DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

Det här är ett avsnitt som bara blir bättre och bättre ju längre jag får tänka på det. Och scenerna starkare andra gången jag kollar på dem. Vilket tydligen leder till att den här texten bara blir längre och längre och längre…

Efter två avsnitts upptakt var det alltså nu dags för intrigtråden om Airiam att brisera. Hon är alltså den halvrobotiserade besättningsmedlemmen på bryggan, eller cybernetiskt förstärkt som Airiam själv skulle föredra att kalla det. Airiam har ju gått runt med mystiska blinkande röda ljus i sina ögon i några avsnitt nu, ett fenomen som började efter att den där sonden med bläckfiskarmar kom farandes från framtiden för att försöka ta sig in i Discoverys datorsystem. Blinkningarna, förstår vi nu, markerar när en främmande intelligens tar över Airiams medvetande. På något vis lyckades något från sonden ta sig in i skeppets halvautomatiserade besättningsmedlem, och där verkar detta något ha legat och ruvat och bidat sin tid. I Project Daedalus får vi äntligen reda på vad den planerat.

Runt den här intrigen skapas nu tydliga sammanhang mellan det som tidigare tycktes vara relativt fristående händelser. Sonden från framtiden (bläckfiskarmsgrejen alltså) var tydligen ute efter information från den gigantiska sfären som ju Discovery mötte upp i An Obol for Charon. Mer specifikt, kunskap kring artificiella intelligenser runt om i galaxen och genom historien. Målet med kunskapen? Att kunna forma en skapelsens krona för artificiella intelligenser.

Mottagaren av den där infon verkar just nu vara den artificiella intelligensen kallad “Control” som till stora delar styrt Sektion 31. In i Control har sektionens befäl matat mängder av information, och ut kommer strategiska beslut – som sedan clearas av människor innan de verkställs. På sistone verkar Control ha blivit helt autonom, men på ett lömskt sätt har den använt sig av hologram för att ge ett sken av att det forfarande varit människor som haft kontroll över Control.

Hologramteknik är också svaret på gåtan kring den film där Spock mördar tre personer på det mentalsjukhus han la in sig på. Troligtvis även detta framställt av Sektion 31-AI:n. Det är Saru som på något käckt vis (hängde inte med i det technobabblandet) kan läsa av kroppstemperatur i videofilmer och som avslöjar de här bluffarna.

Allt det här får vi alltså veta i ett avsnitt som börjar med att amiral Katrina Cornwell plötsligt dyker upp på Enterprise. Hon vill ha Pikes hjälp för att genomföra ett oauktoriserat uppdrag. Han är ju ändå numera lagslös, så varför inte göra en skum grej till? Det handlar om att bege sig till Sektion 31:s högkvarter och fippla lite med inställningarna på Control, Cornwell har nämligen slängts ut från datorsystemet, och vill tillbaka in. Vid den här tidpunkten verkar inte Cornwell veta hur illa ställt det är med Sektion 31:s stora datorsystem. Hon gissar snarare på att det är vulcanen och logikextremisten Patar som stängt av henne från Controls nätverk. Men när Discovery kommer fram till Sektions 31:s ensligt belägna högkvarter så visar det sig att det inte finns några människor kvar där (inte levande i varje fall). I stället är det datorn som styr rubbet.

Avsnittets höjdpunkt är förstås scenerna inne i det där högkvarteret (där man ju kan notera det helt okommenterade faktum att det är tre kvinnor som utgör expeditionen dit – det har i alla fall en massa jämställdhetshatande mansbebisar där ute). Discoverys utsända upptäcker döda, frysta kroppar som svävar i tyngdlöshet på stationen (och som sedan spricker lite när de faller i golvet när gravitationen sätts igång igen, de är typ djupfrysta). Och sedan den stora dramatiken och hjärtskärande upplösningen när sanningen om Airiam kommer fram i ljuset. Det blinkar rött i hennes ögon och hon attackerar Burnham och Discoverys säkerhetschef Nhan. Airiams minneskort är fyllt av den sista infon som nu ska tankas in i Controls system.

Airiam är under korta stunder i kontroll över sitt eget medvetande, och i en av dem vädjar hon till Michael att öppna luftslussen som Burnham stängt in henne i. Alltså, öppna den ut mot rymden. För hellre dör Airiam än medverkar till att alla hennes vänner och kollegor ska dö. Men Burnham klarar inte själv av att trycka på den där utlösaren till luftslussen. I en snygg referens till en flashback tidigare i avsnittet är Burnham nu i samma situation som när hon som liten flicka, instängd i en garderob såg sina föräldrar attackeras av klingoner. Hon står på nytt på fel sida av dörren och kan inte hjälpa den som finns på andra sidan.

