DIS: Such Sweet Sorrow, del 1. Början på slutet – på andra säsongen.

Skrek faktiskt upprört till tv:n efter att jag sett klart på det här avsnittet: “Ni skämtar, ni tänker väl inte lämna oss så här?!”. Hela Such Sweet Sorrow kändes ju som en enda gigantisk build-up till säsongens avslutande avsnitt. När avsnittet nådde sitt slut var jag helt sönderteasad, men fick ingen riktig förlösning alls. Tvärtom, på sätt och vis har ju inget alls hänt under hela Such Sweet Sorrow.. Discovery är på nytt omringat av sektion 31-skepp, däremot är förutsättningarna för en flykt betydligt bättre. Större delen av det här avsnittet går ju åt till att fatta det slutgiltiga beslutet om, hur och vem som ska hoppa framåt i tiden tillsammans med Discovery, och resten av speltiden är späckat med olika varianter av dramatiska farväl till dem som inte ska det.

Such sweet sorrow drar alltså igång där det förra avnittet slutade. Control verkar ha tagit just kontroll över alla Sektion 31:s skepp, och använder dem nu för att jaga Discovery. Man vill åt informationen från den jättelika döende sfären som finns ombord, data som kan få Controls artificiella intelligens att växa sig så stark att den (bland annat) kan utrota alla de folk och raser som den ser som ett hot mot freden i galaxen. Det verkar dessvärre betyda allihopa.

På Discovery har man försökt att göra sig av med databasen flera gånger, men sfärens data verkar ha ett eget immunförsvar och framstår som oraderbar. “Nähä, men då spränger vi väl skeppet i luften”, tänker kapten Pike. Men sfärintelligensen stoppar till och med Discoverys självdestruktionssekvens och använder skeppets sköldar när man försöker skicka torpeder mot det från Enterprise. (Är det för övrigt någon annan än jag som tycker att det mest spännande i hela det här avsnittet var när man fällde ut de där evakueringskorridorerna mellan Voyager och Enterprise?).

Återstår alltså att använda sig av den tidskristall som Pike erövrade i förra avsnittet. Tanken är att skjutsa iväg hela Discovery så långt in i framtiden att Control inte kan nå skeppet. Och just när man behöver ett sätt att ladda tidskristallen på så lotsar en röd stjärna vältajmat Discovery vidare till planeten där Tillys polare Po är drottning. Ni vet, hon som vi träffade i ett av Short Treks-avsnitten och som är en teknisk wiz-kid. Hon funderar blixtsnabbt ut ett sätt att ladda kristallen på – i alla fall så det räcker till resan till framtiden. Dessvärre ser det ut att vara en enkel biljett – därav alla tårfyllda farväl och hjärteknipande scener i det här avsnittet.

Det blev gråtfest igen framför tv:n, även för min del. Mängden tårar ungefär i den här ordningen:

Mest: När Tyler och Michael säger hej då.

Ganska mycket: När stora delar av besättningen berättar att de tänker hänga med Burnham.

En del: När mamma och pappa Spock dyker upp och säger hej då till sin tös.

Trots alla dessa avsked så kan jag ändå inte riktigt acceptera att Burnham och de andra verkligen kommer att fastna där borta i framtiden för gott. Det är i och för sig en skön plats att låta en tv-serie utspelas på (väldigt lite kanon att förhålla sig till för manusförfattarna, exempelvis), men har man inte investerat för mycket tid och energi i världsbyggandet i den här serien för att sedan anse sig ha råd att kasta bort alltihopa? Jag menar, ta bara Nummer Ett på Enterprise – borde inte hon vara värd en egen show. Eller vårt kära bögpar, som ännu en gång misslyckades med att tala ut med varandra.

Det får mig att fundera på om vägen tillbaka i tiden igen kanske är det som nästa säsong ska handla om. Vi har ju bara sett fem av de sju signalerna, hinner man verkligen med alla de tre återstående i nästa avsnitt? Och om det är Burnham själv (framtidsversionen) som placerar ut de här signalerna (man verkar ganska övertygade om det i det här avsnittet), är det inte då rimligt att hon också funderat ut ett sätt för de på den här sidan av tidsrymden att kunna skapa en tillbakaresa genom tiden igen? Då skulle dessutom besättningen på Enterprise ha något att göra även nästa säsong –som den ena av två parallellhandlingar om den långa vägen hem, till exempel.

Men innan vi kommer dit kanske det är bäst att nämna något om föraningarna och framtidsvisionerna som såväl Burnham som Jett Reno haft. När de rört vid tidskristallen har de bland annat sett hur Enterprise har en odetonerad torped fastkilad i sin tallriksformade front. Är det den torpeden som kommer att göra Pike till ett vårdpaket? Och att flera stycken nu sett det hända – betyder det att man på något sätt kan förhinda att det händer? Å andra sidan fick ju Burnham också en vision om hur de alla dödades av Leland – vad var det och när var den tänkt att utspelas? Har man lyckats undkomma den versionen av framtiden nu när man aktiverat tidskristallen?

En annan ledtråd inför vad som komma skall borde väl rimligtvis också vara short treks-avsnittet Calypso. För nu har tre av de fyra short treks-avsnitten utvecklats och fördjupats under säsong två, det är bara det sista kvar. Det som handlar om det övergivna skeppet Discovery som väntar på sin besättning, någonstans i framtiden. Men vart tog besättningen vägen i så fall? Och hur ska man förresten lösa det här med att Spock ska med på en enkel resa till framtiden, vi vet ju att han på något sätt måste åka tillbaka i tiden igen i så fall och hänga med Kirk på Enterprise! Så många frågor, och jag är rädd att många av svaren inte kommer förrän i säsong tre.

PS Den där scenen där en skyttel kommer in på däck och liksom landar i taket på rymdskeppet. Den har jag längtat efter länge. Blir så förvirrad över det här att det på något sätt finns ett upp och ett ner i rymden – och att alla skepp i galaxen i så fall är överens om vad som ska vara vad.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 13/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 541 tv-avsnitt.

DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

DIS: Perpetual Infinity. Det med tidsankaret och Lelandklonen.

