VOY: The Fight. Det där Chakotay blir radiomottagare för varelser i rymdens bermudatriangel.

Det här avsnittet försökte jag se lite för sent på natten, så jag slumrade till här och där. Så det kanske inte var så underligt att jag tyckte att storyn verkade lite fragmentarisk. Eller? I bland är det ju faktiskt så att man faktiskt kan få en ganska klar bild av ett verk, även om man inte lycksas hålla sig vaken distansen ut. Ja, man kan ju till och med vara så fräck att man skyller de kippande ögonlocken på att det var något fel med filmen eller tv-serieavsnittet. Långsamt, osammanhängande eller allmänt oengagerande. till exempel. Mitt första intryck av The Fight var dock mest att det var lite osammanhängande. Så jag bestämde mig för att det nog krävdes ett andra försök innan jag kunde skriva om det här.

Och visst blev allt lite klarare när jag var vaken genom hela avsnittet, samtidigt som stora sjok av storyn är helt vrickade. Chakotays väldigt långa och väldigt knarkiga vision quest förstod jag helt ärligt mig inte på ens när jag satt och såg den på dagtid. Och hela avsnittet känns som om ansvarig redaktör gått igenom det en eftermiddag när han ville gå tidigt från jobbet, och inte orkade ta tag i alla oklarheter och konstigheter.

Grundförutsättningen i The Fight är i varje fall att Voyager fastnar i något som man kallar för kaosrymden, en plats där sensorerna är värdelösa och man inte kan navigera. Dessutom riskerar den fluktuerande gravitationen att krossa skeppet. Men samtidigt som man närmar sig kaosrymden så börjar Chakotay få märkliga hallucinationer, först under en boxningsmatch på holodäck och sedan i formen av både syn- och hörselvillor.

Allt det här triggar en gammal oro hos Chakotay, minnen av en farfar som miste förståndet och som såg och hörde saker som inte fanns. Medan hololäkaren lite mer nyktert konstaterar att det finns en genetisk förutsättning för de här hallucinatinerna hos Chakotay. Så småningom upptäcker man att hans tillstånd beror på att en livsform i kaosrymden försöker kontakta honom. Och just den här genetiska svagheten hos Chakotay gör att just han är mottaglig för deras anrop. Efter en jättekonstig vision quest och en ännu konstigare transliknande dröm så ger Chakotay till sist efter och låter sig själv bli ett verktyg för den främmande livsformen. De förklarar då för honom exakt hur man ska göra för att ta Voyager ut ur kaosrymden.

Det kanske bästa med hela det här avsnittet är scenerna där den här livsformen kommunicerar genom Chakotays minnesbilder, där lösryckta repliker klipps ihop till ett nytt meddelande. Lite samma teknik som i den här fanvideon där Picard tycks sjunga Let it snow, fast med en lite annorlunda text.

The Fight var definitivt inte fullt så virrig som jag tyckte när jag sov igenom vissa bitar, men det här är definitivt inte heller någon av franchisens tydligaste storyline. Även i klarvaket tillstånd är det hela minst sagt grumligt. Framför allt verkar manusförfattaren varit helt fixerad vid att Chakotays visioner ska yttrar sig som olika versioner av den boxningsmatch han var inne i när rymdvarelserna första gången kontaktade honom. Krystat? Jajamensan!

Veckans alien fick vi alltså inte ens se den här gången, och personligen har jag vissa begränsningar när det handlar om hur länge jag kan tycka att ett energifält i rymden kan vara kul att se på. En sak till som jag irriterar mig på, och som jämnt händer i den här serien: i en situation där alla möjligheter har testats och en säker död väntar några minuter bort, då ska ändå alla ha självklara invändningar mot den person som är den ende som lanserar en lösning. En konvention som är avsedd att höja spänningen, antar jag, men som den här gången bara gjorde mig skitförbannad i tv-soffan, skrikandes: men kom på en bättre idé själv då, om du nu är så jävla bra!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 593 tv-avsnitt.

VOY: Twisted. Det med rymdstörningen som var en fildelare.

VOY TWISTED 2

Jaha, hade skrivit klart hela det här inlägget, men förlorade det när internätet glitchade på flygplatsen i München. Men jag försöker väl göra en instant rewrite, och hoppas att den här Subway-nätuppkopplingen fungerar bättre. Jo, så här tänkte jag:

Det här var väl verkligen inget vidare. Jag hoppas att alla i Voyager-teamet skämdes när de tog helg den vecka som Twisted producerades. Här använder man sig nämligen av en av de allra mest slitna tropesen i Star Trek-universumet, och gör ingenting nytt av det. Extremt ofta, ända sedan originalserien, så har det ju varit ungefär så här i Star Trek: Ett rymdskepp är ute och far. Någonstans i fjärran syns det Ett Mystiskt Objekt. De upptäcksresande på skeppet tar sig närmare för att observera, och inser lite för sent att de inte kan ta sig bort från Det Mystiska Objektet när deras warpmotorer, impulsmotorer, ja hela rubbet slutar fungera. Sen brukar det ändå lösa sig, utan att någon egentligen har förstått vad det där mystiska är. Mer än att det var något väldigt kosmiskt och främmande, och det räcker för att ingjuta lite eufori i besättningen, åskådaren och serien.

