Mina delade känslor inför den ena av den här seriens två huvudpersoner fortsätter i det här avsnittet. Jag menar, att gäspa högljutt när någon håller på att genomföra en briefing på ett möte är faktiskt inte okej. Inte ens om man har en sårig relation med sin morsa (som i det här fallet är ens kapten).. Eller om den som tydligen ska vara outhärdligt långtråkig (kapten Durango, spelad av Haley Joel Osment!) inte ens hinner säga ett ord innan Mariner (för det är hon som jag stör mig på) börjar med sitt gäspande. Framför allt är det oförlåtligt när ämnet är så pass intressant som ett generationsskepp där hela besättningen dött, men där det finns ett slags livselixir som kan ge liv till icke-organiska material.
Ja, så pass rude är Mariner att man i det här avsnittet börjar fundera på om skälet till att hon väljer att arbeta på morsans skepp är att hon hade fått sparken från alla andra posteringar inom Stjärnflottan. Den egotrippade “hjälten” i den här serien, Jack Ransom, verkar tycka samma sak. Men planen som han och kapten Freeman till sist enas om är ett lära Mariner en läxa genom att ge henne de värsta jobben ombord, gång på gång på gång. Tanken är att hon då frivilligt ska be om förflyttning. Men eftersom Mariner lyckas göra även skitjobb lustfyllda, så kommer den ömma modern snart på vad som verkligen skulle kunna få Mariner att säga upp sig: en befordran. Att vara ett befäl är hennes verkliga mardröm. Av någon anledning gillar hon inte att sitta på meningslösa ledningsgruppsmöten, eller pliktskyldigt tvingas att närvara på diverse uppträdanden ombord.
Några nya insikter om livet ombord får vi trots allt också oss till livs. Som varför det är så läskigt att rengöra filter till holodäcket (jag fattade i alla fall det som att folk använde det för att ha sex?).
I B-handlingen får vi följa den kanske mest irriterande rollfiguren i hela den här serien. Tendi, när hon sabbar en ceremoni där en besättningsman ska upphöjas till en annan dimension. Men det blir inte något av det kroppslösa medvetandet när Tendi råkat ramla rakt in i någon form av sandmönster på golvet. Hon kan förstås inte komma över den här fadäsen utan försöker “hjälpa” den där besättningsmannen med sina metafysiska bryderier. Otroligt irriterande, faktiskt. Boimler får också vara med på ett litet hörn. Han missförstår hela upplägget med Mariners befordran, och försöker själv imponera på befälen genom att vara en mer ondskefull och anarkistisk version av sig själv. Det vill säga, spilla kaffe i Ransoms skrev. Det är verkligen tur att det så här dags i avsnittet äntligen är dags för den där livsskapande sörjan att börja läcka ut ur generationsskeppet och ta sig in i och börja terraforma Stjärnflottans skepp. Det här avsnittet var inte på väg mot något kul ställe.
Allt slutar förstås ändå ganska bra. Mariner räddar allas liv och bondar med morsan, bara för att sedan göra bort sig igen och återgår till marktjänst igen. Mannen som Tendi sabbat upphöjningen av erkänner att allt egentligen var fejk, och att han skyllde på henne när han inte själv lyckades uppgå i världsalltet. Bara för att, efter att han räddat Tendis liv, faktiskt genomgår någon form av transformation till en högre dimension. Det verkar däremot mest vara en enormt plågsam process. I avsnittets repliker refererar man till Wesley Crushers och Amanda Rogers upplevelser. Ändå tänker jag mest på Kes. Får se om den här olycklige dimensionsresenären gör en Fury och återvänder för att hämnas.
Så det här var alltså avsnittet som skulle förklara och fördjupa konflikten mellan Mariner och hennes morsa. Bra tänkt att lägga det här i serien, tycker jag. Däremot var det också ett avsnitt som jag inte tyckte var så…kul. Kanske för att jag tycker att både Mariner och Tendi bägge är rätt jobbiga, om än på helt olika sätt. Fast frågan är väl om jag gillar någon av de där undre däcks-typerna över huvud taget. Det känns fortfarande som att parodierna på de med högre rang i Stjärnflottan är mycket mer underhållande än de lite lama knegarna i botten av hierarkin.
Betyg: 5/10.
Det här är avsnitt 4/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 790 tv-avsnitt. Och lite till…
Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.
Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.
Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.
Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma till Lena Dunhams rollfigur).
Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.
Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i 
Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare. Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..
I Cold Fire har Voyager lyckats snoka rätt på Caretakerns kvinnliga motsvarighet Suspiria (fortfarande oklart om hon den första caretakerns dotter, eller hans tilltänkta barnbrud). Tanken är att om Suspiria har liknande krafter som den första caretakern, så kanske hon kan föra Voyager tillbaka hem igen. Men det är inte som att Janeway kan köra upp med sin kärra intill Suspiria och bara börja snickesnacka. För att överhuvudtaget kunna komma i kontakt med Suspiria så måste man först bli polare med hennes skyddslingar. Ett gäng ur 0campafolket – samma ras som Kes – som bor på en rymdstation. ocampakolonins invånare är till en början extremt skeptiska till Voyager. Först när de får reda på att Kes finns ombord så går man med på ett möte.
Egentligen borde jag ju älska det här avsnittet. Bitvis är det rena rama skräckfilmen (livlösa kroppar som hänger i taket och droppar blod, en ung “firestarter” (Kes) som inte riktigt kan kontrollera sina mentala krafter och håller på att döda Tuvok, Suspirias val att materialisera sig som ett ont barn på Voyager). Som engagerad krukväxtodlare så började jag givetvis också fundera kring hur det skulle vara att ha en mentalt sofistikerad ocampa på hembesök några gånger. Hen skulle kanske kunna rädda min gulnande Monstera och få Streptocarpusen att överleva vintern – även faunan går ju att påverka med telepati.
De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.
Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?
B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.
Ska vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.
