DS9: The Emperor’s New Cloak. Ferengifars i spegeluniversumet.

The Emperor’s New Cloak är en olycklig kombination av två komiska Star Trek-subgenrer. Dels Ferengiavsnitten, comic relief-avbrotten i de ofta mörka och deppiga Deep Space Nine-intrigerna (jo, det där kriget på Dominion pågår visst fortfarande i bakgrunden, även om det är svårt att förstå när ingen verkar bry sig särskilt mycket om det). Dels är det här ett återbesök i Deep Space Nine-versionen av spegeluniversumet. Det som besvärande ofta verkar kretsa kring att Kiras spegelversion har tajta fodral och är sexuellt utagerande.

Den här gången är det stornagusen som har farit till spegeluniversumet för att kolla om det går att tjäna pengar där. Han blir förstås omedelbart tagen som gisslan, och används nu för att få Quark och Rom att fixa en osynlighetsmantelmanick till den onda alliansen i spegeluniversumet (där existerar tydligen inte möjligheten att göra sitt skepp osynligt). Och den som skickas över till seriens primäruniversum för att fixa fram lösensumman för Stornagusen är alltså spegelversionen av Ezra (en ny rollfigur under seriens sista säsong måste förstås utnyttjas så mycket det bara går).

Quark och Rom går motvilligt med på kraven från kidnapparna, och snor en osynlighetsmantelmanick. Men bestämmer sig också för att följa med till spegeluniversumet för att vara helt säkra på att stornagusen verkligen blir frisläppt. Det har de verkligen inte mycket för, utan riskerar i stället att bli avrättade tillsammans med honom. Spegelversionen av Worf är nu regenten i spegeluniversumet, medan spegel-Kira tillbringar halva avsnittet i finkan med stornagusen (där hon visar sina skills i att dra i ferengiöronhår), och halva på Worfs brygga.

Avsnittet innehåller några en rad turer och förvecklingar, men sammanfattningsvis kan man väl säga att Rom inte är så dum som alla tror, utan fixar ett sabotage på Worfs skepp som gör att han och de andra ferengierna undkommer den stundande avrättningen. Spegel-Ezra är inte heller så ond som man tror, utan hjälper dem så att de ska kunna fara tillbaka till rätt universum.

Bäst med det här avsnittet är väl de lite självironiska scenerna där Rom försöker förstå vad som är logiskt och ologiskt med spegeluniversumet. Ska vi vara helt ärliga så använder han sig faktiskt av uttrycket “alternate universe”, men blir ändå mycket konfunderad när inte allt är precis tvärtom som i hans eget primäruniversum. Det verkar finnas gråskalor. Hur som helst, ändå en lite rolig disclaimer från manusförfattarnas sida, som för att säga att de är medvetna om att de bryter mot spegeluniversumets grundregler:

ROM: Brother! I just realised something. 

EZRI: This should be good. 

ROM: This is suppose to be an alternate universe, but their Captain O’Brien seems as nice as our Chief O’Brien. 

QUARK: So? 

ROM: Don’t you see? It doesn’t make any sense. It’s not alternate. 

QUARK: Go back to sleep, Rom. 

ROM: Right. But it’s all very confusing.

En sak som däremot verkligen är tvärtemot är spegel-Ezras sexuella läggning (så vitt vi vet i varje fall). I spegeluniversumet är hon lesbisk och hinner både nmed att ha ett slags förhållande med Spegel-Kira, och en oerhört explosiv flirt med Spegel-Leeta. Det här är väl andra gången som Deep Space Nine visar en kärleksrelation mellan två kvinnor, och det här gången är det ingen symbiont i magen som har med det att göra eller någon del av Spegel-Kiras orgier.

En annan intressant spegeleffekt är att smörsångaren Vic Fontaine dyker upp som ond alliansallierad. Det känns som om manusförfattarna också är på väg bort från de där första rätt tramsiga konstruktionerna där exakt alla från tv-serien trängdes på liknande poster i det alternativa universumet.

