VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

VOY: Sacred ground. Det där Janeway letar efter andar för att rädda Kes.

voy sacred ground

En lärdom att ta med sig från det här avsnittet: Om du är på en annan planet och råkar hitta dess kulturs mest heliga altare, spring inte genast fram till det – det kan vara så att det är skyddad av en livsfarlig biogenisk sköld (även om det inte finns en sådan sköld på plats så är det förresten en rätt ouppfostrad sak att rusa rakt in i ett heligt rum utan att kolla eventuella regler och restriktioner först). En annan sak att lägga på minnet inför umgänget med andra civilisationer: Om du ska söka kontakt med andeväsen eller profeter, ha inte för bråttom och var inte för målinriktad. Det kan vara de där gamla gaggiga pensionärerna i väntrummet som hela universum kretsar kring.

Sacred ground är ett avsnitt som ärligt talat känns helt felcastat. Som om ett Deep Space Nine-manus som av misstag skickats till Voyagers produktionskontor och sedan på något oförklarligt sätt ändå hamnat i produktion. Den här typen av andligt sökande som Sacred ground sysselsätter sig med passar liksom mycket bättre på flummiga Bajor än borta i deltakvadranten. Jag vill ha min Janeway rå, logisk och saklig – inte sysselsatt med meningslösheter som att hålla i en sten tills hon får symbolstinna hallucinationer (fast om jag ska vara helt ärlig så är just den där aktiviteten en produkt av Janeways fördomar kring vilken typ av ritualer som leder till tillstånd där man kan snacka loss med andar).

voy sacred ground 4Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.

MAGISTRATE: This is most unfortunate. Please, I must ask you to leave as well.
TORRES: We aren’t going anywhere until we find out what happened to her. What kind of energy was she exposed to?
MAGISTRATE: I have no idea. This is a sacred place. Only the monks truly understand what happens here.
KIM: Then we’ll bring scanning equipment down and investigate for ourselves.
MAGISTRATE: That’s out of the question. It would show disrespect to the spirits.
TORRES: One of our crew has been critically injured. We aren’t going to stand by and do nothing.
MAGISTRATE: There’s nothing you can do. She’s been punished by the spirits. She’s going to die.
TORRES: If you prevent us from helping Kes, we will hold you directly responsible for anything that happens to her.
KIM: I will make a full report to our Captain. I’m sure you’ll be hearing from her.

voy sacred ground 3Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.

Janeway får vara med om en rad prövningar, som olika led i den förberedande ritualen. Men som jag skrev tidigare så är Janeway alldeles för målinriktad och fyrkantig i sitt sätt att tänka för att lyckas med de olika momenten. Det är därför hon missar att de tre gamlingarna i ett slags väntrum hon rusar igenom är just de andar hon är på jakt efter. När hon insett sitt misstag och till sist ger andarna, som mest ser ut som en pro-förening på utflykt, en ny chans så går allt ganska snabbt. Hon kan få allt hon vill om hon klarar ett test. Hon måste korsa barriären på nytt, tillsammans med Kes. Men för att de ska överleva måste Janeway släppa alla sina tankar på fakta och vetenskap och lägga all sin tillit hos de här andevarelserna. Om hon kan göra det så kommer Kes att återfå sitt medvetande. Misslyckas hon så dör de bägge två.

OLD MAN 2: If you believe you’re ready, then you are. There’s no more to it than that.
OLD MAN 1: But if you go in with any doubt, with any hesitation, then you’re both dead. So, what are you going to do, Captain?
JANEWAY: You know I won’t stand by and watch Kes die if there’s anything I can do to save her. I want to believe it’s possible. I’m going to try.

Hur många minuter det tar innan Janeway känner att hon har förberett sig för det här momentet? Det verkar ta ungefär en kvart för henne att lyckas med det som är munkarnas heltidsjobb på planeten.

voy sacred ground 2Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.

Mitt i den här andliga pyttipannan ska vi inte heller missa att Chakotay (som ju annars är Voyagers go to-person när det gäller andlighet på grund av hans riter och ritualer) också började prata om de vetenskapliga grunderna bakom hans utomkroppsliga upplevelser – som han ju också lyckats sälja in till Janeway (glöm aldrig Janeway-ödlan!).

