Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard ett tag nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong om jag någonsin ska komma ikapp med den här bloggen. Så här kommer några postningar om den gamla serien, i väntan på mer om Jean-Luc.
Vilket är det enklaste sättet att infiltrera Enterprise på? Jo, genom att skicka en agent som klär ut sig till lättklädd blondin. Under ett besök på en marknadsplats ser Archer den prostituerade Rajiin, som bjuds ut till högstbjudande av sin “ägare”. Han verkar bli vimmelkantig av att bara möta hennes blick. När hon en liten stund senare flyr från det som mest påminner om en slavauktion och ber om hans beskydd, så kan han inte säga nej. Det finns ju inget prime directive, ännu. Så han kan ju fortfarande göra lite som han vill i kontakterna med andra världar och civilisationer. Men lite udda är det.
Men Rajiin visar sig vara en skum typ. Hon har ett ragghypnotisera folk som gör dem helt borta. Ska man tänka att Archer inte helt styrs av kättja, så kanske vi kan säga att det var det som hände med honom på marknaden. Rajiins uppgift ombord på Enterprise verkar vara att scanna av besättningens kroppar. Det gör hon genom att typ trycka sig själv mot dem, eller bara smeka dem på ett lite för intimt sätt. Det är när hon våldför sig på T’Pol som hon till sist ertappad och avslöjad. Men hon räddas ganska omgående av ett gäng Xindi-krigare, både insekterna och reptilerna. De använder hennes bioskanningar för att kartlägga människornas fysiologi, information som sedan ska anvädas för att skapa ett bio-vapen. Ni vet, det där som ska utplåna mänskligheten.
Det är alltså dags för ett Xindi-avsnitt igen. Den här gången får en lite djupare inblick i hur deras möten ser ut, och gänget runt mötesbordet verkar långt ifrån ense om bästa sättet att ta sig an människoproblemet. Tyvärr märker jag redan i det här avsnittet att xindierna gör sig bäst i små doser. Allt det som jag tyckte var spännande och fascinerande i säsongens första avsnitt, känns nu snarare lite pinsamt.
Då är Xindierna lite coolare när de är i strid. Och Enterprises besättning har inga större problem med att frita sin agent – vilket förstås får mig att undra varför de inte bara skjuter ner Enterprise och tar alla ombord till fånga. Både numerärt och sett till vapenarsenal så verkar man ju extremt överlägsna. Varför då dra ut på processen? – ja, förutom att serien ska hålla på en hel säsong, då. Det enda logiska argumentet är väl just de väldigt skilda åsikterna om hur man ska tas med människorna. Inte ens beslutet om att leja en agent var egentligen förankrat i Xindiernas stora råd.
Rajiin är ändå lite smart dramaturgiskt uppbyggt. Jag trodde nog att det var knepet och knåpet med att framställa flytande Trellium-D som skulle vara avsnittets drama. Visst, det börjar explodera och så, och man verkar långt ifrån att kunna använda det som skydd mot anomalierna, men hotet från Rajiin visar sig efter ett tag vara det verkliga problemet.
Ett lite rörigt avsnitt, det här. Tropen med den förföriska sexarbetaren som också är hemlig agent gör mig inte direkt överlycklig. Och när hon väl visat sig vara en skurk, så ska hon ändå vara lite mjuk och ångerfull, och till och med försöka försvara mänskligheten på Xindiernas möte.
För övrigt: Mat: Tucker betalar för formeln för hur man framställer Trellium med helt vanliga kryddor, bland annat cayennepeppar. Massage: Tucker och T’Pol fortsätter med sina massagesessioner – även om Tucker berättar att folk ombord på skeppet börjat snacka om att de tillbringar sena kvällar tillsammans.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 4/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 718 tv-avsnitt.
Men drömmen blir så småningom sann, fast med ett bättre slut. För örtifjärde gången i den här serien så visar det sig att Neelix, som alla behandlar som en idiot, kan hjälpa folk på traven när det gäller de svåraste problem. Eller så är det hans odrickbara kaffe som har den effekten. Efter ett besök på mässen uppfinner i varje fall Torres, Kim och Paris ett nytt sätt att stabilisera skytteln. Och det blir Paris som får åka iväg som pilot för transwarpshastighetexperimentet, trots att hololäkaren upptäckt en komplikation när det gäller hans blodkärl i hjärnan. En svaghet som skulle kunna leda till en hjärnblödning. Men det visar sig vara något helt annat som blir problemet när Paris återvänder till Voyager efter fullgjort uppdrag.
Efter att lyriskt förklarat att han var ÖVERALLT SAMTIDIGT när han kommit upp i warp 10, så mår Paris plötsligt lite illa. Eller, ja. Ganska mycket illa. Han börjar mutera. Processen sker successivt, och omfattar till och med en stunds skendödhet. Men när hololäkaren vill sätta in det tunga artilleriet för att stoppa förändringarna så rymmer den nu ganska grodliknande Paris från sjukstugan. På vägen till skytteln så slår han ner kapten Janeway och bär sedan med henne ombord på skeppet. Sedan kör han iväg, uppnår transwarpshastighet och försvinner från Voyagers sensorer.
Det tar ett tag för Voyager att hitta skytteln igen. Och vid det laget har Paris och Janeway bägge muterat loss bortom igenkänning. De ser ut som någon form av salamanderliknande ödlor. Och de har ungar (tror faktisk att det där kan kvala in som en av de bästa plottwistarna så här långt i Star Trek-historien). Tyvärr (tycker jag) har holodoktorn en plan för att driva tillbaka mutationen, och på ett ögonblick är det hela ordnat. Paris och Janeway är tillbaka i sina gamla jag, lite förvirrade och med stora minnesluckor.
