VOY: The Fight. Det där Chakotay blir radiomottagare för varelser i rymdens bermudatriangel.

Det här avsnittet försökte jag se lite för sent på natten, så jag slumrade till här och där. Så det kanske inte var så underligt att jag tyckte att storyn verkade lite fragmentarisk. Eller? I bland är det ju faktiskt så att man faktiskt kan få en ganska klar bild av ett verk, även om man inte lycksas hålla sig vaken distansen ut. Ja, man kan ju till och med vara så fräck att man skyller de kippande ögonlocken på att det var något fel med filmen eller tv-serieavsnittet. Långsamt, osammanhängande eller allmänt oengagerande. till exempel. Mitt första intryck av The Fight var dock mest att det var lite osammanhängande. Så jag bestämde mig för att det nog krävdes ett andra försök innan jag kunde skriva om det här.

Och visst blev allt lite klarare när jag var vaken genom hela avsnittet, samtidigt som stora sjok av storyn är helt vrickade. Chakotays väldigt långa och väldigt knarkiga vision quest förstod jag helt ärligt mig inte på ens när jag satt och såg den på dagtid. Och hela avsnittet känns som om ansvarig redaktör gått igenom det en eftermiddag när han ville gå tidigt från jobbet, och inte orkade ta tag i alla oklarheter och konstigheter.

Grundförutsättningen i The Fight är i varje fall att Voyager fastnar i något som man kallar för kaosrymden, en plats där sensorerna är värdelösa och man inte kan navigera. Dessutom riskerar den fluktuerande gravitationen att krossa skeppet. Men samtidigt som man närmar sig kaosrymden så börjar Chakotay få märkliga hallucinationer, först under en boxningsmatch på holodäck och sedan i formen av både syn- och hörselvillor.

Allt det här triggar en gammal oro hos Chakotay, minnen av en farfar som miste förståndet och som såg och hörde saker som inte fanns. Medan hololäkaren lite mer nyktert konstaterar att det finns en genetisk förutsättning för de här hallucinatinerna hos Chakotay. Så småningom upptäcker man att hans tillstånd beror på att en livsform i kaosrymden försöker kontakta honom. Och just den här genetiska svagheten hos Chakotay gör att just han är mottaglig för deras anrop. Efter en jättekonstig vision quest och en ännu konstigare transliknande dröm så ger Chakotay till sist efter och låter sig själv bli ett verktyg för den främmande livsformen. De förklarar då för honom exakt hur man ska göra för att ta Voyager ut ur kaosrymden.

Det kanske bästa med hela det här avsnittet är scenerna där den här livsformen kommunicerar genom Chakotays minnesbilder, där lösryckta repliker klipps ihop till ett nytt meddelande. Lite samma teknik som i den här fanvideon där Picard tycks sjunga Let it snow, fast med en lite annorlunda text.

The Fight var definitivt inte fullt så virrig som jag tyckte när jag sov igenom vissa bitar, men det här är definitivt inte heller någon av franchisens tydligaste storyline. Även i klarvaket tillstånd är det hela minst sagt grumligt. Framför allt verkar manusförfattaren varit helt fixerad vid att Chakotays visioner ska yttrar sig som olika versioner av den boxningsmatch han var inne i när rymdvarelserna första gången kontaktade honom. Krystat? Jajamensan!

Veckans alien fick vi alltså inte ens se den här gången, och personligen har jag vissa begränsningar när det handlar om hur länge jag kan tycka att ett energifält i rymden kan vara kul att se på. En sak till som jag irriterar mig på, och som jämnt händer i den här serien: i en situation där alla möjligheter har testats och en säker död väntar några minuter bort, då ska ändå alla ha självklara invändningar mot den person som är den ende som lanserar en lösning. En konvention som är avsedd att höja spänningen, antar jag, men som den här gången bara gjorde mig skitförbannad i tv-soffan, skrikandes: men kom på en bättre idé själv då, om du nu är så jävla bra!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 593 tv-avsnitt.

VOY: Mortal Coil. Det där Neelix dör, återuppstår och hamnar i andlig kris.

Chakotay, Neelix och Paris är ute på uppdrag i en av Voyagers skyttlar. De ska ta sig nära en nebulosa för att samla in ett prov av protomateria – som enligt Neelix är en extremt potent energikälla. Men något går fel, Neelix träffas av en blixt från nebulosan och dör omedelbart. Katastrof!

