DIS: Perpetual Infinity. Det med tidsankaret och Lelandklonen.

Någon smart person postade en länk om Voyagers dubbelavsnitt Year of Hell på Twitter i anslutning till att Perpetual Infinity släppts i USA. Det tog mig en bit in i avsnittet innan jag förstod kopplingen. Att Gabrielle Burnhams (aka Röda Ängelns) projekt är extremt likt det som kapten Anorax i Year of Hell sysslar med. Att försöka resa tillbaka i tiden för att förändra framtiden, och förgäves försökta rätta till något som gick fel där i det förflutna. Sedan finns det ju en del skillnader mellan de två, som att han försöker förändra tidens lopp genom att utplåna arter och liv på planeter, medan mamma Burnhams mission snarare är att förhindra att det stora utplånandet inträffar. Den värld hon upplever när hon rest till framtiden är en där bebodda planeter har skövlats, så att inget liv finns kvar (men den här gången låter det eventuellt som om det bara är bebodda planeter som drabbats – och inte allt liv som Spock pratat om tidigare).

Gabrielle Burnham, Michaels mamma, är alltså den röda ängeln, och här får vi reda på hur hon försökte använda sin tidsresedräkt den där ödesdigra dagen då hon och hennes familj attackerades av klingoner. Tanken var att resa några dagar tillbaka i tiden (eller var det bara en timme?) och på det sättet rädda man och barn. Men medan hon aktiverade sin dräkt träffades hon av klingonsk eld, och vaknade sedan till liv långt in i framtiden, i en värld där det bara fanns hon kvar. Galaxen som den ser ut efter att Control, den onda AI:n ni vet, hade ödelagt världen som hon kände den. Genom att gå igenom sin mors olika videologgar från dräkten förstår Michael att mammans tidsresor haft sina begränsningar. Hur hon liksom är förankrad i framtiden, och ständigt dras tillbaka dit igen (eller ska man säga fram dit igen?).

Den upplaga av Gabrielle Burnham som Pike, Michael och de andra tagit tillfånga är en tuff, luttrad och kanske en smula avtrubbad person. Hon har rest otaliga gånger genom tiden, och sett olika utfall av sina handlingar (som till exempel otaliga sätt som dottern dött på). Inte helt oväntat är hon skitförbannad över att hållas fången, och hon är så pass inriktad på sitt mål att rädda livet i galaxen att hon inte ens vill träffa sin dotter. Det blir Michael som tar sig till henne istället, för att försöka hitta en lösning på det problem man står inför.

Det centrala här visar sig vara informationen som överfördes till Discovery från den där jättestora sfären. Det är den som Control använder sig av för att växa i styrka och kunnande i framtiden, och det är den som Control är ute efter i seriens “nu”, efter att AI:n tagit över Sektion 31-bossen Lelands kropp. Det visar sig att sfärens data nästan är som en egen livsform. När man, på Gabrielle Burnhams inrådan, försöker radera den från Discoverys datorer så krypterar och skyddar den sig. Lösningen man enas om, till sist, är att ladda upp all information till Gabrielle Burnhams dräkt och låta henne ta med den in i framtiden. Men medan man överför datan så låter Leland Georgiou placera ut en sändare som snor informationen som överförs från Discovery.

Allt är verkligen en enda röra. Leland är ju inte längre sig själv, och Georgiou fattar genast misstankar när när han är ovanligt bossig och kompetent på jobbet. När Leland sedan använder samma formulering som Gabrielle Burnham när hon beskriver den onda AI:n så förstår Georgiou vad som är på gång – givetvis slutar det i ett koreograferat slagsmål. Tyler avslöjar Leland, men håller på att dö på kuppen. Michael Burnham försöker hitta ett sätt att bli av med all den viktiga datan, men ändå låta morsan stanna kvar hos henne. Det händer massor av saker, men ingen får egentligen helt och hållet som de vill i det här avsnittet.

Leland/AI:n kommer undan med en del av informationen, men inte allt. Tyler lyckas svårt sårad fly från Sektion 31-skeppet i en räddningskapsel, efter att ha varnat Pike om Leland. Georgiou misslyckas med att stoppa Leland, och känner sig säkert lite smutsig och misslyckad när hon inser att Gabrielle Burnham vet att hon har känslor. Och Michael får se sin morsa dras in mot framtiden med en kaputt dräkt – inga fler besök från den röda ängeln alltså. Och jag tyckte själv att det var lite trist att seriens enda potentiella manliga sexsymbol blev en ai-klon. Men, man kan inte alltid få som man vill….