Någon smart person postade en länk om Voyagers dubbelavsnitt Year of Hell på Twitter i anslutning till att Perpetual Infinity släppts i USA. Det tog mig en bit in i avsnittet innan jag förstod kopplingen. Att Gabrielle Burnhams (aka Röda Ängelns) projekt är extremt likt det som kapten Anorax i Year of Hell sysslar med. Att försöka resa tillbaka i tiden för att förändra framtiden, och förgäves försökta rätta till något som gick fel där i det förflutna. Sedan finns det ju en del skillnader mellan de två, som att han försöker förändra tidens lopp genom att utplåna arter och liv på planeter, medan mamma Burnhams mission snarare är att förhindra att det stora utplånandet inträffar. Den värld hon upplever när hon rest till framtiden är en där bebodda planeter har skövlats, så att inget liv finns kvar (men den här gången låter det eventuellt som om det bara är bebodda planeter som drabbats – och inte allt liv som Spock pratat om tidigare).

Gabrielle Burnham, Michaels mamma, är alltså den röda ängeln, och här får vi reda på hur hon försökte använda sin tidsresedräkt den där ödesdigra dagen då hon och hennes familj attackerades av klingoner. Tanken var att resa några dagar tillbaka i tiden (eller var det bara en timme?) och på det sättet rädda man och barn. Men medan hon aktiverade sin dräkt träffades hon av klingonsk eld, och vaknade sedan till liv långt in i framtiden, i en värld där det bara fanns hon kvar. Galaxen som den ser ut efter att Control, den onda AI:n ni vet, hade ödelagt världen som hon kände den. Genom att gå igenom sin mors olika videologgar från dräkten förstår Michael att mammans tidsresor haft sina begränsningar. Hur hon liksom är förankrad i framtiden, och ständigt dras tillbaka dit igen (eller ska man säga fram dit igen?).

Den upplaga av Gabrielle Burnham som Pike, Michael och de andra tagit tillfånga är en tuff, luttrad och kanske en smula avtrubbad person. Hon har rest otaliga gånger genom tiden, och sett olika utfall av sina handlingar (som till exempel otaliga sätt som dottern dött på). Inte helt oväntat är hon skitförbannad över att hållas fången, och hon är så pass inriktad på sitt mål att rädda livet i galaxen att hon inte ens vill träffa sin dotter. Det blir Michael som tar sig till henne istället, för att försöka hitta en lösning på det problem man står inför.

Det centrala här visar sig vara informationen som överfördes till Discovery från den där jättestora sfären. Det är den som Control använder sig av för att växa i styrka och kunnande i framtiden, och det är den som Control är ute efter i seriens “nu”, efter att AI:n tagit över Sektion 31-bossen Lelands kropp. Det visar sig att sfärens data nästan är som en egen livsform. När man, på Gabrielle Burnhams inrådan, försöker radera den från Discoverys datorer så krypterar och skyddar den sig. Lösningen man enas om, till sist, är att ladda upp all information till Gabrielle Burnhams dräkt och låta henne ta med den in i framtiden. Men medan man överför datan så låter Leland Georgiou placera ut en sändare som snor informationen som överförs från Discovery.

Allt är verkligen en enda röra. Leland är ju inte längre sig själv, och Georgiou fattar genast misstankar när när han är ovanligt bossig och kompetent på jobbet. När Leland sedan använder samma formulering som Gabrielle Burnham när hon beskriver den onda AI:n så förstår Georgiou vad som är på gång – givetvis slutar det i ett koreograferat slagsmål. Tyler avslöjar Leland, men håller på att dö på kuppen. Michael Burnham försöker hitta ett sätt att bli av med all den viktiga datan, men ändå låta morsan stanna kvar hos henne. Det händer massor av saker, men ingen får egentligen helt och hållet som de vill i det här avsnittet.

Leland/AI:n kommer undan med en del av informationen, men inte allt. Tyler lyckas svårt sårad fly från Sektion 31-skeppet i en räddningskapsel, efter att ha varnat Pike om Leland. Georgiou misslyckas med att stoppa Leland, och känner sig säkert lite smutsig och misslyckad när hon inser att Gabrielle Burnham vet att hon har känslor. Och Michael får se sin morsa dras in mot framtiden med en kaputt dräkt – inga fler besök från den röda ängeln alltså. Och jag tyckte själv att det var lite trist att seriens enda potentiella manliga sexsymbol blev en ai-klon. Men, man kan inte alltid få som man vill….

Precis som i The Red Angel så är det här avsnittet är ovanligt känslosamt för Burnham. Mest uppenbart i scenen där hon får reda på hur mycket hennes morsa vet om henne, att mamman gång på gång rest tillbaka i tiden för att kolla henne – som en sån där skyddsängel som man såg på tavlor förr. Men jag gillar nog ändå scenerna där hon ligger och kolla på morsans loggar mest. Hur hon snabbt stänger ner programmet när någon är på väg in i rummet där hon befinner sig. Skamsen, liksom, som om det var porr hon kollade på. Michael Burnham – jag säger det igen. Årtiondena hon har framför sig i terapi för att hantera det hon varit med om under den här säsongens andra hälft.

Det finns förstås en del att fundera på nu. Vad ska hända med morsan utan dräkt, till exempel. Å andra sidan vet vi ju nu att hon har sitt basecamp på Terralysium – så kanske kan man åka dit och lämna prylar till henne där i framtiden? Vem tänder stjärnorna?, undrar inte bara Eva Dahlgren (ja, jag är lite trött) utan även vi. Mamma Burnham förnekade bestämt någon kunskap om röda stjärnor som tänds. Och vad är Spocks roll i det hela. Vad menar han när han så tvärsäkert talar om att det “spelar roll vad vi gör nu” – vad vet/gissar/planerar han som kan få genomslag i de kommande tre avsnitten som är kvar av den här säsongen?

Jag tar inte del av jättemycket av andras gissningar om vad som ska hända runtom på nätet. Det känns nästan lika mycket spoilande som att se en trailer till valfri blockbusterrulle. Men på eeeeeen sajt jag kollade så har man redan börjat prata om att det kanske skapades ett nytt, parallellt universum när Burnham räddades till livet som barn. Vilket skulle liksom förlägga den här serien utanför timelinen som omfattar de gamla Star Trek-serierna. Ibland känns det som att Star Trek-fans älskar att rita nya tidslinjer i sina kollegieblock. Jag antar att det är det enda som hjälper när listorna på anomalier och avvikelser från kanon blir för långa. Snyggt dock, ändå, när mamma Burnham pratar med kapten Pike och (lite taskigt) säger att han nog inte skulle vilja snacka för mycket om vad som ska hända honom i framtiden. Just det, jag tänker för övrigt inte skriva något mer om det där med hand-mot-hand-precis-som-Spock-och-Kirk-scenen än just den här meningen.

