Tag: Spock

Star Trek-serier: Gold Key #59. To err is vulcan. Det där Spock gör fel. Två gånger.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery

Nu börjar vi närma oss slutet på den här eran. Tre nummer kvar att läsa och skriva om. Men fortfarande finns det rätt bra sprutt i berättandet. To err is vulcan leker med det mest förbjudna i Star Trek-universumet. Möjligheten att Spock skulle kunna räkna fel när det gäller vetenskapliga kalkyler.

Kirk och Enterprise ska besöka Njura, en planet som brukade vara centrum i ett imperium där man koloniserat närliggande världar i typ tusen år. Men efter ett antal revolter tvingades kejsaren skriva på ett freds- och nedrustningsavtal. Och själv abdikerade han från tronen, men valdes senare ändå till president för Njura genom demokratiska val.

Redan från början av den här storyn är Spock misstänksam kring planetens snabba utveckling från imperium till ett demokratiskt samhälle. Det verkar ha gått för fort för att vara hållbart, tycker han. Vilken muntergök, liksom.

Väl på planeten så får man en grundlig rundtur, ledd av en flirtig kvinnlig forskare. Men den mysiga raggiga stämningen förstörs när Spock hela två gånger under rundturen granskar mätinstrumenten där, och menar att hans uträkningar visar att planeten håller på att drabbas av en katastrof. Första gången är det något i elförsörjningen, den andra gången är det något extremt väderfenomen som skulle kunna kosta mängder av människoliv. Men när man går tillbaka och gör kontrollräkningar så upptäcker Spock själv att någon siffra inte är likadan som han minns det. Något värde som han hävdar att någon måste ha ändrat. För Spock har ju aldrig fel.

Och nej, han har inte fel. Inte den här gången heller. Han har faktiskt blivit utsatt för en mindre komplott, eftersom den där ex-kejsaren till president inte har rent mjöl i påsen. Under en parad med avancerade skördetröskor så smälter maskinernas metallhöljen. Under ett jordbruksmaskinsskal finns istället en form av pansarvagn. Och det var givetvis Spock som genomskådat tröskbluffen, och placerat ut vapen som skulle smälta metallen. Men för att undvika politisk instabilitet på planeten låter Kirk den där ex-kejsaren tala till folket och säga att han avslöjat konspirationen med vapnen. Fast det egentligen var han som hade planerat att använda de fejkade tröskorna för att på nytt invaderas grannvärldarna.

Och vid äventyrets slut får vi reda på att Kirk självklart insett att någon försökt förstöra Spocks rykte och anseende. Att Kirk låtsades skicka tillbaka honom till skeppet efter hans två fadäser var egentligen en avledande manöver. Kirk ville att Spock skulle snoka runt på planeten och hitta vad det var som de styrande där inte ville att han skulle upptäcka.

Det märks att serietecknaren haft roligast när han skulle rita en sexig quinna i det här avsnittet. Så otroligt mycket fokus på denna forskardonna på bilderna. Men jag antar att det är lite mer kul att rita henne än ytterligare några tradiga halvgubbar i könlösa pyjamasliknande uniformer. Men det finns även några tekniska landvinningar som presenteras i det här äventyret. Bland annat pratar man om att det installerats en bergsklättringssimulator med hologram över alperna. Och så har man en liten holoprojektor för att kunna visa tredimensionella bilder på möten. Det finns också lite vanligt bitchfajtande mellan Spock och McCoy kring om mänsklighet och känslor är svagheter. Och är inte McCoy ovanligt syrlig när han beskriver det lönlösa i att den där kvinnliga forskaren, Mlany Rdal, försöker stöta på Spock: “Barking up the wrong iceberg”.

Ett lite piggt äventyr, tycker jag. Alla plotlines som innehåller skördetröskor gör också den här gamle bondsonen lite extra varm om hjärtat. Även om de nu egentligen var tanks.

