DS9: Through the Looking Glass. Det där Sisko far till spegeluniversumet.

ds9 through the looking glass 2

Och så var vi tillbaka i Spegeluniversumet. Igen. Och det är dessvärre inte till någon fördel för Deep Space Nine att jag just har sett Star Trek: Discoverys intelligenta hantering av samma koncept. Through the looking glass känns väldigt primitivt och klumpigt utfört i jämförelse.

Avsnittet börjar med att Spegeluniversumversionen av O’Brien kidnappar Sisko, och för honom till sin parallella verklighet genom en vanlig transportör som han  ändrat inställningarna på. Tanken är att Sisko ska ersätta sin dubbelgångare i spegeluniversumet – och på det sättet rädda den rebellrörelse som tappert, men föga framgångsrikt, har startat ett uppror mot det klingon-cardassiska imperiet.

Här blir det då lite extra spegeluniversumsförvirrat för mig. Det här är ju inte alls den parallellvärld jag nyss sett i Discovery. Jag får gå tillbaka till blogginlägget för Crossover och läsa på om hur Deep Space Nine har behandlat ämnet för att förstå bakgrunden till det som händer. I den här serien är spegeluniversumet helt förändrad efter  Kirks besök i den här dimensionen, i originalserien. Där och då lyckades han göra spegel-Spock till pacifist, vilket till sist ledde till att det grymma Terranska imperiet gick under – bara för att ersättas med en allians mellan klingoner och cardassier. Och vips hade Jordens befolkning förslavats.

ds9 through the looking glass 5En liten rebellrörelse finns, dock. Ledd av Spegel-Sisko. Men när han dör i strid verkar den lilla skärvan av motstånd ha tappat riktning. Därav Spegel-O’Briens desperata kidnappning. Det som får “vår” Sisko att gå med på att spela sin egen spegelversion är att hans avlidna fru lever i Spegel-universumet. Hon arbetar för den nya fiendealliansen, och en del av Siskos uppdrag här i spegelvärlden är att övertala henne att byta sida.

Här finns ju en enorm potential för drama. Sisko ska återse sin döda fru, hon som han sörjt och saknat under så lång tid. Helt smärtfritt är tyvärr inte återseendet. I det här universumet hatar hon honom – spegel-Sisko är givetvis ett svin. Men det här drömläget tappar serieskaparna helt bort. Det här lyfter inte alls, snarare skulle jag vilja beskriva hela avsnittet som träigt. Avery Brooks (Sisko) ,går genom avsnittet som något av en sömngångare. Betydligt bättre är Felecia M Bell, som spelar hans fru, Jennifer. Det känns som om de är med i två olika tv-serier.

ds9 through the looking glass 3Sen är det ju det här med den nästan parodiska kåtheten som finns i Deep Space Nines spegeluniversum. Det verkar finnas en hel del uppdämd kättja hos manusförfattarna. Och allt ska tydligen ut i det här avsnittet, för här ska Sisko hångla med både Dax och Kira – utöver att försöka vara romantisk med sin fru.  Spegel-Kira struttar på nytt runt i ett tajt fodral. En rymd-dominatrix med bisexuella böjelser, något som jag känner igen från Georgiou i sista avsnittet av Discovery. Det är något ruttet med att seriens kvinnor först får vara sexuellt utlevande först när de är onda spegelversioner av sig själva, och att den ondskan då på något vis leder till bisexualitet.

Trots det är det den överspelande Nana Visitor,och hennes spegel-Kira som stjäl det här avsnittet. Hon har ju också en lite roligare roll än de andra, det är något med att få lov att säga repliker om hur slumpartade avrättningar kan användas som ett medel för att göra arbetare pigga och motiverade som förstås öppnar upp för en lite…friare rolltolkning.

Att Sisko sedan löser alla problem genom att en befälskod är samma siffer- och bokstavskombination i spegeluniversumet som i hans hemmauniversum är förstås urbota dumt (ett grepp som ju faktiskt också används i Discovery – en tribut?). Men en passande halvdan avslutning på ett rätt mediokert avsnitt.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 371 tv-avsnitt. 