CHAKOTAY: Of course there’s always the possibility that the Ancestral Spirits really do control what happens in the shrine.
JANEWAY: To each his own, Commander, but I imagine if we scratch deep enough we’d find a scientific basis for most religious doctrines.
CHAKOTAY: I remember when my mother taught me the science underlying the vision quest. In a way I felt disappointed. Some of the mystery was gone. Maybe the Nechani have chosen not to lose the mystery.

voy sacred ground 5Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma  till Lena Dunhams rollfigur).

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 447 tv-avsnitt.

VOY: Tuvix. Det där Tuvok och Neelix smälter ihop till en person.

voy tuvix

dsp tuvix 6Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.

voy tuvix 3Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i Faces,  Där delas ju B’Elanna upp i två personer, en klingonsk och en mänsklig. I det här avsnittet blir Tuvix i stället en intressant kombination av Tuvoks logik och känslokyla kombinerat med Neelix frejdighet och intuition. Men det här är förstås något som besättningen ombord på Voyager först inser efter att det gått lite tid. Deras första reaktion när Tuvix anländer är att stå och råstirra på honom med en lite äcklad min. Mest knäckt av alla inför den nya personen ombord på skeppet är Kes, som någonstans ser sin pojkvän försvinna in i den genetiska mix som utgör Tuvix.

Men oavsett vad folk tycker om det som har hänt så lyckas ingen omdelbart hitta ett sätt att vända den process som skapat Tuvix. Och när möjligheten att återskapa Neelix och Tuvok inte längre finns, så ger besättningen Tuvix en chans. Efter lite uppvaktning börjar Kes till och med överväga att börja dejta honom, istället för att gå runt och sörja Neelix. Hennes uppskattade livslängd som ocampa är ju trots allt bara nio år. Det finns liksom inte tillräckligt med tid för långa sorgeperioder, helt enkelt

Just när allt verkar på väg att ordna sig till det bästa för Tuvix så kommer hololäkaren på ett sätt att reversera processen som skapade honom. Det finns bara ett problem med den nya metoden. Tuvix vill inte dö. Och vill inte försvinna. Han trivs med att leva, säger han, och hävdar att Janeway i praktiken dömer honom till döden om hon tvingar fram en separation. Det blir plötsligt väldigt allvarligt, alltsammans. Ska Janeway kunna verkligen döma någon till döden? En så trevlig prick som Tuvix, dessutom?

Jag sitter och väntar på den vanliga Star Trek-twisten. Att Tuvix själv ska inse att det nobla här är att gå med på delningen. Eller, kanske att hans kärlek till Kes ska göra att han accepterar splitten för att hon ska få sin älskade Neelix tillbaka. Eller, varför inte en plötslig sjukdom som gör att Tuvix måste delas för att överleva, lite som det var i Faces? Istället blir det en ovanligt jobbig upplösning. För Tuvix vill fortfarande inte dö.

ds9 tuvix 8Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare.  Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..

Dessutom lyckas manusförfattarna till det här avsnittet med att koppla Kes och hennes ambivalens inför Tuvix till Janeways och alla andras dilemma ombord. Ska man släppa livet hemma, och acceptera att man kanske aldrig kommer att återvända dit? Satt i det perspektivet blir Tuvix öde högst symboliskt. Han står för förändring, anpassning, något nytt som skapats i gammakvadranten. Att utplåna honom blir på sätt och vis för Janeway som ett sätt att fortsätta att hålla blicken på målet. Resan hem, oavsett hur lång tid det kommer att ta att komma fram.

Ytterligare ett sånt där avsnitt som verkligen förvånade mig. Ja, kanske till och med gav mig en mindre chock. Upplösningen kändes faktiskt otroligt obehagligt och läskigt. Det är för den här typen av oväntade avsnitt som jag fortsätter med det här bloggandet. Så himla kul!

Betyg: 9/10 .

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 429 tv-avsnitt.

