ENT: These are the voyages…Slutet på Archers resor med Enterprise.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var vi framme vid slutet för Enterprise. Ett rätt så konstigt avslut, hatat av både fans och folk som var inblandade i produktionen. Enterprise-crewen fick nämligen inte stå i centrum för sin egen seriefinal. I stället är den utformad som en rad flashbacks, en serie scener som Riker från The Next Generation är inne och ser på sitt holodäck. Han hoppas att Archers sista äventyr på Enterprise ska hjälpa honom att fatta rätt beslut i en knivig situation. Ramhandlingen med Riker och Deanna Troi utspelas nämligen under TNG-avsnittet The Pegasus. Riker står och väger inför ett beslut han ska fatta – ska han hålla fast vid ett gammalt tystnadslöfte, eller ska han berätta allt om skeppet Pegasus för sin nuvarande kapten Picard. Vad hade Archer gjort?

Kopplingen är inte superstark, och mest ett mysterium under själva avsnittet i sig. Medan Riker funderar på sitt eget dilemma snabbspolar han sig igenom händelserna under det som var det sista uppdraget för det första Enterprise-skeppet. Archer och de andra håller som bäst på att förbereda sig på att lägga skeppet i malpåse när det kommer ett nödrop från hans gamle polare, andoriern Shran. Kan Archer hjälpa honom att få tillbaka hans kidnappade dotter, undrar Shran? Efter viss tvekan bestämmer sig Archer för att hjälpa sin vän, och lyckas genom en smått dramatisk fritagning få loss dottern från kidnapparna. Men på vägen tillbaka till Jorden blir Enterprise bordad av kidnapparna, jobbig situation uppstår och Tucker offrar till sist sitt eget liv för att rädda både kaptenens liv och Shrans dotter. Och själva avsnittet i sig slutar med att Archer ska hålla tal vid undertecknandet av ett stort avtal – början på det som ska bli den Federation vi känner till från serierna och filmerna längre fram i tidslinjen. Om vi fick höra det där talet? Nej, då går Riker och Troi ut ur holodäcket och eftertexterna drar igång. Taskigt, eller hur?

Den desperation och action som trots allt utspelas i Archers del av tidslinjen hjälps inte direkt upp av att Riker stannar upp, tar pauser och spolar framåt berättelsen. Ena stunden får vi se något dramatiskt utspelas på gamla Enterprise, i nästa sekund får vi se Troi och Riker bestämma kvällens middagsdejt, ungefär. Men det finns ett moment av det här avsnittet som jag verkligen gillar. Riker har gått in som karaktär i holodäcksäventyret och låtsas vara kocken ombord. Då gör han lite intervjuer med Enterprise-crewen, ett lite rappt klippt montage som faktiskt blir ganska kul – framför allt när det är klippt så att man tror att han frågar Reed om han någonsin var attraherad av Tucker. Men den scenen är ett undantag – resten är rätt så mediokert. Och var kommer det här med att kocken ombord på Enterprise var den som visste allt som hände ombord ifrån? Det har, vad jag minns, aldrig nämnts i serien. Töntigt. Och varför var man tvungen att både göra slut på T’Pols och Tuckers förhållande, och ta livet av Tucker. Så grymt!

These are the Voyages… är ett ganska ovärdigt slut på en serie. Att ta in två personer från The Next Generation för att göra slut på den var nog tänkt som en nostalgisk krydda. I stället stal det mycket av strålglansen från de som faktiskt var med i serien. Mest av allt känns det som en sån där clip-show – ni vet, sådana där man använder klipp från den gångna säsongen för att fylla ut ett helt avsnitt. Och det är ju en dålig grej, när hela avsnittet faktiskt är fullt med originalscener (förutom kanske någon bild från The Next Generation). Min enda förmildrande omständighet skulle kunna vara att upphovspersonerna kanske trodde att det här skulle vara det sista Star Trek-avsnittet någonsin.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 22/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

ENT: Demons och Terra Prime. Det med Jordnationalisterna och Vulcanmänniskobabyn.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.

I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.

Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.

Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.

I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst

Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.

I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.

Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.

Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).

Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.

Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.

ENT: Bound. Det där Enterprisemännen blir förhäxade av gröna kvinnor.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu fem tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så mycket olika känslor kring det här avsnittet. Vid första anblick är det ju superlätt att bara avfärda Bound som gammal, hederlig, retrodoftande sexism. Plotten är ju som hämtad från ett 60-talsavsnitt av Star Trek: “det kom en massa snygga tjejer ombord på rymdskeppet och alla killarna blev jättekorkade och konstiga”. Samtidigt är ju det manliga fåneriet ganska väl skildrat här. Det borde inte vara något tvivel hos mig på vems bekostnad den här lustifikationen dras. Å tredje sidan är det ju ett välkänt faktum att Star Trek gärna använder sig av kvinnokroppar när tittarsiffrorna dalar. Att kombinera T’Pols tajta mysdress med lite lättklädda orion-tjejer är troligtvis mest av allt ett kommersiellt beslut. Precis som stereotypen kring den farliga och svekfulla sexuella kvinnan är cementerad i den här genren.

