DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

Det här är ett avsnitt som bara blir bättre och bättre ju längre jag får tänka på det. Och scenerna starkare andra gången jag kollar på dem. Vilket tydligen leder till att den här texten bara blir längre och längre och längre…

Efter två avsnitts upptakt var det alltså nu dags för intrigtråden om Airiam att brisera. Hon är alltså den halvrobotiserade besättningsmedlemmen på bryggan, eller cybernetiskt förstärkt som Airiam själv skulle föredra att kalla det. Airiam har ju gått runt med mystiska blinkande röda ljus i sina ögon i några avsnitt nu, ett fenomen som började efter att den där sonden med bläckfiskarmar kom farandes från framtiden för att försöka ta sig in i Discoverys datorsystem. Blinkningarna, förstår vi nu, markerar när en främmande intelligens tar över Airiams medvetande. På något vis lyckades något från sonden ta sig in i skeppets halvautomatiserade besättningsmedlem, och där verkar detta något ha legat och ruvat och bidat sin tid. I Project Daedalus får vi äntligen reda på vad den planerat.

Runt den här intrigen skapas nu tydliga sammanhang mellan det som tidigare tycktes vara relativt fristående händelser. Sonden från framtiden (bläckfiskarmsgrejen alltså) var tydligen ute efter information från den gigantiska sfären som ju Discovery mötte upp i An Obol for Charon. Mer specifikt, kunskap kring artificiella intelligenser runt om i galaxen och genom historien. Målet med kunskapen? Att kunna forma en skapelsens krona för artificiella intelligenser.

Mottagaren av den där infon verkar just nu vara den artificiella intelligensen kallad “Control” som till stora delar styrt Sektion 31. In i Control har sektionens befäl matat mängder av information, och ut kommer strategiska beslut – som sedan clearas av människor innan de verkställs. På sistone verkar Control ha blivit helt autonom, men på ett lömskt sätt har den använt sig av hologram för att ge ett sken av att det forfarande varit människor som haft kontroll över Control.

Hologramteknik är också svaret på gåtan kring den film där Spock mördar tre personer på det mentalsjukhus han la in sig på. Troligtvis även detta framställt av Sektion 31-AI:n. Det är Saru som på något käckt vis (hängde inte med i det technobabblandet) kan läsa av kroppstemperatur i videofilmer och som avslöjar de här bluffarna.

Allt det här får vi alltså veta i ett avsnitt som börjar med att amiral Katrina Cornwell plötsligt dyker upp på Enterprise. Hon vill ha Pikes hjälp för att genomföra ett oauktoriserat uppdrag. Han är ju ändå numera lagslös, så varför inte göra en skum grej till? Det handlar om att bege sig till Sektion 31:s högkvarter och fippla lite med inställningarna på Control, Cornwell har nämligen slängts ut från datorsystemet, och vill tillbaka in. Vid den här tidpunkten verkar inte Cornwell veta hur illa ställt det är med Sektion 31:s stora datorsystem. Hon gissar snarare på att det är vulcanen och logikextremisten Patar som stängt av henne från Controls nätverk. Men när Discovery kommer fram till Sektions 31:s ensligt belägna högkvarter så visar det sig att det inte finns några människor kvar där (inte levande i varje fall). I stället är det datorn som styr rubbet.

Avsnittets höjdpunkt är förstås scenerna inne i det där högkvarteret (där man ju kan notera det helt okommenterade faktum att det är tre kvinnor som utgör expeditionen dit – det har i alla fall en massa jämställdhetshatande mansbebisar där ute). Discoverys utsända upptäcker döda, frysta kroppar som svävar i tyngdlöshet på stationen (och som sedan spricker lite när de faller i golvet när gravitationen sätts igång igen, de är typ djupfrysta). Och sedan den stora dramatiken och hjärtskärande upplösningen när sanningen om Airiam kommer fram i ljuset. Det blinkar rött i hennes ögon och hon attackerar Burnham och Discoverys säkerhetschef Nhan. Airiams minneskort är fyllt av den sista infon som nu ska tankas in i Controls system.

Airiam är under korta stunder i kontroll över sitt eget medvetande, och i en av dem vädjar hon till Michael att öppna luftslussen som Burnham stängt in henne i. Alltså, öppna den ut mot rymden. För hellre dör Airiam än medverkar till att alla hennes vänner och kollegor ska dö. Men Burnham klarar inte själv av att trycka på den där utlösaren till luftslussen. I en snygg referens till en flashback tidigare i avsnittet är Burnham nu i samma situation som när hon som liten flicka, instängd i en garderob såg sina föräldrar attackeras av klingoner. Hon står på nytt på fel sida av dörren och kan inte hjälpa den som finns på andra sidan.