Det här avsnittet var lite mer actionfyllt än det förra. Men det kändes också som att ration technobabble om tidsresor också gått upp en del. Och att de där emotionella scenerna var mer uppenbara och hollywoodska. Så det blir det där “bra men inte fantastiskt”-betyget igen. Det som Jerry Määttä mobbar mig för.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 11/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 530 tv-avsnitt.

DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

Det här är ett avsnitt som bara blir bättre och bättre ju längre jag får tänka på det. Och scenerna starkare andra gången jag kollar på dem. Vilket tydligen leder till att den här texten bara blir längre och längre och längre…

Efter två avsnitts upptakt var det alltså nu dags för intrigtråden om Airiam att brisera. Hon är alltså den halvrobotiserade besättningsmedlemmen på bryggan, eller cybernetiskt förstärkt som Airiam själv skulle föredra att kalla det. Airiam har ju gått runt med mystiska blinkande röda ljus i sina ögon i några avsnitt nu, ett fenomen som började efter att den där sonden med bläckfiskarmar kom farandes från framtiden för att försöka ta sig in i Discoverys datorsystem. Blinkningarna, förstår vi nu, markerar när en främmande intelligens tar över Airiams medvetande. På något vis lyckades något från sonden ta sig in i skeppets halvautomatiserade besättningsmedlem, och där verkar detta något ha legat och ruvat och bidat sin tid. I Project Daedalus får vi äntligen reda på vad den planerat.

Runt den här intrigen skapas nu tydliga sammanhang mellan det som tidigare tycktes vara relativt fristående händelser. Sonden från framtiden (bläckfiskarmsgrejen alltså) var tydligen ute efter information från den gigantiska sfären som ju Discovery mötte upp i An Obol for Charon. Mer specifikt, kunskap kring artificiella intelligenser runt om i galaxen och genom historien. Målet med kunskapen? Att kunna forma en skapelsens krona för artificiella intelligenser.

Mottagaren av den där infon verkar just nu vara den artificiella intelligensen kallad “Control” som till stora delar styrt Sektion 31. In i Control har sektionens befäl matat mängder av information, och ut kommer strategiska beslut – som sedan clearas av människor innan de verkställs. På sistone verkar Control ha blivit helt autonom, men på ett lömskt sätt har den använt sig av hologram för att ge ett sken av att det forfarande varit människor som haft kontroll över Control.

Hologramteknik är också svaret på gåtan kring den film där Spock mördar tre personer på det mentalsjukhus han la in sig på. Troligtvis även detta framställt av Sektion 31-AI:n. Det är Saru som på något käckt vis (hängde inte med i det technobabblandet) kan läsa av kroppstemperatur i videofilmer och som avslöjar de här bluffarna.

Allt det här får vi alltså veta i ett avsnitt som börjar med att amiral Katrina Cornwell plötsligt dyker upp på Enterprise. Hon vill ha Pikes hjälp för att genomföra ett oauktoriserat uppdrag. Han är ju ändå numera lagslös, så varför inte göra en skum grej till? Det handlar om att bege sig till Sektion 31:s högkvarter och fippla lite med inställningarna på Control, Cornwell har nämligen slängts ut från datorsystemet, och vill tillbaka in. Vid den här tidpunkten verkar inte Cornwell veta hur illa ställt det är med Sektion 31:s stora datorsystem. Hon gissar snarare på att det är vulcanen och logikextremisten Patar som stängt av henne från Controls nätverk. Men när Discovery kommer fram till Sektions 31:s ensligt belägna högkvarter så visar det sig att det inte finns några människor kvar där (inte levande i varje fall). I stället är det datorn som styr rubbet.

Avsnittets höjdpunkt är förstås scenerna inne i det där högkvarteret (där man ju kan notera det helt okommenterade faktum att det är tre kvinnor som utgör expeditionen dit – det har i alla fall en massa jämställdhetshatande mansbebisar där ute). Discoverys utsända upptäcker döda, frysta kroppar som svävar i tyngdlöshet på stationen (och som sedan spricker lite när de faller i golvet när gravitationen sätts igång igen, de är typ djupfrysta). Och sedan den stora dramatiken och hjärtskärande upplösningen när sanningen om Airiam kommer fram i ljuset. Det blinkar rött i hennes ögon och hon attackerar Burnham och Discoverys säkerhetschef Nhan. Airiams minneskort är fyllt av den sista infon som nu ska tankas in i Controls system.

Airiam är under korta stunder i kontroll över sitt eget medvetande, och i en av dem vädjar hon till Michael att öppna luftslussen som Burnham stängt in henne i. Alltså, öppna den ut mot rymden. För hellre dör Airiam än medverkar till att alla hennes vänner och kollegor ska dö. Men Burnham klarar inte själv av att trycka på den där utlösaren till luftslussen. I en snygg referens till en flashback tidigare i avsnittet är Burnham nu i samma situation som när hon som liten flicka, instängd i en garderob såg sina föräldrar attackeras av klingoner. Hon står på nytt på fel sida av dörren och kan inte hjälpa den som finns på andra sidan.

Det blir i stället Discoverys säkerhetschef, Nhan, som öppnar luftslussen, bokstavligt talat) bakom Burnhams rygg (det är ju lite skumt eftersom Nhan nyss låg medvetslös på golvet efter att Airiam förstört hennes andningsutrustning). Och genom Airiams display får vi se hennes sista sparade minne från det liv hon nu lämnat. Det som Tilly skickat över till henne. Promenaden på stranden, nygift med sin man. Deras sista dag tillsammans. Hela det här slutet känns bara mer och mer fantastiskt och välgjort, ju mer jag tänker på det.