Handlingen börjar i varje fall med att Enterprise kontaktas av ett orionskt skepp. Man vill ha ett affärsmöte om ett gemensamt gruvprojekt. Som pausunderhållning under överläggningarna skickas tre lättklädda kvinnor in för att framföra en liten dans. Efter den upplevelsen går Archer med på att samarbeta om gruvan, och han tar även emot de tre kvinnorna som en personlig gåva. Omdömet börjar liksom svikta redan där.

De tre orionska kvinnorna väcker viss uppmärksamhet ombord, kanske främst för att de fortsätter att köra sin “exotic dancer”-stil trots att alla andra ombord bär unisexoveraller (ja, alla utom T’Pol i sin plyschdräkt). Man efter man tappar huvudet, något som till sist orsakar ett allvarligt bråk mellan Tucker och en maskinchef. Den sistnämnde tyckte att det var en bra idé att förklara allt om skeppets teknik och maskiner för en av de orionska kvinnorna genom en rundtur på maskindäck.

Doktor Phlox konstaterar till sist att den konstiga stämningen ombord beror på feromoner som de orionska kvinnorna ger ifrån sig. Det gör männen testosteronstinna, ger kvinnorna huvudvärk – Phlox själv blir mest sömnig. Men det finns två personer ombord som inte påverkas: T’Pol och Tucker. Tydligen har det skapats ett mentalt band mellan de två när de låg med varandra (därav Tuckers märkliga inhopp i T’Pols meditationer). Det har också gjort att T’Pols immunitet mot feromoner har smittat av sig på honom. Och det är ju en himla tur, eftersom de tre kvinnornas plan är att ta över skeppet och leverera Archer till Orionsyndikatet, som fortfarande är sura över att han hämtade tillbaka nio besättningsmedlemmar som skulle ha sålts på deras slavauktion.

Ja, det här är ett rätt fånigt avsnitt. Det mest märkliga för mig är att ett litet meningsutbyte mot slutet av avsnittet irriterar mig mer än något annat här. När hela det orionska dramat väl är överstökat så diskuterar ett gäng av männen i besättningen tillsammans med T’Pol det faktum att Orion verkar vara ett matriarkat. Kvinnorna, som vi tidigare trodde såldes bort av sina män som slavar, har visat sig vara de som styr och ställer inom syndikatet. Kvinnorna använder sig själva som agenter som sänds ut för att förföra och förvirra – innan själva attacken kommer. Och då konstaterar T’Pol lite torrt, att matriarkatet åtminstone är en förmildrande faktor med det annars så avskyvärda orionska samhället. Alla snubbarna dör nästan av skratt.

T’POL:At least we’ve learned something about the Orions.

REED: Yeah, the women are in charge.

T’POL: It proves that even the most disagreeable species have some positive attributes.

ARCHER: Was that my imagination?

REED: I don’t think so.

ARCHER: It almost sounded like you were making a joke.

TUCKER: At least, trying to make one.

T’POL: I assure you, if I ever decide to make a joke, you’ll know about it.

TUCKER: There it is again.

ARCHER: T’Pol, if I didn’t know better, I’d think you were picking up some of Trip’s bad habits.

Det där “skämtet” var då alltså ett bevis för att bandet mellan T’Pol och Trip nu gjort henne till en skämtare. Okej. För att ytterligare få lite rätsida på den patriarkala ordningen ombord så finns här också en scen där Trip och T’Pol reder ut sitt förhållande. Hittills har det ju varit Trip som gått runt och varit ledsen över att T’Pol inte bekräftat honom. Nu tvingar han henne att be honom om att han ska stanna på Enterprise och inte återvända till Columbia. Och han gör det trots att han redan tre dagar tidigare begärde att få sitt gamla jobb på Enterprise tillbaka. Stackars T’Pol – hon får aldrig vinna verkar det som. Hon får till och med springa tillbaka och attack-pussa honom i slutet av det här avsnittet för att han ska stanna kvar. Helt utan värdighet.

