte finns kvar någonstans. Därför avfärdas gruppen som en skruvad sekt av många – bland annat de nuvarande ledarna på Vulcan.

Archer och T’Pol ger sig ut på jakt efter T’Pau och de andra skyldiga, som ska finnas någonstans i en ogästvänlig vulcansk öken. Dit hittar de genom en dold karta i en Idic som T’Pol fått av sin morsa, som förresten gått under jorden hon också eftersom hon är en syrranit. Samtidigt övertalas Soval att mindmelda med en medvetslös vakt från ambassaden som kanske sett den skyldige bombaren (och då ska vi ju veta att det där med mindmelding fortfarande inte är accepterat av den politiska eliten på Vulcan så här långt in i storyn). Soval lyckas identifierar bombmannen genom den medvetslöse mannens minnen. Han visar sig vara en av den vulcanske ledaren V’Las hejdukar. Han var visst också syrrannit, drar V’Las snabbt till med, och klarar sig ur den knipan. Samtidigt som det betyder att Archer alltså är på jakt efter fel person i den där öknen. Och det finns inget sätt som Enterprise kan nå honom på.

T’Pol och Archer får hjälp av en syrranitisk pilgrim när en elektrisk sandstorm bryter ut. När pilgrimen får en elchock av en av blixtarna använder han sina sista krafter för att mindmelda med Archer. Den där mannen var visst syrranniternas ledare, och det kan ha varit den store Suraks katra som han överfört till vår käre kapten. Archer är i alla fall förändrad efter den där mindmelden, och hittar plötsligt på ett intiutivt sätt till det läger där syrranniterna håller hus.

Awakening

Mycket action i en storyline som inte rör sig så himla mycket framåt. Soval får sparken från högsta rådet. T’Pau försöker få ut Suraks katra från Archers huvud, men han vill stanna kvar där inne. T’Pol fortsätter envist att förhålla sig mycket kritiskt till både Archers katrabärande och sin morsas religiösa övertygelse.

V’Las, som nu verkar ha full kontroll över det högsta rådet, jagar bort Enterprise från Vulcan. Det gör Soval väldigt orolig, och han – som är ombord på Enterprise – berättar då för Tucker att V’Las nästa steg är att anfalla andorierna genom en överraskningsattack. V’Las har övertygat rådet om att andorierna har utrustat sina skepp med teknik från xindiernas massförstörelsevapen, något som ju inte stämmer. Tucker sätter kurs mot Andoria för att varna sina blå kompisar.

V’Las, som är en flitig despot i det här avsnittet, ger också order om att bomba syrranniternas tillhåll. Han vet inte att det redan är evakuerat. Bara T’Pol och Archer är kvar, de håller på att leta upp det mytomspunna föremålet Kir’Shara – där alla Suraks originaltexter finns. Man hittar den, men när man kommer upp från tunneln hittar man T’Pols morsa döende. Hon har återvänt till lägret eftersom hon var orolig för T’Pol, men skadats under bombningarna. Hon hinner i alla fall säga att hon är stolt över sin dotter innan hon dör.

Kir’Shara

Dags för upplösningen. Tucker och Soval försöker varna andorierna. Och som vanligt när det handlar om andorier så är det Shran som är kontaktperson. Andoriernas tack för varningen är att kidnappa Soval och utsätta honom för tortyr – man tycker att det här låter som en så uppenbar fälla att man är övertygad om att det finns en annan hemlig plan att tvinga ur vulcanenl. Men det går ju inte. Det hela utvecklar sig till ett slag mellan andorierna och vulcanerna – med Enterprise i mitten. Men till sist blåser vulcanerna av sitt anfall. En av de suraste ministrarna har tagit över makten. Allt efter att ha sett en viss helig artefakt.

För Archer har ju satt sig för att ta sig till högsta rådet på Vulcan med sin pyramidliknande textbehållare. På vägen dit hinner T’Pau bota T’Pols neurologiska sjukdom med lite mindmelding. Och när Archer till sist får träffa vulcanernas högsta råd, så är det bara att sätta igång Kir’Shara-pyramidens hologramshow. När V’Las försöker förstöra Kir’Shara får den där ensamme kritiske ministern, Kuvak, till sist nog. Han skjuter ner V’Las och tar kontroll över rådet. Och en tid senare lyckas man få ut Suraks katra ur Archers huvud.

Och i den allra sista scenen får vi reda på vem som står bakom V’Las ondskefulla planer. I alla fall vi som vet att romulaner älskar axelvaddar och rutiga mönster på sina kläder.