VOY: Cold Fire. Det med den andra caretakern och Kes mentala kaffekokarkrafter.

voy cold fire 3

Jag fastnade inte riktigt för det här avsnittet. Kanske för att jag börjar bli trött på de EVIGA motgångarna för Voyager och hennes besättning. Och jo, jag inser vid det här laget att även de kommande fem säsongerna troligtvis kommer att vara fyllda med bekymmer. Minst sagt. Hur ska man palla med? En liten tröst är väl att Voyager åtminstone inte är lika ångestfylld som Battlestar Galactica, som ju i slutet av varje avsnitt listade hur många som människor som fanns kvar på de där skeppen som transporterade spillrorna av mänsklighet genom rymden. Men egentligen hade man med lätthet kunnat ha byggt upp samma undergångskänsla i den här serien. Voyager är extremt sårbar, maten är ransonerad och man mister skyttlar som andra…eh….ja, väldigt ofta i varje fall. Men jag förstår att man inte valde den vägen. Det hade ju känts lite krystat med skämten om Neelix matlagning mitt i ett dystopiskt drama.

Men ganska mycket feel bad blir det allt i Cold Fire, som drygt en tredjedel in på andra säsongen visar sig vara en direkt fortsättning på storylinen i seriens allra första två avsnitt. Det är verkligen lite märkligt med den här med principen om “fristående” avsnitt. Tydligen är det okej att göra en fortsättning på en plot som man inte diskuterat på ett helt år, men något väldigt vågat och annorlunda att ha tre avsnitt i följd som handlar om samma historia. I det här fallet har man ändå lite i smyg – på ett ovanligt elegant sätt – smygrekapitulerat lite av seriens första avsnitt i holodoktorsavsnittet nyss.

För att få lite mer sammanhang gick jag tillbaka till mitt eget gamla blogginlägg om Voyagers pilotavsnitt. Jag var väldigt positiv då, men undrar om inte det handlade om nyhetens behag till stor del. Så här i efterhand känns hela ploten i The Caretaker (det vill säga grundförutsättningen för hela Voyager-serien) krånglig och konstig. Svårt att riktigt få något grepp om The Caretaker, som dessutom är en rätt så creepy typ av alien. Jag menar, en mäktig varelse som kidnappar exemplar av alla raser han kommer i kontakt med för att hitta någon att para sig med. Väldigt rape-igt. Får Sju brudar – sju bröder-vibbar, faktiskt. På ett dåligt sätt.

voy cold fireI Cold Fire har Voyager lyckats snoka rätt på Caretakerns kvinnliga motsvarighet Suspiria (fortfarande oklart om hon den första caretakerns dotter, eller hans tilltänkta barnbrud). Tanken är att om Suspiria har liknande krafter som den första caretakern, så kanske hon kan föra Voyager tillbaka hem igen. Men det är inte som att Janeway kan köra upp med sin kärra intill Suspiria och bara börja snickesnacka. För att överhuvudtaget kunna komma i kontakt med Suspiria så måste man först bli polare med hennes skyddslingar. Ett gäng ur 0campafolket – samma ras som Kes – som bor på en rymdstation. ocampakolonins invånare är till en början extremt skeptiska till Voyager.  Först när de får reda på att Kes finns ombord så går man med på ett möte.

Men det är inte som att Voyager hamnat i vänliga farvatten, direkt. Planen från ocampaklanen på rymdstationern är att försöka värva Kes till sitt gäng. Och det är givetvis frestande. De har enorma telepatiska krafter och har – med Suspirias hjälp – till och med kunnat öka sin livslängd. De fungerar lite som lockbetet, för så småningom förstår vi att Voyager med besättning ska överlämnas till Suspiria. Och att hon är ute efter hämnd, eftersom hon tror att Voyager dödade den första caretakern.