Bound är en bagatell med riktigt trista undertoner, tycker jag. Om jag ska vara välvilligt inställd så kan jag trots allt se en drift med manligheten här. Men den tillåts aldrig bli riktigt farlig. Och de orionska kvinnorna får aldrig bli mer än de där sexsymbolerna. Att de faktiskt är förslagna och bossiga hör vi bara män diskutera med varandra.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 760 tv-avsnitt.

ENT: Babel One, United och The Aenar. Berättelsen om hur Romulanerna typ skapar Federationen av misstag.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.

Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.

Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.

Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.

I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.

Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.

United

Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.

Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.

Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.

Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.

Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.

The Aenar

Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,

Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning

TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?

T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.

TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.

T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.

TUCKER: What went through your mind?

T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?

TUCKER: Just curious.

Tre saker jag gillade med det här avsnittet.

  1. Tellariternas masker (se överst i detta inlägg).
    Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
  2. Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
  3. Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.

Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.

Babel One Betyg; 7/10
United Betyg: 7/10
The Aenar Betyg 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.

ENT: The Forge, Awakening och Kir’Shara. Mysteriet med bombningen av Jordens ambassad på Vulcan, förföljelsen av syrranniterna och anfallet på andorierna.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ytterligare en tredelad story, och ytterligare ett jättelångt blogginlägg om alla tre på en gång. Handlingen kretsar här från början kring mysteriet om vem som egentligen sprängde Jordens ambassad på Vulcan, och varför. Men deckargåtan blir snart en nyckel till det korrupta politiska livet på Vulcan, och sedan någon form av märklig saga om hur Archer blir en profet mitt i en vulcansk öken. Eller kanske ska man snarare likna honom vid ett kärl åt en riktig profet och läromästare.

Och det är inte bara Archer som genomgår en stor personlig förändring under det här avsnittet. Den vulcanske ambassadören Soval, han som alltid varit så irriterande överlägsen, mästrande och osympatisk, gör en helomvändning redan i det första av de här avsnitten. Alltså, en total personlighetsförändring. Nu agerar han plötsligt som mänsklighetens förtrogne, och läcker så småningom viktig information till både Archer och den andoriska flottan. Det kanske gick lite väl snabbt för att vara riktigt trovärdigt, men någon allierad var man väl tvungen att hitta på inom den vulcanska eliten. Han får i alla fall några repliker som ska förklara både att han gillar mänskligheten, och varför vulcaner samtidigt känner sig hemskt oroliga över dess framsteg.

SOVAL: We had our wars, Admiral, just as humans did. Our planet was devastated, our civilisation nearly destroyed. Logic saved us. But it took almost fifteen hundred years for us to rebuild our world and travel to the stars. You humans did the same in less than a century. There are those on the High Command who wonder what humans would achieve in the century to come, and they don’t like the answer.

De här tre avsnitten ser också till att städa upp lite i historieskrivningen och kanon, nu när den här serien faktiskt närmar sig sitt slut. I och med de här episoderna får vi förklarat för oss hur mind meld gått från att vara en föraktad och i stort sett förbjuden praktik, till den standardprocedur den är senare i tidslinjen. Man ser också till att bota T’Pol från hennes neurologiska sjukdom och upplöser hennes äktenskap. Och så ser man till att det faktiskt finns en grogrund för att bilda en federation lite längre fram i tiden. En organisation där både vulcaner och människor är viktiga grundare och medlemmar. Den här historien innebär troligtvis slutet på humanofobin hos vulcanerna.

The Forge:

Här sätts allt igång. Bomben brakar av och dödar en massa folk inne på Jordens ambassad, bland annat amiral Forrest som ju varit Archers chef i en massa avsnitt. Forrest dör i alla fal som en hjälte, han offrar sig själv för att rädda vulcanen Soval – tanken är väl att det kan vara en av orsakerna till att han är en människokramare i de närmsta avsnitten.

När Reed och Mayweather rotar runt i ruinerna hittar de en odetonerad bomb full med vulcanskt DNA. Allt tyder på att en person kallad T’Pau, som vulcanska högsta rådet klassar som en religiös extremist, har lagt bomben där. Hon är en av syrranniterna, en konservativ grupp som tycker att det moderna Vulcan har börjat avvika för mycket från de läror som en gång nedtecknades av den store läromästaren Surak. (Denna T’Pau är alltså en yngre upplaga av personen med samma namn som sedan dyker upp i originalserien.) Problemet är att de där ursprungliga texterna inte finns kvar någonstans. Därför avfärdas gruppen som en skruvad sekt av många – bland annat de nuvarande ledarna på Vulcan.