DIS: Will you take my hand? Det med expeditionen till Q’onoS.

dis take my hand 3

Så kom jag ändå hit till sist. Även jag nådde det. Slutet. Och det är en befrielse, på så många olika sätt. Till exempel så behöver jag inte längre skydda mig själv från twitterflöden, artiklar och olika recaps där Discovery diskuterats – för nu är jag ju i fas med alla fansen där ute. Ja, jag är så pass euforisk över denna säsongsavslutning att jag nästan tycker att jag förtjänar en medalj, något i stil med den som Burnham fick i slutet av det här avsnittet. Men om jag ska sluta att prata om mig själv en liten stund, och nämna något om själva avsnittet också så var det ju en rätt…späckad stillställning. Vi kan väl börja med…

Spegel-Georgious härliga ledarstil

dis take my hand 2

Det är ju inte som att spegeluniversumsupplagan av kapten Georgiou anstränger sig jättemycket för att hålla tillbaka och inte framstå som någon som kommer från en fascistisk kultur. Inte bara hintar hon om att hon fortfarande är av åsikten att Saru passar bäst på en tallrik, hon delar gärna med sig av sin åsikt om klingoner och deras kultur .

Helm? Bearing 94 mark 21, 12 light-years – from Klingon homeworld

Georgiou: – Do not show respect by referring to that green dot as “homeworld. ” Klingons are animals, and they don’t have homes. Call it Q’o€™noS, or “the enemy planet. ”

Ops? Shields holding at 100%. – Our scans show –

Georgiou: I have little interest in what we’re scanning. I care what’s scanning us.

Communications? Discovery is running dark, Captain.

Georgiou: My favorite way to run.

Väl på Q’onoS så bättrar hon ytterligare på ledarskapsprofilen genom att köpa sex av ett två strippor – en man och en kvinna. Inte förrän efter att hon legaat med dem drar hon fram sitt vapen och pressar dem på information.

Tror inte att Georgiou har en särskild lång karriär framför sig inom Starfleet. Ja, om hon nu inte bestämmer sig för att ta över hela skiten och ge den en ordentlig reboot. För visst har vi väl inte sett det sista av Georgiou? Tänker mig att hon kommer att dyka upp igen, lite som Discoverys egen version av Q – bara ännu mer destruktiv och arg.

Går det charter till Q’onoS?

dis take my hand 4

Här bjuds det visst på prostitution, droger och vapenhandel på öppen gata. Orionkvarteren på Q’onoS – där tydligen också Orions ambassad ska ligga –  är så pass liberala och frisläppta att det nästan är känns lite konstigt att det inte dyker upp några brittiska fotbollshuliganer, alternativt engelska svensexor någonstans i avsnittet.

Det som skulle vara ett superviktigt uppdrag urartar ganska snabbt i en extremt bisarr pubrunda i stället. Eller ska man kanske snarare kalla det en klassresa på gymnasiet. Som när Tilly hamnar i dåligt sällskap och “råkar” inhalerar vulkangas. Eller det faktum att Georgiou säljer vapen och köper sex. Lite gulligt blir det ändå när en Tilly med cravings efter knarkandet nonchalant ska köpa mat i ett gatukök – och lite för sent inser att det är en utrotningshotad gormagander hon smaskar på. Allt är sjaskigt och en smula dekadent.

För Burnham blir besöket extra påfrestande eftersom Ash Tyler använder sig av Voqs kvardröjande minnen för att smälta in i mängden på Q’onoS. När han ger sig i lag med klingonerna så pratar han och uppför sig också som en av dem. Burnham, däremot, ser ut som om hon ska kräkas. Vem ÄR det där? Liksom.

dis take my handDe olika utvikningarna visar sig ändå ge värdefull information om uppdraget – som ju då inte riktigt är vad som först var sagt. Medan Burnham, Tilly och Ash och tror att man är på Q’onoS för att inhämta information inför framtida Federatinsinsatser (som tydligen “bara” ska åstadkomma..eh…lagom stor skada – vad nu det är), så spelar Georgiou ett dubbelspel. Federationens ledning har nämligen clearat hennes plan för att göra Q’onoS obeboelig, en plan hon inte tänker dela med de andra.

