VOY: Tinker, Tenor, Doctor, Spy. Det där hololäkarens dagdrömsexperiment blir verklighet.

Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.

Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.

Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.

I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).

Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.

Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.

Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.

DS9: Inter Arma Enim Silent Leges. Sektion 31 gör comeback!

Så var det äntligen dags för det andra avsnittet om Sektion 31, i alla fall om man som jag följer produktionstidslinjen. Sektion 31, som så mycket kretsade kring i Star Trek: Disoverys andra säsong, introducerades ju faktiskt i Deep Space Nine, närmare bestämt i Inquisition. Det slutade med en uppenbar cliffhanger: organisationen skulle troligtvis höra av sig till doktor Bashir på nytt, och Sisko tyckte att doktorn skulle hänga med på Sektion 31-tåget för att ta reda på mer om denna mystiska, hemliga och eventuellt helt autonoma organisation inom Federationen.

Ungefär ett år senare väljer producenterna att plocka upp den här lösa tråden (man tar verkligen god tid på sig med sånt här), och nu är det meningen att Bashir ska spionera lite för Sektion 31 på en medicinsk konferens som arrangeras på Romolus, med stora delar av det romulanska ledargarnityret på plats. Sloan, den mystiske kontaktpersonen från Sektion 31, har redan börjat planera för vad som ska hända efter att kriget mot Dominion är slut, och förutspår att just romulanerna kommer att bli det stora hotet mot Federationen. Så, han frågar något i stil med: “Bashir, kan inte du hålla lite koll på de där romulanska ledarna åt mig?”

Och det visar sig vara ett svårt uppdrag att säga nej till eftersom Sloan själv dyker upp på den där konferensen, fast under en annan identitet. Bashirs uppgift är främst att ta reda på om en av de mer otäcka romulanerna, Koval, lider av Tuvan-syndromet – ett slags Vulcan/Romulansk variant av Alzheimers. Snart inser Bashir att Sloans plan är att på något sätt accelerera sjukdomen hos Koval, vilket väl i praktiken är att se som ett mordattentat. Bashir springer både till överordnade inom Federationen och till den romulanske senatorn Cretak, som Sloan förklarat är vänligt inställd till Federationen, och skvallrar. Slutsatsen blir att Cretak och Bashir på något sätt ska försöka förhindra mordet på Koval, men att gå inofficiella vägar. Man vill inte skapa en konflikt mellan Federationen och Romulus när alliansen mot Dominion är så skör.

Jag inser att jag kanske blivit något moraliskt förstörd av alla de senaste årens tv-serier där antihjältar och plågade själar varit huvudpersoner, för ibland har jag svårt att faktiskt hänga med på vad intrigen ens går ut på här. Bashirs Federationsskolade själ är nämligen så ren och vit och oskuldsfull att han framstår som helt osannolik med sin ofantligt stora moraliska upprördhet över att Sektion 31 eventuellt planerar ett lönnmord på en romulansk militär. Kalla det Killing Eve-effekten, men jag förväntar nästan inte något annat från en hemlig säkerhetstjänst, inte på tv i varje fall. Kanske kan Sektion 31:s kanske mest korrupta period som jag just upplevt i Star Trek: Discovery-serien också spela in.

Men rent dramaturgiskt är det också en smula enahanda att Bashir helt avstår från vara inne och kleta i den moraliska gråskalan här. Alltså, att han ändå överväger om det kanske ändå vore en ganska bra grej att en högt uppsatt politiker, som bland annat är uppriktigt intresserad av hur man använder sig av kemiska stridsmedel, kanske röjs ur vägen. I stället så beror Bashirs darr på stämbanden enbart på indignation över all denna smutsiga realpolitik och ondska.