Så, om jag bara ska försöka sammanfatta vad jag vet, eller tror mig veta just nu om allting i Discovery. Hotet mot galaxens liv verkar inte bara komma från framtiden, utan också samtiden (även om det förstås är i framtiden som den artificiella intelligensen vuxit sig så pass stark att den kan ta livet av allt biologiskt liv i galaxen). Den röda ängeln är troligtvis någon från framtiden som försöker se till att det där inte ska hända. Och väldigt troligt är väl också att denna någon har ett starkt band till Spock, eftersom hen valt ut just honom som mottagare av sina budskap. Men, allt kan förstås också vara precis tvärtemot vad det verkar. Fiende kan vara vän och tvärtom. Men visst känns det som att ängeln borde vara Michael? Eller hur ska man annars tolka avsnittets sista repliker?

AIRIAM: I’m so sorry. It wanted me to kill you. Everything is because of you.

MICHAEL: Because of me?

SPOCK: Michael. Open the airlock.

AIRIAM: Please tell everyone I love them. – You have to find Project Daedalus.

Artificiella intelligenser som hotar människor och annat biologiskt liv är ett ofta använt motiv i Star Treks originalserie, så skulle storylinen hamna i det häradet så känns det väldigt Star Trek-kosher. Att varelser reser i tiden för att förhindra/påskynda maskinernas maktövertagande över mänskligheten känns å andra sidan lite för mycket som en Terminator-kopia för att Star Trek-franchisens självrespekt skulle palla med det. Eller tänker man hänvisa till The City on The Edge of Forever och säga att man egentligen var först med idén?

Kan man också tänka sig att det är någon av de där gamla onda, människohatande datorerna från Star Treks originalserie dyker upp även här? Kanske den där flygande människohatande dammsugaren? Eller finns det här en connection till Enterprise-avsnittet (som jag ännu inte sett) som också är uppkallat efter Daedalus/Daidalos (som för övrigt är Ikaros farsa, det var alltså han som konstruerade vingarna som smälte när sonen flög för nära solen). Och har den där Short Trek-historien där ett öde Discovery har en sällskapssjuk ai-dator vid befälet något med det här att göra?

Om jag ändå inte kan låta bli att gå igång på det här mysteriet så har jag förstås en och annan randanmärkning på utförandet av det här avsnittet.

Visst har jag förstått att stjärnflottan på Kirks tid var lite mer vilda västern än i serier som till exempel Voyager. Men ändå ganska anmärkningsvärt att Pike både bestämmer sig för att trotsa alla order för att skydda Spock, och sedan följer Cornewlls order om att anfalla och försöka göra datorintrång på Sektion 31:s huvudkontor. Lite väl lättvindigt, ändå.

Och på vems sida är egentligen Katrina Cornwell? Stod inte hon just och bossade på ett av Sektion 31:s skepp alldeles nyss? Vad är hennes exakta roll inom Stjärnflottan egentligen? Har jag missat något? Och stämmer det verkligen, att Pike och Enterprise skickades bort från kriget mot klingonerna som en säkerhetsåtgärd för att skydda “Starfleet’s finest”? Så många frågor kring denna kvinna och vad hon står för.

Det här avsnittet var ju faktiskt första gången som vi fick reda på lite mer om Airiam, lite i sista minuten eftersom hon i samma avsnitt försvann ut i rymden för att dö. Det där påminner lite om hur det ofta är i dokusåpor – där det är den vars backstory visas upp i avsnittet om sedan åker ut. Har dock ändå lite på känn att Airiam kan dyka upp igen framöver. Hon är en för bra rollfigur för att bara kasta bort så här. För övrigt så känns mycket i hennes rollfigur, som till exempel detaljen kring hur hon hade så lite utrymme i sin egen hårddisk att hon måste radera hårddisken med jämna mellanrum, som något hämtat ur ett avsnitt av Black Mirror. Mänsklighetens villkor i en automatiserad och konstgjord kropp liksom.

Jag vet att Michael Burnham ska vara seriens hjälte, men i det här avsnittet höll jag verkligen med Spock när de två hade ett av sina, numera obligatoriska, gräl. Det är något med att hon ska frälsa och rädda alla, bära alla svårigheter på sina axlar och försöka lösa alla andras problem som är lite irriterande i längden (och vad är det här med att hon ska bestämma hur Spock ska spela schack åt honom, kan hon bara backa lite?). Burnhams frälsarkomplex visar sig ytterligare en gång i det här avsnittets slutscener, när hon inte kan förmå sig själv att offra Airiam för att rädda alla andra. Tycker ändå att hon ska lyssna lite mer på brorsan, Spock. Se bara hur han, sådär i förbifarten, tröstade och gav Stamets nytt hopp om hans krisande förhållande.

I submit that your assessment of the situation may be inverted. Perhaps he needs distance from you not because he no longer has feelings for you but because he no longer knows how to feel about himself.

Betyg 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 9/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 523 tv-avsnitt.

DIS: Lights and Shadows. Det där Burnham hittar Spock, och kapten Pike hittar den där revan i tid och rum.

Ungefär allt jag skrev om i blogginlägget för förra veckans avsnitt om vart Discovery var på väg som serie visade sig alltså vara kvalificerade felgissningar nästan direkt. Spock gjorde entré här, i avsnitt 7 av 14, man drog inte ut på det ytterligare som jag spekulerade kring. Sedan är ju frågan om det är kroppsligen eller själsligen han är med i serien. Han är ju ordentligt sinnesförvirrad genom hela avsnittet och upprepar mest bara olika Alice i Underlandet-formuleringar, samt en sifferkombination som sedan visade sig vara koordinater i spegelvänd ordning (Det känns mer och mer som att mitt allt för hastiga läsande av Alice i underlandet som barn är en populärkulturell miss av gigantiska mått. Och att jag aldrig kom mig för att läsa Alice i spegellandet. Den första av de två böckerna ältas dock fram och tillbaka i den här aktuella bokcirkeln i P1).

Efter att ha flängt galaxen runt på jakt efter brorsan så hittar alltså Michael Burnham sin försvunne bror Spock på Vulcan, gömd där av deras morsa Amanda. Mamman lyckades alltså med det som varken Stjärnflottan eller Section 31 klarade av. Hur Amanda hittade Spock, och var, förtäljer dock inte historien. Däremot görs det en väldigt stor affär av att Spock led av inlärningssvårigheter som barn, L’tak Terai som det tydligen heter på Vulcan. Det skulle, enligt Amanda, vara något han ärvt från henne. I serien verkar diagnosen användas som en symbol för Spocks kluvenhet kring sitt mänskliga och vulcanska arv. Det tjatades så pass mycket om L’tak Terai att jag bara antar att det kommer att spela någon form av roll senare. Lite ansträngd grej, tyckte jag nog mest. Det lät också lite misstänkt planterat. Som att man var tvungen att klämma in en funktionsvariation någonstans i serien för att var riktigt samtida.

