Det här är den tredje och avslutande delen i litet minisjok av ganska absurda Voyager-avsnitt. Här lyckas Paris tjata till sig ett rymdskepp när Voyager shoppar hos en skrothandlare i rymden. Det är en snygg liten maskin som han lägger vantarna på, men den är dessvärre också försedd med en artificiell intelligens som vet hur man manipulerar omgivningen. Möt Alice, AI-världens motsvarighet till en femme fatale.
Skeppet dator lyckas ganska snabbt linda Paris runt sitt virtuella lillfinger. Genom den neurologiska uppkopplingen till skeppets system så blir han ett lätt offer för olika former av påverkan. Det börjar med att han börjar använda en kostym som tydligen passar bättre till skeppet. Det följs av att han ställer in sina Kapten Proton-holoäventyr och blir iiriterad när B’Elanna har lite åsikter kring skeppets funktioner (skeppet verkar hålla med, och passar till och med på att ge henne en liten elchock när hon är på väg ut). Sedan accelererar det. När det behövs reservdelar till skeppet så stjäl han dem från olika maskiner på Voyager. Och skeppets persona har nu också börjat uppenbara sig för honom, som en attraktiv kvinna förstås. Och hon kallar sig för det namn som Paris gett skeppet, Alice.
Men tro inte att det slutar där! När Torres letar efter stulna bränsleceller i rymdskeppet så försöker “Alice” döda henne genom att tömma hytten på syre. Och när Paris börjar bli lite tveksam och slutar lyda Alice så visar det sig att hon på ett ögonblick kan framkalla vad som mest liknar omedelbar migrän hos honom. Paris har till sist inte längre någonting att sätta emot. Han förminskas till en lydig pilot, i en dräkt som är kopplad till skeppsdatorn och som gör honom till en del av dess gränssnitt. För nu vill skeppet dra bort från Voyager.
Så här långt in i avsnittet är jag rätt nöjd, och tycker att det är lite fnissigt fånigt med en intrig som går ut på att Paris är otrogen med ett rymdskepp. Men resten av handlingen blir faktiskt lite väl klyschig för min smak. Som att skepp-AI:n på något sätt fortfarande har en närvaro i den där skrothandlarens hjärna som först sålde skeppet (han har en egen version av “Alice” som visar sig för honom när han försöker berätta om skeppets manipulativa sidor). Eller när hela äventyrets upplösning består av en scen där Torres och Alice slåss om Paris uppmärksamhet och kärlek, sittandes på varsin sida om honom i skeppet.
PARIS: Alice needs me.
TORRES: So do I.
ALICE: Nice sentiment, but it’s a lie. Your family will do anything to keep us apart. Don’t listen to them.
TORRES: Tom, it’s me. B’Elanna. Alice is an illusion.
ALICE: I’m giving you what you always wanted, something they can never do. Does that sound like an illusion?
PARIS: I can’t think. Leave me alone, both of you.
ALICE: They’ve accessed our systems. They’re trying to disable my shields. Stop them.
TORRES: Focus on me. Listen to me.
ALICE: My shields are failing. Do something.
TORRES: It’s time to come home.
ALICE: Tom.
PARIS: No!
Tyvärr får vi aldrig veta så mycket om Alice. Hon blir mest bara en homewrecker i digital tappning. Synd, för jag var nog ändå lite nyfiken på den där partikelfontänen som Alice ville att skeppet skulle åka in i. Och varför hon var beroende av en människa, och inte kunde styra skeppet själv. I stället känns Alice mest som ett lätt moraliserande avsnitt med ett budskap i stil med: “ge dig inte i lag med andra kvinnor, det slutar med att de spänner fast dig i ett skepp, kör in ledningar i din hjärna och försöker ta över din tankeverksamhet”. Fast i grunden är det väl snarare ytterligare ett i en lång rad av AI-fobiska berättelser som hela tiden dyker upp i de olika delarna av Star Trek-franchisen.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 615 tv-avsnitt.