Suspiria i all ära, men det här är egentligen ytterligare ett avsnitt där Kes står i fokus. Som när representanten för ocampaklanen på rymdstationen ger henne en intensivkurs i praktisk telepati, med lite olika utfall. Nu kan hon med blott tankens kraft värma upp kallt kaffe, bränna ner hela sin grönsakodling samt få Tuvoks blod att koka (det senare var en olyckshändelse). Och det är ju bra, eftersom Kes börjar visa sig vara det enda effektiva vapen som Voyager har i sin arsenal. Hon räddar skivan, den här gången också.

voy cold fireEgentligen borde jag ju älska det här avsnittet. Bitvis är det rena rama skräckfilmen (livlösa kroppar som hänger i taket och droppar blod, en ung “firestarter” (Kes) som inte riktigt kan kontrollera sina mentala krafter och håller på att döda Tuvok, Suspirias val att materialisera sig som ett ont barn på Voyager). Som engagerad krukväxtodlare så började jag givetvis också fundera kring hur det skulle vara att ha en mentalt sofistikerad ocampa på hembesök några gånger. Hen skulle kanske kunna rädda min gulnande Monstera och få Streptocarpusen att överleva vintern – även faunan går ju att påverka med telepati.

Trots allt det där mysiga så lämnade avsnittet mig en smula likgiltig. Kanske för att jag faktiskt tycker att det är helt obegripligt med den här delen av plotten. Och att både den första caretakern och Suspiria är rätt trista fenomen. Däremot gillade jag verkligen att vi får reda på hur Voyager blivit deltakvadrantens snackis sedan sin ankomst dit. Och ryktet är knappast lysande. Tvärtom – Voyager är dödens skepp.

TANIS: Captain, are you aware of how your ship is regarded? That when Voyager appears people fear destruction.
OCAMPA: Your ship is known as a ship of death.
JANEWAY: What?
TANIS: You’ve established quite a reputation. You killed the Caretaker, declared war on the Kazon, raided planets for their resources
CHAKOTAY: None of that is true. We never attacked anyone except in self defence.
TUVOK: And we did not kill the Caretaker. He died of natural causes.
JANEWAY: Mister Tanis, please try to understand. We only want to find the entity we’ve been looking for.

Så pass dålig stämning. Naturliga orsaker och självförsvar låter som bortförklaringar i mina öron Vem i Deltakvadranten vågar lite på Janeway? Ingen. Men Suspiria sveper i varje fall iväg med måhända ett lite bättre intryck av Federationen och Stjärnflottan. Kanske kan det bli ett lite mer najs möte nästa gång de ses.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 401 tv-avsnitt.

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.

VOY: Twisted. Det med rymdstörningen som var en fildelare.

VOY TWISTED 2Jaha, hade skrivit klart hela det här inlägget, men förlorade det när internätet glitchade på flygplatsen i München. Men jag försöker väl göra en instant rewrite, och hoppas att det här Subway-nätet fungerar bättre. Jo, så här tänkte jag:

Det här var väl verkligen inget vidare. Jag hoppas att alla i Voyager-teamet skämdes när de tog helg, veckan som Twisted producerades. Här använder man sig nämligen av en av de allra mest slitna tropesen i Star Trek-universumet, och gör ingenting nytt av det. Extremt ofta, ända sedan originalserien, så har det ju varit ungefär så här i Star Trek: Ett rymdskepp är ute och far. Någonstans i fjärran syns det ett Mystiskt Objekt. De upptäcksresande på skeppet tar sig närmare för att observera, och inser lite för sent att de inte kan ta sig bort från det Mystiska Objektet när deras warpmotorer, impulsmotorer, ja hela rubbet slutar fungera. Sen brukar det ändå lösa sig, utan att någon egentligen har förstått vad det där mystiska är. Mer än att det var något väldigt kosmiskt och främmande, och det räcker för att ingjuta lite eufori i besättningen, åskådaren och serien.

