DS9: Extreme Measures. Det där Bashir och O’Brien tar sig in i en Sektion 31-agents hjärna.

Bashirs och O’Briens plan fungerade! Det räckte med att Bashir lät det bli känt inom Federationen att han hade hittat ett botemedel till den dödliga sjukdom som Odo och Grundarna lider av, så dök det upp en agent från Sektion 31 på Deep Space 9. Sloan, närmare bestämt. Han som tidigare gjort livet surt för Bashir (och som var en så pass cool figur att han fick mycket mer repliker i det här avsnittet än någonsin tidigare). Nu ska han försöka förstöra Bashirs påhittade medicin- Men Bashir och O’Brien har helt andra planer.

Tanken är, som jag nämnde i förra Deep Space Nineinlägget, att eftersom det är Sektion 31 som konstruerat sjukdomen som drabbar alla changelings, så borde de också ha ett botemedel. Så Bashir tar Sloan till fånga, och kopplar upp honom mot en romulansk tankeläsarutrustning för att kunna tanka ner receptet på medicinen. Vad Bashir inte räknat med var att Sloan hellre skulle bita av en giftkapsel gömd i en tand än att berätta om Sektion 31:s hemligheter. Bashir lyckas dock skjuta upp Sektion 31-agentens död en stund, men nu måste han och O’Brien själva ta sig in i Sloans borttynande hjärna för att leta upp botemedlet till changelingpesten.

Det här med att springa runt i någon annans hjärna har testats förr i Star Trek, närmare bestämt i Dark Page där tankeläsaren Deanna Troi tog sig in sin mammas huvud för att bota en depression. Här sköts själva penetrationen av medvetandet genom maskiner i stället. Insidan av Sloans skalle visar sig vara en plats som är väldigt lik Deep Space 9 (tydligen var det här ett budgetavsnitt så man fick använda lätt förändrade versioner av standardkulisserna).

På plats i Sloans medvetande möter man två olika upplagor av honom: en som vill hjälpa och ser upp till Bashir, samt en betydligt mer lömsk version som försöker lura kvar Bashir och O’Brien kvar i Sloans hjärna så de ska dö med honom. Den mörka sidan tar efter ett tag helt och hållet kontroll över Sloans medvetande, och använder sig bland annat av “fejkuppvaknande”-tricket för att lura Bashir och O’Brien. Alltså att de två besättningsmännen från Deep Space 9 tror att Sisko väckt dem ur deras resa genom Sloans hjärna, medan de i själva verket fortfarande är kvar i hans medvetande.

Sättet de upptäcker bluffen på är i varje fall ändå en smula fyndigt. Bashir tror att han är tillbaka i sitt rum och att Sloan har dött innan det gått att hitta något botemedel mot sjukdomen i hans hjärnbark. Han tar upp sitt ex av Dickens A Tale of Two Cities för att fortsätta läsa i den. Men där, på sidan 295, så börjar boken om igen. Bashir inser att det inte bara är frågan om ett feltryck, utan snarare att Sloans hjärna bara kan återskapa saker i den fejkade verkligheten som Bashir har upplevt eller minns.

BASHIR: Sloan is drawing on our memories, making us think we’re back on the station. That’s why the book’s incomplete, because I haven’t finished reading it. 

O’BRIEN: And because you don’t know what happens after page two ninety four? 

BASHIR: He couldn’t fill in the rest of the story. 

O’BRIEN: He’s trying to stop us finding the cure. 

BASHIR: We must have been close to finding it. 

O’BRIEN: That door we were about to open when we woke up. The cure must be in there. 

(Rumble) 

O’BRIEN: What’s going on? 

BASHIR: Sloan’s dying. His mind’s shutting down. We haven’t got much time.

Man lyckas ta sig tillbaka in i Sloans huvud, och hittar till sist en text med botemedlets recept på. Men inte förrän Sloan frestat Bashir med en massa annan information om Sektion 31 som bara finns i agentens döende hjärna. De lyckas i alla fall ta sig ut i sista minuten. Efter all dramatik inne i Sloans huvud så blir det faktiskt lite av en antiklimax när Odos får sin medicine och botas från sin sjukdom på bara några sekunder. Ett dramatiskt ögonblick som man helt och hållet tappade bort. Ett något mer förhöjt spänningsmoment hade väl ändå varit på sin plats när Bashir här ju faktiskt löst ett av de svåraste (och dödligaste) problemen i hela Deep Space Nine. Då var det betydligt mer dramatiskt i avsnittets början, där Odo ber Kira lämna stationen medan han ligger på dödsbädden (inklusive den sista kyssen och så).