Lights and shadows var inte heller likt de närmaste avsnitten, rent dramaturgiskt. I förra avsnittet trodde jag att jag knäckt säsongens formula, men inte då. I det här avsnittet fick den sammanhängande intrigen kring Spock svälla ut och ta större plats än tidigare, samtidigt som jakten på den röda ängeln höll på att föra hela Discovery rakt in i en reva i tid/rum-kontinuiteten i ett klassiskt “veckans äventyr”. De två var som två parallella och likvärdiga parallella handlingar.

Den mest dramatiska av de två var väl ändå den med tidsrevan. Att nästan ha kört in i en sådan avskräckte inte Kapten Pike, som snarare bestämde sig för att utmana ödet på allvar, och bege sig nära den där tidsanomalin tillsammans med Ash Tyler. Där fick de bland annat tampas med en av Discoverys undersökningssonder som kom farande tillbaka från framtiden i en ny, förbättrad version, exempelvis försedd med bläckfiskarmar och en enorm hunger efter att hitta saker i Discoverys databas. Dramatiken vid tidsrevan skapade dock fler frågor än svar. Förutom den gamla funderingen om den röda ängeln är god eller ond, så öppnas det ju upp för att det kan finnas andra saker där borta i framtiden som vill skada våra hjältar. Själv undrar jag i så fall var tidsresepolisen håller hus!

Kapten Pike framstår som allt mer genomsympatisk ju längre serien pågår. Själv tycker jag fortfarande att det verkar som om om han har ett gäng mörka hemligheter i bagaget, men hittar inte riktigt något stöd för det i seriens intrig. Tvärtom, han verkar vara en ödmjuk ledare, beredd att erkänna fel och be om ursäkt när han begått misstag. I det här avsnittet är det Ash Tyler som får ta emot en ursäkt, vilket inte gjorde mig särskilt glad. Jag tycker att Pikes bitchande mot Tyler har varit ett av de mest underhållande inslagen i de senaste avsnitten.

Någon som däremot inte tar det försiktigt på sitt nya jobb är Spegel- Georgiou. Hon har redan snokat rätt på saker som hon kan använda för att få fördelar. Som här, där hon öppet hotar Leland med att berätta om hans hemligheter. En av dem verkar vara att det är hans fel att Michael Burnhams föräldrar dog. Kommer ni ihåg att jag skrev att universum liksom krymper när allt i hela galaxen handlar om en och samma familj. Tja, det verkar som om jag får börja vänja mig vid det. Georgiou iscensätter också att Burnham kidnappar Spock från Section 31 (dit hon just överlämnat honom). Men inte förrän de låtsas ha ett slagsmål, för syns skull, så att fritagandet verkar vara på riktigt. Det verkar vissa av slagen också vara. Varför spegel-georgiou faktiskt gör det här återstår att se. För övrigt, hur underutnyttjad är Leland? Seriens enda manliga rollfigur med sexsymbolspotential får knappt synas i serien! Skandal!!

Lights and Shadows öser på. För fullt Det känns som om serien helt plötsligt lagt in en annan, högre, växel i berättandet. Kan inte minnas när jag senast satt så här fast i ett Discovery-avsnitt. De brukar alltid sega till sig någonstans. Inte den här gången.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 7/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 510 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när galaxen krymper till en familj. Alltså att allt viktigt som händer i en sådan här rymdsaga på något sätt har att göra med våra huvudpersoner. Den lite klaustrofobiska känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DIS: New Eden. Det med jordborna i betakvadranten som tillber en röd ängel.

Mmmm, ett sånt där riktigt hederligt gammaldags Star Trek avsnitt av typen “vi besöker den främmande planeten klädda i plagg som motsvarar deras sinne för mode och textilier replikerade efter att ha kollat in invånarnas stil med våra spionkameror”-avsnitt. I Discovery! Så old school! Den nya taken den här gången är att invånarna inte bara ser ut som människor från Jorden, utan faktiskt också kommer därifrån. De skickades till den avlägsna planeten Terralysium, som är belägen långt bort i betakvadranten, under mystiska omständigheter mitt under kriget på Jorden för 200 år sedan. Här har de levt sedan dess, isolerade och med primitiv teknik men med en fantastisk story om hur de räddades från en säker död av ett märkligt väsen, en ängel med röda vingar.

Discovery drar till den där planeten eftersom det dyker upp ett nytt rött energiutbrott där. För att ta sig dit måste man använda spordriften på nytt, men Stamets berättar för Tilly om hur han träffat sin döde pojkvän Hugh inne i svampuniversumet, och hur det gör det extra känsloladdat att återvända dit för att på nytt styra Discovery rätt i mycelnätverket. Jag får känslan att Stamets inte är säker på hur han skulle reagera om han fick träffa Hugh där igen. Att han kanske inte skulle vilja återvända till sin vanliga dimension igen. Och då skulle även Discovery och dess besättning vara fångade där.

Stamets är inte den ende som ser spöken. Tilly bondar med en ny besättningsmedlem några gånger, tills hon inser att det är hennes gamla barndomsvän som hon inte sett på länge. Det blir lite märkligt bara, för när Tilly försöker spåra henne genom skeppsdatorn får hon reda på att barndomskompisen varken jobbar ombord på Discovery, eller ens är kvar i livet. Spöke eller låtsaskompis, eller någon konstig bieffekt av svampnätverket som man nu börjat åka runt i igen?

Hela den där röda energiutbrottsgrejen verkar den här gången gå ut på att Tilly och Discovery ska kunna rädda civilisationen på Terralysium från radioaktivt skräp som hotar att dimpa ner på planeten och utplåna allt liv. Tilly kommer på att man ska använda den där stenbiten som man bärgade i förra avsnittet, när man ju besökte en annan röd fyr. Hennes plan fungerar, så nu känns det som om de röda energiutbrotten förvandlats till ett slags hinderbana för Discovery. Någon form av test som man går igenom. Alternativt att man bara genomför någon annans upplägg och plan på olika ställen i galaxen.