Det blir i stället Discoverys säkerhetschef, Nhan, som öppnar luftslussen, bokstavligt talat) bakom Burnhams rygg (det är ju lite skumt eftersom Nhan nyss låg medvetslös på golvet efter att Airiam förstört hennes andningsutrustning). Och genom Airiams display får vi se hennes sista sparade minne från det liv hon nu lämnat. Det som Tilly skickat över till henne. Promenaden på stranden, nygift med sin man. Deras sista dag tillsammans. Hela det här slutet känns bara mer och mer fantastiskt och välgjort, ju mer jag tänker på det.

Så, om jag bara ska försöka sammanfatta vad jag vet, eller tror mig veta just nu om allting i Discovery. Hotet mot galaxens liv verkar inte bara komma från framtiden, utan också samtiden (även om det förstås är i framtiden som den artificiella intelligensen vuxit sig så pass stark att den kan ta livet av allt biologiskt liv i galaxen). Den röda ängeln är troligtvis någon från framtiden som försöker se till att det där inte ska hända. Och väldigt troligt är väl också att denna någon har ett starkt band till Spock, eftersom hen valt ut just honom som mottagare av sina budskap. Men, allt kan förstås också vara precis tvärtemot vad det verkar. Fiende kan vara vän och tvärtom. Men visst känns det som att ängeln borde vara Michael? Eller hur ska man annars tolka avsnittets sista repliker?

AIRIAM: I’m so sorry. It wanted me to kill you. Everything is because of you.

MICHAEL: Because of me?

SPOCK: Michael. Open the airlock.

AIRIAM: Please tell everyone I love them. – You have to find Project Daedalus.

Artificiella intelligenser som hotar människor och annat biologiskt liv är ett ofta använt motiv i Star Treks originalserie, så skulle storylinen hamna i det häradet så känns det väldigt Star Trek-kosher. Att varelser reser i tiden för att förhindra/påskynda maskinernas maktövertagande över mänskligheten känns å andra sidan lite för mycket som en Terminator-kopia för att Star Trek-franchisens självrespekt skulle palla med det. Eller tänker man hänvisa till The City on The Edge of Forever och säga att man egentligen var först med idén?

Kan man också tänka sig att det är någon av de där gamla onda, människohatande datorerna från Star Treks originalserie dyker upp även här? Kanske den där flygande människohatande dammsugaren? Eller finns det här en connection till Enterprise-avsnittet (som jag ännu inte sett) som också är uppkallat efter Daedalus/Daidalos (som för övrigt är Ikaros farsa, det var alltså han som konstruerade vingarna som smälte när sonen flög för nära solen). Och har den där Short Trek-historien där ett öde Discovery har en sällskapssjuk ai-dator vid befälet något med det här att göra?

Om jag ändå inte kan låta bli att gå igång på det här mysteriet så har jag förstås en och annan randanmärkning på utförandet av det här avsnittet.

Visst har jag förstått att stjärnflottan på Kirks tid var lite mer vilda västern än i serier som till exempel Voyager. Men ändå ganska anmärkningsvärt att Pike både bestämmer sig för att trotsa alla order för att skydda Spock, och sedan följer Cornewlls order om att anfalla och försöka göra datorintrång på Sektion 31:s huvudkontor. Lite väl lättvindigt, ändå.

Och på vems sida är egentligen Katrina Cornwell? Stod inte hon just och bossade på ett av Sektion 31:s skepp alldeles nyss? Vad är hennes exakta roll inom Stjärnflottan egentligen? Har jag missat något? Och stämmer det verkligen, att Pike och Enterprise skickades bort från kriget mot klingonerna som en säkerhetsåtgärd för att skydda “Starfleet’s finest”? Så många frågor kring denna kvinna och vad hon står för.

Det här avsnittet var ju faktiskt första gången som vi fick reda på lite mer om Airiam, lite i sista minuten eftersom hon i samma avsnitt försvann ut i rymden för att dö. Det där påminner lite om hur det ofta är i dokusåpor – där det är den vars backstory visas upp i avsnittet om sedan åker ut. Har dock ändå lite på känn att Airiam kan dyka upp igen framöver. Hon är en för bra rollfigur för att bara kasta bort så här. För övrigt så känns mycket i hennes rollfigur, som till exempel detaljen kring hur hon hade så lite utrymme i sin egen hårddisk att hon måste radera hårddisken med jämna mellanrum, som något hämtat ur ett avsnitt av Black Mirror. Mänsklighetens villkor i en automatiserad och konstgjord kropp liksom.

Jag vet att Michael Burnham ska vara seriens hjälte, men i det här avsnittet höll jag verkligen med Spock när de två hade ett av sina, numera obligatoriska, gräl. Det är något med att hon ska frälsa och rädda alla, bära alla svårigheter på sina axlar och försöka lösa alla andras problem som är lite irriterande i längden (och vad är det här med att hon ska bestämma hur Spock ska spela schack åt honom, kan hon bara backa lite?). Burnhams frälsarkomplex visar sig ytterligare en gång i det här avsnittets slutscener, när hon inte kan förmå sig själv att offra Airiam för att rädda alla andra. Tycker ändå att hon ska lyssna lite mer på brorsan, Spock. Se bara hur han, sådär i förbifarten, tröstade och gav Stamets nytt hopp om hans krisande förhållande.