I själva verket så är det heller inget lönnmord på väg. Så intresserade var inte den tidens tv-skapare av att smutsa ner varken Federationen och Sektion 31. Bashir var helt enkelt bara en kugge i ett större maskineri. En duktig idiot som fick det att se ut som om det vore ett lönnmord på väg, så att Koval (som i själva verket samarbetar med Federationen) skulle få en ännu starkare ställning i det romulanska imperiet. Och den sympatiska Cretak skulle röjas ur vägen, för hon var ju innerst inne en nationalist som nog inte gick att lita på i längden. Bashir var precis så ädel och förutsägbar att han blev visselblåsaren som gjorde den verkliga kuppen möjlig. Bashir blev helt lurad, alltså. Det hela kryddas dock med lite hårdföra förhör och romulansk tribunal, så helt ospännande är det inte. Däremot möjligen en smula tröttsamt att Sloan närmast framstår som någon form av övernaturlig sort, omöjlig att sätta dit, förutspå eller förstå sig på.

Det absolut jobbigaste med hela det här avsnittet är Alexander Siddigs extremt påfrestande överspel i det här avsnittet. Nog för att hans rollfigur är förnumstig och självgod, men det var en jävla dramaqueenvibb på nästan varenda replik här. Så pass mycket att jag inte ens kunde ta in hans moraliska poänger, utan snarare lite äcklad av hans renlärighet. Och så ska vi ju inte behöva ha det.

Tydligen kan jag i och med det här avsnittet sluta att tjata om bristen på kontinuitet och den undanskymda tillvaro som Dominionkriget haft i den här sista säsongen av Deep Space Nine. För det här är det sista fristående avsnittet i serien. De sista tio timmarna av den här säsongen ska tydligen hänga samman på ett helt annat sätt än resten av avsnitten. Det ska bli intressant att se hur det blir!

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 592 tv-avsnitt.

VOY: Dark Frontier, part I & II. Det där borgerna vill hämta hem Seven of Nine.

Den här säsongen förädlar Voyager-teamet ytterligare konceptet med att satsa på dubbelavsnitt under den så kallade sweeps-säsongen, och det märks att ambitionsnivån har höjts sedan förra säsongens The Killing game. Bland annat så satsar man nu på att lansera dubbelavsnittet som en långfilm (även om avsnittet senare delades upp i två separata delar för repriseringar och syndikering), och rent tematiskt är det här faktiskt också en form av fristående fortsättning på biofilmen Star Trek – First Contact. Främst eftersom Borg-drottningen från First Contact dyker upp på nytt här (fast om man vara fullständigt korrekt är det faktiskt en annan skådespelare som spelar Borg-drottningen, men ändå).

Drottningen är ute efter Seven of Nine, som hon vill återbörda till Borgkollektivet. Seven anses som en viktig nyckel till hur borgerna ska kunna besegra den trilskande och oförutsett motståndskraftiga människorasen. Med sina dubbla identiteter, både Borg och människa, antas hon ha massor av kunskap om människorasens svagheter. Det här är tydligen inte någon grej som drottningen kommit på nu i efterhand, utan det här ska ha varit en långsiktig plan. Seven ska ha varit medvetet utplacerad på Voyager för borgernas räkning. Och fram till nu har hon varit den perfekta borg-spionen utan att ens själv ha en aning om sitt uppdrag – nu är det dags att lämna rapport.

Om man vill så kan man förenkla storyn i det här avsnittet till att det handlar om två modersfigurer som slåss om Seven of Nine. Dels Borgdrottningen, som både vill inkludera Seven i kollektivet, men samtidigt låta henne behålla vissa mänskliga drag för att kunna använda henne som ett studieobjekt. Samtidigt verkar drottningen vara rätt okänslig för Sevens nya inställning till en del moralfrågor efter något år på Voyager. Att genast skicka iväg henne för att bevittna hur varelser assimileras till borger kanske inte är det mest pedagogiska sättet att återbörda Seven till flocken. Hon pallar i varje fall inte att se på när det görs, utan försöker faktiskt hjälpa några av borgernas nya fångar att rymma.

