ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

ENT: Shuttlepod One. Det där Tucker och Reed tror att de är övergivna i galaxen.

Det har varit trögt att pyssla med det här projektet på sistone. Tappade lusten sådär halvvägs in på första säsongen av Enterprise. Tyckte inte att serien var särskilt bra. Började reta mig på Archer. Irriterade mig på typ allt. Men ibland måste man verkligen bara kämpa på. För bakom nästa intetsägande avsnittstitel så kan det gömma sig något riktigt bra. Som i Shuttlepod One. Ett litet Star Trek-avsnitt om döden. Ja, i varje fall dödsångest och krishantering. Och en oväntat rolig take på det hela.

Vad är dealen? 

När jag var liten så brukade min morsa alltid ge mig instruktioner när vi var på väg in på stora ställen med mycket folk (typ varuhus under julhandeln eller Elmias jordbrukstuställning). “Om vi kommer ifrån varandra, stanna där du är! Spring inte runt själv för då blir det omöjligt att hitta dig”. Innerst inne misstrodde jag det där lite, och undrade om inte instruktionen var ett trick. Ett enkelt sätt att bli av med mig, för att sedan kunna åka hem och njuta av lugnet och friden utan mig galopperande runt i huset. Men efter att ha sett Shuttlepod One ger jag nog morsan rätt. Man kanske inte ska gripas av panik bara för att det ser ut som om Enterprise kraschat och gått i tusen bitar, och sedan på måfå kasta sig ut i universum på jakt efter hjälp. Kanske hade det varit enklare att bara stanna där man var och analysera situationen lite mera.

Avsnittet börjar med att Tucker och Reed återvänder lite för tidigt från ett uppdrag. Deras skyttel har fått problem, och de var tvungna att förkorta sin expedition. När de kommer tillbaka till mötesplatsen möts de av vrakdelar från ett rymdskepp, och på en asteroid ser de tydligt namnet Enterprise. Man befinner sig långt från närmaste bebodda solsystem, men bestämmer sig ändå för att dra iväg från vrakdelarna och försöka hitta någon som kan komma till undsättning.

Men, och det är är det roliga börjar, Tucker och Reed reagerar rätt olika på den här nödsituationen. Tucker försöker laga utrustning och komma på ett sätt att lösa situationen, medan Reed börjar diktera typ en miljon farväl-brev till alla han känner på skyttelns dator. Det blir dråpligt, intensivt och rätt kul. En svart komedi, mitt i bedrövelsen.

Några nya kontakter? Men givetvis är det hela frågan om ett stort och ödesdigert misstag. Vrakdelarna kommer från ett tesniskt skepp, och skälet till att Enterprise inte väntar på mötesplatsen är att man håller på att transportera besättningen från den havererade farkosten hem till sin planet. En av Enterprise luckor lossnade, större än så var inte skadorna på moderskeppet.

Vårdslöst beteende? Fast kanske skulle Enterprise lämnat någon form av meddelande till Tucker och Reed om vad som hänt? Någon liten boj med ett meddelande? Om ifall att de kom lite tidigt tillbaka, och samtidigt hade fått sina kommunikationssystem utslagna.

Personlig utveckling: Det blir flera tillfällen till male bonding mellan Tucker och Reed. Men riktigt bra kompisar blir de inte förrän de börjar supa.

En lite bisarr ingrediens i det hela är den dröm som har där han befinner sig på sjukavdelningen på Enterprise, och T’Pol liksom inte kan slita sig från honom, på grund av något okänt hjältedåd han utfört. Det tar ett tag innan vi som tittar är helt säkra på att det är en dröm, och inte slutet på äventyret. Men även drömmen förvillar. Är det Tucker eller Reed som har den största crushen på T’Pol?

Det verkar också som att Enterpriseförfattarna inte har samma beröringsrädsla kring att bygga vidare på intriger och händelser som inträffat i tidigare avsnitt. Som när Reed i det här avsnittet pratar med Tucker om sin dåliga kontakt med föräldrarna, något som ju vi fick reda på för bara några avsnitt sedan.

Matvanor: Provianten på skytteln diskuteras en del. Bland maträtterna som det går att välja mellan finns till exempel Veal marsala, Chilean sea bass, och Goo Gai Pan. Fast Tucker vill ha köttfärslimpa. Ett bra val visar det sig, eftersom man kan laga hål i skrovet med potatismoset. Både skytteln och Enterprise (och skeppet vars besättning Enterprise räddar) blir nämligen skadade av mikrosingulariteter. Ett begrepp som använts tidigare i seriefranchisen, men alltså senare i tidslinjen. Ett rart (men lite osexigt) sätt att återanknyta till de gamla serierna.