En annan mindre höjdpunkt var att se Quark be om hjälp från sin gud, Ett slags automat som man matar in guld i för att få sina önskningar uppfyllda. Ferengierna förnekar sig aldrig.

Jag märker att det här avsnittet låter lite roligare när jag skriver om det, än vad det egentligen är. För mest är det liksom taffligt, med glimtar av sköj. Det liter av ett slags kaka på kaka-effekt, där det blir lite för mycket att se de tokroliga ferengierna i det redan tokroliga spegeluniversumet. Men visst, några skrock och fniss blir det i tv-soffan. Kanske kan en viss del av min irritation med avsnitt som det här bero på att jag liksom verkligen tycker att seriskaparna borde ta vara på den här sista säsongen och göra den episk. Men tydligen är det utfyllnadsavsnitt som gäller så här halvvägs in i säsong sju (ja, man kan förstås även se det här avsnittet som en kombination av manusförfattarnas farväl till spegeluniversumet och sista chansen att göra ett roligt ferengiavsnitt, men jag hade hellre försökt få till lite action i det här stadiet av serien).

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 583 tv-avsnitt.

VOY: Living Witness. Det med historieförfalskningen och backup-hololäkaren.

Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.

Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.

Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.

När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.

Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.

Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.

Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.

För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.

Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:

VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. 
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. 
QUARREN: I disagree. 
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.

Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.

Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?

En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.

Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.

DS9: Resurrection. Det där Kira blir ihop med spegeluniversumsversionen av sitt ex.

Om jag tyckte att bröllopsavsnittet You are cordially invited… var såpigt, så känns det som att Resurrection tar det hela ännu närmre en bisarr telenovela-intrig. Här transporterar plötsligt spegeluniversumversionen av Kiras döda ex Vedek Bareil sig ombord på Deep Space 9. Trots att inkräktaren är beväpnad och försöker använda Kira som gisslan för att få tag i ett skepp att fly med, så uppstår det någon form av ljuv musik mellan de två (hans vapen var skadat – så något skepp att dra iväg med kom inte på fråga). Kira ser till att spegel-Bareil inte hamnar i finkan för sitt kapningsförsök, ligger med honom och tar med honom till kyrkan. Såväl sexet som sessionen med profeternas romb verkar vara personlighetsförändrande för spegel-Bareil. Han börjar tvivla på sig själv, och det uppdrag som fört honom hit.

För, givetvis, eftersom han är en spegeluniversumversion av den religiöse Vedek Bareil, så är han ganska långt ifrån att vara en snäll kille. Han och Kiras spegelkopia (ni vet, hon som gillar kinky-sex, orättvisor och dödsdomar), har planerat att komma till Deep Space 9 för att sno just en av de där heliga profetromberna. Romben ska i sin tur bli ett viktigt vapen i deras försök att bekämpa den klingon-cardassiska alliansen som styr och ställer i spegeluniversumet. Men det visar sig att vaniljsex med Kira slår kinkyversionen med hennes spegelupplaga. Och att den bajoranska religionen kan göra så att en tjuv och en lögnare förvandlas till en någotsånär hjältemodig gentleman.

Ja, vi börjar närma oss de riktigt krystade intrigernas land här. Man ska fan vara ytterst försiktig med de där spegeluniversumsintrigerna, för bara några snäpp fel så blir det en konsekvent cringefest. I Resurrection bryr man sig faktiskt inte ens om att försöka dölja att det här dessutom är som ett slags remake av Siskos upplevelser med sin spegel-fru i förra säsongen. Det är trots allt hedrande för upphovspersonerna att de faktiskt erkänner sin lathet i en scen:

SISKO: I know what you’re going through, Major. When I met the other Jennifer Sisko it was very confusing, to say the least. I knew she wasn’t my wife, but sometimes she would smile at me a certain way and then the light would hit her eyes, and it was my Jennifer. At least, that’s what I wanted to believe.
KIRA: Captain, I know this man is not Vedek Bareil. He doesn’t talk like him, he doesn’t act like him. He’s a totally different person. 
SISKO: But you still feel this connection with him that you can’t explain, don’t you? 
KIRA: It’s not a problem. 
SISKO: Good. Just make sure it doesn’t become one.