Det här är nummer 59 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag även betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier. Gold Key #46: Mr Oracle. Det där Spocks hjärna håller på att sprängas av kunskap.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Nej, men det här var ju en lite rolig variant på “en planet håller på att gå under, hur ska vi rädda dess befolkning”-tropen.

Eftersom Gold Key #45 är en återutgåva äventyret om Voodooplaneten (nummer sju i ordningen), så hoppar vi direkt fram till detta äventyr, som faktiskt har Spocks hjärna i fokus.

Gänget från Enterprise anländer till en planet som hotas av en begynnande supernova. Befolkningen har redan färdiga skepp för evakuering, men vet redan att de inte kan klara sig utan sin jättedator Wotam (som inte ryms på de där små skeppen). Civilisationen har gjort sig helt beroende av datorn, eftersom man inte längre verkar ha några skolor Lösningen på problemet är att mata Spocks hjärna full med all kunskap, han blir till en enmansversion av den där sfären som Discovery råkar på i andra säsongen. Men all den där kunskapen gör faktiskt att själva huvudet sväller upp på Spock. Han blir dessutom även paranoid och personlighetsförändrad, och tror att killarna från Enterprise är ute efter att stjäla hans och planetens kunskap och teknik. Ja, en galen, mordisk despot. Lite jobbigt för alla inblandade. Så knäpp att en av prästerna på den där planeten hjälper Kirk och hans mannar att komma ut från fängelset så att de kan försöka avprogrammera Spock.

Det här var faktiskt ett rätt roligt avsnitt. Förutom Spocks jättehuvud, så gillade jag att det fanns en massa trix och vändningar i storyn. Som att befolkningen på den hotade planeten först låtsas vara en primitiv civilisation. Enterprise besättning får inte se deras verkliga samhällsbygge förrän man löst en dold gåta. Dessvärre hinner Scotty vara lite rasistiskt på vägen. Eller att en av de första negativa sakerna med en värld där invånarna saknar all egen kunskap är att det inte finns några mekaniker. Så fort något gått sönder, verkar folk stå helt handfallna, och bara överger sina fordon på vägen. Konstigt att inte Wotan, som är så smart, kunde dra igång lite utbildningar när den ändå bestämde allt annat. Uppskattar också att man i alla fall försökt fånga Star Treks lite mer humoristiska ton. Som till exempel när Spock och Kirk hakar upp sig på en oväsentlig detalj när en av personerna på planeten berättas om deras beroende av Wutan.

Hur det hela slutar? Kirk lyckas nå fram till Spocks verkliga jag genom att ge en order på ett extremt bestämt sätt. En rätt så tramsigt enkel väg ut ur ett extremt knivigt läge. Sedan fixar den nyvakne Spock så att all kunskap som finns i hans skalle i stället fördelas på några utvalda personer från den hotade planeten. Och trots det dramatiska tillvägagångssättet (se nedan) slutar allt lyckligt!

Två intressanta detaljer till sist. Här, i det 44:e numret om Enterprise bestämmer man sig plötsligt för att göra en stor grej av warp-funktionen, och att folk ombord på Enterprise hatar att åka i warphastigheter. Jag vet att det var en lite stor grej i den där första piloten, men inte att det var något som gjorde folk illamående i den fortsatta serien (transportören hade däremot en del invändningar mot). Och så gillar jag det lite folkbildande greppet att förklara varför en döende stjärna kallas för supernova. Som gammal landskronabo känns det ju fint att Tycho Brahe uppmärksammas en smula (han hade sitt observatorium på ön Ven som ligger just utanför Landskrona).

Det här är nummer 46 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det här kom ut i augusti 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

Coronaförsenat femtioårsfirande, med Star Trek-presenter i paketen!