Det blir i stället Discoverys säkerhetschef, Nhan, som öppnar luftslussen, bokstavligt talat) bakom Burnhams rygg (det är ju lite skumt eftersom Nhan nyss låg medvetslös på golvet efter att Airiam förstört hennes andningsutrustning). Och genom Airiams display får vi se hennes sista sparade minne från det liv hon nu lämnat. Det som Tilly skickat över till henne. Promenaden på stranden, nygift med sin man. Deras sista dag tillsammans. Hela det här slutet känns bara mer och mer fantastiskt och välgjort, ju mer jag tänker på det.

Så, om jag bara ska försöka sammanfatta vad jag vet, eller tror mig veta just nu om allting i Discovery. Hotet mot galaxens liv verkar inte bara komma från framtiden, utan också samtiden (även om det förstås är i framtiden som den artificiella intelligensen vuxit sig så pass stark att den kan ta livet av allt biologiskt liv i galaxen). Den röda ängeln är troligtvis någon från framtiden som försöker se till att det där inte ska hända. Och väldigt troligt är väl också att denna någon har ett starkt band till Spock, eftersom hen valt ut just honom som mottagare av sina budskap. Men, allt kan förstås också vara precis tvärtemot vad det verkar. Fiende kan vara vän och tvärtom. Men visst känns det som att ängeln borde vara Michael? Eller hur ska man annars tolka avsnittets sista repliker?

AIRIAM: I’m so sorry. It wanted me to kill you. Everything is because of you.

MICHAEL: Because of me?

SPOCK: Michael. Open the airlock.

AIRIAM: Please tell everyone I love them. – You have to find Project Daedalus.

Artificiella intelligenser som hotar människor och annat biologiskt liv är ett ofta använt motiv i Star Treks originalserie, så skulle storylinen hamna i det häradet så känns det väldigt Star Trek-kosher. Att varelser reser i tiden för att förhindra/påskynda maskinernas maktövertagande över mänskligheten känns å andra sidan lite för mycket som en Terminator-kopia för att Star Trek-franchisens självrespekt skulle palla med det. Eller tänker man hänvisa till The City on The Edge of Forever och säga att man egentligen var först med idén?

Kan man också tänka sig att det är någon av de där gamla onda, människohatande datorerna från Star Treks originalserie dyker upp även här? Kanske den där flygande människohatande dammsugaren? Eller finns det här en connection till Enterprise-avsnittet (som jag ännu inte sett) som också är uppkallat efter Daedalus/Daidalos (som för övrigt är Ikaros farsa, det var alltså han som konstruerade vingarna som smälte när sonen flög för nära solen). Och har den där Short Trek-historien där ett öde Discovery har en sällskapssjuk ai-dator vid befälet något med det här att göra?

Om jag ändå inte kan låta bli att gå igång på det här mysteriet så har jag förstås en och annan randanmärkning på utförandet av det här avsnittet.

Visst har jag förstått att stjärnflottan på Kirks tid var lite mer vilda västern än i serier som till exempel Voyager. Men ändå ganska anmärkningsvärt att Pike både bestämmer sig för att trotsa alla order för att skydda Spock, och sedan följer Cornewlls order om att anfalla och försöka göra datorintrång på Sektion 31:s huvudkontor. Lite väl lättvindigt, ändå.

Och på vems sida är egentligen Katrina Cornwell? Stod inte hon just och bossade på ett av Sektion 31:s skepp alldeles nyss? Vad är hennes exakta roll inom Stjärnflottan egentligen? Har jag missat något? Och stämmer det verkligen, att Pike och Enterprise skickades bort från kriget mot klingonerna som en säkerhetsåtgärd för att skydda “Starfleet’s finest”? Så många frågor kring denna kvinna och vad hon står för.

Det här avsnittet var ju faktiskt första gången som vi fick reda på lite mer om Airiam, lite i sista minuten eftersom hon i samma avsnitt försvann ut i rymden för att dö. Det där påminner lite om hur det ofta är i dokusåpor – där det är den vars backstory visas upp i avsnittet om sedan åker ut. Har dock ändå lite på känn att Airiam kan dyka upp igen framöver. Hon är en för bra rollfigur för att bara kasta bort så här. För övrigt så känns mycket i hennes rollfigur, som till exempel detaljen kring hur hon hade så lite utrymme i sin egen hårddisk att hon måste radera hårddisken med jämna mellanrum, som något hämtat ur ett avsnitt av Black Mirror. Mänsklighetens villkor i en automatiserad och konstgjord kropp liksom.

