Någon smart person postade en länk om Voyagers dubbelavsnitt Year of Hell på Twitter i anslutning till att Perpetual Infinity släppts i USA. Det tog mig en bit in i avsnittet innan jag förstod kopplingen. Att Gabrielle Burnhams (aka Röda Ängelns) projekt är extremt likt det som kapten Anorax i Year of Hell sysslar med. Att försöka resa tillbaka i tiden för att förändra framtiden, och förgäves försökta rätta till något som gick fel där i det förflutna. Sedan finns det ju en del skillnader mellan de två, som att han försöker förändra tidens lopp genom att utplåna arter och liv på planeter, medan mamma Burnhams mission snarare är att förhindra att det stora utplånandet inträffar. Den värld hon upplever när hon rest till framtiden är en där bebodda planeter har skövlats, så att inget liv finns kvar (men den här gången låter det eventuellt som om det bara är bebodda planeter som drabbats – och inte allt liv som Spock pratat om tidigare).
Gabrielle Burnham, Michaels mamma, är alltså den röda ängeln, och här får vi reda på hur hon försökte använda sin tidsresedräkt den där ödesdigra dagen då hon och hennes familj attackerades av klingoner. Tanken var att resa några dagar tillbaka i tiden (eller var det bara en timme?) och på det sättet rädda man och barn. Men medan hon aktiverade sin dräkt träffades hon av klingonsk eld, och vaknade sedan till liv långt in i framtiden, i en värld där det bara fanns hon kvar. Galaxen som den ser ut efter att Control, den onda AI:n ni vet, hade ödelagt världen som hon kände den. Genom att gå igenom sin mors olika videologgar från dräkten förstår Michael att mammans tidsresor haft sina begränsningar. Hur hon liksom är förankrad i framtiden, och ständigt dras tillbaka dit igen (eller ska man säga fram dit igen?).
Den upplaga av Gabrielle Burnham som Pike, Michael och de andra tagit tillfånga är en tuff, luttrad och kanske en smula avtrubbad person. Hon har rest otaliga gånger genom tiden, och sett olika utfall av sina handlingar (som till exempel otaliga sätt som dottern dött på). Inte helt oväntat är hon skitförbannad över att hållas fången, och hon är så pass inriktad på sitt mål att rädda livet i galaxen att hon inte ens vill träffa sin dotter. Det blir Michael som tar sig till henne istället, för att försöka hitta en lösning på det problem man står inför.
Det centrala här visar sig vara informationen som överfördes till Discovery från den där jättestora sfären. Det är den som Control använder sig av för att växa i styrka och kunnande i framtiden, och det är den som Control är ute efter i seriens “nu”, efter att AI:n tagit över Sektion 31-bossen Lelands kropp. Det visar sig att sfärens data nästan är som en egen livsform. När man, på Gabrielle Burnhams inrådan, försöker radera den från Discoverys datorer så krypterar och skyddar den sig. Lösningen man enas om, till sist, är att ladda upp all information till Gabrielle Burnhams dräkt och låta henne ta med den in i framtiden. Men medan man överför datan så låter Leland Georgiou placera ut en sändare som snor informationen som överförs från Discovery.
Allt är verkligen en enda röra. Leland är ju inte längre sig själv, och Georgiou fattar genast misstankar när när han är ovanligt bossig och kompetent på jobbet. När Leland sedan använder samma formulering som Gabrielle Burnham när hon beskriver den onda AI:n så förstår Georgiou vad som är på gång – givetvis slutar det i ett koreograferat slagsmål. Tyler avslöjar Leland, men håller på att dö på kuppen. Michael Burnham försöker hitta ett sätt att bli av med all den viktiga datan, men ändå låta morsan stanna kvar hos henne. Det händer massor av saker, men ingen får egentligen helt och hållet som de vill i det här avsnittet.
Leland/AI:n kommer undan med en del av informationen, men inte allt. Tyler lyckas svårt sårad fly från Sektion 31-skeppet i en räddningskapsel, efter att ha varnat Pike om Leland. Georgiou misslyckas med att stoppa Leland, och känner sig säkert lite smutsig och misslyckad när hon inser att Gabrielle Burnham vet att hon har känslor. Och Michael får se sin morsa dras in mot framtiden med en kaputt dräkt – inga fler besök från den röda ängeln alltså. Och jag tyckte själv att det var lite trist att seriens enda potentiella manliga sexsymbol blev en ai-klon. Men, man kan inte alltid få som man vill….
Precis som i The Red Angel så är det här avsnittet är ovanligt känslosamt för Burnham. Mest uppenbart i scenen där hon får reda på hur mycket hennes morsa vet om henne, att mamman gång på gång rest tillbaka i tiden för att kolla henne – som en sån där skyddsängel som man såg på tavlor förr. Men jag gillar nog ändå scenerna där hon ligger och kolla på morsans loggar mest. Hur hon snabbt stänger ner programmet när någon är på väg in i rummet där hon befinner sig. Skamsen, liksom, som om det var porr hon kollade på. Michael Burnham – jag säger det igen. Årtiondena hon har framför sig i terapi för att hantera det hon varit med om under den här säsongens andra hälft.
Det finns förstås en del att fundera på nu. Vad ska hända med morsan utan dräkt, till exempel. Å andra sidan vet vi ju nu att hon har sitt basecamp på Terralysium – så kanske kan man åka dit och lämna prylar till henne där i framtiden? Vem tänder stjärnorna?, undrar inte bara Eva Dahlgren (ja, jag är lite trött) utan även vi. Mamma Burnham förnekade bestämt någon kunskap om röda stjärnor som tänds. Och vad är Spocks roll i det hela. Vad menar han när han så tvärsäkert talar om att det “spelar roll vad vi gör nu” – vad vet/gissar/planerar han som kan få genomslag i de kommande tre avsnitten som är kvar av den här säsongen?
Jag tar inte del av jättemycket av andras gissningar om vad som ska hända runtom på nätet. Det känns nästan lika mycket spoilande som att se en trailer till valfri blockbusterrulle. Men på eeeeeen sajt jag kollade så har man redan börjat prata om att det kanske skapades ett nytt, parallellt universum när Burnham räddades till livet som barn. Vilket skulle liksom förlägga den här serien utanför timelinen som omfattar de gamla Star Trek-serierna. Ibland känns det som att Star Trek-fans älskar att rita nya tidslinjer i sina kollegieblock. Jag antar att det är det enda som hjälper när listorna på anomalier och avvikelser från kanon blir för långa. Snyggt dock, ändå, när mamma Burnham pratar med kapten Pike och (lite taskigt) säger att han nog inte skulle vilja snacka för mycket om vad som ska hända honom i framtiden. Just det, jag tänker för övrigt inte skriva något mer om det där med hand-mot-hand-precis-som-Spock-och-Kirk-scenen än just den här meningen.
Det här avsnittet var lite mer actionfyllt än det förra. Men det kändes också som att ration technobabble om tidsresor också gått upp en del. Och att de där emotionella scenerna var mer uppenbara och hollywoodska. Så det blir det där “bra men inte fantastiskt”-betyget igen. Det som Jerry Määttä mobbar mig för.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 11/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 530 tv-avsnitt.