Archer och T’Pol ger sig ut på jakt efter T’Pau och de andra skyldiga, som ska finnas någonstans i en ogästvänlig vulcansk öken. Dit hittar de genom en dold karta i en Idic som T’Pol fått av sin morsa, som förresten gått under jorden hon också eftersom hon är en syrranit. Samtidigt övertalas Soval att mindmelda med en medvetslös vakt från ambassaden som kanske sett den skyldige bombaren (och då ska vi ju veta att det där med mindmelding fortfarande inte är accepterat av den politiska eliten på Vulcan så här långt in i storyn). Soval lyckas identifierar bombmannen genom den medvetslöse mannens minnen. Han visar sig vara en av den vulcanske ledaren V’Las hejdukar. Han var visst också syrrannit, drar V’Las snabbt till med, och klarar sig ur den knipan. Samtidigt som det betyder att Archer alltså är på jakt efter fel person i den där öknen. Och det finns inget sätt som Enterprise kan nå honom på.

T’Pol och Archer får hjälp av en syrranitisk pilgrim när en elektrisk sandstorm bryter ut. När pilgrimen får en elchock av en av blixtarna använder han sina sista krafter för att mindmelda med Archer. Den där mannen var visst syrranniternas ledare, och det kan ha varit den store Suraks katra som han överfört till vår käre kapten. Archer är i alla fall förändrad efter den där mindmelden, och hittar plötsligt på ett intiutivt sätt till det läger där syrranniterna håller hus.

Awakening

Mycket action i en storyline som inte rör sig så himla mycket framåt. Soval får sparken från högsta rådet. T’Pau försöker få ut Suraks katra från Archers huvud, men han vill stanna kvar där inne. T’Pol fortsätter envist att förhålla sig mycket kritiskt till både Archers katrabärande och sin morsas religiösa övertygelse.

V’Las, som nu verkar ha full kontroll över det högsta rådet, jagar bort Enterprise från Vulcan. Det gör Soval väldigt orolig, och han – som är ombord på Enterprise – berättar då för Tucker att V’Las nästa steg är att anfalla andorierna genom en överraskningsattack. V’Las har övertygat rådet om att andorierna har utrustat sina skepp med teknik från xindiernas massförstörelsevapen, något som ju inte stämmer. Tucker sätter kurs mot Andoria för att varna sina blå kompisar.

V’Las, som är en flitig despot i det här avsnittet, ger också order om att bomba syrranniternas tillhåll. Han vet inte att det redan är evakuerat. Bara T’Pol och Archer är kvar, de håller på att leta upp det mytomspunna föremålet Kir’Shara – där alla Suraks originaltexter finns. Man hittar den, men när man kommer upp från tunneln hittar man T’Pols morsa döende. Hon har återvänt till lägret eftersom hon var orolig för T’Pol, men skadats under bombningarna. Hon hinner i alla fall säga att hon är stolt över sin dotter innan hon dör.

Kir’Shara

Dags för upplösningen. Tucker och Soval försöker varna andorierna. Och som vanligt när det handlar om andorier så är det Shran som är kontaktperson. Andoriernas tack för varningen är att kidnappa Soval och utsätta honom för tortyr – man tycker att det här låter som en så uppenbar fälla att man är övertygad om att det finns en annan hemlig plan att tvinga ur vulcanenl. Men det går ju inte. Det hela utvecklar sig till ett slag mellan andorierna och vulcanerna – med Enterprise i mitten. Men till sist blåser vulcanerna av sitt anfall. En av de suraste ministrarna har tagit över makten. Allt efter att ha sett en viss helig artefakt.

För Archer har ju satt sig för att ta sig till högsta rådet på Vulcan med sin pyramidliknande textbehållare. På vägen dit hinner T’Pau bota T’Pols neurologiska sjukdom med lite mindmelding. Och när Archer till sist får träffa vulcanernas högsta råd, så är det bara att sätta igång Kir’Shara-pyramidens hologramshow. När V’Las försöker förstöra Kir’Shara får den där ensamme kritiske ministern, Kuvak, till sist nog. Han skjuter ner V’Las och tar kontroll över rådet. Och en tid senare lyckas man få ut Suraks katra ur Archers huvud.

Och i den allra sista scenen får vi reda på vem som står bakom V’Las ondskefulla planer. I alla fall vi som vet att romulaner älskar axelvaddar och rutiga mönster på sina kläder.

Tre actionfyllda avsnitt, där slagsmål, rymdstrider och en och annan sandstorm gör att tempot är rätt högt. Blev ändå lite bekymrad när Archer plötsligt skulle föreställa någon sorts andlig ledare för den vulcanska sekten. Det där greppet fick jag liksom lite nog av under Deep Space Nine när Sisko skulle vara bajoranernas budbärare. Lyckligtvis försvinner den helige profeten ur Archers huvud ganska snabbt.