VOY TWISTEDSenast vi  fick vara med om något i den här stilen i Voyager var ju alldeles nyss, i Elogium. Men där hade man i alla fall matchat ihop flocken av de märkliga djuren med en större storyline om fortplantning. Här skulle man på sin höjd kunna göra en koppling till fildelning, om inte det hade varit hemskt krystat om ett avsnitt från 90-talet. För ungefär det här händer i avsnittet: Voyager är ute och far. I fjärran dyker det plötsligt upp ett mystiskt, främmande moln av energi. Man tar sig närmre för att observera, men inser lite för sent att det är Voyager som är studieobjektet här. Motorerna på rymdskeppet slutar fungera, medan det där molnet bara kommer närmare och närmare. När det når skeppet så blir allt förvridet: människorna, skrovet, allt. Dessutom byter däck och rum plats med varandra. När Torres öppnar en dörr i maskinrummet står där en nyduschad besättningsman (plats för sexualångestskratt). Och när Janeway öppnar en lucka så dras hennes arm in i energifältet och blir liksom jäääääättteeelllååååååång (det här är lite av avsnittets höjdpunkt).

VOY TWISTED 4Den sista delen av skeppet som nås av den där strålningen är holodäck, vilket gör att hela vårt glada Voyagergäng till sist hamnar där (det var också där som avsnittet inleddes, med en överraskningsfest eftersom Kes fyller två). Vid det här laget har man testat en massa sätt att försöka undvika det där energifältet, men det är nu som Tuvok föreslår att man ska testa ett helt nytt arbetssätt: inte göra något alls. Det visar sig vara den rätta taktiken. Fältet passerar genom Voyager och sedan är allt som det var tidigare. Nja, inte riktigt allt. Det där fältet har gått in och kopierat hela Voyagers databas, och har samtidigt lämnat kvar massor av data. Vilken information är det då? Ja, det får vi inte veta. Alls. Inte heller var Neelix har varit (han försvinner halvvägs in i avsnittet). Så. Himla. Snålt. Och. Trist.

När jag läser på om det här avsnittet så inser jag att det kanske inte gjordes under de mest inspirerade förhållandena. Det är en så kallad bottle show, en sån som man gör när man måste spara pengar i slutet av säsongen. Det ska vara billigt, man ska inte behöva bygga nya kulisser, och man ska inte behöva fixa fram några spejsade alienoutfits. Twisted är också ett av de där avsnitten som spelades in under den första säsongen av Voyager, men som sedan lades i malpåse till säsong 2.

Okej, ett visst intresse vaknade faktiskt hos mig under den där scenen när det mystiska energifältet skulle färdas igenom hela besättningen på holodäck. Alla är rätt så skärrade, vad de vet så kan det här vara det sista de gör i livet. Så det uppstår viss närhet här och där inom gruppen. Torres sätter sig och tafsar lite på Chakotays hand. Paris lägger sin hand på Kims axel, men kommer sen på att det var lite för bögigt och tar bort den igen. Tuvok vågar nästan lägga sin hand på Janeways axel (hon ligger utslagen efter sin armen-är-skitlång-upplevelse och har fått sitt talcentrum utslaget). Men inte ens i den här laddade scenen vågar man ta ut svängarna. Jag menar, någon sån där “nu när jag är död måste jag berätta att jag älskar dig”-scen kunde man väl kostat på sig? Det blir liksom bara torrt istället:

TUVOK: Commander Chakotay.
CHAKOTAY: Yes, Mister Tuvok?
TUVOK: I want to thank you for endorsing my recommendation.
CHAKOTAY: You know, Tuvok, I may not get another chance to say this. Sometimes I find you arrogant and irritating, but you’re a hell of an officer.
TUVOK: Thank you, sir. And since we are speaking candidly, may I say, sir, that I have not always been particularly partial to your methods either.
CHAKOTAY: I suppose it must have been tough for you to accept my being elevated to first officer over you.
TUVOK: I have always respected Captain Janeway’s decisions. However, I suppose that particular decision did put me in a position I am unaccustomed to. If that ever caused me to make things more difficult for you, I must apologise.

Som den som orkat läsa igenom hela det här inlägget kanske har förstått: jag är inte jätteförtjust. Jag tror faktiskt inte att det här manuset ens hade hållt måttet för originalserien. Det är i och för sig möjligt att specialeffekterna kändes jättefräscha på 90-talet, men idag känns de värre än usla. Och, på tal om trist, den där Marseillekrogen på holodäck och de enormt trötta skämten om den kåta ägarinnan som ska stöta på holodoktorn. Jamen, gäsp.