Kanske är det den röda ängelns upplägg? När Burnham och de andra besöker New Eden ser Burnham en röd ängel avbildad i ett kyrkfönster och får reda på sägnen om hur hen räddat kolonisterna till det som sedan blev New Eden. Det får henne att till sist, efter viss tvekan, berätta för kapten Pike om den vision som hon hade av en röd ängel just innan han räddade henne i förra avsnittet. När Pike sedan lyckas komma över en film som spelats in av en soldats hjälmkamera under den stora “transporten” av människor till Terralysium så finns det även där en röd “ängel” fångad på bild. Mystiken tätnar.

Den finaste scenen i New Eden är väl ändå när kapten Pike berättar sanningen för New Eden-kolonisten Jacob om Discovery, hur livet på Jorden fortsatt efter att New Eden-gänget transporterades därifrån, och varför Stjärnflottan inte kan hjälpa den här lilla spillran av mänsklig civilisation (de räknas som en pre-warp-civilisation). Jacob är nöjd med att få reda på fakta i fallet om frågan om Jordens fortsatta liv, ett grubbleri han verkar ha fått ärva från sina förfäder. Nu kan han gå vidare i sitt liv. Dessutom får han ett skitbra batteri av Pike som gör att man kan tända alla ljus igen, och på det sättet också locka asmycket folk till deras alla religioner i en-kyrka.

New Eden är, som jag skrev i början av det här inlägget, ett avsnitt som känns som byggt av klassiskt Star Trek-material: besök på främmande planet i förklädnad, avslutad handling i avsnittet även om det finns en sammanhängande större historia, en kapten som pratar väldigt mycket om generalorder ett och sedan bryter emot den, samt en del technobabble som leder till en lösning på ett superkomplicerat problem (dock levererat av Tilly , vilket betyder charmigt, och en lösning som ändå verkar ganska enkel att förstå grunderna i). Däremot har jag lite svårare för den här röda ängeln. Hoppas de inte tänker dra ut på svaret på den gåtan under hela säsongen.

Saker jag ska tänka på lite innan jag somnar i natt: Hur många avsnitt till dröjer det innan vi får se den nye Spock? Varför känns det då och då som om det är något skumt med Pike? Han känns liksom lite fishy och ond då och då. Varför är Michael Burnham så himla käck, samarbetsinriktad och harmonisk i den här säsongen? Jag gillade henne lite bättre när hon var mer grumpy. Nu har jag lite svårare att relatera…

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 2/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 495 tv-avsnitt.

DIS: Brother. Det med de mystiska röda prickarna och en Spock på rymmen.

Uppdaterat. Snyggt. Mystiskt. Obegripligt. Lite så kändes det efter starten på Discoverys andra säsong.

En afrikansk myt om en flicka som skapar vintergatan när hon kastar aska upp i skyn. Signaler bland stjärnorna som är som en flaskpost för den som är redo att uppfatta dem. Sju mystiska energiutbrott som Spock tydligen haft visioner av sedan han var liten. En röd “ängel” som uppenbarar sig för Burnham när hon är groggy efter att ha blivit skadad. Det är några av de ledtrådar som ges inför vad som verkar bli den övergripande handlingen i den här säsongen. Lite mer mystik, ödesmättad handling och eventuellt en gnutta mer av religion/symbolik/fantasy än vi kanske haft i Discovery tidigare? Men som vanligt kan förstås något väldigt konkret dölja sig bakom de mest mystiska dimridåer. Den här säsongen av Discovery verkar i varje fall inte handla om så basala saker som att upprätthålla säkra handelsförbindelser eller hjälpa kolonister i fara, utifrån vad jag sett av det här första avsnittet och trailers så är det snarare en strid på liv och död som väntar oss.

Spock själv, som ju är en av säsongens nya spelare, lyser med sin frånvaro i Brother – avsnittet vars namn trots allt syftar på honom. Eller, vi får ju se honom som litet Spockbarn med våldsamt överdrivna ögonbryn (lite som en vulcanversion av Groucho Marx) i några scener från när Burnham för första gången kommer hem till sina nya adoptivfamilj på Vulcan. Spock är inte särskilt vänligt inställd, och vad som hände efter det med deras relation är okänt.

Något skumt finns det i varje fall, som Burnham inte vill berätta om för styvfarsan Sarek, men vi antar väl att det kommer fram så småningom. I den första Discovery-boken, Desperate Hours, gör faktiskt Burnham och Spock en mind meld tillsammans. Den där boken räknas väl eventuellt inte som kanon, direkt. Men ändå konstigt om man redan kastat idéerna från den på skräphögen. Fast inte heller Pike ger någon form av bekräftelse kring att han också var inblandad i den där segdragna romanens intrig, där en av huvudsysselsättningarna för honom var att sitta och vänta på att Spock och Burnham skulle komma ut från ett alienskepp.

Pike, ja. Enterprisekaptenen som ju är med i pilotavsnittet av originalserien också, och som nu har tagit över på Discovery. Gillar jag honom ens? Mitt första intryck är att han är sjukt dryg. Då tycker jag (förstås) bättre om ståupparen Tig Notaros inhopp, som en tekniker som öppnat sjukstuga på den krashade Hiawatha. Tror att hon kan liva upp saker och ting lite på Discovery, även om hon verkade lite forcerad i det här avsnittet. Men så kändes ju hennes sjuksal också som något hämtat från doktor Frankensteins laboratorium, ungefär. Läskigt.

Spock har hur som helst dragit iväg på egen hand för att lösa gåtan med de där signalerna. Frågan är om han inte samtidigt saboterade Enterprise så de inte kunde följa efter honom, för varenda gång man försökte jobba med de där energipunkterna på Enterprise så flippade ju deras dator ur – ja, till sist hela skeppet.

Vi kanske ska prata om att det här avsnittet är lite av en repris, också. Det är ju ingen avancerad spaning, det sägs ju till och med i en av Pikes repliker.

I don’t have to remind you that the last time we investigated a previously unknown energy distortion, it resulted in the Klingon war. These mysterious signals are unlike anything we’ve encountered. The energy needed to create them is beyond anything we understand. Is it a greeting? A declaration of malice? That’s why they put me on the Discovery when the Enterprise went down; nobody wanted to wait to find out.