Tyckte också att det var kul att återse den gamle Falcon Crest-farsan Robert Foxworth, som ju tidigare även varit med i några avsnitt av Deep Space Nine. Men la samtidigt märke till att man använde sig av exakt samma grepp som vanligt när man ska hitta en lösning på en svår knipa – den svagaste länken. För det finns alltid en i varenda skurkgäng som inte gillar sin chef. Och det är alltid hen som ser till att våra hjältar går hela och rena ur varenda avsnitt. Den här gången hette han Kuvak.

Men jag är rätt så nöjd med den här trilogin. Berättandet känns inte lika katastrofalt som vid säsongens början. Och man har ett tydligt fokus på de konflikter och spänningar som finns mellan gamla kända planeter och regimer. Inte så mycket uptäckande och veckans alien, alltså.

Betyg:
The Forge: 7/10.
Awakening: 7/10
Kir’Shara
: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 7, 8 & 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 751 tv-avsnitt.

ENT: Home. Enterprise-crewen tar lite semester – gifter sig, slåss på barer och klättrar i berg.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Enterprise måste repareras efter mer än en säsong av vilda äventyr, och besättningen får lite permis. Det ger chansen till lite mindre pang pang och mer utveckling av rollfigurerna i berättande. Lite lugnande, efter den här säsongens extremt svaga inledning. Såpan Enterprise är ju också spånnande. Men även om Jorden tackar besättningen på Enterprise för sin räddning med en fin ceremoni, så visar det sig att en av följderna av hotet från xindierna blivit en allt starkare främlingsfientlighet bland de som bor där. Och att Enterprise för många blivit en symbol för hur man kanske utsätter Jorden för fara när man utforskar galaxen.

Den mest intressanta intrigen för mig i Home är den som handlar om T’Pol och Tucker. Han följer med henne hem till Vulcan, och får för första gången uppleva de extremt stela hemförhållanden som T’Pol vuxit upp under, här främst gestaltat av T’Pols morsa T’Les (spelad av Joanna Cassidy med bland annat Blade Runner på CV:t). Hon har dessutom blivit av med jobbet efter att T’Pol och Enterprise setts som ansvariga för att det där gamla vulcanska templet totalförstördes någon gång under första säsongen. Och på något konstigt sätt blir lösningen på det här problemet att T’Pol måste ge sig in i ett arrangerat äktenskap för att mamman ska kunna fortsätta sin yrkeskarriär. Tucker tar förstås inte det här på något bra sätt, och istället för att berätta för T’Pol att han älskar henne, så surar han. Moget.

Archer blir lite stalkad av sitt ex Erika Hernandez. Hon dyker först upp på en bar, och visar sedan honom runt på Jordens nästa rymdkryssare, Columbia, som hon ska vara kapten för. Och när han senare ska klättra lite i berg så överraskar hon honom med att stå där, redo för hajk. Något frieri lyckas hon inte pressa honom till, men lite ligga blir det allt där uppe i bergen.

Å andra sidan verkar Archer verkligen ha en massa PTSD, frågan är om det är så klokt att skicka ut honom i rymden igen. Inte bara har han mardrömmar om att xindierna anfaller honom på Jorden, han är dessutom helt bitter över att galaxen han skulle utforska visat sig vara en farlig och våldsam plats. Här finns också någon helt meningslöst utförd intrigförgrening där Archer först ifrågasätts under förhör kring varför han inte gjorde mer för att rädda zombievulcanerna i The Expanse, och sedan ändå lite senare tackas av den sure vulcanambassadören Soval– som då PLÖTSLIGT insett att de där sfärbyggarnas ondskefulla plan under förra säsongen även kunde ha drabbat Vulcan.

Och det är fler som blir ifrågasatta. Phlox kan inte följa med sina kompisar i besättningen på en barrunda utan att han blir uppmanad att sticka hem där han kom ifrån, med ett stort barslagsmål som resultat. Phlox klarar sig undan stryk bara genom att blåsa upp sitt ansikte. En grej som tydligen är superavskräckande även på rasistiska jordbor. När han sedan väljer att stanna på skeppet, för att undvika bråk, är hans kollegors lösning klockren: vi tar med take-away. Det är så solidaritet ser ut.

Men viktigaste av allt, för mig i alla fall, i det här avsnittet. Det verkar som om filmindustrin fortfarande är alive and kicking under den här tidsåldern (tydligen med en massa WW3-filmer). Det får vi reda på när Archer och hans fjälla diskuterar om det kommit ut några bra filmer på sistone. Och så tycker vi väl att Archers bittra replik  “you’ll spend a lot of your time boldly going into battle” kändes som en gullig anti-hommage till den gamla Star Trek-taglinen.