All action till trots, så vill jag också nämna ett lite märkligt bromance-tillfälle i det här avsnittet. En scen inne i Sloans hjärna där Bashir försöker tvinga O’Brien att erkänna att han är mer fäst vid honom än sin fru.

O’BRIEN: I should’ve left a note for Keiko to let her what we were planning. 
BASHIR: Why worry her? 
O’BRIEN: No, I want her and the kids to understand why I had to do this. 
BASHIR: She’ll understand. She’ll know you did it for me. 
O’BRIEN: That’s what’ll upset her the most. She always said I liked you more than I liked her. 
BASHIR: That’s ridiculous. 
O’BRIEN: Right. Yeah. 
BASHIR: Well maybe you do, a bit more. 
O’BRIEN: What? Are you crazy? She’s my wife. I love her. 
BASHIR: Of course you love her. She’s your wife. 
O’BRIEN: Yeah. 
BASHIR: I’m just saying maybe you like me a bit more, that’s all. 
O’BRIEN: I do not. 
BASHIR: You spend more time with me. 
O’BRIEN: We work together. 
BASHIR: We have more in common. 
O’BRIEN: Julian, you are starting to annoy me. 
BASHIR: Darts, racquetball, Vic’s lounge, the Alamo. Need I go on? 
O’BRIEN: I love my wife. 
BASHIR: And I love Ezri. Passionately. 
O’BRIEN: You do? 
BASHIR: Yes. 
O’BRIEN: Have you told her? 
BASHIR: Not yet. But I will. 
O’BRIEN: Oh, yeah? When? 
BASHIR: When I’m ready. It’s just that I like you a bit more. See? There, I’ve admitted it. 
O’BRIEN: Yeah, well, I love my wife. 

Jättekonstig scen. Hade eventuellt kunnat bli intressant om de hånglat lite. De befinner sig ju trots allt inne i en projektion, skapad av Sloans hjärna. Då har man väl fripass?

Tydligen var den här scenen någon form av rest från en tidigare tanke kring det här avsnittet. Att man ville göra någon form av avslut och summering av O’Briens och Bashirs vänskapskärlekshistoria. Men det blev nog bara en halvmesyr av det där. En klumpig och obekväm sådan. Visst bjuder O’Brien hem Bashir på middag hos sig och Keiko i sista scenen i det här avsnittet, som för att visa att han trivs bäst om han får hänga med bägge sina favoritpersoner i världen. Jättemysigt. Men också jättemesigt bromance-statement.

Extreme Measures är det första avsnittet i The Last Chapter (de avslutande nio sammanhängande avsnitten i serien) där man väljer att inte hoppa mellan de olika parallellintrigerna under avsnittet. Hela handlingen i Extreme Measures kretsar alltså kring Bashir och O’Brien, precis som i ett vanligt Deep Space Nine-avsnitt. Ett bra val, rent dramaturgiskt, tycker jag. Det kan vara bra med lite omväxling, även om det i det här fallet betyder att man bjuder på lite mindre omväxling.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 606 tv-avsnitt.

DS9: Inter Arma Enim Silent Leges. Sektion 31 gör comeback!

Så var det äntligen dags för det andra avsnittet om Sektion 31, i alla fall om man som jag följer produktionstidslinjen. Sektion 31, som så mycket kretsade kring i Star Trek: Disoverys andra säsong, introducerades ju faktiskt i Deep Space Nine, närmare bestämt i Inquisition. Det slutade med en uppenbar cliffhanger: organisationen skulle troligtvis höra av sig till doktor Bashir på nytt, och Sisko tyckte att doktorn skulle hänga med på Sektion 31-tåget för att ta reda på mer om denna mystiska, hemliga och eventuellt helt autonoma organisation inom Federationen.

Ungefär ett år senare väljer producenterna att plocka upp den här lösa tråden (man tar verkligen god tid på sig med sånt här), och nu är det meningen att Bashir ska spionera lite för Sektion 31 på en medicinsk konferens som arrangeras på Romolus, med stora delar av det romulanska ledargarnityret på plats. Sloan, den mystiske kontaktpersonen från Sektion 31, har redan börjat planera för vad som ska hända efter att kriget mot Dominion är slut, och förutspår att just romulanerna kommer att bli det stora hotet mot Federationen. Så, han frågar något i stil med: “Bashir, kan inte du hålla lite koll på de där romulanska ledarna åt mig?”