Den enda som är i stånd att avstyra Q’onoS förintelse är (förstås) Michael Burnham. Först övertalar hon Federationens ledning om att det där med att överge principer och nuka klingoner inte är en superbra idé. Efter det lyckas hon också snacka omkull Georgiou så att hon inte trycker på detonationsknappen till bomben hon just placerat i Q’onoS inre. I utbyte får hon fri lejd att dra dit hon vill.  Fjärrkontrollen ges istället till L’Rell som man tycker ska använda hotet om destruktion av Q’onoS som ett sätt att ena de klingonska husen och utnämna henne till sin nya ledare.

 

Slutet….

Upplösningen av avsnittet är väl ändå lite sådär… För enkelt: “Hej, jag har en detonator till en bomb som ligger inuti vår hemvärld. Gör mig till er ledare”. Hur länge håller ett sånt argument? Kan L’Rell ens gå på toaletten utan att ta detonatorn med sig? Hur långt från hemplaneten går signalen från detonatorn fram till själva bomben? ja, ni hör ju själva. Vill gärna läsa mer om den tekniska läsningen här.

På samma sätt tyckte jag att det var lite väl enkelt att få Federationen att gå med på Burnhams förslag. Det var nästan så att man väntade på en slow clap-scen när alla besättningen på Discovery slöt upp bakom henne. Och alla verkade framför allt märkligt icke-stressade av det faktum att klingonska skepp var på väg in mot Jorden.

Däremot gillade jag själva budskapet i avsnittet: Hur långt kan en organisation, en sammanslutning – ett land? – frångå principer om humanism innan man också förlorar sin identitet och sitt berättigande. Hej , samtidsanalys!

Sen blev det rätt ostigt med den där prisutdelningen på slutet. Prisutdelningar är inte bra tv-dramatik. Låt oss slå fast detta. Lär av Star Wars IV.

dis take my hand

Till sist…

Jag är alltid extremt positivt inställd till avsnitt där man får se mycket av de främmande världarna, i det här fallet Q’onoS. Det kändes också som att Discovery i det här avsnittet blev lite vuxnare igen: förhör med misshandel, ett evigt tjatande om att äta upp varandra samt fokus på sexarbetare – det här är ingen barnserie. Sedan är slutet lite för cringe för min smak, dessvärre.

Den allra sista scenens cliffhanger med den oväntade kontakten med Enterprise känns också som en bra och inte sådär överdriven spekulativ brygga till säsong två. Mer ett glatt löfte till alla fans därute. Eftersom jag har läst den första Discovery-romanen (som jag tänkte skriva om i ett kommande blogginlägg) så dyker det redan upp massor med kontinuitetsproblematik när de två besättningarna möts. Det ser jag extra mycket fram emot.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 15/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

 

DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.

DIS: What’s Past Is Prologue. Det med Lorcas kuppförsök i spegeluniversumet.

dis what past 5

Okej, ingen kan i varje fall anklaga den här seriens skapare för att dra ut på saker och ting i onödan. När väl kapten Lorcas verkliga identitet och motiv i serien till sist avslöjades för så gjorde man processen kort med den intrigbågen. Ett och ett halvt avsnitt fick vi se Lorcas verkliga ansikte, sedan var det tack och adjö. Han verkade å andra sidan vara en riktig brutal och vidrig person, mycket prat om att Federationen är ett misslyckat socialt experiment och att de starka alltid kommer att ta makten.

(…) you know that the Federation is a social experiment doomed to failure. Childish idealism. Every species, every choice, every opinion is not equal, no matter how much they want it to be. The strong and the capable will always rise. Like you and me. And every living being is safer and happier knowing their place. That’s why we have a duty to lead. Like what you did that day at the Binaries. Stay with me. Stay here and help me bring peace to this world through strength and order, the right way. There was no one else like the other you. And what she and I set out to achieve was gonna be remarkable. And then I met you.

Dessutom har några i författarrummet låtit honom mer eller mindre förvandlas till Donald Trump i ett tal där han säger saker som “let the empire be glorious again”. Innan spegel-Lorca sa tack och adjö lyckades han dessutom ta kål på spegel-Stamets – en lika kort bekantskap han. Och med det avslutades kanske spegeluniversumets spegling av vår samtid – även om de två allt mer börjar likna varandra.