Tre actionfyllda avsnitt, där slagsmål, rymdstrider och en och annan sandstorm gör att tempot är rätt högt. Blev ändå lite bekymrad när Archer plötsligt skulle föreställa någon sorts andlig ledare för den vulcanska sekten. Det där greppet fick jag liksom lite nog av under Deep Space Nine när Sisko skulle vara bajoranernas budbärare. Lyckligtvis försvinner den helige profeten ur Archers huvud ganska snabbt.

Tyckte också att det var kul att återse den gamle Falcon Crest-farsan Robert Foxworth, som ju tidigare även varit med i några avsnitt av Deep Space Nine. Men la samtidigt märke till att man använde sig av exakt samma grepp som vanligt när man ska hitta en lösning på en svår knipa – den svagaste länken. För det finns alltid en i varenda skurkgäng som inte gillar sin chef. Och det är alltid hen som ser till att våra hjältar går hela och rena ur varenda avsnitt. Den här gången hette han Kuvak.

Men jag är rätt så nöjd med den här trilogin. Berättandet känns inte lika katastrofalt som vid säsongens början. Och man har ett tydligt fokus på de konflikter och spänningar som finns mellan gamla kända planeter och regimer. Inte så mycket uptäckande och veckans alien, alltså.

Betyg:
The Forge: 7/10.
Awakening: 7/10
Kir’Shara
: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 7, 8 & 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 751 tv-avsnitt.

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Proving ground. Det där Archer och Andorierna snor Xindiernas massförstörelsevapen.

Serieskaparna bakom Enterprise fortsätter att spela in lite mer välkända motiv och företeelser från förr i den här tredje säsongen. Kanske är de rädda för att The Expanse ska kännas allt för främmande och avskräckande annars?

Så efter westernplaneten och ett besök på Jorden är det nu dags för Andorierna att göra comeback i serien. Givetvis med andoriern Shran i spetsen. Andorierna är på väg in i The Expanse för att leta upp Archer och Enterprise. De vill hjälpa till, hävdar Shran när Archer och han till slut träffas. Andoriern påstår att hans oväntade besök i The Expanse är drivet av solidaritet, och att han inte vill lämna Archer i sticket (på det sätt som vulcanerna gjort). Men givetvis är det inte hela sanningen.

Fast till en början är Shran verkligen en räddande ängel, som undsätter Enterprise när de misslyckas med att försöka köra rakt igenom någon form av jätteanomali. Efter det hjälper Shran och hans besättning dessutom till med reparationerna ombord på Enterprise. Så himla gulligt och generöst, kan man tänka. Men under ytan finns hela tiden en massa misstänksamhet på lur. T’Pol varnar för att andorier aldrig är särskilt pålitliga, vis av erfarenhet efter de långa gränskonflikterna mellan Vulcan och Andoria. Men Archer verkar mer inriktad på att följa sin magkänsla, och den säger att han och Shran har bondat på ett bra och ärligt sätt. De dricker ju till och med andorisk ale tillsammans. Det kan väl inte bli bättre än så?

Enterprise har nu kommit så pass långt i sin jakt på Xindierna att man är redo att försöka stjäla den prototyp till massförstörelsevapen som de precis är i färd med att testa i ett obebott solsystem. Efter lite turer fram och tillbaka blir det en rätt fräck kupp, där man snor vapnet mitt framför ögonen på Xindierna. Man tar det andoriska skeppet till hjälp, eftersom deras lastrum står bättre emot vapnets strålning. Men då kommer avsnittets andra kupp, som ju handlar om andoriernas verkliga skäl till att dyka upp i The Expanse. De blåfärgade varelserna har avlyssnat kontakterna mellan Jorden och Vulcan, och bestämt sig för att det nog är bäst att de själva snor åt sig det där Xindiska supervapnet. Kanske till och med använda det mot de irriterande vulcanerna på sikt. Hellre det än tvärtom, liksom. Så när vapnet väl hamnat i andoriernas lastrum så säger de tack och hej. Dessutom har man passat på att sabotera lite på Enterprise när man höll på göra reparationer där, så att skeppet från Jorden inte ska kunna hämnas.

Archer, som befinner sig ombord på det andoriska skeppet när Shrans hemliga plan kommer i ljuset, blir rosenrasande på den andoriske kaptenen. Hans egoistiska planer riskerar ju Jordens överlevnad. Ja, Archer blir så pass förbannad att han till och med slår Shran på käften. Och helt utan effekt är inte Archers utbrott. Shran blir ordentligt bekymrad, förstår man. Han är ju trots allt en person som tycker att hedern är viktigare än nästan allt annat, så det här känns förstås inte riktigt bra.