Precis som i The Red Angel så är det här avsnittet är ovanligt känslosamt för Burnham. Mest uppenbart i scenen där hon får reda på hur mycket hennes morsa vet om henne, att mamman gång på gång rest tillbaka i tiden för att kolla henne – som en sån där skyddsängel som man såg på tavlor förr. Men jag gillar nog ändå scenerna där hon ligger och kolla på morsans loggar mest. Hur hon snabbt stänger ner programmet när någon är på väg in i rummet där hon befinner sig. Skamsen, liksom, som om det var porr hon kollade på. Michael Burnham – jag säger det igen. Årtiondena hon har framför sig i terapi för att hantera det hon varit med om under den här säsongens andra hälft.

Det finns förstås en del att fundera på nu. Vad ska hända med morsan utan dräkt, till exempel. Å andra sidan vet vi ju nu att hon har sitt basecamp på Terralysium – så kanske kan man åka dit och lämna prylar till henne där i framtiden? Vem tänder stjärnorna?, undrar inte bara Eva Dahlgren (ja, jag är lite trött) utan även vi. Mamma Burnham förnekade bestämt någon kunskap om röda stjärnor som tänds. Och vad är Spocks roll i det hela. Vad menar han när han så tvärsäkert talar om att det “spelar roll vad vi gör nu” – vad vet/gissar/planerar han som kan få genomslag i de kommande tre avsnitten som är kvar av den här säsongen?

Jag tar inte del av jättemycket av andras gissningar om vad som ska hända runtom på nätet. Det känns nästan lika mycket spoilande som att se en trailer till valfri blockbusterrulle. Men på eeeeeen sajt jag kollade så har man redan börjat prata om att det kanske skapades ett nytt, parallellt universum när Burnham räddades till livet som barn. Vilket skulle liksom förlägga den här serien utanför timelinen som omfattar de gamla Star Trek-serierna. Ibland känns det som att Star Trek-fans älskar att rita nya tidslinjer i sina kollegieblock. Jag antar att det är det enda som hjälper när listorna på anomalier och avvikelser från kanon blir för långa. Snyggt dock, ändå, när mamma Burnham pratar med kapten Pike och (lite taskigt) säger att han nog inte skulle vilja snacka för mycket om vad som ska hända honom i framtiden. Just det, jag tänker för övrigt inte skriva något mer om det där med hand-mot-hand-precis-som-Spock-och-Kirk-scenen än just den här meningen.

Det här avsnittet var lite mer actionfyllt än det förra. Men det kändes också som att ration technobabble om tidsresor också gått upp en del. Och att de där emotionella scenerna var mer uppenbara och hollywoodska. Så det blir det där “bra men inte fantastiskt”-betyget igen. Det som Jerry Määttä mobbar mig för.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 11/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 530 tv-avsnitt.

DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

Det här är ett avsnitt som bara blir bättre och bättre ju längre jag får tänka på det. Och scenerna starkare andra gången jag kollar på dem. Vilket tydligen leder till att den här texten bara blir längre och längre och längre…

Efter två avsnitts upptakt var det alltså nu dags för intrigtråden om Airiam att brisera. Hon är alltså den halvrobotiserade besättningsmedlemmen på bryggan, eller cybernetiskt förstärkt som Airiam själv skulle föredra att kalla det. Airiam har ju gått runt med mystiska blinkande röda ljus i sina ögon i några avsnitt nu, ett fenomen som började efter att den där sonden med bläckfiskarmar kom farandes från framtiden för att försöka ta sig in i Discoverys datorsystem. Blinkningarna, förstår vi nu, markerar när en främmande intelligens tar över Airiams medvetande. På något vis lyckades något från sonden ta sig in i skeppets halvautomatiserade besättningsmedlem, och där verkar detta något ha legat och ruvat och bidat sin tid. I Project Daedalus får vi äntligen reda på vad den planerat.

Runt den här intrigen skapas nu tydliga sammanhang mellan det som tidigare tycktes vara relativt fristående händelser. Sonden från framtiden (bläckfiskarmsgrejen alltså) var tydligen ute efter information från den gigantiska sfären som ju Discovery mötte upp i An Obol for Charon. Mer specifikt, kunskap kring artificiella intelligenser runt om i galaxen och genom historien. Målet med kunskapen? Att kunna forma en skapelsens krona för artificiella intelligenser.