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Ja, det här året är ju lite som det här. Ingenting blir överhuvudtaget som man tänkt sig. Till exempel är det supersvårt att fylla femtio, om man nu råkade ha sin födelsedag mitt under den värsta pandemipaniken. Men efter att jag flyttat fram datumet två gånger, gjort om det sena partyt till en lite mer städad eftermiddagsbjudning utomhus så fick jag till sist fylla 50. Och vissa av gästerna hade ju snappat upp det där med mitt Star Trek-intresse. Av Jerry fick jag en hel hög med Star Trek-litteratur, allt noga avstämt mot min blogg så att jag inte redan hade hunnit skriva om böckerna. Och av Karin fick jag egenstickade Star Trek-vantar. En vanlig tumvante för vänstra handen, men en särskild Vulcan-hälsningsanpassad högervante.

Och om ni tycker att det varit lite dåligt tryck på bloggen ett tag så kan jag ju underrätta er om att jag just nu tillbringar min tid med att läsa tecknade Trek-serier, kolla originalavsnitt och jämföra dem med novellerna som producerades utifrån manuset, samt ligger i startgroparna för att dra igång min stora Discoveryrepristittning, inför starten på säsong 3. Och försöker se vilka av dessa aktiviteter som jag kan göra med mina Star Trek-vantar på! Men den därna presenten All I really need to know I learned from watching Star Trek spurtade visst också upp i topp på min läslista.

Short Treks: Q&A. Spocks första dag på Enterprise.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den första i raden av Short Treks minskar ju inte direkt ens sug efter en renodlad Enterprise-serie. Men det kan ju vara värt att tänka på att inget beslut om en spinoff ännu tagits när Q&A släpptes. Sett lite så här i backspegeln slås man ju ändå av tanken att det här Short Treks-avsnittet kanske ändå är ett slags pilot till en kommande Enterprise-serie. Ett fördjupande avsnitt som visar att det finns mer att utforska bland relationerna mellan besättningsmedlemmarna. En teaser för hur en serie om Kapten Pike och de andra skulle kunna se ut.

I Q&A skildras i varje fall Spocks ankomst till Enterprise. Första dagen på jobbet börjar hyfsat obekvämt när han hamnar i en strejkande hiss tillsammans med Number One. Instängda tillsammans i det trånga utrymmet under en längre tid så blir hennes lek “ställ så många frågor du bara kan” en smula utmattande. I alla fall för henne. Men så sker det något. Man pratar om utanförskap och att dölja sitt verkliga jag, och det hela utmynnar i ett litet sångnummer. I Am The Very Model Of A Modern Major General från Gilbert och Sullivan-musikalen The Pirates of Penzance. En sång som Geordi förresten också framförde i ett avsnitt av The Next Generation.

Det är inte den enda blinkningen till Star Trek-historien i det här avsnittet, även om jag fick läsa mig till vissa av referenserna, men viktigast för mig känns den KÄTTJA som liksom ligger som en våt filt över stora delar av episoden. Eller misstar jag två väldigt reserverade personers skyddsmekanismer som sexuell laddning? Och är det i själva verket kapten Pike som Number One är mest intresserad av? Spock verkar i varje fall väldigt… fascinerad av sin nya överordnade.

Oavsett hur mycket jag längtat efter mer Enterprise-content (eller just därför) så var jag lite besviken på det här avsnittet. Var det inte lite banalt att dra igång en flirt mellan Number One och Spock? Och jag blev faktiskt bara måttligt imponerad av att Number Ones stora, mörka hemlighet, hennes “freaky”, var att hon gillar att sjunga musikallåtar i trånga utrymmen. Sen såg jag om avsnittet och blev ändå lite rörd av att på nytt få vara på Enterprise. Och att få se Spock skratta. Det var eventuellt det finaste i hela avsnittet. Jättefint.

Extramaterialet på dvd:n är faktiskt nästan bättre än avsnittet. Hur Michael Chabon skrev delar av avsnittet vid sin fars dödsbädd, en pappa som var ett Star Trek-fan och var den som introducerade den unge Michael till serien. En riktigt gripande backstory.

Betyg: 6/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 1/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 769 tv-avsnitt.