Men det visar sig att saker och ting inte är över där. Det andoriska sabotaget har förstås de alerta herrarna ombord på Enterprise redan upptäckt och förhindrat. Precis som T’Pol lyckat dechiffrera avfyrningskoderna till det där Xindiska supervapnet. Så när Andorierna vill sticka med det så är man från Enterprises sida bara helt: “Oooookej, men då spränger vi den där jättebomben. Medan det finns i ert lastrum”. I sista minuten lyckas Andorierna kasta ut det gigantiska vapnet. Och avsnittet slutar med att Shran till sist ändå sträcker ut en olivkvist till Archer. Eller dövar sitt samvete, åtminstone. Enterprise får ett meddelande där han samlat resultaten av de skanningar som andorierna gjort av Xindiernas domedagsvapen. Sedan sätter andorierna kurs ut ur The Expanse.

Ett ovanligt actionfyllt avsnitt med många vändningar. Mitt bästa ögonblick i hela avsnittet är nog ändå när andoriern Shran seglar rakt in i Xindiernas vapentest och låtsas vara en representant för ett andoriskt gruvbolag. Och hur han sedan, i sin roll som gruvboss, blir djupt kränkt över Xindiernas överlägsna ton. Hans temperament, alltså. Inte att leka med.

SHRAN: There’s no need for threats. We’ll leave, but if this system does contain archerite, you just missed out your opportunity to collect a generous percentage. (till besättningen) Stop the scan. Take us out of the system, but not too quickly. The Andorian Mining Consortium runs from no one.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 13/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 728 tv-avsnitt.

ENT: Cease fire. Det där Archer ska medla mellan andorier och vulcaner.

Andorierna och deras impulsive boss Shran är tillbaka. Den här gången är det en mer än hundra år gammal konflikt mellan dem och vulcanerna om en liten, strategiskt placerad, planet som gör att Shran vill kalla in Archer som medlare.

Tyvärr motarbetas Shran av sin närmsta kvinna, en raffigt friserad quinna med namnet Tarah, som både beskjuter Enterprises skyttel och står och vulcanernas sändebud. Dålig stil! Men Archer avslöjar henne, och får till sist till och med vulcanerna och andorierna att sitta vid samma bord och tala med varandra.

Vi kan väl nöja oss med ungefär den där beskrivningen? För det här var ett supertråkigt avsnitt, till och med pang-pangandet och en slagsmålsscen med Tarah såg värre ut än vanligt. Det enda roliga var början på den här passagen, där den vulcanske diplomaten Soval undrar varför människor är så fixerade vid vulcanernas öron (detta efter att Archer just dragit ett måttligt roligt öronskämt)

SOVAL: What is their fixation with our ears?

T’POL: I believe they’re envious.

SOVAL: Do you realise you’ve picked up a slight human accent? You were one of the most promising members of my staff, T’Pol. If you’d stayed in San Francisco, you’d be the Assistant Counsel by now. You might even have a diplomatic posting of your own.

T’POL: I am aware of that.

SOVAL: Then why have you remained on Enterprise?

T’POL: We believed they needed our help when they first developed warp drive. That hasn’t changed.

SOVAL: Captain Archer’s record is evidence of that, but there are others who can assist them.

T’POL: I find the work gratifying.

SOVAL: Gratification is an emotional indulgence. You disagreed with our recommendation that Archer’s mission be cancelled after the tragedy at Paraaga Two. Why?

T’POL: I was onboard Enterprise at the time. I felt my opinion would be welcomed.

SOVAL: You believed you knew better than the High Command? That sounds a great deal like another emotion, arrogance. Perhaps it’s time for you to consider another assignment.

T’POL: Just because Captain Archer has earned my respect doesn’t mean I have been contaminated by his emotions.

Ja, visst är det något skumt på gång här? Det antyds oftare och oftare att Archer och T’Pol har någon form av connection. Det är också nästan lite rörande att se hur smickrad Archer är över att få uppdraget att medla mellan de här två arga motståndarna. Han börjar genast se hur medlande och diplomati kan bli mänsklighetens framtid ute i galaxen. Sedan blir hans skepp nedskjutet.