Det är när Janeway, stående vid Neelix lik ombord på Voyager, just är i färd med att utlysa en veckolång talaxisk sorgeperiod som Seven of Nine råkar passera förbi sjukrummet. “Jag kan fixa det här”, säger hon, typ, och sätter igång en borg-designad återupplivning av Neelix. Katastofen avvärjd!!

Men den återuppståndne Neelix är varken nöjd, tacksam eller tillfreds med det som hänt. Nej, han är snarast fylld av en djup existentiell oro efter att ha fått livet tillbaka. Problemet är det som hände när han var död – eller snarare det som inte hände när han var död. Han hade ju tänkt sig att efterlivet skulle tillbringas i talaxiernas version av himmelriket, Den Stora Skogen, där alla de han älskat som gått bort före honom skulle finnas. I stället har han inga minnen alls av de arton timmar han var död, och det gör att han hamnar i en djup religiös och personlig kris. Den blir extra tydlig när hans guddotter Naomi (hon som föddes i Deadlock) vill att han ska berätta sina sagor om Den Stora Skogen för henne – berättelsen som alltid får både honom och henne att känna sig trygga nog att somna.

Den förvirrade och krisande Neelix söker andlig vägledning hos Chakotay, men den uppenbarelse som han får när han är i trans med honom är inte så mysig. Han “träffar” sin syster Alixia i Den Stora Skogen, men hennes ord är inte till någon tröst. Och det blir inte bättre av att han träffar på sig själv som död i sin uppenbarelse.


NEELIX: When I died, I looked for you, but you weren’t there. Why weren’t you there? 
ALIXIA: Because it’s all a lie. 
NEELIX: What do you mean? 
ALIXIA: You’ve wasted your entire life believing lies. The Great Forest? The afterlife? It’s all created out of your fear of death. None of it’s real. 
NEELIX: If that’s true, what’s the point of living? 
ALIXIA: There isn’t any. That’s what you’re finally starting to realise.

– – –


NEELIX [as corpse]: You died on that shuttlecraft, Neelix. They never should have brought you back. It was a mistake, and you know it. Now accept it. You know what you have to do.
NEELIX: No.

Det där blev ju inte så bra. Så efter att ha funderat lite på saken bestämmer sig Neelix för att ta livet av sig. Han tänker transportera rakt in i nebulosan vars energiurladdning först dödade honom. Han räddas i sista minuten av en Chakotay som övertalar Neelix att lägga ner sin plan (förstår inte riktigt att den där transportören går att använda i parti och minut och inte kan fjärrstyras från bryggan – sådana här saker händer ju hela tiden). Det är tanken på Naomi, och känslan av att han faktiskt behövs ombord, som till sist får Neelix att välja livet igen.

Vet ni, det finns något riktigt bra med det här avsnittet. Någon ombord på Voyager som faktiskt tvivlar över sin roll och meningen med livet. Dödsångesten som adresseras. Och man tar framför allt upp ett ämne som livet efter detta utan att bli new age-flummiga som i Deep Space Nine (den där visionen som Neelix har ser jag helt och hållet som en projektion från hans egna undermedvetna). Dessutom tycker jag att Ethan Phillips, som spelar Neelix, faktiskt levererar riktigt fint här. Det finns en känslighet, sårbarhet och sorg i hans post-mortem gestaltning av Neelix som blir riktigt gripande. Det är man ju knappast beredd på, eftersom Neelix i vanliga fall är seriens jobbigaste och mest påfrestande rollfigur med all den där tillkämpade käckheten som han håller på med..

Det hör ju inte till vanligheterna, ens på Voyager, att folk återvänder från de döda. Men kanske borde man ändå kanske spontant satt in lite psykologhjälp när det här hände Neelix? Förstått att han skulle kunna bli en smula traumatiserad av det hela – framför allt eftersom han är religiös? Och visst borde Chakotay ha förstått att det kanske inte är sådär supersmart att låta Neelix följa med in på holodäcket för att uppleva sin egen död?

En annan sak som upphovspersonerna till den här serien (och Deep Space Nine)gärna hade fått avskaffa är ovanan att det ska ljuda åtminstone några takter av panflöjt varenda gång det blir det minsta andligt eller religiöst i den här serien (eller i Deep Space Nine). Horribelt!

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 521 tv-avsnitt.