Den andra modersfiguren är förstås Janeway. Hon som vägrar att ge upp Seven, trots att det till en början ser ut som om den före detta drönaren hoppat av till sitt gamla lag mitt under ett viktigt uppdrag på ett borgskepp (i själva verket har hon blivit utpressad till avhoppet för att på det sättet rädda Janeway och de andra på Voyager undan borgerna).

Dark Frontier är utan tvekan ett stiligt avsnitt. Satsningen på en riktig tv-film verkar ha lett till ett tillskott i budgeten, så vi får här hänga mycket tid i borgmiljöer och bland annat se en ny typ av borgskepp – ja, till och med ett slags borgstad i rymden, där flera olika skepp klumpats samman till ett slags huvudstad. Jämfört med andra dubbelavsnitt eller tudelade historier som Star Trek producerat genom åren så är Dark Frontier dessutom betydligt bättre uppbyggd rent dramaturgiskt.

Men. Det är något som inte klaffar. Det är liksom inte tillräckligt spännande. Precis som jag skrev om i samband med Latent Image, så känns det här en story som kommer för sent i serien. Den här intrigen hade ju varit riktigt spännande om vi som åskådare hade tvivlat över var Sevens egna sympatier fanns – vilken av sina modersfigurer som hon skulle välja. Men det var faktiskt ett tag sedan Seven på allvar övervägde att hoppa av till borgerna. Att hela Dark Frontier dessutom inleds med att Seven spränger en borgskyttel i tusen bitar indikerar ju också att hon inte direkt längtar hem.

Vad det här avsnittet däremot innehåller är den stora backstoryn om Sevens förflutna. Genom flashbacks får vi här faktiskt se hur Sevens föräldrar var smått besatta forskare som under en lång tid följde och studerade borger. Men också hur de faktiskt också var rätt risiga föräldrar. Inte bara drog de med sin lilla dotter (Annika som hon hette då) på ett livsfarligt uppdrag, när jakten på Borgerna blev riktigt spännande så skickade de sin dotter i säng för att kunna fortsätta att jobba.

Ganska länge trodde jag faktiskt att avsnittets upplösning skulle visa sig vara att Borgdrottningens var Seven/Annikas morsa. Det skulle nämligen förklara det enorma tålamod med Seven som drottningen har. Men i stället var det borgversionen av hennes farsa som vi fick se – och han såg inte jätteglad ut över återseendet. Hos den drönaren fanns inga personliga minnen kvar.

Måste också säga att Janeway var osedvanligt mycket på hugget i det här avsnittet. Ja, nästan lite mordisk. Hon jagar borgskepp för att sno transwarpspolar, säger saker som “I think it’s time to do a little assimilating of our own” och förbereder själva kuppen där man ska sno spolarna genom simuleringar på holodäcket som om hon vore med i Ocean’s Eleven. En annan undring efter ett dubbelavsnitt där ganska många scener utspelas i borgmiljöer. Varför gillar de grönt ljus så mycket? =ch varför måste det hela tiden blinka en massa lampor på deras däck? Tacksam för svar!

Som helhet, ett ambitiöst och välgjort avsnitt som dessutom på allvar försöker popularisera heistgenren i Star Trek-universumet. Men mycket väsen för något som ändå kändes mer duktigt än spännande.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 15 & 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 588 tv-avsnitt.

VOY: Threshold. Det där Paris krossar transwarpvallen och skaffar salamanderbebisar med Janeway.

VOY THRESHOLD 2

Om bara alla avsnitt hade varit så här kul, hade det nog gått snabbare att skriva den här bloggen. För jag njuter verkligen av att kolla på Star Trek just nu. Tror inte att det varit så här lustfyllt att kolla sedan originalserien (och då var det ju ändå en hel del som mest kändes bra för att det var kult). Dagens bloggämne, Threshold, har dessutom allt man kan begära av ett bra Voyager-avsnitt: ett teknologiskt genombrott, massor av skämt om Neelix kaffe, medicinskt technobabble och så någon form av sexualisering av Janeway. Som extra bonus: gulliga djur som visar sig vara människor efter extremt forcerade genetiska mutationer.