Och det är inte bara uppdraget som känns bekant, även scenerna där man åker rakt in i en grushög i rymden påminner om första avsnittet – även om man förstås hottat upp allting extremt mycket med små irriterande snabba speedracersbubblor som man kryssar mellan stenblocken med. För övrigt så bisarrt snygga scener. Helt sjukt snyggt.

Full fart framåt, så kan man väl beskriva den här säsongsstarten. Massor av lösa trådar, ett mysterium, nya rollfigurer och en hel meteorit ombord på Discoverys lastbrygga. Men ibland blir jag så överstimulerad av Discoverys höga tempo, myller av detaljer och mängder av information att jag nästan blir lite distanserad. Det är som att de verkligen vill imponera på mig precis hela tiden, bevisa att man inte är ett gammalt femtioårigt koncept som tiden sprungit ifrån utan HYPERMODERNA OCH JÄTTEJUSTNU. Det blir ju som att man längtar efter en sån där bottle show där budgeten tagit slut och de bara sitter och snackar med varandra om livet i ett helt avsnitt. I stort är jag väldigt nöjd med den här starten. Full fart framåt, som sagt, men jag har ingen aning om vart vi är på väg.

Saker som i varje fall jag måste tänka på i lugn och ro efter det här avsnittet:

Var det roligt med det där gröna snoret som Linus råkade nysa rakt i ansiktet på Enterprises vetenskapsofficer? Hur tvångsmässigt kändes det när Pike var tvungen att kommentera att man på Enterprise fått nya uniformer – för att förklara att man ju travar runt i Enterprise klassiska blå, gul eller röda tröjor? Att kasseeliska operasångerskor tar livet av sig efter sin enda föreställning – det låter verkligen jättekonstigt! Och otäckt. Och kommer Hugh att komma tillbaka snart, jag tror inte riktigt på att han är borta för alltid. Det känns så när jag ser sådana där meddelanden från lyckokakor i det här avsnittet. Och de här Alice i Underlandet-referenserna…hmmm. Däremot längtar jag tills när man kan inreda sin lägenhet med hologramljus. Kommer de som doftljus också?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 1/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt.

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Den första Discovery-romanen.

star trek discovery desperate hours“Ändå kul att vara med i ett nytt Star Trek-koncept från start”, tänkte jag, och beställde glatt min första Star Trek-roman någonsin. Utbudet av Star Trek-relaterad fiktion är ju så enormt att jag faktiskt medvetet undvikit den fram till nu. Om jag ens skulle erkänna för mig själv att den där uppsjön av litteratur existerar, så skulle det här projektet aldrig någonsin kunna nå sitt slut. Jag skulle börja lista alla böcker som någonsin getts ut och fastna i en läsbörda som får 744 tv-avsnitt och filmer att framstå som en bagatellartat liten uppgift.

Men möjligheten att se en ny spinoffserie växa och grena ut sig kunde jag tydligen inte motstå.  Trodde jag. Efter att ha läst Desperate Hours är jag inte alls lika säker. Alltså, jag förväntade mig verkligen inte något mästerverk, utan på sin höjd vanlig, lättläst kiosklitteratur. Men Desperate Hours var överraskande seg. Om man inte kan läsa mer än en eller två sidor i stöten av en bok är det något som är ordentligt fel med berättandet.

Det som ändå gav läsandet viss mening var att boken ju trots allt innehåller en del fördjupning och bakgrund till rollfigurer och företeelser inom Discoverys universum, men de var trots allt ganska glest utspridda i boken. Det kändes som om intrigen tog alldeles för mycket plats, och att den dessutom var illa disponerad — bokens andra halva kändes utdragen, repetitiv och förflyttades snarare framåt på en hostande tomgång än i warp drive.

dis pain 3Hur som helst så är Desperate hours en prequel. Den utspelas år 2255, exakt ett år före Discovery-avsnittet The Vulcan Hello. Redan i bokens inledning får vi en backstory kring den konflikt som finns mellan Michael Burnham och Saru i början av Discoverys första säsong. Vi får reda på att de två tävlade med varandra om att bli försteofficer ombord på Shenzhou, och vi får till och med vara med om ögonblicket där kapten Georgiou berättar för de två att hon valt Burnham. Det gör knappast konflikten mellan Saru och Burnham mindre sårig, och tonen mellan dem är betydligt hårdare i den här romanen än i tv-serien.

Blir också extremt intresserad när det ges några skärvor av information kring Sarus ursprung och förmågor. Som när han upplever pulser som skickas ut från ett främmande rymdskepp som extremt starka, påfrestande och ångestframkallande medan människorna omkring honom bara känner milda vibrationer. Gillade också beskrivningar av hur livet som bytesdjur på hans hemplanet fortfarande påverkar honom: “To a Kelpien, standing alone in the open was tantamount to suicide. It felt to Saru as if he were begging some unseen alien predator to devour him”. Eller hur han snabbt iakttar olika signaler om var i galaxen olika människor är uppväxta. Som när han får hänga med Una som han får reda på är uppväxt på Illyrien och utbrister: “That explains it. Mentally disciplined, pacifist by nature, vegetarian – those and microgestures specific to your culture explain why you don’t project the “apex-predator” vibe that I feel from so many other humanoids”. Man förstår lite hur jobbigt Saru har det, typ hela tiden. Bara människors normala beteenden triggar igång hans försvarsmekanismer. Det man inte får ipå så mycket om är de utsända från Federationen som en gång i tiden räddade honom från “en säker död” på hans hemplanet Kelpia. Det finns helt enkelt en ordentlig backstory här som väntar på att berättas.

Själva handlingen då? Ja, en koloni ute i galaxen blir attackerad  av drönare från ett uråldrigt skepp som legat och lurat på en havsbotten på den koloniserade planeten. Det visar sig vara ett antikt krigsskepp från en civilisation som sedan länge är död. Eller, antikt och antikt – det har en enorm stridskraft, som hela tiden utvecklas. Skeppet är i och för sig obemannat, men har en extremt utvecklad artificiell intelligens som successivt uppgraderar och bygger nya vapen när det möter motstånd. Skeppet och dess teknologi anses så pass farlig att Stjärnflottan faktiskt så småningom ger order om att man ska nuka hela den koloniserade planeten, om alla andra lösningar faller. Ja, man anser att hotet är så pass seriöst att vapeninsatsen måste göras även om man inte lyckas evakuera kolonisterna från planeten (det skulle eventuellt vara rätt åt dem, för det visar sig förstås att de styrande i kolonin har fuskat med undersökningarna när man anlade sin bosättning, annars hade man upptäckt det där jämrans skeppet under de rigorösa förberedelser som sker före en kolonisering).

