Så var det äntligen dags för det andra avsnittet om Sektion 31, i alla fall om man som jag följer produktionstidslinjen. Sektion 31, som så mycket kretsade kring i Star Trek: Disoverys andra säsong, introducerades ju faktiskt i Deep Space Nine, närmare bestämt i Inquisition. Det slutade med en uppenbar cliffhanger: organisationen skulle troligtvis höra av sig till doktor Bashir på nytt, och Sisko tyckte att doktorn skulle hänga med på Sektion 31-tåget för att ta reda på mer om denna mystiska, hemliga och eventuellt helt autonoma organisation inom Federationen.
Ungefär ett år senare väljer producenterna att plocka upp den här lösa tråden (man tar verkligen god tid på sig med sånt här), och nu är det meningen att Bashir ska spionera lite för Sektion 31 på en medicinsk konferens som arrangeras på Romolus, med stora delar av det romulanska ledargarnityret på plats. Sloan, den mystiske kontaktpersonen från Sektion 31, har redan börjat planera för vad som ska hända efter att kriget mot Dominion är slut, och förutspår att just romulanerna kommer att bli det stora hotet mot Federationen. Så, han frågar något i stil med: “Bashir, kan inte du hålla lite koll på de där romulanska ledarna åt mig?”
Och det visar sig vara ett svårt uppdrag att säga nej till eftersom Sloan själv dyker upp på den där konferensen, fast under en annan identitet. Bashirs uppgift är främst att ta reda på om en av de mer otäcka romulanerna, Koval, lider av Tuvan-syndromet – ett slags Vulcan/Romulansk variant av Alzheimers. Snart inser Bashir att Sloans plan är att på något sätt accelerera sjukdomen hos Koval, vilket väl i praktiken är att se som ett mordattentat. Bashir springer både till överordnade inom Federationen och till den romulanske senatorn Cretak, som Sloan förklarat är vänligt inställd till Federationen, och skvallrar. Slutsatsen blir att Cretak och Bashir på något sätt ska försöka förhindra mordet på Koval, men att gå inofficiella vägar. Man vill inte skapa en konflikt mellan Federationen och Romulus när alliansen mot Dominion är så skör.
Jag inser att jag kanske blivit något moraliskt förstörd av alla de senaste årens tv-serier där antihjältar och plågade själar varit huvudpersoner, för ibland har jag svårt att faktiskt hänga med på vad intrigen ens går ut på här. Bashirs Federationsskolade själ är nämligen så ren och vit och oskuldsfull att han framstår som helt osannolik med sin ofantligt stora moraliska upprördhet över att Sektion 31 eventuellt planerar ett lönnmord på en romulansk militär. Kalla det Killing Eve-effekten, men jag förväntar nästan inte något annat från en hemlig säkerhetstjänst, inte på tv i varje fall. Kanske kan Sektion 31:s kanske mest korrupta period som jag just upplevt i Star Trek: Discovery-serien också spela in.
Men rent dramaturgiskt är det också en smula enahanda att Bashir helt avstår från vara inne och kleta i den moraliska gråskalan här. Alltså, att han ändå överväger om det kanske ändå vore en ganska bra grej att en högt uppsatt politiker, som bland annat är uppriktigt intresserad av hur man använder sig av kemiska stridsmedel, kanske röjs ur vägen. I stället så beror Bashirs darr på stämbanden enbart på indignation över all denna smutsiga realpolitik och ondska.
I själva verket så är det heller inget lönnmord på väg. Så intresserade var inte den tidens tv-skapare av att smutsa ner varken Federationen och Sektion 31. Bashir var helt enkelt bara en kugge i ett större maskineri. En duktig idiot som fick det att se ut som om det vore ett lönnmord på väg, så att Koval (som i själva verket samarbetar med Federationen) skulle få en ännu starkare ställning i det romulanska imperiet. Och den sympatiska Cretak skulle röjas ur vägen, för hon var ju innerst inne en nationalist som nog inte gick att lita på i längden. Bashir var precis så ädel och förutsägbar att han blev visselblåsaren som gjorde den verkliga kuppen möjlig. Bashir blev helt lurad, alltså. Det hela kryddas dock med lite hårdföra förhör och romulansk tribunal, så helt ospännande är det inte. Däremot möjligen en smula tröttsamt att Sloan närmast framstår som någon form av övernaturlig sort, omöjlig att sätta dit, förutspå eller förstå sig på.
Det absolut jobbigaste med hela det här avsnittet är Alexander Siddigs extremt påfrestande överspel i det här avsnittet. Nog för att hans rollfigur är förnumstig och självgod, men det var en jävla dramaqueenvibb på nästan varenda replik här. Så pass mycket att jag inte ens kunde ta in hans moraliska poänger, utan snarare lite äcklad av hans renlärighet. Och så ska vi ju inte behöva ha det.
Tydligen kan jag i och med det här avsnittet sluta att tjata om bristen på kontinuitet och den undanskymda tillvaro som Dominionkriget haft i den här sista säsongen av Deep Space Nine. För det här är det sista fristående avsnittet i serien. De sista tio timmarna av den här säsongen ska tydligen hänga samman på ett helt annat sätt än resten av avsnitten. Det ska bli intressant att se hur det blir!
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 592 tv-avsnitt.
