DS9: Explorers. Det med Siskos skägg, båtbygge och medelålderskris.

ds9 explorers 3

Det här avsnittet hade väl lika gärna kunnat döpas till Midlife crisis som Explorer, för det är en synnerligen mitt-i-livet-krisande Sisko vi möter här. Som om den klädsamma goateen han nu lagt sig till med inte räckte så ger hans sig också på ett riktigt sånt där man-med-dödsångest-projekt. Ni vet, något i stil med att bli ensamseglare /snickra ihop en stuga/skaffa en fixed gear-cykel (starta en Star Trek-blogg är också ett utmärkt alternativ om man är medelålders, men lite lat). Ute i rymden är tydligen motsvarigheten till det här att på egen hand bygga ett rymdskepp utifrån en flera hundra år gammal förlaga..

ds9 explorersModellen som Sisko ger sig på att återskapa är bajoransk, den drivs med solsegel och interiören ser ut som något från Onedinlinjen.  Hans ambitioner är stora, något i stil med att bli en rymdfärdernas Thor Heyerdahl. För med det här skeppet kan Sisko eventuellt bevisa sanningshalten i en gammal myt som hävdar att bajoranerna färdades hela vägen till Cardassien, långt innan folket där börjat med interstellära rymdfärder (en legenden som cardassierna förstås alltid avfärdat som en saga och fantasi – ett led i deras ständiga nedvärderande av Bajor och dess kultur).

Till skägget, hemmabygget och historievurmandet kan vi också lägga ett fall av “mitt barn är vuxet”-ångest. Siskos son Jake är nämligen till en början inte alls entusiastisk vid tanken att hänga med farsan i ett pyttelitet solsegelfartyg med primitiv toalett och snåla matransoner. Till sist tar dock Jake sitt ansvar som ensambarn och följer med pappan. Tanken är att han där  ute, under rymdresan, ska släppa bomben: att han fått ett stipendium till en författarutbildning på Jorden.

Givetvis knäcker Sisko lite av misstag gåtan med hur en sub-warp-farkost kunde ta sig mellan Bajor och Cardassien på extremt kort tid (det löstes med hjälp av en ström takyonpartiklar, tror jag), far och son bondar och blir superbästisar och Cardassierna tar emot Siskos skepp i Cardassien med fyrverkerier OCH offentliggörandet av lämningar av ett antikt bajoranskt skepp som man hittat typ samma dag (tveksamt) och som också bevisar sanningshalten i myterna om bajoranernas resor. En lite väl gullig upplösning, kanske. Och nästan lika rart är det i det här avsnittets lite småtrista b-handling.

ds9 explorers 2För på rymdstationen Deep Space 9 blir Bashir uppraggad av en bystig bajoransk brutta som simulerar sjuk för att få lite ensamtid med doktorn (host, host). Bashir tappar dock fokus när han får höra att hans nemesis från läkarutbildningen, Elizabeth Lense, är på väg till stationen. Hon var den som blev bäst i årskullen på läkarutbildningen, ett nederlag som tvåan Bashir aldrig kunnat smälta. När de bägge – efter många om och men – till sist möts så visar det sig förstås att Bashir har ett roligare och bättre liv än Lense – trots att hon fick det som på pappret är toppjobbet. Hon är dessutom supernajs och ödmjuk och inte alls det elitistiska pluggmonster som han alltid trott.

ds 9explorers 4Det här är ett rätt rart, om än lite stillsamt, avsnitt. Allt slutar väl, alla konflikter går att lösa och den bajoranska rymdfararhistorien får sin rättmätiga upprättelse. Men är det inte lite väl mysig stämning med tanke på förra avsnittets dramatiska slut? Är det här verkligen rätt tillfälle för Sisko att ta tjänstledigt för att testa en antik rymdskeppsmodell? Borde inte han istället mobilisera inför den kommande attacken från andra sidan maskhålet? De här självständiga avsnitten blir väldigt märkliga när de inte alls tar hänsyn till det som händer i tidigare delar.

Bland mina röriga anteckningar om det här avsnittet hittar jag förresten en positiv notering om det queera i att Jadzia Dax sitter och pratar om sina erfarenheter som far. Däremot är jag betydligt mer negativ inställd till scenen där Alexander Siddig försöker spela en full Bashir. Med betoning på försöker. Skämdes i tv-soffan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 377 tv-avsnitt.