De där drastiska besluten är väl egentligen bra – den här typen av kompromisslösa val gillar jag i vanliga fall i tv-serier – samtidigt tycker att det känns deppigt att förlora Jason Isaacs ur serien. Han är verkligen extremt bra, och har bidragit med mycket av den svärta som Star Trek: Discovery behöver. Å andra sidan känns det just nu som om varje skådespelares rollfigur i den här serien måste dö minst två, tre gånger innan man kan vara helt säker på att de är utskrivna på riktigt. Och då har vi bara besökt två parallella universum, det borde ju finnas några till därute. Och vart tog original-Lorca vägen, egentligen?

dis what past 3Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.

Alla älskar Burnham

 

dis what past 2Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?

Spordriften och miljöförstöringen

dis what past 4Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…

Och nu då?

Undrade jag för mig själv när Discovery for tillbaka till sitt rätta universum. Jo, men det visade ju sig att de kom hem nio månader senare – när klingonerna redan vunnit kriget mot Federationen. Så…det finns en hel del att ta tag i där. Mest undrar jag ju om de ska ta till standardgreppet i Star Trek i de här situationerna: tidsresor. Då kanske de kan hoppa tillbaka i tiden och återuppliva Wilson Cruz och Jason Isaacs med?

Små, små saker jag också tänkte på

Så fula skyltarna som det står “Long live the Empire” på är, ombord på palatsskeppet. En muralmålning hade väl mer varit på sin plats?

Det lilla hålet med lampor på som Burnham åker kana ut genom när hon är på flykt på palatsskeppet, vad är det? Ett slags glorifierad hundlucka?

Sarus linjetal inför attacken på det där palatsskeppet var imponerande i bild, men lite platt när jag klippte ut det i text till bloggen  så jag struntar i det. Där ser man vilken skillnad en bra iscensättning kan vara.

Jag må gilla Jason Isaacs som skådis, men han verkade nästan lite full när han var med i det är avsnittet av After Trek. Det här att han ingående skulle prata om hur många av rollfigurerna som hans egen rollfigur, Lorca, hade legat med. Suck.

Betyg: 7/12

Märker att jag tappar intresset direkt när det är en massa fajting och pangpang. Så även om det här avsnittet innehåller en massa gött, och faktiskt tar hela handlingen i ett nytt skede, så blev det ändå lite plattare för mig än förra. Som jag kanske eventuellt var lite väl snål emot när det gällde betyg. Ja ja, vi närmar oss i varje fall slutet på säsongen. Med sjumilakliv.  Men ser nästan fram emot att börja skriva om “gamla” serier nu igen. Något mysigt och hemvävt med serier som Voyager och Deep Space Nine.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 13/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 366 tv-avsnitt.

 

 

DIS: Vaulting Ambition. Det där vi äntligen får reda på sanningen om Lorca. Och hela intrigen i Star Trek: Discovery.

dis vaulting 7

Det här börjar bli rätt så invecklat nu. Nästan ingen i Star Trek: Discovery är den som de utger sig för att vara. Är det inte en klingon förklädd till människa så måste man bry sig hjärna med spegeluniversumstvillingar som hamnat i fel parallella universum. Eller så är de spöken inne i svampsporsuniversumet. Ja, jisses.

Temat med demaskering började ju redan i förra avsnittet, då vi fick reda på att Michael Burnhams kärleksintresse, Ash Tyler, i själva verket var klingonen Voq. Men i det här avsnittet kommer ett kanske lite mer överraskande avslöjande – att den kapten Lorca som vi följt i vårt universum i själva verket kommer från spegeluniversumet. En avgörande twist för allt som har hänt i den här serien. Utflykten till spegeluniversumet var alltså inte bara en eftergift för fansen (som jag tidigare spekulerat kring) utan den bärande idén bakom hela intrigen. Varenda sak som hänt sedan Michael Burnham förflyttades till Discovery har varit ett led i Spegel-Lorcas plan för att ta sig tillbaka till spegeluniversumet. Och väl där verkar han vilja ta livet av kejsaren och själv ta makten. Alla Stamets orakelliknande varningar om att fienden är nära får nu ny betydelse. Liksom att han säger att man inte ska gå in i palatset – exakt den plats där Burnham och Lorca nu befinner sig på. Och alla de där konstigheterna med Lorca, hans regelvidriga beteende, konstiga uttalanden och skoningslösa uppförande faller nu på plats.