Oavsett hur kärlekstörstande Kira nu är, så känns det ju som om det borde ha ringt någon varningsklocka innan hon kastade sig in i ett förhållande med en helt främmande person, som råkar se ut som hennes ex. Men inte då. I stället är det ytterligare en gång Quark som saves the day, genom att observera och tjalla om spegel-Bareils snokande runt det bajoranska templet.

Helt utan behållning är trots allt inte Resurrection. Att skådespelarna mäktar med att åtminstone bitvis ge denna fnoskiga intrig trovärdighet gör mig faktiskt riktigt imponerad. Antingen är de enormt begåvade, eller så saknar de helt självrespekt. Kanske handlar det om en kombination. Och på tal om självrespekt, jag hoppas verkligen att det hädanefter införs ett nytt moment i utbildningen av Odos säkerhetsvakter. Något i stil med “gå inte med på att massera axlarna på folk som inte kan uppge sin säkerhetskod till dig”. Det verkar som om det funnits en lucka i kursplanen just där. Lite jobbigt eftersom man faktiskt ligger i krig med ett gäng shapeshifters.

Dessutom. Vad hände med kriget? Varför lägger man inte ut nya minor vid maskhålets öppning? Varför förhåller sig Federationen på nytt passiv i konflikten med Dominion, och liksom sitter och väntar på nästa attack utan att ha någon plan? Det känns ju mest som att det här var ett avsnitt som blev till medan resten av personalen var upptagna med något annat.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 515 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

Star Trek Discovery: Succession är ytterligare en samlingsutgåva med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gången har vi nu rört oss bort från prequels när det gäller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession är en annan variant på hur man knåpar ihop ett äventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den här tecknade serien handlar om vad som hände i spegeluniversumet efter att primäruniversumets Discovery-crew drog därifrån. Ändå ett rätt bra upplägg, även om det krävde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen då.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men när man väl är uppdaterad är det bara att åka med. Tror verkligen inte att vi kommer att återvända till spegeluniversumet någon gång snart i Discovery, för manusförfattarna till den här serien verkar ha fått fritt fram för att komma på vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila här men vi får väl se några stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi får se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi får se löjtnant Airiam försöka ta hämnd på alla som inte tycker att hon är en riktig människa. Ja, vi får till och med en skymt av en snäll och generös Harold Mudd – den här gången utrustad med ett samvete. Allt är verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man väl säga att väldigt många av de bekanta ansiktena också försvinner i och med det som sker i det här albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna där borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession så finns det även lite bonusmaterial i den här utgåvan. Serien från 2018 Annual-tidningen finns sist i det här albumet, och den innehåller en backstory om Paul Stamet. Vi får se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men även hur han träffade sin snubbe Hugh. Förutom att det är lite otroligt att någon skulle kunna falla för någon som är så otrevlig och självupptagen som Stamets, så tyckte jag att den här serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade på det en bit in i första säsongen. Eftersom jag är helt uppfylld kring det här med Short Treks nu, så känns det som att den här avslutande serien lika gärna kunnat vara stoffet till ett sådant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jämfört med hypervåldet i Succession i första delen av albumet så kändes det här lite väl tamt och snällt (de två kommande Short Treks-avsnitten som ska släppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgåva. Även om jag kan ha lite invändningar mot tecknarens stil ibland så var det här av en helt annan klass än det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om två Star Trek-romaner och två seriealbum. 

DS9: Shattered Mirror. Det där Siskos fru dör igen. I spegeluniversumet, alltså!

ds9 shattered mirror

Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.

ds9 shattered mirror 3Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass – avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.

Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.

ds9 shattered mirror 2Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…

GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.

Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.

ds9 shattered mirror 4Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.

SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.

De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.

Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt. 

