TNG: Lower decks. Det med the next next generation på Enterprise.

tng lower decks 3Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!)  där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).

Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).

tng lower decks 2På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.

tng lower decks 4För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.

I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.

tng lower decksMen det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.

Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.

Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt. 

 

 

The Mind’s Eye. Det där La Forge hamnar i The Manchurian Candidate.

tng mind 1

Och DÄR kom jag över 200-avsnittsgränsen. Åtminstone enligt mitt sätt att räkna på, där jag ser The Next Generations inledande dubbelavsnitt som två separata episoder av den samlade mängden tv-historia kallad Star Trek. Skönt! Då har jag bara lite mer än femhundra avsnitt kvar av den här bloggen! Inte för att jag egentligen tror att det tar slut då. Jag har nog några år till kvar av att läsa kringlitteratur, doktorsavhandlingar och fanfiction, tänker jag mig.

tng mind 4Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en federationskritisk klingon bli ertappad med spioneri ombord på Enterprise och några avsnitt innan dess var det en romulansk agent som låtsades vara en vulcansk diplomat. Det som är lite lustigt är att det ju hintades om det här redan i slutet av säsong två och under säsong tre, men att jag trots det känner mig lite överrumplad av att plötsligt vara mitt uppe i värsta kalla kriget-scenariot. Från lite hotfullhet på distans så verkar det nu inte finnas något som romulanerna inte kan göra eller inte känner till. Som här, när man kidnappar och omprogrammerar stackars La Forge till att bli en fjärrstyrd mördare. Ett tryck på en knapp räcker för att han ska döda en i förväg utvald person efter att han blivit hjärntvättad – i det här fallet en klingonsk guvernör. Tanken är att ett sådant attentat skulle skapa en konflikt så stor och allvarlig att förbundet mellan Federationen och klingonerna inte skulle kunna räddas.

tng mind 3Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen The Manchurian Candidate (eller Hjärntvättad, som den fick heta på svenska). Och själva omprogrammeringen är snyggt och obehagligt gjord. Tanken att man kan använda portarna till La Forges visir för att mata hans hjärna full av bilder av tortyr och misshandel känns extremt obehaglig. Han kan inte ens blunda, liksom. I det här avsnittet får vi också, för första gången på länge, se hur La Forge upplever världen genom sitt visir, vilket också är tänkt att bygga på obehagskänslan – La Forge blir på något vis mer maskin än människa i de här point of view-bilderna.

tng mind 2Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.

För nördarna finns här däremot massor med små detaljer att glädja sig åt. Som de olika färgerna i klingonsernas och romulanernas transportörstrålar. Däremot undrar jag ju mycket över exakt hur dålig datorutrustningen i Stjärnflottans skyttlar är. När ett jättestort fiendeskepp materialiseras framför en farkost så borde väl ändå datorn varna för det, snarare än att spela loungemusik och leka frågesport?

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 200 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

The Drumhead. Det med häxjakten på Enterprise.

tng drumheadPå sistone har jag undrat lite vart politiken tog vägen. Originalserien var ju inne och gjorde statement om både det enda och det andra, titt som tätt (även om det oftast handlade om Vietnamkriget). Men The Next Generation har mest kretsat kring att bygga upp ett sammanhängade universum och då och då göra mer allmänna statements om respekt för andra raser och civilisationer. Fast här kommer det faktiskt ett lite vassare avsnitt. Ja, men skulle kunna kalla det för Star Treks egen version av nu bioaktuella filmen Trumbo – den som handlar om kommunistjakten i Hollywood på 40- och 50-talen.

tng drumhead 3Det börjar med en spionmisstänkt klingon, en som ingår i det där utbytesprogrammet som Riker också var inblandad i och som jobbat lite på Enterprise. Men det visar sig att just den här klingonen inte är särskilt lojal mot Federationen. Istället har han lierat sig med romulanerna och skickat över information om tekniken ombord på Enterprise till dem – med hjälp av data kodade genom genom aminosyror (!). Men i samband med att han blir påkommen med sitt dubbelspel så inträffar också en explosion i skeppets maskinrum. “Sabotage!” tänker man på Enterprise, vilket i så fall skulle kunna innebära att klingonen har en medhjälpare ombord. För att reda ut härvan skickas den erfarna utredaren Nora Satie till Enterprise för att hjälpa Picard med att gå till botten med vad som hänt.

tng drumhead 2Men allt spårar ganska snart ur. Satie ser spår av konspirationer överallt, och varje fel, svaghet eller lögn blir till bevis för att det finns en sammansvärjning ombord. Trots att den där explosionen visar sig ha naturliga orsaker så fortsätter hon att leta efter sammansvurna. Picard käftar emot, men ganska snart vänds hans egna fel och misstag emot honom.  Till exempel att han brutit mot Generalorder Ett flera gånger (jag visste väl att det skulle ställa till problem förr eller senare – hittills har det känts som om jag är den enda i galaxen som bryr mig om den där jävla huvudregeln). Fallet med den falska vulcanen dras också upp. Satie blir mer och mer infernalisk.

tng drumhead 6Det har redan tidigare under avsnittet antytts att Satie har en nästan sjuklig respekt och fixering vid sin döda far, som också arbetade inom Federationen. När Picard sitter i ett offentligt förhör så får han Satie att flippa genom att citera hennes far. Efter att ha förlorat ansiktet lämnar hon skeppet med svansen mellan benen, och alla utredningar verkar omedelbarn nedlagda.

jean simmons törnfåglarnaOm man ska ta det här avsnittet som intäkt för någonting så verkar Federationen inte å särskilt bra. Romulanerna mobiliserar, och klingonerna uppvaktas eventuellt för en gemensam union mot Federationen. Samtidigt jagar en av Federationens veteraner påhittade fiender ombord på Enterprise ungefär på samma sätt som en totalitär stat med skenrättegångar. Men det är fortfarande oklart om Federationen ruttnar inifrån eller bara hotas utifrån. Jag får väl se om de här trådarna plockas upp i kommande avsnitt. Men främst är det här ju ett avsnitt som handlar om att njuta av skådespelarveteranen Jean Simmons, oscarsnominerad två gånger och med en lång karriär – men för min generation nog ändå mest igenkänd för sin roll i Törnfåglarna.

Politiskt, välskrivet – men samtidigt ett avsnitt som fastnar i rättegångsdramats begränsningar.  Även om avsnittsnamnet anknyter till summariska militärrättegångar så brukar den här typen av historier snarare handla om The Hollywood Ten och andra Hollywoodbesläktade företeelser. Och, jag vet inte, saknas det inte en slutscen? Känns lite stressat och repliklöst mot slutet. För mig är det närvaron och pondusen hos en skådespelarveteran som Jean Simmons som gör att det här avsnittet segar sig upp till:

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 197 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjuttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.