DS9: Distant voices. Det med koma-dramat inuti Bashirs huvud.

ds9 distant voices

Odyssey-Main-ImageJag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var  med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).

ds9 distant voices 2Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.

ds9 distant voicesDet är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.

Den numera gråhårige och lite dåligt ålderssminkade Bashir slår alltså sisådär halvvägs in i avsnittet fast att allt han ser bara utspelas i hans hjärna, och de kollegor han träffar på ombord symboliserar olika sidor av hans personlighet. En kanske inte helt självklar diagnos att sätta på sig själv, men Bashir är trygg i sin läkarroll. Resten av avsnittet går sedan åt till att skildra Bashirs olika försök att ta sig till och reparera datorn ombord på rymdstationen, eftersom den på något sätt symboliserar hans medvetande och hjärna.

Drömmar, medvetslöshet och visioner är inget nytt i Star Trek (använt nu senast i Discoverys spordrömmar)  men det här kändes inte superbra genomfört. Repliker som “du representerar min yrkesskicklighet” är verkligen ingen grogrund för stor dramatik. Dessutom hinner man inte lära känna de där olika personlighetssymboliserande personerna alls innan den där förgrymmade lethianen bär iväg med dem in till medvetandets mörkersida. När jag googlade efter den där serien, Resa i det okända, så hittade jag förstås också en hel sida på sajten tv-tropes som bara handlade om den här konventionen – äventyr i komalandet. Så vad vi har här är alltså ett Star Trek-avsnitt som använder sig av en lite trött berättarkliché och inte riktigt lyckas göra något eget av den.

ds9 distant voices 3Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet  (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern Garaks vänskap, också kul. Vet ingen annan än Garak som skulle ta det som en komplimang när en polares undermedvetna utser en till det som ska symbolisera lögn, dubbelspel och hot.

GARAK: And what I find interesting is how your mind ended up casting me in the role of the villain.
BASHIR: Oh, I wouldn’t read too much into that, Garak.
GARAK: Oh how can I not? To think, after all this time, all our lunches together, you still don’t trust me. There’s hope for you yet, Doctor.

Vi tackar också för bonusinfon om vad som är så trist med cardassiska mysterier: de misstänkta är alltid skyldiga – tydligen är utmaningen att gissa vem som är skyldig till vad.

Annars är väl Distant voices ett ganska hyfsat avsnitt för att vara en entricksponny  – och förutom en spännande mask (sådär, va?) på lethianern så är det här väl att anse som en bottle show. Och en ganska typisk sådan. Inget som händer här har betydelse för resten av serien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 370 tv-avsnitt. 

DS9: Armageddon Game. Det med massförstörelsenedrustningen som utvecklas till en massavrättning.

tng armageddon game 5

Men tack! Äntligen ett avsnitt där manuset tar oväntade vägar och vad som verkar vara en enkel kriminalgåta blir mer och mer mystisk. Efter ett gäng rätt medelmåttiga episoder så var det en ren fröjd att bli positivt överraskad av det här avsnittet. Flera gånger till och med. För att inte tala om alla dessa underbara utomjordiska frisyrer! (Avsnittet fick en Emmynominering för just frisyrerna).

tng armageddon game 4Bashir och O’Brien fortsätter sin motvilliga bromance i Armageddon Game. Den här gången är det ganska öppenhjärtiga samtal mellan dem om kärlek och förhållanden. Ja, så pass djuplodande att jag kom på mig själv med att tänka på avsnittet som en bottle episode – trots att den utspelas på olika platser och har två olika sorters alien-of-the-week. Bashir och O’Brien reser den här gången tillsammans till en rymdstation där man ska hjälpa regeringarna från T’Lani III och Kellerun att förinta sina kemiska massutplåningsvapen, så kallade Harvesters.

tng armageddon game 3De två raserna har fajtats i flera århundraden, men har nu enats om fred – trots sina diametralt motsatta frisyrideal. Men just när det sista massförstörelsevapnet ska neutraliseras så kommer beväpnade Kellerunska män in i labbet och börjar skjuta ner forskarna som arbetat med projektet. Har hela fredsprocessen varit en plan för att Kellerunerna ska kunna behålla sina vapen, eller är det något annat fuffens på gång? Och även om O’Brien och Bashir lyckas fly, vad innebär den där droppen som landade på O’Briens arm? Är han nu smittad med Harvesterviruset? Så många frågor, och för en gångs skull vill jag inte spoila allt som händer.

tng armageddon game 2Låt mig bara säga att det här är riktigt piggt skrivet av Morgan Gendel,  han som bland annat låg bakom det hyllade TNG-avsnittet Inner light och som just nu är producent för SF-serien The 100. Tycker att Star Trek-avsnitt som ska vara “mysterier” och gåtor alldeles för ofta är för lättgenomskådade eller tramsiga. Men den här gången finns det trots allt en oväntad logik i hur intrigen utvecklas, trots att den får brutala följder.