Stamets möter ett spöke

dis vaulting 2I vissa scener påminner Vaulting Ambition (namnet inspirerat av Macbeth) om de religiöst präglade avsnitten av Deep Space Nine. Jag tänker på den del av det här avsnittet när Stamets i medvetslöst tillstånd möter sin avlidne man. Och doktor Culbers spöke har en massa saker han vill säga. Det visar sig att han är ytterst välinformerad och bland annat kan berätta att hela det transdimensionella svampnätverket som Discovery färdats på håller på att utplånas av någon form av röta – något som Stamets spegeluniversumsversion ligger bakom. Han, spegel-Stamets är också medvetslös, och befinner sig även han i Stamets dröm och vill att de gemensamt kommer fram till ett sätt att häva deras koma. Hmm, varför känns det plötsligt som om jag sitter och skriver resuméer om Days of our lives?

Burnham kommer ut för spegeluniversum-Georgiou

dis vaulting 3Vad ska man göra när Terraimperiets kejsare beslutat sig för att avrätta en? Ja, man berättar kanske att man kommer från ett parallellt universum. Och då kanske kejsaren berättar för en att den där vilda planen man hade att försöka åka tillbaka hem genom något som kanske heter interfasisk rymd inte går att genomföra. Besättningen på USS Defiant blev nämligen galna av den där lilla transdimensionella resan.

Överhuvudtaget är det mycket prat i det här avsnittet, Gud vad Georgiou och Burnham har mycket informationsutbyte. Men så visar det sig också att de två har ett ännu starkare band i det här universumet än det vi är vana vid. I spegeluniversumet har Georgiou adopterat Burnham, och Michaels förräderi mot tronen tillsammans med Lorca förklaras som ett allvarligt fall av daddy issues. Det pratas kanske lite väl mycket, tycker jag. Även om det här och där gnistrar till på sant spegeluniversum-sätt. Som när Georgiou förklarar sitt sätt att uttrycka kärlek på:

We have sentenced you to death for crimes committed against the Terran throne. Do you have any last words before we collect our retribution? At least you are showing some steel. I do love you, Michael. I would never grant anyone else in the empire the mercy of a quick death.

Scenen där Burnham försöker hålla god min medan hon äter en kelpier lär väl också bli en klassiker.

Voq mår inte heller så bra

Kanske sammanfattar Saru hans situation bäst när han försöker få L’Rell att hjälpa till att lösa problemet med Voq:

You have sealed this being’s hellish fate. Human versus Klingon in one body. That is war.

dis vaulting 5Ja, att ha två dödsfiender i en och samma person är ingen hit. Ash Tyler ligger i sin sjukbädd och pratar ömsom engelska, ömsom klingonska, och river sig själv blodig i ilskan över att vara fången i fel kropp. Den enda som kan hjälpa honom är Voqs gamla följeslagare L’Rell. För att ge Voq ro måste hon förvisa honom tillbaka in i det undermedvetna. Laser i hjärnan fixar tydligen det där.

Vi får också veta att Ash Tylers identitet inte är påhittad, utan skördades vid slaget vid dubbelstjärnan. L’Rells klingonska dödsvrål i “operations”-scenen antyder att vi sett det sista av Voq (nej, jag tror inte heller det).

Lorca är på fri fot

 

dis vaulting 4Och han verkar vara en ännu större skitstövel än vi trodde. Överhuvudtaget är det lite mer vuxen stämning i det här avsnittet när det gäller våld och dödande (Georgious fidget spinner-mord är det snyggaste) Men så är vi ju också i spegeluniversumet. Här är ju troligtvis Star Trek ett explicit och våldsglorifierande tv-koncept.

Till sist…

Som helhet ett informationstungt avsnitt, det här. Förutsättningarna för hela den här serien ska ju avslöjas och gå igenom. Och visst, det fyller ju sin funktion. Jag var verkligen tvungen att behärska mig för att skriva det här blogginlägget innan jag kollade vidare i serien. Ändå saknas det de där riktigt legendariska scenerna för att dra upp betyget. Snacka går ju!