Ett rätt så splittrat avsnitt, med alla olika handlingar som skulle hängas med och tryckas in på dryga 40 minuter. Även om jag gillade alla de här personliga historierna, så kändes de alla lite rumphuggna. Som om de inte riktigt fick spela ut ordentligt på grund av ett lite för kompakt avsnitt. Lite sloppy hantverk, helt enkelt. Jag menar, hade till exempel gärna sett ytterligare konsekvenser i det här avsnittet av T’Pols bröllop – det är som att Tucker fogar sig lite för snabbt i sitt öde och vi som tittare bara blir lämnade där inför fullbordat faktum.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 744 tv-avsnitt.

ENT: The Forgotten. Pakt med Degra och lagningen av en superläcka.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett lite gott och blandat-avsnitt det här. Vi befinner oss fortfarande i den sammanhängande Xindi-storylinen. Ska vi vara helt ärliga så är det här mestadels en transportsträcka, om än en underhållande sådan.

Archer och Degra har ju den där dejten inbokad, den som Archer plundrar ett illyriskt skepp för att hinna i tid till. När de väl träffas vill Degra och hans sammansvurna få mer konkreta besked på att de transdimensionella varelserna faktiskt har en sammansvärjning på gång. Enterprises kapten går runt och visar upp vad han samlat på sig: liken av de döda tidsresande insekts-xindierna som var på Jorden förr i tiden, och maskinen som de försökte framställa ett gift med (lämnade Archer verkligen över ett prov på människodödarviruset till xindierna???), stjärnkartan över alla sfärer och ritningar på hur de ser ut inuti. Problemet är bara att inget av det här är superstarka bevis för varken tidsresor eller att komplotten existerar. (Var är tidsagenter när man verkligen behöver dem?). Men oavsett Archers starka bevisföring så börjar det bli tydligt att Degra redan valt sida. Det blir ännu mer uppenbart när han ger order om att skjuta ner ett insekts-xindiskepp som överraskar de två konspirerande parterna mitt under deras möte.

I en annan intrigtråd har Tucker fått i uppdrag att skriva ett brev till besättningsmedlemmen Jane Taylors föräldrar. Hon var en av dem som dog i samband med xindiernas attack på Enterprise, och eftersom hon jobbade i Tuckers team så har det här jobbet fallit på hans lott. Men Tuckers skrivande går extremt långsamt. Inte ens när den döda besättningskvinnan dyker upp hans drömmar lossnar det. Men efter att flera gånger ha attackerat Degra (på ett väldigt olämpligt och odiplomatiskt sätt) för att han är ansvarig för hans systers död, så släpper han till sist fram sin riktiga sorg. Den om systern. Och när han väl omfamnat den, så kan han också skriva sitt brev.

Lite action måste det förstås också bli. Så Tucker och Reed lagar en jättestor läcka på Enterprises tallriksdel. En del dramatik i samband med det, förstås. Reed håller bland annat nästan på att stryka med. Men något annat än ögongodis och actionutfyllnad är det inte. Tråden kring T’Pols känslomissbruk knyts väl också ihop här, lite halvdant. Phlox berättar för henne att hon fixat sin avvänjning, men att hennes nya, aktiva känsloliv kanske är permanent. Har man väl släppt ut anden ur flaskan så…

Nej, det mest intressanta med det här avsnittet är väl att The Orville-skaparen och Trek-fanet Seth MacFarlane gör sin Star Trek-debut i det här avsnittet. Ingen superstor roll. Han är en namnlös crewman som blir utskälld av Tucker.

TUCKER: There’s a microfracture in the magnesium jacket. That’s why it ruptured.

CREWMAN: I ran a pressure test.

TUCKER: Tell it to the man lying in Sickbay! Test them again, all of them.

CREWMAN: Aye, sir.

Med tre parallella huvudspår lyckas man i varje fall få tiden att gå rätt snabbt i det här avsnittet. Men The Forgotten har inget riktigt fokus, och inget avgörande händer egentligen, förutom att Tucker släpper fram lite sorg. Känslan av undergång hänger däremot med från förra episoden, som när något bara lite randomly exploderar och börjar brinna när folk sitter och pratar, liksom.

Enterprise just nu är verkligen inget härligt ställe att vara på. Den fantastiska mässen känns mer som ett soppkök, och helt säker på att inte hela skutan går i luften kan man inte vara. Det enda man egentligen saknar nu är några riktiga spöken. Hade Jane Taylor varit en skeppsgast i stället för ett inslag i en av Tuckers drömmar, så hade det här avsnittet varit betydligt mer intressant.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 20/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 736 tv-avsnitt.