Det var från början tänkt att det skulle finnas lite mer genetikbabble i det här avsnittet. Att Janeway och Paris förvandling till salamandrar skulle belysa hur evolutionen kanske inte alltid kommer att följa samma mönster som vi sett hittills, men den biten togs bort i en rewrite. Först i efterhand insåg man att det också betydde att allt tankestoff i avsnittet nästan försvann på kuppen. Threshold blev ett avsnitt med roliga ödlor i slutet. Jag är oroväckande nöjd med detta.
Janeway sitter med på en katastrofal förhandling med 
Neelix söker i sin tur kontakt med en annan av Kazonklanerna, men istället för att få framföra sitt ärende så blir han kastad i en fängelsehåla tillsammans med en grupp fångar (helt oväntat är den där hålan i en grotta, det har vi väl aldrig sett i Star Trek tidigare). Förutom Neelix finns här också Traber. Ett folk som brukade förtrycka Kazonerna förr i tiden, men nu är förhållandet det omvända. Trabernas ledare, Mabus är dessutom supersympatisk, och lyckas leda såväl Neelix som de andra fångarna i ett lyckat flyktförsök. När Janeway får träffa Mabus så bestämmer hon sig för att en allians med Traberna är det enda som är rimligt för henne. Äntligen någon som är intelligent, civiliserad, har fokus på fred. Och som dessutom är lite snygg.
Man bestämmer sig för att kommunicera den här alliansen, och samtidigt försöka få till en beständig fred i området, på en stor fredskonferens. Dit kommer ledarna från alla kazonklaner, traberna och så Janeway , Tuvok och några andra från Voyager. Givetvis är det någon som utnyttjar den här situationen för ett bakhåll. Ett skepp kommer flygandes utanför fönstret till konferensrummet och börjar skjuta på de där inne. Men det är inte de förrädiska och blodhungriga kazonerna, som man hade kunnat förvänta sig. Det visar sig istället att det är mysige Mabus och hans Traber, som på en och samma gång hoppades kunna avrätta alla kazonledarna. Snopet för Janeway att den enda som hon ville ha på sin sida visade sig vara den mest opålitlige av alla.
Men kanske skulle Janeway varit lite mindre kaxig. För på hennes skepp har en av de före detta maquismedlemmarna tröttnat på Janeway, och har på egen hand kontaktat Seska. Men det finns också ett problem på en större skala här. Janeways auktoritet, och faktiskt hela mandat att leda Voyager, är ifrågasatt. Stjärnflottans militära organisation bygger på auktoritet och disciplin. Men hur länge kan den upprätthållas när man befinner sig långt bort i en främmande del av galaxen. Och är verkligen Janeways fyrkantiga sätt att leda besättningen det bästa möjliga? Lite mer av detta hade gärna fått vara med i slutscenerna, som känns lite för präktigt. För inga av Voyagers problem har ju lösts. Om något så har man lyckats dra på sig ytterligare en fiende i en redan farlig del av galaxen.
Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!) där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).
På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med 
För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.
Men det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.
Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en 
Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen 
Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.
På sistone har jag undrat lite vart politiken tog vägen. Originalserien var ju inne och gjorde statement om både det enda och det andra, titt som tätt (även om det oftast handlade om Vietnamkriget). Men The Next Generation har mest kretsat kring att bygga upp ett sammanhängade universum och då och då göra mer allmänna statements om respekt för andra raser och civilisationer. Fast här kommer det faktiskt ett lite vassare avsnitt. Ja, men skulle kunna kalla det för Star Treks egen version av nu bioaktuella filmen Trumbo – den som handlar om kommunistjakten i Hollywood på 40- och 50-talen.
Det börjar med en spionmisstänkt klingon, en som ingår i det där 
Men allt spårar ganska snart ur. Satie ser spår av konspirationer överallt, och varje fel, svaghet eller lögn blir till bevis för att det finns en sammansvärjning ombord. Trots att den där explosionen visar sig ha naturliga orsaker så fortsätter hon att leta efter sammansvurna. Picard käftar emot, men ganska snart vänds hans egna fel och misstag emot honom. Till exempel att han brutit mot Generalorder Ett flera gånger (jag visste väl att det skulle ställa till problem förr eller senare – hittills har det känts som om jag är den enda i galaxen som bryr mig om den där jävla huvudregeln). Fallet med den 
Det har redan tidigare under avsnittet antytts att Satie har en nästan sjuklig respekt och fixering vid sin döda far, som också arbetade inom Federationen. När Picard sitter i ett offentligt förhör så får han Satie att flippa genom att citera hennes far. Efter att ha förlorat ansiktet lämnar hon skeppet med svansen mellan benen, och alla utredningar verkar omedelbarn nedlagda.
Om man ska ta det här avsnittet som intäkt för någonting så verkar Federationen inte å särskilt bra. Romulanerna mobiliserar, och klingonerna uppvaktas eventuellt för en gemensam union mot Federationen. Samtidigt jagar en av Federationens veteraner påhittade fiender ombord på Enterprise ungefär på samma sätt som en totalitär stat med skenrättegångar. Men det är fortfarande oklart om Federationen ruttnar inifrån eller bara hotas utifrån. Jag får väl se om de här trådarna plockas upp i kommande avsnitt. Men främst är det här ju ett avsnitt som handlar om att njuta av skådespelarveteranen Jean Simmons, oscarsnominerad två gånger och med en lång karriär – men för min generation nog ändå mest igenkänd för sin roll i Törnfåglarna.