Det börjar med en klassisk fejkstart: Paris sitter i en skyttel och driver warpmotorerna till det yttersta, han ska försöka komma över den magiska gränsen Warp 10, transwarphastighet. Men innan han kommer så långt går hans skepp i stycken. Han är död. I sin simulation då. Alla som sett Star Trek tidigare vet ju att man inte skulle ta kål på en av huvudpersonerna under en teaser. Inte på riktigt.

VOY THRESHOLD 6Men drömmen blir så småningom sann, fast med ett bättre slut. För örtifjärde gången i den här serien så visar det sig att Neelix, som alla behandlar som en idiot, kan hjälpa folk på traven när det gäller de svåraste problem. Eller så är det hans odrickbara kaffe som har den effekten. Efter ett besök på mässen uppfinner i varje fall Torres, Kim och Paris ett nytt sätt att stabilisera skytteln. Och det blir Paris som får åka iväg som pilot för transwarpshastighetexperimentet, trots att hololäkaren upptäckt en komplikation när det gäller hans blodkärl i hjärnan. En svaghet som skulle kunna leda till en hjärnblödning. Men det visar sig vara något helt annat som blir problemet när Paris återvänder till Voyager efter fullgjort uppdrag.

VOY THRESHOLD 3Efter att lyriskt förklarat att han var ÖVERALLT SAMTIDIGT när han kommit upp i warp 10, så mår Paris plötsligt lite illa. Eller, ja. Ganska mycket illa. Han börjar mutera. Processen sker successivt, och omfattar till och med en stunds skendödhet. Men när hololäkaren vill sätta in det tunga artilleriet för att stoppa förändringarna så rymmer den nu ganska grodliknande Paris från sjukstugan. På vägen till skytteln så slår han ner kapten Janeway och bär sedan med henne ombord på skeppet. Sedan kör han iväg, uppnår transwarpshastighet och försvinner från Voyagers sensorer.

voy threshold 7Det tar ett tag för Voyager att hitta skytteln igen. Och vid det laget har Paris och Janeway bägge muterat loss bortom igenkänning. De ser ut som någon form av salamanderliknande ödlor. Och de har ungar (tror faktisk att det där kan kvala in som en av de bästa plottwistarna så här långt i Star Trek-historien). Tyvärr (tycker jag) har holodoktorn en plan för att driva tillbaka mutationen, och på ett ögonblick är det hela ordnat. Paris och Janeway är tillbaka i sina gamla jag, lite förvirrade och med stora minnesluckor.

Tidigare i det här bloggprojektet hade jag antagligen blivit irriterad på hur den här intrigen utvecklar sig. Men nu har jag sett så många generiska Star Trek-äventyr att jag jublar i tv-soffan när producenterna låter allt flippa ut och godkänner ett manus där Paris och Janeway bägge muterar till ödlestadiet, och på rekordkort tid lyckas producerat ett gäng jättesöta små ungar. Min enda invändning är väl att jag tycker att Paris och Janeway borde reagerat starkare på Chakotays beslut om att deras avkomma mår bäst på den planet de föddes. Hade gärna sett att de nyblivna föräldrarna insisterat på att ungarna måste fångas in, och sedan låtit dem växa upp i ett terrarium på Voyager under resten av serien. Barn är barn, i vilken skepnad de än uppenbarar sig, anser jag. Pluspoäng till Janeway för snygg replik till Paris efter att de återfått sin mänskliga form:

JANEWAY: I’ve thought about having children, but I must say I never considered having them with you.
PARIS: Captain, I’m sorry. I, I don’t know what to say, except I don’t remember very much about, er, you know
JANEWAY: What makes you think it was your idea? Sometimes it’s the female of the species that initiates mating. But apology accepted, nonetheless. You may be interested to know I’m putting you in for a commendation. Regardless of the outcome, you did make the first transwarp flight.
PARIS: Thank you, Captain.
JANEWAY: Is there something wrong, Lieutenant?
PARIS: I don’t know. I guess this whole experience has left me feeling a little overwhelmed. Flying at warp ten, evolving into a new life form, mating, having alien offspring.
JANEWAY: You’ve broken more than one record, that’s for sure.