DS9: Through the Looking Glass. Det där Sisko far till spegeluniversumet.

ds9 through the looking glass 2

Och så var vi tillbaka i Spegeluniversumet. Igen. Och det är dessvärre inte till någon fördel för Deep Space Nine att jag just har sett Star Trek: Discoverys intelligenta hantering av samma koncept. Through the looking glass känns väldigt primitivt och klumpigt utfört i jämförelse.

Avsnittet börjar med att Spegeluniversumversionen av O’Brien kidnappar Sisko, och för honom till sin parallella verklighet genom en vanlig transportör som han  ändrat inställningarna på. Tanken är att Sisko ska ersätta sin dubbelgångare i spegeluniversumet – och på det sättet rädda den rebellrörelse som tappert, men föga framgångsrikt, har startat ett uppror mot det klingon-cardassiska imperiet.

Här blir det då lite extra spegeluniversumsförvirrat för mig. Det här är ju inte alls den parallellvärld jag nyss sett i Discovery. Jag får gå tillbaka till blogginlägget för Crossover och läsa på om hur Deep Space Nine har behandlat ämnet för att förstå bakgrunden till det som händer. I den här serien är spegeluniversumet helt förändrad efter  Kirks besök i den här dimensionen, i originalserien. Där och då lyckades han göra spegel-Spock till pacifist, vilket till sist ledde till att det grymma Terranska imperiet gick under – bara för att ersättas med en allians mellan klingoner och cardassier. Och vips hade Jordens befolkning förslavats.

ds9 through the looking glass 5En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.

Här finns ju en enorm potential för drama. Sisko ska återse sin döda fru, hon som han sörjt och saknat under så lång tid. Helt smärtfritt är tyvärr inte återseendet. I det här universumet hatar hon honom – spegel-Sisko är givetvis ett svin. Men det här drömläget tappar serieskaparna helt bort. Det här lyfter inte alls, snarare skulle jag vilja beskriva hela avsnittet som träigt. Avery Brooks (Sisko) ,går genom avsnittet som något av en sömngångare. Betydligt bättre är Felecia M Bell, som spelar hans fru, Jennifer. Det känns som om de är med i två olika tv-serier.

ds9 through the looking glass 3Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru.  Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.

Trots det är det den överspelande Nana Visitor,och hennes spegel-Kira som stjäl det här avsnittet. Hon har ju också en lite roligare roll än de andra, det är något med att få lov att säga repliker om hur slumpartade avrättningar kan användas som ett medel för att göra arbetare pigga och motiverade som förstås öppnar upp för en lite…friare rolltolkning.

Att Sisko sedan löser alla problem genom att en befälskod är samma siffer- och bokstavskombination i spegeluniversumet som i hans hemmauniversum är förstås urbota dumt (ett grepp som ju faktiskt också används i Discovery – en tribut?). Men en passande halvdan avslutning på ett rätt mediokert avsnitt.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 371 tv-avsnitt. 

DIS: Will you take my hand? Det med expeditionen till Q’onoS.

dis take my hand 3

Så kom jag ändå hit till sist. Även jag nådde det. Slutet. Och det är en befrielse, på så många olika sätt. Till exempel så behöver jag inte längre skydda mig själv från twitterflöden, artiklar och olika recaps där Discovery diskuterats – för nu är jag ju i fas med alla fansen där ute. Ja, jag är så pass euforisk över denna säsongsavslutning att jag nästan tycker att jag förtjänar en medalj, något i stil med den som Burnham fick i slutet av det här avsnittet. Men om jag ska sluta att prata om mig själv en liten stund, och nämna något om själva avsnittet också så var det ju en rätt…späckad stillställning. Vi kan väl börja med…

Spegel-Georgious härliga ledarstil

dis take my hand 2

Det är ju inte som att spegeluniversumsupplagan av kapten Georgiou anstränger sig jättemycket för att hålla tillbaka och inte framstå som någon som kommer från en fascistisk kultur. Inte bara hintar hon om att hon fortfarande är av åsikten att Saru passar bäst på en tallrik, hon delar gärna med sig av sin åsikt om klingoner och deras kultur .