Trots att det här bara är tredje (eller möjligtvis fjärde gången) som vi återkommer till konflikten mellan vulcanerna och andoriern Shran så är jag redan skittrött på den. Jo, jag förstår att man i bästa prequel-anda kanske måste slutföra den här storylinen så att andorierna så småningom ska kunna bli fullvärdiga medlemmar i Fedarationen. Men, det gör inte det här avsnittet, och dess förutsägbara intrig, särskilt mycket roligare.

Tack, men nej tack

Betyg: 1/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 702 tv-avsnitt.

ENT: Shadows of P’Jem. Gisslandramat med vulcaner, andorier och Coridaner.

Vad är dealen? 

Tydligen så är inte vulcanerna okej med att man röjer deras hemliga avlyssningsstation för andorierna, som sedan i sin tur spränger både den och vulcanernas heliga tempel i luften. Det som började som Jon Archers upptäckarglädje kring gamla vulcanska tempel har nu lett till bottenfrysta juridiska relationer mellan Jorden och Vulcan. Så pass ansträngda att vulcancerna nu vill att T’Pol avbryter sin tjänstgöring på Enterprise. Archer tycker att hon ska stanna, och tjatar på henne att försöka få beslutet upphävt. T’Pol ska alltså fundera på hur förtjust hon egentligen är i mänskligheten. Något hon har gott om tid till medan hon är fastbunden med Jon Archer i ett gammalt uthus..

Och handlingen är ungefär att…

Vi har redan kunnat konstatera att Enterprise håller sig med en pågående utdragen intrig som återkommer då och då, den om tidsresor och kalla kriget. Men parallellt med den, vad det verkar, långsiktiga storyn så kan tydligen även andra avsnitt få direkta uppföljningar. Shadows of P’Jem är en direkt fortsättning på The Andorian incident. Och precis som i det tidigare avsnittet så handlar det här en hel del om att sitta i fångenskap och planera undsättning, rymningar och annat kul..

Handlingen är en smula komplicerad, så jag var faktiskt tvungen att spalta upp den i punktform för att hålla reda på alla turerna.

  1. Vulcanerna är skitsura på mänskligheten i allmänhet och Jon Archer i synnerhet. Och rätt mycket på T’Pol också. Kunde hon inte ha avstyrt Archers klumpiga hantering av konflikten på P’Jem? Hur som helst så är förbindelserna mellan Jorden och Vulcan ansträngda, och T’Pol får order om att avsluta sin tjänstgöring på Enterprise.
  2. Som ett slags avskedsresa åker Archer och T’Pol på upptäcksfärd till huvudplaneten i det Coridanska systemet. Här är regeringen Vulcan-friendly, men dessvärre visar det sig också finnas rebeller där. Archer och T’Pol hinner inte ens landa på planeten innan de blir nedskjutna av rebellerna. De sätter Archer och T’Pol finkan och begär en massa vapen i utbyta mot deras frihet.
  3. Det blir ganska mycket gymnastiska övningar när T’Pol och Archer försöker komma loss från de rep som binder dem samman. Men när de lyckas så kommer förstås en vakt och sabbar hela deras flykt.
  4. Vulcanerna får reda på vad som hänt och säger till den kvarvarande Enterprisebesättningen att de tar över ärendet. Gör inget dumt!, säger den vulcanske kaptenen till Tucker och Reed.
  5. Varpå de i stort sett omgående bestämmer sig för att försöka befria fångarna., och åker ner till planeten med en skyttel.
  6. Där träffar de på den andoriske bossen som var i farten på P’Jem. Han känner sig i tacksamhetsskuld mot mänskligheten, och det känns väldigt obehagligt. Därför ska han och hans män befria fångarna. säger han.
  7. Men samtidigt som de sätter sin plan i verket, så anländer vulcanernas fritagningsstyrka. Kaos!
  8. Det blir rätt rörigt, men Archer och T’Pol kommer ut ur arresten. Men sen börjar vulcanerna och andorierna jiddra, och märker inte att en av de där rebellerna siktar mot den vulcanske bossen. Ingen utom T’Pol, som kastar sig i vägen, och blir träffad.
  9. Archer utnyttjar T’Pols hjältemod när han övertalar vulcanerna om att hon borde få stanna kvar på Enterprise. Ja, han till och med låtsas att hon är jätteilla däran av skottskadan. När T’Pol vaknar några minuter senare så påpekar hon att det kanske skulle varit bra om hon själv blivit tillfrågad om hon ville stanna kvar på Enterprise. Men egentligen verkar hon rätt nöjd.