Jag vet att Michael Burnham ska vara seriens hjälte, men i det här avsnittet höll jag verkligen med Spock när de två hade ett av sina, numera obligatoriska, gräl. Det är något med att hon ska frälsa och rädda alla, bära alla svårigheter på sina axlar och försöka lösa alla andras problem som är lite irriterande i längden (och vad är det här med att hon ska bestämma hur Spock ska spela schack åt honom, kan hon bara backa lite?). Burnhams frälsarkomplex visar sig ytterligare en gång i det här avsnittets slutscener, när hon inte kan förmå sig själv att offra Airiam för att rädda alla andra. Tycker ändå att hon ska lyssna lite mer på brorsan, Spock. Se bara hur han, sådär i förbifarten, tröstade och gav Stamets nytt hopp om hans krisande förhållande.

I submit that your assessment of the situation may be inverted. Perhaps he needs distance from you not because he no longer has feelings for you but because he no longer knows how to feel about himself.

Betyg 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 9/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 523 tv-avsnitt.

DIS: If memory serves. På återbesök på Talos IV.

Trekker-fanbait på en helt ny nivå blir det i If memory serves. En bra titel, kände mig träffad som ju fick gräva mig tillbaka i den här bloggen till mitt näst äldsta inlägg. Det om The Cage, pilotavsnittet av Star Trek som inte godkändes av tv-bossarna, men som istället fick fungera som ett slags skiss till det som sedan blev den färdiga serien. Det var här som Discoverys nuvarande kapten Pike gjorde sitt första (av två) framträdanden i Star Treks originalserie, i ett avsnitt som utspelades på Talos IV. Så gissa vart vi ska åka i det här nostalgimättade äventyret?

The Cage är verkligen Pikes moment-in-Star Trek-time, så det vore förstås ett rent tjänstefel att inte göra referenser till det i den här säsongen av Discovery. Och det är inga subtila kopplingar det är fråga om, utan man inleder faktiskt hela avsnittet med lite gamla klipp från originalserien. Det är snyggt, och lite historiskt. Vi återvänder, bokstavligen, till där serien började.

Den där nostalgin med allt vad det innebär i känslokapital för fansen är välplacerat i ett avsnitt som annars faktiskt är lite rörigt. För mig kändes det som ett lite stressat “vi är på väg”-avsnitt –som om det fanns en rad olika plotelement som skulle prickas av och rymmas i den här storyn. Eller, om man så vill, en rad relationer som når olika viktiga vändpunkter.

Om vi bara kort återgår till Talos IV, så är det alltså den där planeten med de utdöende illusionsskaparna. De som i The Cage försöker få Pike att stanna kvar på Talos IV och agera avelhingst för en ny befolkning. Man försöker snärja honom genom att skapa olika illusionsvärldar baserade på hans minnen och drömmar. Det främsta lockbetet är dock en vacker kvinna, Vina. Först mot slutet av The Cage får Pike reda på att hon blev svårt skadad i en olycka när hon landade på planeten, och att talosierna låter henne leva oskadad och snygg i sin värld av illusioner.

Pike stannade ju inte kvar på Talos IV, men de där två verkar fortfarande ha en connection visar det sig i If memory serves. Det är Vina som är budbäraren när talosierna agerar videosamtalstjänst mellan Spock/Burnham och Pike, och han är verkar känslomässigt berörd av henne. Scenen där Vina först gör entré känns också extremt välplacerad. Pike har liksom varit voice of reason och normalitet under den här säsongen. Men nu fick vi se även hans mörka hemlighet. För Vina är relationen dock i högsta grad levande. I det här avsnittet har det gått några år sedan Pikes besök på Talos IV, men sett ur hennes perspektiv så har han egentligen aldrig lämnat planeten. Tydligen har talosierna skapat en ny, påhittad värld åt Vina. En där hon kan leva hela sitt liv med Pike.

Spock var med på Talos redan i The Cage, och har med sina koordinater fått Burnham att ta honom dit. Spocks mål är att få intensivpsykvård av de supertelepatiska talasierna. Hans hjärna håller nämligen på att skära ihop. Spocks begrepp för tid har försvunnit, och med det hela den logiska struktur som han byggt upp sina tankar och sitt psyke kring. Talosierna hjälper Spock, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur. Snabbt går det i varje fall. Lite för snabbt, nästan. På något sätt är det också viktigt att Burnham är där, och att hon får dela de visioner som den röda ängeln gett honom – de som handlar om hur en främmande makt utplånar allt liv i galaxen.

De voyeuristiska talosierna jobbar dock inte som psykakutläkare utan ersättning, och som lön för jobbet vill de kolla på Burnhams minnen från det när då det skar sig mellan henne och Spock. Och det betyder förstås att vi också får se hur det gick till. Hon är vid den här tidpunkten extremt orolig över att hennes närvaro på planeten ska göra de vulcanska logikseparatisterna så provocerade att de ska anfalla hennes nya adoptivfamilj. Därför vill hon dra därifrån. När Spock (som alltså är en liten pojke vid den här tiden) försöker hindra henne, och till och med visar henne sin kärlek, så måste hon såra honom för att få honom att sluta följa efter henne. En rätt dålig plan.

