VOY: Alice. Det där Paris blir förförd av ett rymdskepp.

Det här är den tredje och avslutande delen i litet minisjok av ganska absurda Voyager-avsnitt. Här lyckas Paris tjata till sig ett rymdskepp när Voyager shoppar hos en skrothandlare i rymden. Det är en snygg liten maskin som han lägger vantarna på, men den är dessvärre också försedd med en artificiell intelligens som vet hur man manipulerar omgivningen. Möt Alice, AI-världens motsvarighet till en femme fatale.

Skeppet dator lyckas ganska snabbt linda Paris runt sitt virtuella lillfinger. Genom den neurologiska uppkopplingen till skeppets system så blir han ett lätt offer för olika former av påverkan. Det börjar med att han börjar använda en kostym som tydligen passar bättre till skeppet. Det följs av att han ställer in sina Kapten Proton-holoäventyr och blir iiriterad när B’Elanna har lite åsikter kring skeppets funktioner (skeppet verkar hålla med, och passar till och med på att ge henne en liten elchock när hon är på väg ut). Sedan accelererar det. När det behövs reservdelar till skeppet så stjäl han dem från olika maskiner på Voyager. Och skeppets persona har nu också börjat uppenbara sig för honom, som en attraktiv kvinna förstås. Och hon kallar sig för det namn som Paris gett skeppet, Alice.

Men tro inte att det slutar där! När Torres letar efter stulna bränsleceller i rymdskeppet så försöker “Alice” döda henne genom att tömma hytten på syre. Och när Paris börjar bli lite tveksam och slutar lyda Alice så visar det sig att hon på ett ögonblick kan framkalla vad som mest liknar omedelbar migrän hos honom. Paris har till sist inte längre någonting att sätta emot. Han förminskas till en lydig pilot, i en dräkt som är kopplad till skeppsdatorn och som gör honom till en del av dess gränssnitt. För nu vill skeppet dra bort från Voyager.

Så här långt in i avsnittet är jag rätt nöjd, och tycker att det är lite fnissigt fånigt med en intrig som går ut på att Paris är otrogen med ett rymdskepp. Men resten av handlingen blir faktiskt lite väl klyschig för min smak. Som att skepp-AI:n på något sätt fortfarande har en närvaro i den där skrothandlarens hjärna som först sålde skeppet (han har en egen version av “Alice” som visar sig för honom när han försöker berätta om skeppets manipulativa sidor). Eller när hela äventyrets upplösning består av en scen där Torres och Alice slåss om Paris uppmärksamhet och kärlek, sittandes på varsin sida om honom i skeppet. 

PARIS: Alice needs me.

TORRES: So do I. 

ALICE: Nice sentiment, but it’s a lie. Your family will do anything to keep us apart. Don’t listen to them. 

TORRES: Tom, it’s me. B’Elanna. Alice is an illusion. 

ALICE: I’m giving you what you always wanted, something they can never do. Does that sound like an illusion? 

PARIS: I can’t think. Leave me alone, both of you. 

ALICE: They’ve accessed our systems. They’re trying to disable my shields. Stop them. 

TORRES: Focus on me. Listen to me. 

ALICE: My shields are failing. Do something. 

TORRES: It’s time to come home. 

ALICE: Tom. 

PARIS: No! 

Tyvärr får vi aldrig veta så mycket om Alice. Hon blir mest bara en homewrecker i digital tappning. Synd, för jag var nog ändå lite nyfiken på den där partikelfontänen som Alice ville att skeppet skulle åka in i. Och varför hon var beroende av en människa, och inte kunde styra skeppet själv. I stället känns Alice mest som ett lätt moraliserande avsnitt med ett budskap i stil med: “ge dig inte i lag med andra kvinnor, det slutar med att de spänner fast dig i ett skepp, kör in ledningar i din hjärna och försöker ta över din tankeverksamhet”. Fast i grunden är det väl snarare ytterligare ett i en lång rad av AI-fobiska berättelser som hela tiden dyker upp i de olika delarna av Star Trek-franchisen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 615 tv-avsnitt.

VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

voy dreadnought 4

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

voy dreadnoughtFrån början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

voy dreadnought 3Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

voy dreadnought 6Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.