Några nya kontakter?  Coridanerna verkar inte supertrevliga, direkt. Varken de där som sitter i den vulcan-understödda regeringen eller gerillaarmén med sina rebeller. Resultatet av Archers besök på planeten verkar på nytt vara fnurror på diplomatiska trådar. Galaxen var en lugnare plats innan Enterprise började fara runt i den.

Vårdslöst beteende?  Det är något av en klassisk Enterprise-hantering när Tucker och Reed inte kan ta en order från en vulcan, utan genast måste dra igång ett eget räddningsuppdrag. Obstinat är ett ord som dyker upp i huvudet när jag tänker på mentaliteten ombord.

Personlig utveckling: Det är väl egentligen T’Pols och Archers relation som står i centrum i det här avsnittet. Han är frustrerad över att hon inte ens reagerar när hon blir beordrad att lämna Enterprise. Hon…ja, som vanligt så visar inte T’Pol så supermycket känslor. Här verkar verkligen regin ha gått i baklås. Rolltolkningen av T’Pol har under de senaste avsnitten blivit allt mer minimal, och vår vulcanske vän går numera mest runt och verkar vara lite snobbig, överlägsen och oberörd. Ibland lätt illamående.

Matvanor: Den kanske mest intressanta scenen i det här avsnittet blir därför när Jon Archer och T’Pol är tillfångatagna och bundna till händer och fötter, men ändå ska försöka få i sig någon form av gryta som de fått av en butter fångvaktare. Hur de liksom får lapa i sig maten liggandes på marken. Till en början vill inte T’Pol utsätta sig för den här typen av förnedring, men Jon övertalar henne. Det går ju inte att rymma på fastande mage! Sen hittar de en sändare i maten, så det var ju tur att de inte matvägrade.

Sexytime: Hade vissa förhoppningar om bondageerotik när T’Pol och Archer var ihopbundna så länge. Visst, Archer får hela ansiktet fullt av T’Pols tuttar, men i övrigt kändes det faktiskt snarare som någon form av repgymnastik.

Ordväxlat: Jag vet inte riktigt om det här är rätt sätt att få T’Pol på fall, att berätta för henne att hon är som ens farsas rymdskeppsprojekt. När de dessutom är fastbundna i varandra. Jag menar. T’Pol är väl i första hans en individ, inte en sak? Eller?

ARCHER: You’re not responsible for what happened. You didn’t have any idea that your people had installed a listening post, or that there were Andorian commandos there.

T’POL: Enterprise had no good reason to visit a Vulcan sanctuary. I had the opportunity to protest but I chose not to.

T’POL: It’s clear that living among humans has caused my reasoning to become compromised.

ARCHER: I think I understand. You’re running away because you’re afraid to become one of us.

T’POL: I am not running away.

ARCHER: Then why aren’t you fighting this transfer?

ARCHER: Your people took something away from my father that meant a lot to him. They’re not going to do the same thing to me.

T’Pol vs Mänskligheten: Hon verkar gilla den. Men hon tänker inte låta det synas i onödan.

Jag hade lite svårt att förstå logiken i det här avsnittet. Jo, jag förstår att man på olika sätt vill visa på slitningarna mellan Vulcan och Jorden, på ett både storpolitiskt och personligt plan. Men så är det bara det här med den andoriske ledaren som plötsligt blandas in i leken. Han som inte orkar vara i tacksamhetsskuld till någon, och därför dyker upp på en främmande planet för att hjälpa till att frita Jon Archer och T’Pol. Känns ju verkligen jätteorimligt. Man förundras ju också över den förunderliga underrättelsetjänst som andorierna måste ha tillgång till, eftersom de dyker upp på planeten bara typ ett dygn efter att Archer och T’Pol blivit tillfångatagna.

Sedan kryddar man ju det här avsnittet med lite extra action, och ovanligt många statister. Men är det inte för att kompensera ett egentligen rätt menlöst manus? Å andra sidan, nu när jag har kommit så här pass långt i Enterprise att jag ändå kan ana mig till vissa berättarstrukturer, så är det kanske bara att gilla läget. Vissa avsnitt är helt enkelt actionbetonade, och bjuder inte på så himla mycket mer tuggmotstånd. Framför allt inte när man lyckas få in T’Pols tuttar i manuset. Hela grejen med att T’Pol gillar att vara på Enterprise förstod vi ju redan när hon gav upp sitt äktenskap för att fortsätta att hänga med homo sapiens-snubbar.

För övrigt verkar det finnas en ny bugg i WordPress, så det är oerhört svårt att tagga vulcanska och klingonska ord, på grund av användandet av ‘-tecknet. Mycket frustrerande.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 677 tv-avsnitt.

ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.