Star Trek-serier. Discovery: Aftermath. Det om varför Spock rakade av sig skägget.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Visst är det helt okej att läsa serier digitalt, men det går inte upp mot känslan att få sätta de första fettiga fingeravtrycken på ett fysiskt albums glossiga omslag. Jepp, jag är tillbaka i serie-träsket nu, och har köpt albumet där man samlat de tre delarna av Aftermath – historien om vad som hände efter det sista avsnittet av Discoverys andra säsong. Eller närmare bestämt, ett äventyr som liksom går att skjuta in någonstans under det sista avsnittets avslutande minuter. För såväl det här albumet som avsnittet avslutas ju med att Spock rakar av sig sitt skägg och på nytt tar plats på bryggan på Enterprise.

När jag skriver det här så har beskedet kommit om att kapten Pike och de andra på Enterprise ska få en egen spinoff-serie. Ett rätt så väntat beslut, med tanke på hur mycket fokus som Pike och Spock fick i Discoverys andra säsong, och i de efterföljande Short Treks-historierna. Att bara släppa de karaktärerna hade man väl kunnat se som ren kapitalförstöring av IP.

Tony Shasteen har ritat Aftermath och det är väl lite ojämnt överlag. Här finns till exempel en hel sida som bara består av olika inzoomningar på en och samma bild. Lazy. Samtidigt tycker jag att han oftast fått till porträttlikheten på till exempel Pike, och här finns också några levande scener som kändes lite roligare än det ofta rätt ödesmättade tilltalet i de här seriealbumen. Rent generellt håller Aftermath ändå lite högre klass än till exempel det allra första Discovery-albumet. Men så har väl också tecknarna lite fler tv-avsnitt och stillbilder att använda som förlagor när de ska göra sina teckningar nu.

  • Lata lösningen…
  • Den lite mer levande sidan…

I albumet finns även ett bonusäventyr. Saru leder Discovery på en räddningsaktion när Tilly och hennes farsas skepp försvunnit. Det visar sig att det är skurkarna från Orionsyndikatet som kidnappat dem. En helt okej story, men kanske inte så mycket mer. Även om jag i och för sig gillar i stort sett allt som har med Saru att göra. För mig som nu börjar bli mer och mer fascinerad över hur Kirsten Beyer bygger upp det här utökade universumet, så är det kanske mest intressanta hur hon lyckas få in referenser till två romaner här – både Fear Itself och The Way to The Stars.

Lite av en intetsägande besvikelse det här albumet. En typiskt “glöm inte att vi finns”-utgåva som i och med beskedet om den nya Star Trek-serien känns ännu mer intetsägande. Inte tillräckligt med nu information, helt enkelt. Lite mer måste man våga om det ska bli någon substans av det hela.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery – Aftermath är skriven av Kirsten Beyer och Mike Johnson, och tecknad av Tony Shasteen och Angel Hernandez. Finns dels som fysisk utgåva, men kan även köpas digitalt – till exempel på Amazon-sajten Comixology.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

Star Trek Beyond. Rebootfilmen med Idris Elba i en konstig mask. Och om ett bloggprojekt som går i mål! I alla fall för den här veckan.

~ rogerwilson ~ 12 Comments

JAG HAR GÅTT I MÅL! Jag har skrivit om all Star Trek som finns (disclaimers nedan). I alla fall fram till nästa fredag, då det kommer ett nytt avsnitt av Picard. De gamla Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag skrev ju faktiskt om Star Trek: Beyond när den hade premiär, men för att fullfölja det här bloggprojektet på ett någorlunda ordnat sätt så skriver jag väl några rader här också. I och med den här bloggposten hamnar jag nämligen i fas med Star Trek-universumet just nu. Har alltså sett allt som gjorts tillgängligt för mig när det gäller rörliga bilder (det finns i och för sig några Short Treks-kortfilmer som ännu inte släppts för svenska tittare, dem jag återkomma när det börjar dra ihop sig till säsongsstart för Discovery.)