PS Kul att se Jonathan Frakes i After Trek vara så tydlig kring sin besvikelse att han inte fick hångla med en man i The Next Generation. Han framstår ju som sjukt sympatisk överhuvudtaget

Betyg:7/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 12/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 365 tv-avsnitt.

DIS: The Wolfe Inside. Det där vi äntligen får reda på vem som finns inuti Ash Tyler.

dis wolfe inside 4

Jag är mycket mer neurotisk kring Star Trek: Discovery än jag velat erkänna för mig själv. Blev jättearg när jag såg det här avsnittet första gången, men efter att ha sett om det är jag helt plötsligt benägen att tycka att det är jättebra. Urbra till och med. För “The Wolfe Inside” bevisar ju att det går att göra ett riktigt mörkt och intressant avsnitt som utspelas i spegeluniversumet. Det behöver inte bli pajigt alls. Så, okej då. Jag får väl acceptera att det faktiskt inte är idioter som gör den här serien. Får slappna av och inser att jag inte bär ansvaret för hur det här slutar.

Ash Tyler är alltså Voq

dis wolfe inside 5Avsnittets stora avslöjande gör väl egentligen ingen särskilt förvånad. Men att låta mysteriet med Tylers sanna identitet lösas genom att Tyler-Voq möter Spegeluniversums-Voq är ett rätt talangfullt sätt att berätta det på. Precis som det gestaltas utmärkt  genom att de två Voqarna börjar slåss med varandra. En pricksäker detalj är att Spegel-Voq har engelska som sitt Star Trek: Discovery. Nu känns det ju som om det snarare är spegeluniversumets Terraimperium som faktiskt är konsekvensen av den rasism, nationalism och främlingsfientlighet som börjar bli allt mer högljudd i samtiden. Terraimperiet kan ju sägas vara ett slags koncentrat av mänsklighetens mörka sidor, ungefär, och dess egenskaper har en tendens att smitta av sig…

Michael Burnham kämpar med sina inre demoner

Can you bury your heart? Can you hide your decency? Can you continue to pretend to be one of them? Even as, little by little, it kills the person you really are?

Burnhams inre monolog i början av avsnittet fångar hennes trängda situation. Hur länge kan hon låtsas vara spegeluniversum-Burnham utan att själv förändras? Hur många grymheter och avrättningar kan hon ge order om utan att det sätter sina spår? Det här är inte längre någon smårolig maskeradlek i spegeluniversumet, utan något mycket mer seriöst.

Eller, för att uttrycka det lite rakare, Burnham har ett jävla skitavsnitt. Inte bara måste hon se sin kapten bli torterad, hennes kille har precis kommit ut som klingon och försöker döda henne. Den enda ombord som verkar stå på hennes sida är den slav hon har blivit tilldelad, en Kelpier utan namn som hon döper till Saru. Men på något sätt har hon lyckats lösa sin uppgift och fått reda på information om Defiants resor mellan dimensionerna och de parallella universumen. Och hennes sätt att skicka datan, via den dödsdömde Tyler-Voq är förstås en snilleblixt.

Alliansen i spegeluniversumet

dis wolfe inside 6Det enda som verkar få Burnham att gå igång på ett poitivt sätt är den allians som bildats mot Terraimperiet. En fredsmodell som hon skulle vilja få implementerad i sitt “eget” universum. På plats med rebellgruppens ledare träffar hon också spegelversionen av sin adoptivpappa Sarek som gör en mindmeld med henne. Alltså, Burnham kommer att ha så mycket att prata med sin terapeut om efter den här säsongen! Hur många pappa-mindmeld ska en flicka behöva klara av?

Men Michaels plan att skydda den lilla motståndsgruppen går om intet, när kejsaren herself gör entré i avsnittets slut, och med henne ett regn av bomber mot planeten där rebellerna har sin bas. Och den ansiktslösa kejsaren har verkligen ett ansikte — spegelversionen av Burnhams gamla befälhavare Philippa Georgiou. WTF!

Stamets mår inte heller så bra

dis wolfe inside 2Stamets kommer förstås att vara misstänkt för mordet på sin partner, eftersom man hittar honom med en livlös dr Culber i famnen. Nu är ju bara frågan om det är en bra eller dålig grej att Stamets möter sin spegeluniversumsmotsvarighet i en svampskog.