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 391 tv-avsnitt.

VOY: Elogium. Det med Kes hetsätning och biologiska klocka, samt andra historier om brunst i rymden.

voy elogium 6Finns det inga b-intriger i Voyager?, frågade Kaj i en kommentar till mitt blogginlägg om The 37’s. Jämfört med The Next Generation och Deep Space Nine så är ju handlingen i Voyager påfallande ofta fokuserad på en enda berättelse, istället för att ha en bihandling om livet i Quarks bar eller något personligt drama hos någon i besättningen. Men så kommer här Elogium, ett avsnitt som är ett perfekt exempel på hur Voyagers manusförfattare och producenter bygger sina b-historier. Här finns det faktiskt  två parallella historier som löper genom avsnittet, men de kretsar kring samma tematik och knyts även samman till slut. Lite mer elegant än de ibland rätt ovidkommande b-intrigerna i de andra Star Trek-serierna tycker jag.

voy elogium 3Elogium tar dessutom sitt avstamp i en av ödesfrågorna kring Voyager och hennes långa resa hem till Jorden (som uppskattas ta 75 år om man inte kan hitta en genväg). Hur ska man se på kärleksförhållanden och fortplantning ombord på skeppet, kan det bli en källa till konflikter och svartsjuka ombord? Och om folk blir med barn, har man då resurser att lösa praktiska problem kring barnpassning och skolgång? Eller är det i själva verket så att det här med fortplantning är något som måste ske för att skeppet ska kunna ta sig hem? Kanske borde man rentav tänka på Voyager som ett generationsskepp, ett sånt där man planerat för att en yngre generation ska ta vid och ta över skeppet eftersom resan tar så lång tid.

Det här är liksom ramen som omger handlingen i avsnittet. Den som kretsar kring hur Voyager försöker studera ett stim av små, okända varelser som rör sig i en flock genom rymden. Man sugs in i stimmet och uppfattas efter ett tag som en rival av ett mycket större exemplar av varelserna (typ alfahannen). Det hela utmynnar i en fajt om vem som ska vara herre på täppan i flocken. Men tack vare lite killgissningar på bryggan kring hur djur brukar uppföra sig i den här situationen lyckas man komma undan med blotta förskräckelsen. .

voy elogiumParallellt med det här hamnar Kes i puberteten, några år för tidigt. Här får vi en massa information om hennes ras rätt bökiga sätt att fortplanta sig på. En enda gång i livet kan man bli gravid, och när brunsttiden väl kickar in så måste man påbörja sexakten inom 50 timmar, en process som bland annat innefattar gulkleggiga händer och en fotmassage som gör kvinnans tunga svullen. Jo, och fostret ska tydligen växa i en körtel på ryggen. Kes och Neelix förhållande har en liten kris på grund av det här, när de i ett pressat läge måste bestämma sig för om de vill bli föräldrar. På sedvanligt Star Trek-fegt sätt så visar det sig vara en skenpubertet, igångsatt av det där stimmet som omger Voyager. De har nu några år på sig att fundera på det här med familjebildnin innan det blir skarpt läge.

Mixat med det här så har Chakotay och Janeway lite samtal på tu man hand om de val som de själva står inför när det gäller fortplantning och kärleksrelationer. Chakotay är väldigt rättfram och bufflig, på ett sätt som gör Janeway lite småflicksrosig om kinderna. Vad är på gång här, egentligen?

voy elogium 5Ett välskrivet manus, tycker jag! Ett smart storybygge där två intriger som kanske på sin höjd var sådär halvbra sätts i ett större sammanhang som gör dem angelägna. Sedan tycker jag ju att scenerna där Kes varvar att käka skalbaggar eller potatismos blandat med jord är oförglömliga. Precis som jag gillar att Kes brunstperiod/pubertet är så obehagligt fysisk. Hon ser mest ut som en pundare på avvänjning när hon ska bli mamma. Elegant!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 387 tv-avsnitt.