Sedan varar ju förstås inget för evigt. Redan på fredag kommer det ju ett nytt avsnitt av Picard, och som det ser ut nu så tänker jag fortsätta att skriva om den och kommande säsonger, samt börja jobba mig igenom en hel del Star Trek-litteratur som legat här hemma och skräpat (även facklitteratur kan ju innehålla spoilers, så jag har liksom aktat mig för att läsa för mycket i dem). Och så finns det ju en och annan Star Trek-dokumentär… Ja, ni förstår. Det kommer att finnas en del att skriva om framöver. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad, tacksam och lättad över att ha nått fram hit på min resa genom all things Star Trek. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma i kapp.

Så, nu till filmen i fråga, denna tredje del i serien av rebootade Star Trek. Den som underpresterade intäktsmässigt jämfört med de tidigare, och som – just nu – är den sista som producerats i Kelvinuniversumet. Det är också i viss månett föräldralöst projekt. J.J. Abrams – som varit ansvarig för att Star Trek återuppstod från de döda – hoppade av det här projektet för att sticka och jobba med det mer pengastinna Star Wars-universumet (även om han fortfarande står som producent för den här filmen). Tanken var att hans parhäst Roberto Orci skulle både skriva manus och regissera den tredje filmen, men Paramount var tydligen skeptiska så i till sist blev det Simon Pegg och Doug Jung som stod för manus, och Fast & Furious-regissören Justin Ling som regisserade.

När jag läser om min gamla text, efter att ha sett om Beyond, så är jag nästan lite chockad över min entusiasm – även om jag väl i skrivande stund erkänner att jag håller på att förvandlas till en fanboy. För när jag ser om filmen håller jag inte med mitt gamla jag. Kanske kan jag skylla på att specialeffekterna på Imax-visningen kanske bländade mitt omdöme? Hemma på min tv framstår de inte som lika häftiga, vilket gör det rätt så tydligt att manuset inte håller måttet. Filmen vacklar mellan att vilja göra något helt nytt, men samtidigt återknyta till franchisens historia. Det blir inte det språng framåt, som hade behövts för att göra film tre mer angelägen än de två tidigare.

Man har till exempel frångått det gamla konceptet, att den första kvarten av filmen ska få en att känna att man fått valuta för biobiljetten. I stället får vi ett mikroäventyr där Kirk misslyckas med en fredsmäkling och angrips av knähundsliknande rymdvarelser med opropertionerligt stora egon. Tyngdpunkten i början av den här filmen handlar snarare om att Pike befinner sig i en mitt-i-livet-kris. Han har börjat tycka att utforskandet av rymden är meningslöst, och har sökt jobb på annat håll. Inte världens mest upphetsande start (inte ens för att den påminner lite om originalseriens första pilotavsnitt). Och definitivt inte heller något som drar in en Trek-novis i storyn (trots att instruktionen till Pegg när han skulle skriva manus var att göra en mer “inkluderande” story). Även Spock funderar på att hoppa av – när han nås av beskedet om att Spock den äldre dött, så tänker han att han borde åka till den hemvärld där resterna av det vulcanska folket finns och börja producera lite minivulcaner. Men ingen av våra två huvudpersoner pallar riktigt med att berätta för den andre om förändringarna som komma skall.

IS-associationerna om hotet mot det öppna samhället, som präglade min läsning av filmen första gången jag såg den, känns inte alls lika påträngande vid omtittningen. I stället reagerar jag mer på att hela storyn känns konstruerad. Filmens superskurk Krall är verkligen en rätt konstig hybrid. Ett före detta stjärnflottsbefäl som blivit till till ett slags högteknologisk vampyr som lever på andra varelsers livskraft, och som hatar Federationen mer än något annat. Man måste verkligen kalla honom för radikaliserad, för att det på något sätt ska kännas angeläget.