I submit that your assessment of the situation may be inverted. Perhaps he needs distance from you not because he no longer has feelings for you but because he no longer knows how to feel about himself.

Betyg 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 9/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 523 tv-avsnitt.

7 thoughts on “DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

  1. ToT says:

    Jag gillar verkligen den här säsongen! Den verkar i alla möjliga sci-fi-riktningar, varje avsnitt är helt olikt det föregående, alla mina gissningar om vad som ska ske har varit helt fel. Och en bra balans mellan avslutade äventyr i varje avsnitt med en överbryggande historia. Det är bra!

    Samtidigt tyckte jag att slutscenen med Airiam var ganska klumpig. Michael hade såna våndor om att försöka rädda sin kollega att hon helt glömde bort sin andra kollega. Vi satt i soffan och ropade till henne “Hjälp Nhan!”. Det var som om hon fullständigt glömt bort att det fanns en till person på uppdraget… Nu räddade ju Nhan sig själv, men det var väl mest tur…

    Like

  2. ToT says:

    Föresten, du som har sett mer Star Trek än jag, var federationens AI Control något som tidigare serier har pratat om eller är det ett nytt påhitt?

    Like

    • Jag har inte hört talas om det tidigare, alls. Men introduktionen av den i serien sker också väldigt random, som om alla borde veta vad det är. Kanske för att man inte ville signalera för tydligt att “DET ÄR DET HÄR DET KOMMER ATT HANDLA OM”. Men det är lite så det är med Discovery ibland, en mening här och där har enorm betydelse. Som att man tänker att alla ser avsnitten några gånger. Eller skriver skitlånga blogginlägg om dem. Eller lyssnar på hundra podcasts om dem. Tror i och för sig det där sättet att berätta på är något som blir vanligare och vanligare i de serier som inte släpper alla avsnitt på en gång, som på Netflix. Tänk Westworld, till exempel. Man vill ha överanalysen och spekulationerna, liksom.

      Like

  3. kaj says:

    Tycker det är märkligt hur de hanterar sina bikaraktärer i den här serien och att det blir tydligt här. Vi har sett den där roboten i bakgrunden hela tiden, sen något avsnitt tillbaks vet vi att det är något skumt med den, att den blivit hackad eller nått. Nu får vi plötsligt en bakgrundshistoria, det är tydligen en hon, hon är tydligen nån slags cyborg, hon är tydligen bästis med Tilly och nära vän till Michael, hon heter tydligen Ariam. Sen dör hon.
    Det är möjligt att jag missat något innan, att någon info om Ariam kommit tidigare, men för mig var det hela mest ett jaha och en axelryckning. Det jag tycker är konstigt är att man gör så här just i Discovery. I de tidigare serierna händer det då och då att en ny person introduceras, får ett eget avsnitt och sen försvinner, men att man i Discovery där man jobbar med långa storys i princip gör samma sak fattar jag inte. Har stört mig på att serien varit så fokuserad kring Michael och länge väntat på att man ska få lära känna fler folk på bryggan, som de där två tjejerna, den svarta med dreads och den vita med en metalplatta i ansiktet, som bara dyker upp i scen efter scen i varje avsnitt för att titta på varandra med förfärad eller road blick då Michael, Saru eller kaptenen säger något oväntat. Vore tråkigt om man bara plockat in en arsenal av stående statister. Hade serien bara saktat ner lite med all action och slängt in lite småscener där man lär känna karaktärerna hade det hela känts mer trovärdigt. Ta till exempel alla scener vi fick se i snabba kollage här genom Ariams minnesfiler (vi fick också veta att hon sparar sina minnen och väljer bort vilka ska raderas), hur de alla spelar spel och har roligt ihop, varför har vi inte fått se det tidigare utspridd över hela seriens gång istället?
    Hoppas detta blir ett undantag och att de andra bikaraktärerna får komma fram och växa nu istället.
    I övrigt tycker jag ändå serien verkar bli bättre och bättre.

    Like

    • Håller med. Men berättartempot känns överhuvudtaget ganska stressat, det är så mycket som ska hinnas med. Känns lite som att man kämpar så hårt för att inte bli en corny star trek-serie att man helt enkelt valt bort nästan alla de där fördjupande scenerna hos nästan alla rollfigurer. Vet inte om de medvetet tänkt att de ska ligga som star trek-kortisar eller i böckerna och seriealbumen. Men tycker verkligen du sätter fingret på problemet här!

      Like

  4. Carlos Brandt says:

    Jag tycker om denna serie, liksom nästan alla andra Star Trek, men jag börjar bli rätt trött på Michaels eviga rynka mellan ögonen. Det är lite som du skriver, att hon alltid ska vara martyr för alla, och allt är jobbigt hela tiden. Förutom när hon träffade Sarus syster, då var hon faktiskt glad.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s