VOY THRESHOLD 4Det var från början tänkt att det skulle finnas lite mer genetikbabble i det här avsnittet. Att Janeway och Paris förvandling till salamandrar skulle belysa hur evolutionen kanske inte alltid kommer att följa samma mönster som vi sett hittills, men den biten togs bort i en rewrite. Först i efterhand insåg man att det också betydde att allt tankestoff i avsnittet nästan försvann på kuppen. Threshold blev ett avsnitt med roliga ödlor i slutet. Jag är oroväckande nöjd med detta.

I grunden är ju Threshold ett ganska typiskt Star Trek-äventyr, men med en twist på slutet som gör att det definitivt sticker ut från mängden. Jag är gränslöst förtjust i djurversionerna av Janeway och Paris. Också för att det känns så uppenbart att upphovspersonerna gärna vill sexualisera Janeway på något sätt, men att de verkligen måste använda vissa omvägar för att kunna göra det utan att undergräva hennes auktoritet. Lysande, dock!

Sen undrar jag ju bara vad man gör med all den där datan som skytteln fångade in under sin färd i transwarp. Det här är andra gången på kort tid som man får massor av data om kvadranten. Men vad gör man med all info? Just nu verkar de mest vara användbar för Voyagera egna spion, som skickar vidare information till kazonerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 411 tv-avsnitt.

VOY: Alliances. Det där Janeway försöker hitta allierade i deltakvadranten.

voy alliances 5

Efter att ha sett det här avsnittet så framstår resten av Star Trek-serierna från 90-talet som stillsam slow-tv från Hurtigruten. För i Alliances lyckas manusförfattaren Jeri Taylor få in så himla många olika moment, och inte helt förväntade sådana heller. Det känns riktigt modernt i sitt berättande.

Som vanligt är det förstås motvind för Janeway och hennes besättning på Voyager. Skeppet attackeras hela tiden (fyra gånger på två veckor) av olika Kazonklaner, och åker på så pass mycket stryk att man i det här avsnittets inledning mister en ur besättningen (tydligen den tredje som dött). Janeway må vara tapper, men i längden ser det ut som om ett nederlag är omöjligt att undvika.

Men även internt har Janeway det motigt. Hennes besättning börjar tröttna på att upprätthålla the prime directive och andra Federationsideal (inte helt överraskande är det de delar av besättningen som kommer från de Federationskritiska Maquisrebellerna som är mest griniga). De kan inte riktigt förstå varför inte Janeway gör en deal, släpper efter och ger lite teknik åt kazonerna, och sedan får fri lejd genom deras hörn av galaxen.

Chakotay lägger slutligen fram ett kompromissförslag för Janeway, som skulle kunna lösa deras problem men där man inte behöver lämna ifrån sig tekniska hemligheter. Han tycker att Janeway ska försöka gå i allians med en eller flera av Kazonklanerna och sedan utnyttja stridigheterna mellan de olika klanerna till sin egen fördel. Helt utan allierade tror han inte att Voyager kommer att hålla sig flytande mycket länge till (kan man förresten säga att ett rymdskepp håller sig flytande?). Janeway frågar sina närmaste om råd, och inser — till sin stora förvåning — att de flesta tycker att hon åtminstone borde testa (Tuvok tar sin liknelse från en växthybrid han har planterat, det är det argumentet som slutligen verkar få Janeway att falla till föga). Utifrån den här grundpremissen får vi sedan vara med om en rad olika dramatiska saker:

voy alliancesJaneway sitter med på en katastrofal förhandling med Seska, (ni vet, cardassiern som var genetiskt förklädd till bajoran och sedan förrådde alla på Voyager) och ledaren för den Kazonklan hon lierat sig med, Cullah. Hela samtalet går åt helvete när han kräver att man ska ha någon form av rullande personalbyte mellan deras skepp, något som sedan urartar i att han förklarar att han inte vill förhandla med en kvinna. Janeway ser på något sött så argbelåten ut när hon får en chans att göra slut på den där överläggningen.

voy alliances 4Neelix söker i sin tur kontakt med en annan av Kazonklanerna, men istället för att få framföra sitt ärende så blir han kastad i en fängelsehåla tillsammans med en grupp fångar (helt oväntat är den där hålan i en grotta, det har vi väl aldrig sett i Star Trek tidigare). Förutom Neelix finns här också Traber. Ett folk som brukade förtrycka Kazonerna förr i tiden, men nu är förhållandet det omvända. Trabernas ledare, Mabus är dessutom supersympatisk, och lyckas leda såväl Neelix som de andra fångarna i ett lyckat flyktförsök. När Janeway får träffa Mabus så bestämmer hon sig för att en allians med Traberna är det enda som är rimligt för henne. Äntligen någon som är intelligent, civiliserad, har fokus på fred. Och som dessutom är lite snygg.

voy alliances 3Man bestämmer sig för att kommunicera den här alliansen, och samtidigt försöka få till en beständig fred i området, på en stor fredskonferens. Dit kommer ledarna från alla kazonklaner, traberna och så Janeway , Tuvok och några andra från Voyager. Givetvis är det någon som utnyttjar den här situationen för ett bakhåll. Ett skepp kommer flygandes utanför fönstret till konferensrummet och börjar skjuta på de där inne. Men det är inte de förrädiska och blodhungriga kazonerna, som man hade kunnat förvänta sig. Det visar sig istället att det är mysige Mabus och hans Traber, som på en och samma gång hoppades kunna avrätta alla kazonledarna. Snopet för Janeway att den enda som hon ville ha på sin sida visade sig vara den mest opålitlige av alla.

Det här är ju ett ovanligt nyanserat avsnitt, där Janeway faktiskt tvingas ifrågasätta sina egna regler och allt hon utbildats för. Och för en gångs skull är hon ju faktiskt beredd att smutsa ner sig lite i överlevnadens namn. Fast, i efterhand, efter att alla försök man gett sig in på gått åt pipsvängen så är det med stor och illa dold självgodhet hon håller ett litet tal som i stort sett går ut på att hon hade rätt hela tiden. Federationens regler och principer är det enda som kan rädda Voyager, och hade bara alla andra också följt dem så hade världen varit en mycket bättre plats.

JANEWAY: There’s just one more thing I want to say. I hope there’s a lesson for all of us in this. Although some of the species we’ve encountered here have been peaceful, others seem governed only by their own self-interests. This appears to be a region of space that doesn’t have many rules. But I believe we can learn something from the events that have unfolded. In a part of space where there are few rules, it’s more important than ever that we hold fast to our own. In a region where shifting allegiances are commonplace we have to have something stable to rely on. And we do. The principles and ideals of the Federation. As far as I’m concerned, those are the best allies we could have.

voy alliances 2Men kanske skulle Janeway varit lite mindre kaxig. För på hennes skepp har en av de före detta maquismedlemmarna tröttnat på Janeway, och har på egen hand kontaktat Seska. Men det finns också ett problem på en större skala här. Janeways auktoritet, och faktiskt hela mandat att leda Voyager, är ifrågasatt. Stjärnflottans militära organisation bygger på auktoritet och disciplin. Men hur länge kan den upprätthållas när man befinner sig långt bort i en främmande del av galaxen. Och är verkligen Janeways fyrkantiga sätt att leda besättningen det bästa möjliga? Lite mer av detta hade gärna fått vara med i slutscenerna, som känns lite för präktigt. För inga av Voyagers problem har ju lösts. Om något så har man lyckats dra på sig ytterligare en fiende i en redan farlig del av galaxen.