Sexytime: Under sin tid tillsammans i skytteln kommer Tucker och Reed bland annat fram till att man är buksvågrar, och så fnissar man över att T’Pol har en sexig rumpa. Men jag blir lite förvirrad, för Tucker hävdar att han inte alls är attraherad av T’Pol. Luras han? Reed däremot, som jag tidigare nämnt, drömmer heta drömmar om att få T’Pol att både skratta och pussas.

Ordväxlat:

REED: Hey, what do you think of T’Pol, hmm? Do you think she’s pretty?

TUCKER: T’Pol? Are you serious?

REED: Well, she’s a woman, you know? I think she’s pretty.

TUCKER: You’ve had too much to drink.

REED: Don’t tell me you’ve never looked at her, you know, in that way.

TUCKER: Nah, she’s a Vulcan.

REED: Well, I think she’s pretty.

TUCKER: Oh, God.

REED: You ever noticed her bum?

TUCKER: What?

REED: Her bum. She’s got an awfully nice bum.

TUCKER: To Sub-Commander T’Pol.

REED: Awfully nice!

Det här kändes precis som… kanske kan man lite se det här som Enterprise-versionen av avsnittet där Paris och B’Elanna håller på att dö, den där gången när de var lämnade åt sitt öde ute i rymden bara skyddade av sina rymddräkter. Det avsnittet ledde ju till att de två blev ett par och gifte sig. Fullt så kärleksfulla blev inte Reed och Tucker mot varandra, tyvärr.

Kanske för att det här framför allt är ett rätt roligt avsnitt. Tuckers och Reeds olika förhållningssätt till döden och krisläget är kul att att kolla på. Det blir också vissa tendenser till kammarspel när de två är instängda i den lilla skytteln, där handlingen täcker allt från morbida samtalsämnen som att naglar och skägg växer efter döden, till att Tucker vill spärra in sig själv i en luftsluss så att syret ska räcka längre åt Reed.

Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det här är det bästa Enterpriseavsnittet så här långt i serien. Det här gav mig nytt hopp inför serien. Och möjligheten att avsluta hela projektet före mitt nya måldatum. Femårsdagen av bloggen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 678 tv-avsnitt.

ENT: The Andorian Incident. Det med arga andorier och falska vulcaner.

Vad är dealen? 

Ska man kalla det för riddare i skinande rustning-syndromet? Det här att kapten Archer efter bara några sekunders övervägande går till attack för att rädda ett gäng vulcaner som hålls fångna av andorier. Ingen har bett honom att spela hjälte, utan han tyckte helt enkelt bara att det bara “kändes rätt” i stunden. Så snopet att hans gut feeling ytterligare en gång ledde honom helt fel.

Hela besöket på vulcanernas anrika helgedom P’Jem är i och för sig ett resultat av samma magkänsla. Lite turistande som han insisterar på trots att T’Pol verkligen inte tycker att det är en bra idé. Det är inte utan att man förstår henne, komma dragandes med de där barbarerna från Enterprise på en helig plats.

Men ganska snart förstår vi att det där templet nog redan är så pass vanhelgat som det går. Ett gäng arga andorier är där, och har intagit stället och håller de som bor i templet fångna. Andorierna är nästan helt säkra på att klostret bara är en täckmantel för en avlyssningsanläggning, men trots flera dagar av terror i templet så har man inte hittat något som bevisar den där misstanken. Läget har tydligen varit spänt mellan vulcaner och andorier i många år, men trots att man för tillfället har ett fredsavtal så kommer det tydligen andorier till P’Jem hela tiden med olika anklagelser om spionage och andra dåligheter.

Vulcanerna är märkligt stoiska inför andoriernas övergrepp, som är både psykiska och fysiska. Och kapten Archers försök att rädda dem slutar med att han och några till också hamnar i Andoriernas fångenskap. Mot vulcanernas vilja drar Archer igång en räddningsaktion från Enterprise som slutar i vulcanernas jätteheliga och superhemliga grottor under templet. Och där, mitt bland de förmodat heliga artefakterna, visar det sig finnas just vad andorierna trodde: en gigantisk avlyssningsanläggning. Vulcanerna var inte offer i den här historien, utan de egentliga skurkarna. Det var väl snopet!