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T’Pol kommer ut som känsloknarkare.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Doctor’s Orders. Det där Phlox vakar över Enterprise när alla är i koma.

Doctor’s Orders är nästan som en remake av Voyager-avsnittet One – i bägge avsnitten så ligger i stort sett hela skeppet besättningen i ett tillstånd av medicinskt framkallat koma, medan personen som ska ta hand om dem blir lite nipprig av ensamheten ute i rymden, och börjar se spöken och hallucinera.

Här är det doktor Phlox som får ta hand om Enterprises besättning när skeppet ska försöka ta sig igenom ett av de transdimenstionella anomalimolnen som sfärerna framkallar. Till en början verkar han tycka att det är lite mysigt att spankulera ombord på skeppet utan att någon stör honom, bland annat får vi se honom göra sina sysslor i sjukstugan helt naken (könet är dock hela tiden dolt av lämpligt placerade föremål). Men ganska snart börjar han höra konstiga ljud, och se insekts-xindier ombord. Ja, det dyker till och med upp en zombieversion av Hoshi och en falsk upplaga av Archer.

Som tur är har doktorn T’Pol vid sin sida. Hon tror inte alls på Phlox berättelser om spöken och inkräktare ombord. Efter att de två har letat efter objudna gäster på en massa däck så övertalar T’Pol doktorn att kolla sina egna neurologisk värden. Det visar sig att strålningen från molnet – som är livsfarlig för människor – också i viss mån påverkar honom. När han vill lämna över huvudansvaret till T’Pol tackar hon nej, även hon har blivit lite knäpp av något i molnet.

Läget blir kritiskt när de två inser att det transdimensionella molnet (älskar det där uttrycket) expanderat så mycket att Enterprises färd genom det kommer att ta tio veckor längre än beräknat. Phlox vet nog inte om han kan behålla förståndet så länge, men framför allt kan han inte ha besättningen i koma under så lång tid. Tillsammans försöker han och T’Pol starta skeppets warpmotorer (trots att de egentligen inte har någon kunskap om det där). Eller, tillsammans och tillsammans, T’Pol blir helt konstig i maskinrummet och förmår inte sig att trycka på en enda knapp eller dra i en enda regel. Phlox lyckas ändå få igång motorerna, måhända med en och annan explosion på vägen, så Enterprise kommer till sist ut ur molnet och alla ombord kan väckas till liv igen. Den största överraskningen för Phlox kommer när han går in i T’Pols rum och inser att hon har legat i koma under hela färden. Han hjärna har alltså hallucinerat fram en kompis för att han ska kunna klara av resan genom molnet.

Doctor’s Orders är ytterligare en sån där bottle-episode, och som vanligt betyder det lite mer koncentration i berättandet. En kammarspelskänsla som är extra behaglig i ett seriekoncept som oftast handlar om att åka vidare och upptäcka nästa grej. Den här spökhistorien är dessutom väldigt väl utförd, med flera rätt bra jump scare-effekter (älskar skräckfilms-Hoshi i duschen). Det är också skönt att, mitt i den här långdragna Xindi-storylinen, få ett avsnitt som bara är inriktat på att vara läskigt och roligt.

Vissa noteringar har jag när det gäller mat: Både Phlox och kaptenens hund äter blodiglar. Och det är när doktorn sitter och tittar film, på Danny Kaye-komedin Hovnarren som han hör mystiska ljud. Tänk så mycket jag älskade Danny Kaye-filmer när jag var liten. Håller de för att kollas på igen idag?

Så nöjd med det här avsnittet, som helhet. Bästa genreövningen hittills i Enterprise.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 16/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 731 tv-avsnitt.

ENT: Harbinger. Det där vi skymtar sanningen om The Expanse och förintelsen av Jorden.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Till en början får jag intrycket av att det här avsnittet mest kommer att handla om de mellanmänskliga relationerna ombord på Enterprise. Som att T’Pol börjat drabbas av små attacker av svartsjuka. Tydligen är det inte okej att Tucker börjar arrangera egna massagestunder tillsammans med en av kvinnorna från MACO – de där soldaterna från Jordens armé som följde med som förstärkning när Enterprise skulle ge sig in i The Expanse. Det blir förstås inte bättre av att Tucker misslyckas med sin massage, så att T’Pol måste reparationsmassera den där tjejen.

Spänningarna mellan Tucker och T’Pol leder till en konfrontation som slutar med att de två (äntligen) ligger med varandra. Något förhållande är det däremot inte tal om, det signalerar T’Pol på sitt taskiga och emotionellt frånkopplade sätt när de två springer på varandra i mässen senare. Men kan det vara så att de enas om att vara KK:s i framtiden i slutet av nedanstående konversation? Den som börjar med att T’Pol tackar Tucker för att han velat vara med i hennes forskningsprojekt om mänsklig sexualitet (så himla tjaskigt).