Som jag nämnde precis i början av det här inlägget, så har Alliances ett helt annat tempo än vad jag blivit van vid i Star Trek. Eller kanske handlar det om att manuset känns annorlunda än det brukar. A- och b-handlingarna smälter här på nytt samman, och det tar till exempel ganska lång tid innan de där Traberna ens dyker upp i intrigen. Allt delar av ett intrigbygge som gör att jag som åskådare för en gångs skull får lite svårt att förutse vad som ska hända i avsnittet, ja ens vad det ska handla om. Och som vanligt, ju fler olika kazonfrisyrer i ett avsnitt, desto bättre.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 409 tv-avsnitt.

TNG: Lower decks. Det med the next next generation på Enterprise.

tng lower decks 3Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!)  där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).

Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).

tng lower decks 2På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.

tng lower decks 4För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.

I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.

tng lower decksMen det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.

Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.

Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt. 

 

 

The Mind’s Eye. Det där La Forge hamnar i The Manchurian Candidate.

tng mind 1

Och DÄR kom jag över 200-avsnittsgränsen. Åtminstone enligt mitt sätt att räkna på, där jag ser The Next Generations inledande dubbelavsnitt som två separata episoder av den samlade mängden tv-historia kallad Star Trek. Skönt! Då har jag bara lite mer än femhundra avsnitt kvar av den här bloggen! Inte för att jag egentligen tror att det tar slut då. Jag har nog några år till kvar av att läsa kringlitteratur, doktorsavhandlingar och fanfiction, tänker jag mig.

tng mind 4Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en federationskritisk klingon bli ertappad med spioneri ombord på Enterprise och några avsnitt innan dess var det en romulansk agent som låtsades vara en vulcansk diplomat. Det som är lite lustigt är att det ju hintades om det här redan i slutet av säsong två och under säsong tre, men att jag trots det känner mig lite överrumplad av att plötsligt vara mitt uppe i värsta kalla kriget-scenariot. Från lite hotfullhet på distans så verkar det nu inte finnas något som romulanerna inte kan göra eller inte känner till. Som här, när man kidnappar och omprogrammerar stackars La Forge till att bli en fjärrstyrd mördare. Ett tryck på en knapp räcker för att han ska döda en i förväg utvald person efter att han blivit hjärntvättad – i det här fallet en klingonsk guvernör. Tanken är att ett sådant attentat skulle skapa en konflikt så stor och allvarlig att förbundet mellan Federationen och klingonerna inte skulle kunna räddas.

tng mind 3Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen The Manchurian Candidate (eller Hjärntvättad, som den fick heta på svenska). Och själva omprogrammeringen är snyggt och obehagligt gjord. Tanken att man kan använda portarna till La Forges visir för att mata hans hjärna full av bilder av tortyr och misshandel känns extremt obehaglig. Han kan inte ens blunda, liksom. I det här avsnittet får vi också, för första gången på länge, se hur La Forge upplever världen genom sitt visir, vilket också är tänkt att bygga på obehagskänslan – La Forge blir på något vis mer maskin än människa i de här point of view-bilderna.

tng mind 2Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.

För nördarna finns här däremot massor med små detaljer att glädja sig åt. Som de olika färgerna i klingonsernas och romulanernas transportörstrålar. Däremot undrar jag ju mycket över exakt hur dålig datorutrustningen i Stjärnflottans skyttlar är. När ett jättestort fiendeskepp materialiseras framför en farkost så borde väl ändå datorn varna för det, snarare än att spela loungemusik och leka frågesport?