Helm? Bearing 94 mark 21, 12 light-years – from Klingon homeworld

Georgiou: – Do not show respect by referring to that green dot as “homeworld. ” Klingons are animals, and they don’t have homes. Call it Q’o€™noS, or “the enemy planet. ”

Ops? Shields holding at 100%. – Our scans show –

Georgiou: I have little interest in what we’re scanning. I care what’s scanning us.

Communications? Discovery is running dark, Captain.

Georgiou: My favorite way to run.

Väl på Q’onoS så bättrar hon ytterligare på ledarskapsprofilen genom att köpa sex av ett två strippor – en man och en kvinna. Inte förrän efter att hon legaat med dem drar hon fram sitt vapen och pressar dem på information.

Tror inte att Georgiou har en särskild lång karriär framför sig inom Starfleet. Ja, om hon nu inte bestämmer sig för att ta över hela skiten och ge den en ordentlig reboot. För visst har vi väl inte sett det sista av Georgiou? Tänker mig att hon kommer att dyka upp igen, lite som Discoverys egen version av Q – bara ännu mer destruktiv och arg.

Går det charter till Q’onoS?

dis take my hand 4

Här bjuds det visst på prostitution, droger och vapenhandel på öppen gata. Orionkvarteren på Q’onoS – där tydligen också Orions ambassad ska ligga –  är så pass liberala och frisläppta att det nästan är känns lite konstigt att det inte dyker upp några brittiska fotbollshuliganer, alternativt engelska svensexor någonstans i avsnittet.

Det som skulle vara ett superviktigt uppdrag urartar ganska snabbt i en extremt bisarr pubrunda i stället. Eller ska man kanske snarare kalla det en klassresa på gymnasiet. Som när Tilly hamnar i dåligt sällskap och “råkar” inhalerar vulkangas. Eller det faktum att Georgiou säljer vapen och köper sex. Lite gulligt blir det ändå när en Tilly med cravings efter knarkandet nonchalant ska köpa mat i ett gatukök – och lite för sent inser att det är en utrotningshotad gormagander hon smaskar på. Allt är sjaskigt och en smula dekadent.

För Burnham blir besöket extra påfrestande eftersom Ash Tyler använder sig av Voqs kvardröjande minnen för att smälta in i mängden på Q’onoS. När han ger sig i lag med klingonerna så pratar han och uppför sig också som en av dem. Burnham, däremot, ser ut som om hon ska kräkas. Vem ÄR det där? Liksom.

dis take my handDe olika utvikningarna visar sig ändå ge värdefull information om uppdraget – som ju då inte riktigt är vad som först var sagt. Medan Burnham, Tilly och Ash och tror att man är på Q’onoS för att inhämta information inför framtida Federatinsinsatser (som tydligen “bara” ska åstadkomma..eh…lagom stor skada – vad nu det är), så spelar Georgiou ett dubbelspel. Federationens ledning har nämligen clearat hennes plan för att göra Q’onoS obeboelig, en plan hon inte tänker dela med de andra.

Den enda som är i stånd att avstyra Q’onoS förintelse är (förstås) Michael Burnham. Först övertalar hon Federationens ledning om att det där med att överge principer och nuka klingoner inte är en superbra idé. Efter det lyckas hon också snacka omkull Georgiou så att hon inte trycker på detonationsknappen till bomben hon just placerat i Q’onoS inre. I utbyte får hon fri lejd att dra dit hon vill.  Fjärrkontrollen ges istället till L’Rell som man tycker ska använda hotet om destruktion av Q’onoS som ett sätt att ena de klingonska husen och utnämna henne till sin nya ledare.

 

Slutet….

Upplösningen av avsnittet är väl ändå lite sådär… För enkelt: “Hej, jag har en detonator till en bomb som ligger inuti vår hemvärld. Gör mig till er ledare”. Hur länge håller ett sånt argument? Kan L’Rell ens gå på toaletten utan att ta detonatorn med sig? Hur långt från hemplaneten går signalen från detonatorn fram till själva bomben? ja, ni hör ju själva. Vill gärna läsa mer om den tekniska läsningen här.