Nästan överleverans

Alltså det här avsnittet levererar och levererar, men ändå utan några extrema åthävor Man skapar lager på lager i skillnaderna och motsättningarna mellan “vårt” universum och det som finns i spegeldimensionen. Det är snyggt och på sina ställen nästan lite lågmält. Det behöver liksom inte vara ett gigantiskt rymdslag med massor av skepp för att den här serien ska imponer. Det räcker med smarta manusförfattare som vet hur man bygger en historia med, bokstavligt talat, flera dimensioner.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 11/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 364 tv-avsnitt.

DIS: Despite yourself. Det där Discovery strandar i spegeluniversumet.

dis despite new take 6

NEJ!! INTE REDAN!!! VÄNTA LITE!!!!

Jo, det där tillåtande humöret som jag hade när jag skrev förra blogginlägget har tydligen redan försvunnit. Att man redan i det tionde avsnittet av en ny Star Trek-serie kastar in intrigen i det nostalgidoftande spegeluniversumet, det kändes en smula för tidigt. Jag som trodde att parallella universum var något man tog till när alla andra idéer och möjligheter redan var utforskade. Men jag hade tydligen fel. Producenterna har varit SUPERSUGNA på det här från start (efter att ha sett After Trek inser jag dock att jag ändå ska vara glad över att producenterna inte drog igång den här intrigen redan i avsnitt fem som man hade tänkt).

Själv tycker jag att det känns alldeles för tidigt. Jag är fortfarande lite uthungrad efter fler detaljer om Discoverys universum, men måste nu istället lära känna ett parallelluniversum där allt är tvärtemot från det jag nätt och jämnt hunnit vänja mig vid. För här är federationen alltså utbytt mot ett terraimperium, och människorna är onda och blodtörstiga. Resten av galaxens folk och raser har (om än motvilligt) bildat en allians för att försöka göra motstånd mot fascisterna från Jorden.

Idén är alltså hämtat från originalserien och avsnittet Mirror, mirror. Men även till exempel Deep Space Nine har pysslat med det här konceptet, av deras spegeluniversumsavsnitt har jag bara hunnit se Crossover så här långt. Min egna teori om varför man introducerar spegeluniversumet så här tidigt i serien är nog ändå den hårda konkurrensen i dagens tv-värld. Man kan helt enkelt inte vänta med en sån här godbit i hopp om att serien ska få flera säsonger på sig att hitta sin form. För att ens kunna överleva sin första säsong måste man ge allt – om det så innebär att man måste slicka hardcoretrekkers upp i brygga för att göra dem tillfredsställda. För det är lite så det känns som om de gör i och med det här avsnittet.

För mig försvinner dock mycket av det jag gillade med Discovery i och med det här –– den nya, realistiska och lite smutsiga känslan som fanns i de första avsnitten. Jag tycker att spegeluniversumen känns så pass långsökta att det blir till mer saga än SF av alltihopa. jag menar, oavsett hur många alternativa verkligheter det finns därute känns det ju en aning krystat att så många personer befinner sig på exakt samma plats i världen trots att allt omkring dem är tvärto.  Okej, jag kanske ska stoppa mig själv där. Vill inte bli en sån där som diskuterar trovärdighet i en science fiction-serie….dessutom anar jag att det finns en del andra spegelunversumsreferenser i de Star Trek-avsnitt jag fortfarande inte sett.

För säkerhets skull kommenterar man ändå allt det orimliga med fenomenet i det här avsnittet, när Lorca börjar dilla om det är ett bevis på att ödet existerar, när samma personer finner varandra oavsett viket universum man befinner sig i. Själv tycker jag inte att det räcker till för att förklara idiotiska detaljer som att Burnham har samma säkerhetskod till sina rum i bägge universumen. Vi får se om min aversion går över så småningom.

Mycket av det här avsnittet gick annars förstås åt till att försöka förstå ordningen i det nya parallella universumet. Och att försöka hitta på ett snabbt sätt att ta sig tillbaka till sitt gamla universum –– man lyckade förstås inte skicka över datan om klingonernas osynlighetssköld innan man försvann in i parallellvärlden. Så nu hänger liksom Federationens överlevnad på att man tar sig tillbaka snabbt som attan.