VOY TWISTED

Senast vi  fick vara med om något i den här stilen i Voyager var ju alldeles nyss, i Elogium. Men där hade man i alla fall matchat ihop flocken av de märkliga djuren med en större storyline om fortplantning. Här skulle man på sin höjd kunna göra en koppling till fildelning, om inte det hade varit lite ansträngt om ett avsnitt från 90-talet. För ungefär det här händer i avsnittet: Voyager är ute och far. I fjärran dyker det plötsligt upp ett mystiskt, främmande moln av energi. Man tar sig närmre för att observera, men inser lite för sent att det är Voyager som är studieobjektet här. Motorerna på rymdskeppet slutar fungera, medan det där molnet bara kommer närmare och närmare. När det når skeppet så blir allt förvridet: människorna, skrovet, allt. Dessutom byter däck och rum plats med varandra. När Torres öppnar en dörr i maskinrummet står där en nyduschad besättningsman (plats för sexualångestskratt). Och när Janeway öppnar en lucka så dras hennes arm in i energifältet och blir liksom jäääääättteeelllååååååång (det här är lite av avsnittets höjdpunkt).

VOY TWISTED 4

Den sista delen av skeppet som nås av den där strålningen är holodäck, vilket gör att hela vårt glada Voyagergäng till sist hamnar där (det var också där som avsnittet inleddes, med en överraskningsfest eftersom Kes fyller två år). Vid det här laget har man testat en massa sätt att försöka undvika det där energifältet, men det är nu som Tuvok föreslår att man ska testa ett helt nytt arbetssätt: inte göra något alls. Det visar sig vara den rätta taktiken. Fältet passerar genom Voyager och sedan är allt som det var tidigare. Nja, inte riktigt allt. Det där fältet har gått in och kopierat hela Voyagers databas, och har samtidigt lämnat kvar massor av data. Vilken information är det då? Ja, det får vi inte veta. Alls. Inte heller var Neelix har varit (han försvinner halvvägs in i avsnittet). Så. Himla. Snålt. Och. Trist.

När jag läser på om det här avsnittet så inser jag att det kanske inte gjordes under de mest inspirerade förhållandena. Det är en så kallad bottle show, en sån som man gör när man måste spara pengar i slutet av säsongen. Det ska vara billigt, man ska inte behöva bygga nya kulisser, och man ska inte behöva fixa fram några spejsade alienoutfits. Twisted är också ett av de där avsnitten som spelades in under den första säsongen av Voyager, men som sedan lades i malpåse till säsong 2.

Okej, ett visst intresse vaknade faktiskt hos mig under den där scenen när det mystiska energifältet skulle färdas igenom hela besättningen på holodäck. Alla är rätt så skärrade, vad de vet så kan det här vara det sista de gör i livet. Så det uppstår viss närhet här och där inom gruppen. Torres sätter sig och tafsar lite på Chakotays hand. Paris lägger sin hand på Kims axel, men kommer sen på att det var lite för bögigt och tar bort den igen. Tuvok vågar nästan lägga sin hand på Janeways axel (hon ligger utslagen efter sin armen-är-skitlång-upplevelse och har fått sitt talcentrum utslaget). Men inte ens i den här laddade scenen vågar man ta ut svängarna. Jag menar, någon sån där “nu när jag i stort sett är död måste jag berätta att jag älskar dig”-scen kunde man väl kostat på sig? Det blir liksom bara torrt istället:

TUVOK: Commander Chakotay.
CHAKOTAY: Yes, Mister Tuvok?
TUVOK: I want to thank you for endorsing my recommendation.
CHAKOTAY: You know, Tuvok, I may not get another chance to say this. Sometimes I find you arrogant and irritating, but you’re a hell of an officer.
TUVOK: Thank you, sir. And since we are speaking candidly, may I say, sir, that I have not always been particularly partial to your methods either.
CHAKOTAY: I suppose it must have been tough for you to accept my being elevated to first officer over you.
TUVOK: I have always respected Captain Janeway’s decisions. However, I suppose that particular decision did put me in a position I am unaccustomed to. If that ever caused me to make things more difficult for you, I must apologise.

Som den som orkat läsa igenom hela det här inlägget kanske har förstått: jag är inte jätteförtjust. Jag tror faktiskt inte att det här manuset ens hade hållt måttet för originalserien. Det är i och för sig möjligt att specialeffekterna kändes jättefräscha på 90-talet, men idag känns de värre än usla. Och, på tal om trist, den där Marseillekrogen på holodäck och de enormt trötta skämten om den kåta ägarinnan som ska stöta på holodoktorn. Jamen, gäsp.

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 391 tv-avsnitt.