Mottagaren av den där infon verkar just nu vara den artificiella intelligensen kallad “Control” som till stora delar styrt Sektion 31. In i Control har sektionens befäl matat mängder av information, och ut kommer strategiska beslut – som sedan clearas av människor innan de verkställs. På sistone verkar Control ha blivit helt autonom, men på ett lömskt sätt har den använt sig av hologram för att ge ett sken av att det forfarande varit människor som haft kontroll över Control.

Hologramteknik är också svaret på gåtan kring den film där Spock mördar tre personer på det mentalsjukhus han la in sig på. Troligtvis även detta framställt av Sektion 31-AI:n. Det är Saru som på något käckt vis (hängde inte med i det technobabblandet) kan läsa av kroppstemperatur i videofilmer och som avslöjar de här bluffarna.

Allt det här får vi alltså veta i ett avsnitt som börjar med att amiral Katrina Cornwell plötsligt dyker upp på Enterprise. Hon vill ha Pikes hjälp för att genomföra ett oauktoriserat uppdrag. Han är ju ändå numera lagslös, så varför inte göra en skum grej till? Det handlar om att bege sig till Sektion 31:s högkvarter och fippla lite med inställningarna på Control, Cornwell har nämligen slängts ut från datorsystemet, och vill tillbaka in. Vid den här tidpunkten verkar inte Cornwell veta hur illa ställt det är med Sektion 31:s stora datorsystem. Hon gissar snarare på att det är vulcanen och logikextremisten Patar som stängt av henne från Controls nätverk. Men när Discovery kommer fram till Sektions 31:s ensligt belägna högkvarter så visar det sig att det inte finns några människor kvar där (inte levande i varje fall). I stället är det datorn som styr rubbet.

Avsnittets höjdpunkt är förstås scenerna inne i det där högkvarteret (där man ju kan notera det helt okommenterade faktum att det är tre kvinnor som utgör expeditionen dit – det har i alla fall en massa jämställdhetshatande mansbebisar där ute). Discoverys utsända upptäcker döda, frysta kroppar som svävar i tyngdlöshet på stationen (och som sedan spricker lite när de faller i golvet när gravitationen sätts igång igen, de är typ djupfrysta). Och sedan den stora dramatiken och hjärtskärande upplösningen när sanningen om Airiam kommer fram i ljuset. Det blinkar rött i hennes ögon och hon attackerar Burnham och Discoverys säkerhetschef Nhan. Airiams minneskort är fyllt av den sista infon som nu ska tankas in i Controls system.

Airiam är under korta stunder i kontroll över sitt eget medvetande, och i en av dem vädjar hon till Michael att öppna luftslussen som Burnham stängt in henne i. Alltså, öppna den ut mot rymden. För hellre dör Airiam än medverkar till att alla hennes vänner och kollegor ska dö. Men Burnham klarar inte själv av att trycka på den där utlösaren till luftslussen. I en snygg referens till en flashback tidigare i avsnittet är Burnham nu i samma situation som när hon som liten flicka, instängd i en garderob såg sina föräldrar attackeras av klingoner. Hon står på nytt på fel sida av dörren och kan inte hjälpa den som finns på andra sidan.

Det blir i stället Discoverys säkerhetschef, Nhan, som öppnar luftslussen, bokstavligt talat) bakom Burnhams rygg (det är ju lite skumt eftersom Nhan nyss låg medvetslös på golvet efter att Airiam förstört hennes andningsutrustning). Och genom Airiams display får vi se hennes sista sparade minne från det liv hon nu lämnat. Det som Tilly skickat över till henne. Promenaden på stranden, nygift med sin man. Deras sista dag tillsammans. Hela det här slutet känns bara mer och mer fantastiskt och välgjort, ju mer jag tänker på det.

Så, om jag bara ska försöka sammanfatta vad jag vet, eller tror mig veta just nu om allting i Discovery. Hotet mot galaxens liv verkar inte bara komma från framtiden, utan också samtiden (även om det förstås är i framtiden som den artificiella intelligensen vuxit sig så pass stark att den kan ta livet av allt biologiskt liv i galaxen). Den röda ängeln är troligtvis någon från framtiden som försöker se till att det där inte ska hända. Och väldigt troligt är väl också att denna någon har ett starkt band till Spock, eftersom hen valt ut just honom som mottagare av sina budskap. Men, allt kan förstås också vara precis tvärtemot vad det verkar. Fiende kan vara vän och tvärtom. Men visst känns det som att ängeln borde vara Michael? Eller hur ska man annars tolka avsnittets sista repliker?