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 200 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonde inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

The Drumhead. Det med häxjakten på Enterprise.

tng drumheadPå sistone har jag undrat lite vart politiken tog vägen. Originalserien var ju inne och gjorde statement om både det enda och det andra, titt som tätt (även om det oftast handlade om Vietnamkriget). Men The Next Generation har mest kretsat kring att bygga upp ett sammanhängade universum och då och då göra mer allmänna statements om respekt för andra raser och civilisationer. Fast här kommer det faktiskt ett lite vassare avsnitt. Ja, men skulle kunna kalla det för Star Treks egen version av nu bioaktuella filmen Trumbo – den som handlar om kommunistjakten i Hollywood på 40- och 50-talen.

tng drumhead 3Det börjar med en spionmisstänkt klingon, en som ingår i det där utbytesprogrammet som Riker också var inblandad i och som jobbat lite på Enterprise. Men det visar sig att just den här klingonen inte är särskilt lojal mot Federationen. Istället har han lierat sig med romulanerna och skickat över information om tekniken ombord på Enterprise till dem – med hjälp av data kodade genom genom aminosyror (!). Men i samband med att han blir påkommen med sitt dubbelspel så inträffar också en explosion i skeppets maskinrum. “Sabotage!” tänker man på Enterprise, vilket i så fall skulle kunna innebära att klingonen har en medhjälpare ombord. För att reda ut härvan skickas den erfarna utredaren Nora Satie till Enterprise för att hjälpa Picard med att gå till botten med vad som hänt.

tng drumhead 2Men allt spårar ganska snart ur. Satie ser spår av konspirationer överallt, och varje fel, svaghet eller lögn blir till bevis för att det finns en sammansvärjning ombord. Trots att den där explosionen visar sig ha naturliga orsaker så fortsätter hon att leta efter sammansvurna. Picard käftar emot, men ganska snart vänds hans egna fel och misstag emot honom.  Till exempel att han brutit mot Generalorder Ett flera gånger (jag visste väl att det skulle ställa till problem förr eller senare – hittills har det känts som om jag är den enda i galaxen som bryr mig om den där jävla huvudregeln). Fallet med den falska vulcanen dras också upp. Satie blir mer och mer infernalisk.

tng drumhead 6Det har redan tidigare under avsnittet antytts att Satie har en nästan sjuklig respekt och fixering vid sin döda far, som också arbetade inom Federationen. När Picard sitter i ett offentligt förhör så får han Satie att flippa genom att citera hennes far. Efter att ha förlorat ansiktet lämnar hon skeppet med svansen mellan benen, och alla utredningar verkar omedelbarn nedlagda.

jean simmons törnfåglarnaOm man ska ta det här avsnittet som intäkt för någonting så verkar Federationen inte å särskilt bra. Romulanerna mobiliserar, och klingonerna uppvaktas eventuellt för en gemensam union mot Federationen. Samtidigt jagar en av Federationens veteraner påhittade fiender ombord på Enterprise ungefär på samma sätt som en totalitär stat med skenrättegångar. Men det är fortfarande oklart om Federationen ruttnar inifrån eller bara hotas utifrån. Jag får väl se om de här trådarna plockas upp i kommande avsnitt. Men främst är det här ju ett avsnitt som handlar om att njuta av skådespelarveteranen Jean Simmons, oscarsnominerad två gånger och med en lång karriär – men för min generation nog ändå mest igenkänd för sin roll i Törnfåglarna.

Politiskt, välskrivet – men samtidigt ett avsnitt som fastnar i rättegångsdramats begränsningar.  Även om avsnittsnamnet anknyter till summariska militärrättegångar så brukar den här typen av historier snarare handla om The Hollywood Ten och andra Hollywoodbesläktade företeelser. Och, jag vet inte, saknas det inte en slutscen? Känns lite stressat och repliklöst mot slutet. För mig är det närvaron och pondusen hos en skådespelarveteran som Jean Simmons som gör att det här avsnittet segar sig upp till:

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 197 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjuttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.