Och det visar sig vara ett svårt uppdrag att säga nej till eftersom Sloan själv dyker upp på den där konferensen, fast under en annan identitet. Bashirs uppgift är främst att ta reda på om en av de mer otäcka romulanerna, Koval, lider av Tuvan-syndromet – ett slags Vulcan/Romulansk variant av Alzheimers. Snart inser Bashir att Sloans plan är att på något sätt accelerera sjukdomen hos Koval, vilket väl i praktiken är att se som ett mordattentat. Bashir springer både till överordnade inom Federationen och till den romulanske senatorn Cretak, som Sloan förklarat är vänligt inställd till Federationen, och skvallrar. Slutsatsen blir att Cretak och Bashir på något sätt ska försöka förhindra mordet på Koval, men att gå inofficiella vägar. Man vill inte skapa en konflikt mellan Federationen och Romulus när alliansen mot Dominion är så skör.

Jag inser att jag kanske blivit något moraliskt förstörd av alla de senaste årens tv-serier där antihjältar och plågade själar varit huvudpersoner, för ibland har jag svårt att faktiskt hänga med på vad intrigen ens går ut på här. Bashirs Federationsskolade själ är nämligen så ren och vit och oskuldsfull att han framstår som helt osannolik med sin ofantligt stora moraliska upprördhet över att Sektion 31 eventuellt planerar ett lönnmord på en romulansk militär. Kalla det Killing Eve-effekten, men jag förväntar nästan inte något annat från en hemlig säkerhetstjänst, inte på tv i varje fall. Kanske kan Sektion 31:s kanske mest korrupta period som jag just upplevt i Star Trek: Discovery-serien också spela in.

Men rent dramaturgiskt är det också en smula enahanda att Bashir helt avstår från vara inne och kleta i den moraliska gråskalan här. Alltså, att han ändå överväger om det kanske ändå vore en ganska bra grej att en högt uppsatt politiker, som bland annat är uppriktigt intresserad av hur man använder sig av kemiska stridsmedel, kanske röjs ur vägen. I stället så beror Bashirs darr på stämbanden enbart på indignation över all denna smutsiga realpolitik och ondska.

I själva verket så är det heller inget lönnmord på väg. Så intresserade var inte den tidens tv-skapare av att smutsa ner varken Federationen och Sektion 31. Bashir var helt enkelt bara en kugge i ett större maskineri. En duktig idiot som fick det att se ut som om det vore ett lönnmord på väg, så att Koval (som i själva verket samarbetar med Federationen) skulle få en ännu starkare ställning i det romulanska imperiet. Och den sympatiska Cretak skulle röjas ur vägen, för hon var ju innerst inne en nationalist som nog inte gick att lita på i längden. Bashir var precis så ädel och förutsägbar att han blev visselblåsaren som gjorde den verkliga kuppen möjlig. Bashir blev helt lurad, alltså. Det hela kryddas dock med lite hårdföra förhör och romulansk tribunal, så helt ospännande är det inte. Däremot möjligen en smula tröttsamt att Sloan närmast framstår som någon form av övernaturlig sort, omöjlig att sätta dit, förutspå eller förstå sig på.

Det absolut jobbigaste med hela det här avsnittet är Alexander Siddigs extremt påfrestande överspel i det här avsnittet. Nog för att hans rollfigur är förnumstig och självgod, men det var en jävla dramaqueenvibb på nästan varenda replik här. Så pass mycket att jag inte ens kunde ta in hans moraliska poänger, utan snarare lite äcklad av hans renlärighet. Och så ska vi ju inte behöva ha det.

Tydligen kan jag i och med det här avsnittet sluta att tjata om bristen på kontinuitet och den undanskymda tillvaro som Dominionkriget haft i den här sista säsongen av Deep Space Nine. För det här är det sista fristående avsnittet i serien. De sista tio timmarna av den här säsongen ska tydligen hänga samman på ett helt annat sätt än resten av avsnitten. Det ska bli intressant att se hur det blir!

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 592 tv-avsnitt.