Krall är den obehagliga överraskningen som väntar Kirk och de andra när de luras iväg på ett fejkat räddningsuppdrag. Det visar sig vara en fälla, och Enterprise äts liksom upp av Kralls armé av bisvärmsliknande grupperingar av små, obemannade, drönare. Bara själva tallriksdelen av skeppet och en del räddningskapslar landar på planeten där svärmarna hör hemma. De flesta ur Enterprises besättning hamnar i Kralls fångläger, där vissa av dem används för att ladda upp Kralls energidräkt. Men egentligen är Krall ute efter en artefakt som finns ombord på Enterprise. Den ska användas för att skapa ett biovapen som först ska förstöra Federationens skrytbas Yorktown, och sedan utplåna resten av organisationen och dess hemvärldar. Och genom att tortera några ur Enterprisebesättningen får han till sist den i sina händer.

Det enda som står till buds för Kirk och de andra när de ska förhindra Kralls attack är ett gammalt federationsskepp, The Franklin, som en gång i tiden störtat på planeten. På något okänt och orimligt sätt lyckas Scotty få igång motorerna. Och sedan kommer någon på idén att störa ut de små drönarskeppen genom att spela Beastie Boys Sabotage på en radiofrekvens. Krall själv tar sig ändå ner till Yorktown, och han och Kirk får slåss lite och brottas i luften innan attentatet är undanröjt. På vägen till upplösningen har vi då fått reda på att Krall egentligen är människa, att han heter Edison och är var kapten på The Franklin. Han var en gammal stridshök som motsatte sig fredsavtalen med romulaner och xindier, så när Federationen inte kom och räddade han och hans skeppsbrutna kollegor så blev han besatt av hämnd. Och så bestämde han sig för att det var en cool grej att klä ut sig till en klingon i Discovery. Typ. Kirk och Spock bestämmer sig däremot för att det är askul att hänga ihop igen. Äventyren på Enterprise går vidare, känns det som i slutet. Förutom att det ju inte blivit någon film sedan dess.

Den första av de tre rebootfilmerna handlade alltså om romulaner från framtiden som ville hämnas Romulus utplånande genom att utplåna Federationsplaneter. Den andra om en krigshetsande Stjärnflotteboss som ville starta krig med klingonerna. Den tredje om ett befäl från förr i tiden som på egen hand ville starta ett krig mot Federationen eftersom den blivit för fredsälskande. Vill man se något gemensamt drag i de tre filmerna är det väl som ett slags påminnelser om hur fred och frihet ständigt är under attack från krigshetsande militärer (i alla fall de två sista filmerna). Men det handlar också väldigt mycket om Jorden och försvarandet av Federationen, och väldigt lite av det där som brukade vara Star Treks grej: Att ge sig ut i galaxen och upptäcka och utforska.

Efter min andra titt på den här filmen är jag alltså ganska besviken. Jaylah, spelad av Sofia Boutella under ett tjockt lager smink, är ett lyckat försök att bryta upp den numera rätt mansdominerade Star Trek-ensemblen. Men samtidigt så skriver man ut Carol Marcus, rollfiguren som just etablerats som en del av ensemblen i slutet av förra filmen. Och när någon skrivit in en motorcykelscen för att få lite Fast & Furious-känsla i filmen, så blir jag väldigt trött. Däremot älskar jag delar av Yorktown-arkitekturen. Hur rymdskeppen liksom åker in i rymdstationen. Samtidigt som jag undrar hur de kan komma upp hur fontäner, utan att det blir läckage någonstans.

Jag tror att Star Trek: Beyond verkligen var ett avskräckande exempel när man skulle konstruera serier som Discovery och Picard. Ett exempel på hur man inte ska göra när man modifierar och moderniserar Star Trek-konceptet. Blandningen mellan bete för fansen, påskägg för meganördarna och tillräckligt mycket action för noobsen. Och ett bevis på att ingen specialeffektbudget i världen kan kompensera en produkt som tappat sin själ. Sedan är det här förstås ingen urusel film. Men den har en dålig halveringstid. Och jag skyller det mest på Krall. Jag tycker att det är helt rätt att hitta på en ny originalskurk, i stället för att skriva in saker från kanon i det nya konceptet. Men varför I ALL SIN DAR hittar man då på en originalskurk som är en gammal Stjärnflottekapten. När man har allt annat i hela världen att välja på?