Annars var väl de mer dramatiska höjdpunkterna i det här avsnittet som följer:

dis despite yourself 3Hatbrott på Discovery

Stamets är fortfarande helt borta, en bruten och sinnesförvirrad man efter att ha gjort typ en miljon hopp med Discovery på en liten stund. Så han kan inte få tillbaka Enterprise till rätt universum. Frågan är om han är änkling när han vaknar till liv. Ett avsnitt efter den första bögkyssen i Star Treks historia i förra avsnittet så mördas Culber. Eller?

After Trek-avsnittet som här ihop med “Despite yourself” var liksom fullt av mer eller mindre uttalade löften om att den homosexuella kärlekshistorien ombord på Discovery inte är över. Och även om det känns lite betryggande, så blir jag ändå irriterad och överväger att sluta se på After Trek helt och hållet. Det är för många spoilers i det programmet. Men kanske var man rädda för en liknande backlash som serien The 100 utsattes för när man lät en lesbisk partner till huvudpersonen dö i serien.

Återstår att se vad Stamets förvirrade replik “Stay out of the palace!” betyder.

 

dis despite 2

Romansen mellan Burnham och Ash Tyler fördjupas och kompliceras

Jo, kärlekshistorien flyter ju på. Men man kan ju tänka sig att Burnham inte blir lika överförtjust när hon inser att:

Tyler inte finns. Utan är en förklädd klingon – jo, vi vet nog vem också. För nu kan det väl inte vara någon annan än Voq. Om inte han åkt i förväg till något annat parallellt universum.

Att Tyler vred nacken av dr Culber.

Att Tyler träffar L’Rell på egen hand, och att hon försöker kickstarta hans klingonska sida genom olika kommandon, som efter en hypnos. Kommandon som inte riktigt fungerar.

Det hon däremot vet att Tylers PTSD gör sig påmind, men hon berättar inte det för någon av sina överordnade eller kollegor. Så himla medberoende gjort. Finns det inget av hennes Vulcanska superlogiska sida kvar längre?

dis despite yourself

Spegelvärlden

Eftersom spegeluniversumets Discovery har bytt plats med “vår” version av skeppet så är det också äntligen maskeraddags. Alla måste klä ut sig till och uppföra sig som sin dubbelångare i spegeluniversumet.  Och det är förstås här som manusförfattarna har haft riktigt kul. Som att det är lite hispiga Tillys alter ego som är kapten på Discovery, under namnet Killy – också känd som dräparen vid Sorna Prime och häxan från Wurna Minor. Eller när kapten Lorca ska låtsas vara teknikchef i ett samtal med ett av Terraimperiets skepp, och pratar lika bred skotska som Scotty från originalserien.

Lorcas alter ego är förresten efterlyst och försvunnen, efter att ha försökt sätta igång en kupp mot kejsaren. Och Burnham är försvunnen och antas vara död. Så när de bägge tar sig ombord på Spegel-Shenzou så tar Burnham över som kapten igen, medan de låtsas att Lorca är hennes fånge. Vilket innebär att han får tillbringa dagarna på Shenzou i ett mysigt tortyrbås.

Lönnmord och konspirationer verkar å andra sidan vara en vanlig karriärsväg inom Terraimperiet, så kanske är inte Lorcas brott så allvarligt — hela systemet låter dock mer som klingoner än Federationen. Och mycket riktigt, Burnham måste döda sin efterträdare på Shenzou för att få sitt jobb tillbaka -– i en riktigt snygg hissfajt, faktiskt.

Jag har sett det här avsnittet två gånger, den andra kunde jag faktiskt koppla bort en del av min nörd-rage, och började plötsligt uppskatta det här avsnittet. Jättemycket. Det  finns trots allt många snygga och roliga grejer här. Men en sak som jag tänkte mer på under andra tittningen var ju att spegeluniversumet tvingar Burnham att nytt konfronteras med det som hände ombord på Shenzou, när hon nu träffar alla sina gamla kollegors spegelversioner. I stort sett alla döda i “vår” version av tillvaron.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 10/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 363 tv-avsnitt.