På samma sätt tyckte jag att det var lite väl enkelt att få Federationen att gå med på Burnhams förslag. Det var nästan så att man väntade på en slow clap-scen när alla besättningen på Discovery slöt upp bakom henne. Och alla verkade framför allt märkligt icke-stressade av det faktum att klingonska skepp var på väg in mot Jorden.

Däremot gillade jag själva budskapet i avsnittet: Hur långt kan en organisation, en sammanslutning – ett land? – frångå principer om humanism innan man också förlorar sin identitet och sitt berättigande. Hej , samtidsanalys!

Sen blev det rätt ostigt med den där prisutdelningen på slutet. Prisutdelningar är inte bra tv-dramatik. Låt oss slå fast detta. Lär av Star Wars IV.

dis take my hand

Till sist…

Jag är alltid extremt positivt inställd till avsnitt där man får se mycket av de främmande världarna, i det här fallet Q’onoS. Det kändes också som att Discovery i det här avsnittet blev lite vuxnare igen: förhör med misshandel, ett evigt tjatande om att äta upp varandra samt fokus på sexarbetare – det här är ingen barnserie. Sedan är slutet lite för cringe för min smak, dessvärre.

Den allra sista scenens cliffhanger med den oväntade kontakten med Enterprise känns också som en bra och inte sådär överdriven spekulativ brygga till säsong två. Mer ett glatt löfte till alla fans därute. Eftersom jag har läst den första Discovery-romanen (som jag tänkte skriva om i ett kommande blogginlägg) så dyker det redan upp massor med kontinuitetsproblematik när de två besättningarna möts. Det ser jag extra mycket fram emot.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 15/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

 

DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.

DIS: What’s Past Is Prologue. Det med Lorcas kuppförsök i spegeluniversumet.

dis what past 5

Okej, ingen kan i varje fall anklaga den här seriens skapare för att dra ut på saker och ting i onödan. När väl kapten Lorcas verkliga identitet och motiv i serien till sist avslöjades för så gjorde man processen kort med den intrigbågen. Ett och ett halvt avsnitt fick vi se Lorcas verkliga ansikte, sedan var det tack och adjö. Han verkade å andra sidan vara en riktig brutal och vidrig person, mycket prat om att Federationen är ett misslyckat socialt experiment och att de starka alltid kommer att ta makten.

(…) you know that the Federation is a social experiment doomed to failure. Childish idealism. Every species, every choice, every opinion is not equal, no matter how much they want it to be. The strong and the capable will always rise. Like you and me. And every living being is safer and happier knowing their place. That’s why we have a duty to lead. Like what you did that day at the Binaries. Stay with me. Stay here and help me bring peace to this world through strength and order, the right way. There was no one else like the other you. And what she and I set out to achieve was gonna be remarkable. And then I met you.

Dessutom har några i författarrummet låtit honom mer eller mindre förvandlas till Donald Trump i ett tal där han säger saker som “let the empire be glorious again”. Innan spegel-Lorca sa tack och adjö lyckades han dessutom ta kål på spegel-Stamets – en lika kort bekantskap han. Och med det avslutades kanske spegeluniversumets spegling av vår samtid – även om de två allt mer börjar likna varandra.

De där drastiska besluten är väl egentligen bra – den här typen av kompromisslösa val gillar jag i vanliga fall i tv-serier – samtidigt tycker att det känns deppigt att förlora Jason Isaacs ur serien. Han är verkligen extremt bra, och har bidragit med mycket av den svärta som Star Trek: Discovery behöver. Å andra sidan känns det just nu som om varje skådespelares rollfigur i den här serien måste dö minst två, tre gånger innan man kan vara helt säker på att de är utskrivna på riktigt. Och då har vi bara besökt två parallella universum, det borde ju finnas några till därute. Och vart tog original-Lorca vägen, egentligen?

dis what past 3Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.

Alla älskar Burnham

 

dis what past 2Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?