Nu har jag skrivit länge och väl om denna film. Nu ska jag försöka summera alla tankar med ett betyg mellan ett och tio. Ett som hamnar någonstans mellan den här texten och den förra som jag skrev i samband med premiären. Men visst, som åktur är det här förstås en helt okej rulle.

Betyg: 6/10.

Star Trek är den trettonde Star Trek-biofimen. I och med det här blogginlägget har jag sett allt som producerats inom Star Trek-universumet (och som gjorts tillgängligt i Sverige, det finns några Short Treks som jag måste vänta in). Det vill säga, min Startrekathon består just nu av 13 långfilmer och 766 tv-avsnitt.

Star Trek Into Darkness. Den med den rebootade Khan.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara en ynka film kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag älskar hur J.J. Abrams inleder sina två Star Trek-filmer. Konceptet liknar det som jag tror Steven Spielberg brukade pratade om i samband med sina gamla Indiana Jones-rullar. Att man drar igång varje film med ett högoktanigt actionäventyr i miniformat. Tanken är att biobesökaren ska känna att hen fått valuta för biobiljetten redan efter de första 10-15 minuterna av filmen. Och så är det här.

Into Darkness börjar med att vi får se hur Kirk, McCoy, Spock och de andra försöker rädda en primitiv urbefolkning från ett omfattande vulkanutbrott. Allt de gör strider förstås (om än i olika utsträckning) emot Federationens primärdirektiv. Och givetvis går en massa saker inte alls enligt planerna. Som att den vajer som Spock hänger i när han är inuti den bubblande vulkanen går sönder (lyckligtvis landar han på en klippa, och inte mitt i den bubblande lavan). För att kunna transportera Spock ur vulkanutbrottet, så väljer Kirk att skita i alla direktiv som finns. Medlemmarna av urfolket får alltså se ett gigantiskt rymdskepp resa sig ur havet och sedan fara ut i rymden. Och de börjar förstås genast skissa bilden av sin nya gud i den röda leran framför dem. Det ser ut som ett tefatsrymdskepp.

Eftersom Spock inte kan ljuga, så når även de mest olämpliga detaljerna om det här äventyret snart Stjärnflottan. Kirk blir degraderad och mister sitt skepp. Lyckligtvis har Kirk sin egen skyddsängel, kapten Pike, som ständigt vakar över honom, och som utser honom till försteofficer på Enterprise i stället. Och eftersom kapten Pike sedan dör i ett terrorattentat så blir Kirk kapten på nytt.

Men nu gick jag kanske händelserna i förväg. I den här filmen kommer alltså hotet inte utifrån, från rymden, som i föregångaren. Nej, i Into Darkness är det en stjärnflotteagent som står bakom två terrordåd. Först sprängs ett arkiv i luften, och kort därefter anfalls Stjärnflottans ledargarnityr med ett slags svävarfarkost – bägge dåden slutar i rena rama blodbaden ;Men det här egentligen bara de första stegen i en komplicerad plan, där Kirk och Enterprise endast är spelpjäser i en större strid mellan två superskurkar. Den ene är den där stjärnflotteagenten, som senare visar sig vara mannen vi känner som Khan, och som ju har en av huvudrollerna i primäruniversumets andra Star Trek-film. Khan är en genetiskt förbättrad människa som legat nedfryst i en kryobehållare sedan de rasbiologiska krigen härjade på Jorden. Och det där som verkade vara ett arkiv, är egentligen en Sektion 31-bas, alltså den hemliga organisationen som verkar inom Stjärnflottan.