T’POL: It’s one of the many aspects of your species which I’ve been meaning to explore since I left the High Command.
TUCKER: Sounds like you’re saying last night was some kind of experiment.
T’POL: I wouldn’t use that term.
TUCKER: But that’s the general idea.
T’POL: Are you getting emotional?
TUCKER: No, I’m not getting emotional. I just don’t like being compared to a lab rat.
T’POL: I’m sorry if I offended you.
TUCKER: Forget it. I’d appreciate it if we could keep this between us. In fact, we probably should forget it ever happened.
T’POL: Agreed.
TUCKER: Doesn’t mean we can’t keep doing the neuro-pressure though.

Minst lika mycket uppdämda känslor som mellan T’Pol och Tucker finns det också mellan Reed och befälet för MACO, major Hayes. Det råder viss konkurrens mellan dem om vem som har sista ordet kring säkerheten på och försvaret av Enterprise. Urladdningen mellan de här två snubbarna sker tyvärr inte genom sex, utan i ett långt och utdraget slagsmål. Men det verkar fungera som ett början till ömsesidig respekt mellan de två.

Men de här privata problemen är egentligen bara bihandlingar som får oss som tittar att missa avsnittets verkliga fokus. På ett lite smygande sätt dras nämligen en intrig igång här som verkar vara nyckeln och svaret på såväl xindiernas attack på Jorden som anomalierna och sfärerna i The Expanse.

På väg till xindiernas vapenanläggning stöter Enterprise på något som man inte sett tidigare. Ett fält av koncentrerade anomalier, en slags semitransparent moln eller bubbla som påminner om sättet om de religiösa fanatikerna från Triannon talat om The Expanse. Att sfärerna ska omvandla den här delen av galaxen till en plats för nytt liv. Inuti anomalibubblan ser man en liten ryndskyttel. Man bestämmer sig för att rädda den, bara för att själv nästan fastna i den där anomalimassan som liksom nästan attackerar Enterprise.

Ombord på skytteln finns en medvetslös varelse som verkar döende . När man väckt honom ur dvalan så blir han väldigt irriterad, och vill prompt kastas tillbaka in i den där anomalimassan med sin skyttel. Han ljuger först, och hävdar att han är något slags försöksdjur som skickats iväg av någon annan för att testa egenskaperna inuti anomalimolnet. Men till sist inser Archer att det här snarare är en representant för sfärernas skapare, nu på plats för att kolla hur långt förvandlingen av The Expanse fortlöpt.

Den hemlighetsfulla varelsen kan så småningom ta sig genom väggar, och försöker suga massor av kraft från Enterprises warpmotor innan han oskadliggörs. Men just innan han dör, eller rättare sagt försvinner upp i intet, så säger han de magiska orden. Den första verkliga ledtråden till varför hela den där fiendeskapen mellan xindierna och människorna ens startat:

ARCHER: You weren’t sent here against your will. You know exactly what your mission was. What were your people trying to do? You tried to destroy my ship. Why? Answer me!

ALIEN: When the Xindi destroy Earth, my people will prevail.

Enterprise producenter har gravt underskattat behovet av intriger och handlingstrådar som handlar om huvudpersonernas privatliv i den här serien. Det märker jag när jag nu äntligen får chansen att tjuvkika på deras liv igen. Det var alldeles för länge sedan den här typen av innehåll fick ta ordentligt med plats i serien. Jag gillar också hur intrigen kring försöksdjuret i anomalibubblan går från att vara ett generiskt “veckans alien”-inslag till att eventuellt vara en nyckel till hela säsongens stora gåta. Varför är Enterprise ens här, i The Expanse? Och hur Archer ytterligare en gång visar sin nya, tuffa ledarstil: “Jaså, varelsen är nästan död? Det struntar jag i, jag ska prata med honom”.

Harbinger är ytterligare ett avsnitt med ett förhållandevis högt tempo, och flera oväntade vändningar. Det känns skönt att vi äntligen börjar få veta lite mer om The Expanse. Vi har ju trots allt tagit oss igenom mer än halva säsongen, så det är hög tid att manusförfattarna ger några svar och inte bara fortsätter att dra igång nya, mystiska intrigtrådar. Jag är också extremt lättad över att T’Pol och Tucker äntligen fått det där med sexet överstökat. Hade inte klarat av ett avsnitt till med deras intensiva och kyska massagestunder.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 15/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 730 tv-avsnitt.