Spordriften och miljöförstöringen

dis what past 4Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…

Och nu då?

Undrade jag för mig själv när Discovery for tillbaka till sitt rätta universum. Jo, men det visade ju sig att de kom hem nio månader senare – när klingonerna redan vunnit kriget mot Federationen. Så…det finns en hel del att ta tag i där. Mest undrar jag ju om de ska ta till standardgreppet i Star Trek i de här situationerna: tidsresor. Då kanske de kan hoppa tillbaka i tiden och återuppliva Wilson Cruz och Jason Isaacs med?

Små, små saker jag också tänkte på

Så fula skyltarna som det står “Long live the Empire” på är, ombord på palatsskeppet. En muralmålning hade väl mer varit på sin plats?

Det lilla hålet med lampor på som Burnham åker kana ut genom när hon är på flykt på palatsskeppet, vad är det? Ett slags glorifierad hundlucka?

Sarus linjetal inför attacken på det där palatsskeppet var imponerande i bild, men lite platt när jag klippte ut det i text till bloggen  så jag struntar i det. Där ser man vilken skillnad en bra iscensättning kan vara.

Jag må gilla Jason Isaacs som skådis, men han verkade nästan lite full när han var med i det är avsnittet av After Trek. Det här att han ingående skulle prata om hur många av rollfigurerna som hans egen rollfigur, Lorca, hade legat med. Suck.

Betyg: 7/12

Märker att jag tappar intresset direkt när det är en massa fajting och pangpang. Så även om det här avsnittet innehåller en massa gött, och faktiskt tar hela handlingen i ett nytt skede, så blev det ändå lite plattare för mig än förra. Som jag kanske eventuellt var lite väl snål emot när det gällde betyg. Ja ja, vi närmar oss i varje fall slutet på säsongen. Med sjumilakliv.  Men ser nästan fram emot att börja skriva om “gamla” serier nu igen. Något mysigt och hemvävt med serier som Voyager och Deep Space Nine.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 13/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 366 tv-avsnitt.

 

 

DIS: Vaulting Ambition. Det där vi äntligen får reda på sanningen om Lorca. Och hela intrigen i Star Trek: Discovery.

dis vaulting 7

Det här börjar bli rätt så invecklat nu. Nästan ingen i Star Trek: Discovery är den som de utger sig för att vara. Är det inte en klingon förklädd till människa så måste man bry sig hjärna med spegeluniversumstvillingar som hamnat i fel parallella universum. Eller så är de spöken inne i svampsporsuniversumet. Ja, jisses.

Temat med demaskering började ju redan i förra avsnittet, då vi fick reda på att Michael Burnhams kärleksintresse, Ash Tyler, i själva verket var klingonen Voq. Men i det här avsnittet kommer ett kanske lite mer överraskande avslöjande – att den kapten Lorca som vi följt i vårt universum i själva verket kommer från spegeluniversumet. En avgörande twist för allt som har hänt i den här serien. Utflykten till spegeluniversumet var alltså inte bara en eftergift för fansen (som jag tidigare spekulerat kring) utan den bärande idén bakom hela intrigen. Varenda sak som hänt sedan Michael Burnham förflyttades till Discovery har varit ett led i Spegel-Lorcas plan för att ta sig tillbaka till spegeluniversumet. Och väl där verkar han vilja ta livet av kejsaren och själv ta makten. Alla Stamets orakelliknande varningar om att fienden är nära får nu ny betydelse. Liksom att han säger att man inte ska gå in i palatset – exakt den plats där Burnham och Lorca nu befinner sig på. Och alla de där konstigheterna med Lorca, hans regelvidriga beteende, konstiga uttalanden och skoningslösa uppförande faller nu på plats.