Khan hittades nedfryst ute i rymden av amiral Alexander Marcus, bossen för Stjärnflottan på Jorden, men också en av höjdarna i Sektion 31. Marcus använde sig sedan av Khan för att bygga ett eget superskepp med supervapen. Marcus gillar nämligen inte Federationens (i hans tycke) undfallande attityd mot klingonerna. Han vill ha ett krig. Nu. Och hans superskepp ska garantera att man besegrar sina fiender. För att få Khan dit han vill har han tagit hans gamla besättning som gisslan. Ett gäng infrysta övermänniskor vars kryokammare han förklätt till foton-missiler. Och Khan spelas alltså här av Benedict Cumberbatch på ett lite lätt psykotiskt sätt. Men så är väl också Khan rätt så galen.

Khan vill ha sin gamla besättning tillbaks, samtidigt som Marcus är beredd att röja både Khan och Enterprise ur vägen. Det är upp till Kirk och hans gäng att försöka neutralisera bägge de onda männen. Och det är, förstås, en rätt jobbig arbetsuppgift. Det omfattar bland annat en bodysurf-session mellan två rymdskepp, en våldsam förstörelse när Sektion 31-skeppet Vengeance kör rakt in i San Fransisco, samt ett extremt fartfyllt slagsmål mellan Spock och Khan ombord en flygande farkost. Och känslan av panik som jag får när Enterprise faller hejdlöst mot Jorden. Ganska stressigt! Men viktigast är väl ändå scenen där Kirk först offrar sitt liv för att få igång Enterprises motorer, och sedan blev återuppväckt från de döda genom en blodtransfusion från den genetiskt förbättrade Khan.

Det finns några fina ögonblick här, man bygger liksom vidare på bromancen mellan Kirk och Spock på ett fint sätt. Lite extra kul när Uhura, Kirk och Spock åker i samma lilla trånga skepp, och de andra två gaddar ihop sig mot Spock och hans oförmåga att ha vettiga relationer. Ännu mer kul är ju de direkta citaten från tidigare filmer: den omvända dödsscenen från The Wrath of Khan där det nu är Kirk som ligger döende och Spock som står utanför, och att det också är Spock som den här gången får skrika KHAAAAAAAAAN. Det må vara uppenbar fanbaiting, men gott så.

Samtiden tränger sig förstås också på, även i en film som den här. Det är svårt att inte dra paralleller till verklighetens terrordåd när man får följa Khans bombningar, eller för den delen till händelserna i New York den 11 september när man ser hur Vengeanceplanet plöjer fram bland SF:s skyskrapor. Även om jag inte är fullt lika tagen av likheterna nu, som när jag såg filmen för allra första gången.

Star Trek Into Darkness kändes verkligen som en perfekt uppföljare på den första Star Trek-rebooten. Men också en extremt rörig sådan. Man gör det verkligen inte lätt för den som eventuellt hamnade i den här biosalongen och inte visste vem Khan var, eller varför han är så elak. Lägger också märke till att regissören verkar ha en viss förkärlek till bilder där besättning flyger ut i rymden genom hål i skrovet. Och att jag, bitvis, får en känsla av att Star Trek Into Darkness är ett slags skissartad förlaga för Guardians of the Galaxy. Nu kan det ju inte var så, eftersom den kom redan året efter den här filmen. Men det är något i tonen kombinerad med rymdmiljön som känns lite besläktad. Som att McCoy upptäcker att Khans blod kan användas till att återuppliva de döda, när hans avlidna experimentdjurstribble börjar spinna igen. Att man skriver in Carol Marcus, dotter till den onde Sektion 31-bossen, känns också som ett sätt att i alla fall försöka bryta mansdominansen i filmen.

Men jag är ändå extremt kluven till hur jag ska bedöma den här filmen jämfört med förra. På många sätt är den bättre än sin föregångare (när det gäller effekter och tempo), samtidigt som jag nog hade längtat efter ännu lite mer fördjupning när det gäller huvudpersonerna. Visst går kärlekstriangeln Spock/Uhura/Kirk fram, men lite mer kul hade man väl kunnat få ha med den?

Betyg: 8/10.

Star Trek är den tolfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 12 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.