Några nya kontakter? Andorier är veckans alien för den oerfarna Enterprise-besättningen. Vi som har följt serien ett tag har däremot sett dem förut, även om de ofta haft en rätt tillbakadragen plats i de olika äventyren. Kanske för att det blåa sminket är svårt att bli heltäckande (det är det i varje fall i det här avsnittet).

Andorierna är på sätt och vis den kanske mest stereotypa Star Trek-rymdvarelsen, de har ju faktiskt antenner. Här visar de sig också vara en av de mest ilskna och våldsamma figurerna i galaxen (ja, förutom klingoner och kardassier då). Jättearga, våldsamma, obehagliga. Och blå. Som arga smurfar ungefär.

Ett annat skäl till att andorierna känns bekanta är att deras ledare den här gången spelas av Jeffrey Combs – han som vi tidigare sett dubblera roller i Deep Space Nine, som ferengin Brunt och vortan Weyoun. Nu kan man även njuta av honom insmetad i blå färg.

Vårdslöst beteende? I stort sett allt som Archer gör och beslutar sig för i det här avsnittet faller under den här rubriken. Både på ett lokalt och storpolitiskt plan. “Ge dig in i slagsmålet först, och tänk efter senare” verkar vara hans devis.

Personlig utveckling: Ska vi kalla det personlig avveckling i stället? I det här avsnittet går T’Pol in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Visst, skådespelaren Jolene Blalock gör ju rollen på ett nästan nollställt sätt redan tidigare. Men här lägger hon till lite “ont i magen”-vibbar som får henne att verka ännu mera inåtvänd. Man undrar ju lite på slutet om hon kände till det här med avlyssningsanläggningen hela tiden. Men det är svårt att veta om hon indikerat det genom sitt skådespeleri, eller om hon bara hade en dålig dag. Så marginell är skillnaden i skådespeleriet.

Sexytime: Jag trodde att det kanske skulle bli lite flirtigt när T’Pol och kapten Archer skulle dela filt en natt i fångenskap det vulcanska templet. Det visar sig att han luktar så illa att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

En rätt rolig grej i det här avsnittet är faktiskt just det där pratet om hur illa vulcaner tycker att människor luktar. Ja, de säger ju faktiskt rent ut att de tycker att vi stinker. Inte visste vi att T’Pol till och med får näsbedövningar för att uthärda sin vistelse på Enterprise. Det här ger en helt ny insikt kring vad som egentligen döljer sig bakom Spocks stundtals plågade ansikte i originalserien.

Transportörtrubbel: Den här gången använder man transportören lite mer frimodigt. Men fortfarande låter den så mycket och tar sån tid på sig att man inte riktigt kan använda den för ett överraskningsanfall.

Ordväxlat: Det här är avsnittet där T’Pol till sist får nog av allt tjat och gliringar om vulcaners uppförande och hennes dubbla lojaliteter:

T’POL: We don’t believe in responding to violence with violence.
ARCHER: I admire your ethics, but right now a little violence might help.
T’POL: You’re beginning to sound like an Andorian.
ARCHER: You know, I came here hoping to gain a little insight into the Vulcan mind. It looks like I’m getting it. You people think you’re so damned enlightened.
(To the rest of the monks listening.)
ARCHER: Problem? I’d like to find a peaceful solution too, but I don’t think that’s going to happen. However we end up dealing with this, I need to know I can count on you.
T’POL: Are you questioning my loyalty?
ARCHER: I just want to know where we stand.
T’POL: I have never disobeyed your orders.

T’Pol vs Mänskligheten:

Det här är avsnittet utgör T’Pols första verkliga nederlag. Hon tvingas medge att vulcanerna inte är helt ärliga mot andra folk och raser som de har kontakt med. Och faktum är att T’Pol ser ut att må så illa ut under hela avsnittet att jag misstänker att hon kanske visste sanningen om vulcanernas underjordiska avlyssningscentral hela tiden. Så….3-1. Kvittering för mänskligheten.

Det här kändes precis som…  ja GROTTORNA kändes i varje fall bekanta!

Har de aldrig hört talas om en b-story i Enterprise? För här blir berättandet verkligen utdraget och skittråkigt. Trots att intrigen innehåller gisslantagning, misshandel, förhör, en explosion, fritagande av gisslan och spring i grottor (ja, just den sistnämnda grejen kanske inte är så spännande) så blir det inte riktigt någon fart på det här avsnittet. Det känns segt och oinspirerat. Mest minnesvärt är kanske hur extremt dålig Scott Bakula är på att spela misshandlad. He huffs and he puffs, men det känns inte så method.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 669 tv-avsnitt.