En annan sak: så här i andra säsongen av Deep Space Nine börjar det ju bli pinsamt uppenbart vilken urusel skådespelare Avery Brooks är i rollen som kapten Sisko. Inte att undra på att allt fler från ensemblen får ta mer och mer plats, scenerna går liksom i stå varje gång Sisko öppnar munnen och på ett rätt tondövt sätt ropar ut sina order.

Namnet på avsnittet pekar tillbaka på originalseriens A taste of Armageddon, som också handlade om ett okonventionellt sätt att skapa fred mellan två raser. Fast där var det fler roliga mössor än frisyrer. Det här är förresten ett historiskt blogginlägg för mig. Se på siffran här nedanför. Avsnitt 300! Äntligen!! Sedan är det ju en annan sak att jag och Star Trek-sajten räknar lite annorlunda med avsnitten och filmerna. Hur som helst tror jag att jag har drygt 60 avsnitt kvar tills jag kommit halvvägs på min Startrekathon, en siffra som nog låter lite mindre än vad den egentligen är. För att inte tala om hur långt det är kvar till mål…men det tänker vi på sen. Nu ba: över 300-strecket. Hurra!

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 300 tv-avsnitt. 

 

 

 

 

 

 

¨

 

 

 

 

DS9: The Passenger. Det där Bashir får en alien på hjärnan.

ds9 passenger 4

Just det. Jag har inte skrivit så mycket om doktor Bashir ännu. Eftersom jag inte har sådär supermycket att säga om det här avsnittet så kan jag lika gärna vika en del av utrymmet åt att prata om Federationens kanske gulligaste läkare. Ja, han är förstås inte bara det. Doktor Bashir är dessutom den kanske mest självupptagna och liderlige rollfiguren i Stjärnflottan så här långt. En ganska påfrestande kombination som i seriens första avsnitt främst går ut över Dax. Hon skakar bara på huvudet över uppmärksamheten, man har kanske en tendens att göra det när man som 177-åring blir uppvaktad av en ung spoling.

ds9 passengerBashir spelas av skådespelaren med det något omständliga fullständiga namnet Siddig El Tahir El Fadil El Siddig Abderahman Mohammed Ahmed Mohammed Abdel Karim El Mahdi, men kallar sig numera för det lite mer lätthanterliga Alexander Siddig. Tydligen var han påtänkt i rollen som Sisko i Deep Space Nine från början, men ansågs som för ung för att passa. Och jag kan inget annat än hålla med, hittills i serien har han gjort sina bästa insatser när han spelat sockersöt och lite förvirrad. Varje gång han ska göra en lite mer stadig insats så känna han inte trovärdig längre. Siddig arbetar fortfarande som skådespelare, nu senast kunde man se honom spela den funktionsnedsatte kungen Doran Martell i Game of Thrones.

ds9 passenger 2Frågan är om inte Siddig gör sitt livs sämsta insats i The Passenger, i avsnittets upplösning när han ska spela att hans hjärna tagits över av en annan person. Så stelt gjort att det inte ens hade funkat i en skolpjäs i sjätte klass. Resten av avsnittet är för övrigt kontanimerad av oerhörda mängder technobabble av den allra tråkigaste sorten. Synd, för det fanns nog en rätt så schysst story någonstans i det här avsnittet. Det här är ju Star Trek-klassikern “besättningsman besatt av annan varelse”, men den här gången med ett slags deckarliknande intrig där vi inte vet vem av besättningsmännen som fått hjärnan invaderad av en alien.

ds9 passenger 3Jag var framför allt förtjust i upplägget med en polis som är så besatt av brottslingen som hon jagar att hon vet vad han ska göra nästan innan han gör det. Men även den idén och den skitcoola rollfiguren lyckas man slarva bort här. På samma sätt som man inte hintar särskilt mycket om att Bashir har en annan person inuti sin hjärna. Average är det enda jag kan känna kring det här avsnittet. Har sällan känt mig så tom på åsikter. Men så får det förstås också vara ibland.

 

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 9/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 252 tv-avsnitt.