BURNHAM: Why can’t you get it through your head? I don’t want a freak like you as a brother.

SPOCK: But I love you.

BURNHAM: Love? You’re not capable of love.

SPOCK: I am.

BURNHAM: No, you are not. You are Vulcan, and you will always be cold and distant, like a moon somewhere. You’re not worth my effort.

SPOCK: But you promised you would teach me the ways of Earth. That maybe we could live there one day.

BURNHAM: Don’t you get it? I don’t want you in my life. Stop following me you weird little half-breed.

Hej, barndomstrauma som fick Spock att distansera sig från sin mänskliga sida i resten av sitt liv. Mot slutet av avsnittet verkar ändå de två har hittat tillbaka till varandra, men jag antar att det kommer att bli en del förvecklingar kring känsla v/s distanserad kyla mellan de två även framöver.

Alla mina drömmar om att jag skulle få uppleva ett lyckligt bögförhållande på Discovery gick också i kras i det här avsnittet. Stamets har ju gått där och längtat jättelänge efter att hans kille ska komma tillbaka från de döda, men precis som den där katten i Jurtjyrkogården så är Culber lite… annorlunda när han nu kommer tillbaka till livet. Culber är dels ptsd, dels verkar han resonera lite som en krigsveteran som inte känner att någon förstår vad han varit med om. All Stamets omsorg om honom gör bara Culber förbannad, så till sist gör han nog faktiskt slut på deras relation. Vid ett tradigt bord i mässen.

STAMETS: Look, just come home and…

CULBER: It’s not my home anymore, Paul. That version of me that called your quarters home, that version of me is dead. And I’m not going back.

STAMETS: But is it because you don’t want to or – because you don’t know how?

CULBER: What difference does it make? Would you please just move forward? And let me do the same.

STAMETS: I, uh Okay.

Det som händer här får mig faktiskt att tänka på en grej som bögförfattaren Armistead Maupin förklarade för mig en gång när jag intervjuade honom. Att när de första hiv-medicinerna kom som verkligen fungerade så ledde det till att många hiv-positiva män bröt upp från relationer, jobb och andra saker som de förknippade med sina gamla liv. De hade fått en ny chans och då ville de inte bara att allt skulle fortsätta som vanligt. Lite så känns Culber, tycker jag. Fast också extremt arg. En ilska som i det här avsnittet leder till ett nyttigt slagsmål och någon form av uppgörelse med Ash Tyler – det var ju han, fast med klingonen Voqs medvetande, som dödade Culber. Då får man ju, som Tyler, stå ut med en smäll på käften. Men på något sätt känner man att Tyler och Culber borde bonda med varandra istället för att bråka – känns som att de är de enda som kan komma in närheten att förstå varandras trauman. I stället är Tyler satt i rumsarrest, eftersom det finns någon ombord som saboterar skeppet och alla ledtrådar pekar mot honom. Men vi som tittar vet ju att det är Airiam med röda fläckar i ögonen som är den som sabbar grejor. Eller?

Ett späckat avsnitt som jag tyckte påminde lite mer om förra säsongen i sin berättarstruktur. Den stora grejen här är ju förstås nostalgisatsningen med Talos IV, och hur man genom den knutit ihop serien Discovery med Pikes bakgrundshistoria och originalserien. Känner mig som en dålig fanboy, men jag faller faktiskt inte riktigt i farstun för det här. Det kändes liksom lite som en nostalgi- och fandomrelaterad omväg i intrigen. Dessutom minuspoäng för att man tagit bort de pulserande blodkärlen på Talosiernas huvuden i den här nya versionen. Originalsminkningen var så mycket läskigare och roligare än den moderna versionen.

Jag känner mig lite bortskämd. När jag summerar avsnittet så inser jag ju att det hände massor. Men att det samtidigt kändes som saker som jag nästan gissat mig till redan tidigare. Och, en grej som jag ibland tycker att Discovery missar. Förhållandet mellan uppbyggnad och pay off. Att man liksom glömmer bort att gestalta effekten av det som händer. Någon form av emotionellt efterskalv. Som Spocks psykiska sjukdom. Plötsligt har den gått över, och i slutet av avsnittet står han nästan och flinar. Tydligen inte plågad av ångest över att han fått både Pike och Burnham att bryta mot order och att han är anklagad för flera mord.

En grej till bara. Är det bara jag som blir hemskt rastlös av det här och gärna vill se lite röda ängel-progress nu?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 8/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 516 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när galaxen krymper till en familj. Alltså att allt viktigt som händer i en sådan här rymdsaga på något sätt har att göra med våra huvudpersoner. Den lite klaustrofobiska känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.