AIRIAM: I’m so sorry. It wanted me to kill you. Everything is because of you.

MICHAEL: Because of me?

SPOCK: Michael. Open the airlock.

AIRIAM: Please tell everyone I love them. – You have to find Project Daedalus.

Artificiella intelligenser som hotar människor och annat biologiskt liv är ett ofta använt motiv i Star Treks originalserie, så skulle storylinen hamna i det häradet så känns det väldigt Star Trek-kosher. Att varelser reser i tiden för att förhindra/påskynda maskinernas maktövertagande över mänskligheten känns å andra sidan lite för mycket som en Terminator-kopia för att Star Trek-franchisens självrespekt skulle palla med det. Eller tänker man hänvisa till The City on The Edge of Forever och säga att man egentligen var först med idén?

Kan man också tänka sig att det är någon av de där gamla onda, människohatande datorerna från Star Treks originalserie dyker upp även här? Kanske den där flygande människohatande dammsugaren? Eller finns det här en connection till Enterprise-avsnittet (som jag ännu inte sett) som också är uppkallat efter Daedalus/Daidalos (som för övrigt är Ikaros farsa, det var alltså han som konstruerade vingarna som smälte när sonen flög för nära solen). Och har den där Short Trek-historien där ett öde Discovery har en sällskapssjuk ai-dator vid befälet något med det här att göra?

Om jag ändå inte kan låta bli att gå igång på det här mysteriet så har jag förstås en och annan randanmärkning på utförandet av det här avsnittet.

Visst har jag förstått att stjärnflottan på Kirks tid var lite mer vilda västern än i serier som till exempel Voyager. Men ändå ganska anmärkningsvärt att Pike både bestämmer sig för att trotsa alla order för att skydda Spock, och sedan följer Cornewlls order om att anfalla och försöka göra datorintrång på Sektion 31:s huvudkontor. Lite väl lättvindigt, ändå.

Och på vems sida är egentligen Katrina Cornwell? Stod inte hon just och bossade på ett av Sektion 31:s skepp alldeles nyss? Vad är hennes exakta roll inom Stjärnflottan egentligen? Har jag missat något? Och stämmer det verkligen, att Pike och Enterprise skickades bort från kriget mot klingonerna som en säkerhetsåtgärd för att skydda “Starfleet’s finest”? Så många frågor kring denna kvinna och vad hon står för.

Det här avsnittet var ju faktiskt första gången som vi fick reda på lite mer om Airiam, lite i sista minuten eftersom hon i samma avsnitt försvann ut i rymden för att dö. Det där påminner lite om hur det ofta är i dokusåpor – där det är den vars backstory visas upp i avsnittet om sedan åker ut. Har dock ändå lite på känn att Airiam kan dyka upp igen framöver. Hon är en för bra rollfigur för att bara kasta bort så här. För övrigt så känns mycket i hennes rollfigur, som till exempel detaljen kring hur hon hade så lite utrymme i sin egen hårddisk att hon måste radera hårddisken med jämna mellanrum, som något hämtat ur ett avsnitt av Black Mirror. Mänsklighetens villkor i en automatiserad och konstgjord kropp liksom.

Jag vet att Michael Burnham ska vara seriens hjälte, men i det här avsnittet höll jag verkligen med Spock när de två hade ett av sina, numera obligatoriska, gräl. Det är något med att hon ska frälsa och rädda alla, bära alla svårigheter på sina axlar och försöka lösa alla andras problem som är lite irriterande i längden (och vad är det här med att hon ska bestämma hur Spock ska spela schack åt honom, kan hon bara backa lite?). Burnhams frälsarkomplex visar sig ytterligare en gång i det här avsnittets slutscener, när hon inte kan förmå sig själv att offra Airiam för att rädda alla andra. Tycker ändå att hon ska lyssna lite mer på brorsan, Spock. Se bara hur han, sådär i förbifarten, tröstade och gav Stamets nytt hopp om hans krisande förhållande.

I submit that your assessment of the situation may be inverted. Perhaps he needs distance from you not because he no longer has feelings for you but because he no longer knows how to feel about himself.

Betyg 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 9/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 523 tv-avsnitt.