Desperate Hours utvecklar sig också till en crossover till originalserien – eller kanske snarare en föraning om vad som komma skall i andra säsongen av Discovery. I den här boken får vi nämligen bekanta oss med befälhavaren ombord på Enterprise – kapten Pike. Tanken från Federationens sida är att kaptenerna på Shenzhou och Enterprise ska samarbeta för att nå en lösning på den här komplexa situationen, men de två kaptenerna visar sig ha helt olika inställning till hur man tolkar och lyder Federationens order. Pikes mer bokstavstrogna och lydiga inställning i förhållande till Stjärnflottan får inget gehör hos Georgiou som verkligen vill uttömma alla möjligheter hon kan komma på innan man spränger den här planeten sönder och samman. Fast hennes motsträvighet handlar också om att hon inte vill offra sin nyutnämnda försteofficer.

Någonstans efter halva boken så drar nämligen plastsyskonen Burnham och Spock ner till planetens yta för att undersöka det märkliga alienskeppet. Teamwork är ett måste för att de två ens ska kunna ta sig in på det mystiska skeppet. Väl där inne möts de av en lång och sjukt komplicerad “hinderbana” där de två måste synka totalt med varandra mentalt för att ens lyckas överleva. Och det är väl de här momenten som blir lite utdragna i längden för mig. Hade eventuellt kunnat vara kul att se i ett tv-avsnitt, eller som ryggraden i ett datorspel, men här blir det faktiskt mest lite tjatigt. I stället för att komma vidare i handlingen så återkommer vi gång på gång till hur de två kämpar med test efter test efter test efter test. Det här blir lite extra dramaturgiskt besvärande eftersom de flesta andra bihandlingar står på hold medan man väntar på att få reda på hur det går för problemlösarparet i alien-farkosten.

Är man lite välvillig skulle man kunna säga att det här är en utdragen, extremt utdragen, enormt extremt utdragen nedräkningsscen. Klockan tickar, tiden rinner ut, undergången närmar sig. Men man mjölkar det här greppet på lite för mycket. Det som däremot är intressant inför framtiden är att Spock och Burnham, som tidigare aldrig verkar ha kommit särskilt bra överens här gör en mind meld. Nu vet de varandras mörkaste hemligheter. Kommer detta att återspeglas även i tv-serien framöver?

Bland det tramsigaste i Desperate Hours är att man på något vis försöker adressera det faktum att Discovery utspelas före Star Treks originalserie, det vill säga förklara varför skeppen i 2017 års Discovery ser något mer moderna ut än 60-talsseriens Enterprise. Något som är extra svårt att kommunicera eftersom Shenzhou faktiskt är ett äldre skepp än Enterprise. Här finns en och annan krystad beskrivning där man försöker få Enterprise att framstå som hypermodern i sin layout och arbetsplatsutformning. Det går verkligen inte så bra. Kanske skulle man struntat i att prata om det där överhuvudtaget. Det blir dessutom ganska tråkig läsning med till exempel en halv sidas utläggning om varför det inte finns “ready rooms” på alla Federationsskepp.

Den här boken var eventuellt den svåraste att skriva i den blivande serien om Discovery. Den släpptes i slutet av september, det vill säga mitt under den första halvan av den första säsongen. Så författaren visste antingen inte så mycket om vad som skulle hända framöver, eller fick inte lov att skriva om det. Och det jag tolkade som crossover till Star Treks originalserie visar ju sig i slutet av säsongen snarare vara en snygg förberedelse inför andra säsongen av serien, då ju Pike och Spock ska finnas med i persongalleriet.

Så, om jag ska sammanfatta. Enormt tråkig läsning, som ändå gav några insikter som jag självbelåtet roffat åt mig inför Discoverys fortsättning. Det är också intressant att se hur man redan i den här boken bygger på och skapar sammanhang i kring tv-seriens universum. Och, ja. Jag tänker ge det här en chans till – införskaffade visst nästa bok i serien, Drastic Measures, häromveckan.

David Mack, som skrivit den här trista romanen, är för övrigt en Star Trek-veteran som spottar ur sig böcker. Han har också varit inblandad i Deep Space Nine, och var med och skrev manus till Starship Down, som jag nyss bloggat om.

Betyg: 2/10. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Bok 1 i serien. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt, samt läst 1 Star Trek-roman. 

TNG: Face of the Enemy. Det där Troi blir romulan för en dag. Eller två.

tng face of the enemy 2

Det här måste ju vara ett av de där avsnitten som kom till som ett resultat av den interna konkurrensen med Deep Space Nine. För nu tänjer man på gränserna igen, och genast blir det också lite roligare att se på. Den här gången vaknar Deanna Troi upp i en främmande hytt och med ett datorsystem som inte fungerar som hon vill. Och när hon ser sig själv i spegeln har hon förvandlats till en romulan. IIIIIIIIIHHHHH!

tng face of the enemy 3Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.

tng face of the enemyDet blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt fem inhopp i Star Trek-serier, och råkar förresten också spela huvudrollen i den första säsongen av min favoritdystopi-tv-serie-alla-kategorier: Survivors (den från sjuttiotalet). Toreth är misstänksam, hämndlysten och aggressiv, och hon lockar till sist fram Trois inre romulan. Mot slutet av avsnittet så ger Troi order som om hon aldrig hade gjort något annat än arbetat för Tal Shiar. Vrålar och hotar med repressalier om hon inte får som hon vill.

Upplösningen bevisar förresten ännu en gång hur transportören är Star Treks egen Deus ex Machina. Man kan försätta sig i helt omöjliga situationer, vara fången var som helst, men om bara transportören funkar som den ska så kan man bli räddad från exploderande skepp, fientliga skepp, läskiga planeter. Och det tar bara trettio sekunder. Perfekt för en manusförfattare med utrymmesbrist. En episod med en rolig premiss, ibland kan det räcka med en enda bra idé för att hålla ett helt avsnitt flytande. Det var kul att se avsnittet, även om allt som skedde när Troi var ur bild var rätt såsigt och lite trist.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 249 tv-avsnitt.