Stamets möter ett spöke

dis vaulting 2I vissa scener påminner Vaulting Ambition (namnet inspirerat av Macbeth) om de religiöst präglade avsnitten av Deep Space Nine. Jag tänker på den del av det här avsnittet när Stamets i medvetslöst tillstånd möter sin avlidne man. Och doktor Culbers spöke har en massa saker han vill säga. Det visar sig att han är ytterst välinformerad och bland annat kan berätta att hela det transdimensionella svampnätverket som Discovery färdats på håller på att utplånas av någon form av röta – något som Stamets spegeluniversumsversion ligger bakom. Han, spegel-Stamets är också medvetslös, och befinner sig även han i Stamets dröm och vill att de gemensamt kommer fram till ett sätt att häva deras koma. Hmm, varför känns det plötsligt som om jag sitter och skriver resuméer om Days of our lives?

Burnham kommer ut för spegeluniversum-Georgiou

dis vaulting 3Vad ska man göra när Terraimperiets kejsare beslutat sig för att avrätta en? Ja, man berättar kanske att man kommer från ett parallellt universum. Och då kanske kejsaren berättar för en att den där vilda planen man hade att försöka åka tillbaka hem genom något som kanske heter interfasisk rymd inte går att genomföra. Besättningen på USS Defiant blev nämligen galna av den där lilla transdimensionella resan.

Överhuvudtaget är det mycket prat i det här avsnittet, Gud vad Georgiou och Burnham har mycket informationsutbyte. Men så visar det sig också att de två har ett ännu starkare band i det här universumet än det vi är vana vid. I spegeluniversumet har Georgiou adopterat Burnham, och Michaels förräderi mot tronen tillsammans med Lorca förklaras som ett allvarligt fall av daddy issues. Det pratas kanske lite väl mycket, tycker jag. Även om det här och där gnistrar till på sant spegeluniversum-sätt. Som när Georgiou förklarar sitt sätt att uttrycka kärlek på:

We have sentenced you to death for crimes committed against the Terran throne. Do you have any last words before we collect our retribution? At least you are showing some steel. I do love you, Michael. I would never grant anyone else in the empire the mercy of a quick death.

Scenen där Burnham försöker hålla god min medan hon äter en kelpier lär väl också bli en klassiker.

Voq mår inte heller så bra

Kanske sammanfattar Saru hans situation bäst när han försöker få L’Rell att hjälpa till att lösa problemet med Voq:

You have sealed this being’s hellish fate. Human versus Klingon in one body. That is war.

dis vaulting 5Ja, att ha två dödsfiender i en och samma person är ingen hit. Ash Tyler ligger i sin sjukbädd och pratar ömsom engelska, ömsom klingonska, och river sig själv blodig i ilskan över att vara fången i fel kropp. Den enda som kan hjälpa honom är Voqs gamla följeslagare L’Rell. För att ge Voq ro måste hon förvisa honom tillbaka in i det undermedvetna. Laser i hjärnan fixar tydligen det där.

Vi får också veta att Ash Tylers identitet inte är påhittad, utan skördades vid slaget vid dubbelstjärnan. L’Rells klingonska dödsvrål i “operations”-scenen antyder att vi sett det sista av Voq (nej, jag tror inte heller det).

Lorca är på fri fot

 

dis vaulting 4Och han verkar vara en ännu större skitstövel än vi trodde. Överhuvudtaget är det lite mer vuxen stämning i det här avsnittet när det gäller våld och dödande (Georgious fidget spinner-mord är det snyggaste) Men så är vi ju också i spegeluniversumet. Här är ju troligtvis Star Trek ett explicit och våldsglorifierande tv-koncept.

Till sist…

Som helhet ett informationstungt avsnitt, det här. Förutsättningarna för hela den här serien ska ju avslöjas och gå igenom. Och visst, det fyller ju sin funktion. Jag var verkligen tvungen att behärska mig för att skriva det här blogginlägget innan jag kollade vidare i serien. Ändå saknas det de där riktigt legendariska scenerna för att dra upp betyget. Snacka går ju!

PS Kul att se Jonathan Frakes i After Trek vara så tydlig kring sin besvikelse att han inte fick hångla med en man i The Next Generation. Han framstår ju som sjukt sympatisk överhuvudtaget

Betyg:7/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 12/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 365 tv-avsnitt.