ST: Calypso. Det med Discoverydatorns romans med en skeppsbruten.

Och så kom det andra avsnittet av Short Treks, och jag blev tvungen att omvärdera hela projektet. Calypso är nämligen ett helt fantastiskt, ljuvligt och underbart avsnitt. Storyn kändes perfekt anpassad till formatet, trots att egentligen ingenting här förutom själva skeppet känns bekant från Discovery-universumet. När alltsammans var slut kände jag att Calypso var som ett avsnitt av min favoritserie Black Mirror, fast mycket snällare.

Det är rätt så stiligt på pappret också. Avsnittsförfattare är Michael Chabon – en av de där odrägliga människorna som verkar vara bra på så otroligt många saker. Hans Pulitzerprisbelönade The Amazing Adventures of Kavallier and Clay är en tegelstensroman om superhjälteserier som är väl värd att plöja. Men han har också skrivit barnböcker, filmmanus och manus till tecknade serier. Han är också en av personerna som är inblandad i den kommande tv-serien om kapten Picard.

Calypso (som för övrigt är en referens till Odysséen och nymfen Kalypso som höll kvar Odysseus på sin ö i sju år) handlar om vad som händer när en man i något som liknar en räddningskapsel fångas in av Discovery, som vid det här laget är ett väldigt tomt rymdskepp. Det är bara datorn kvar. Och hon tycker förstås att det är jättespännande att få sällskap. Relationen når sin höjdpunkt när de två återskapar en scen i skeppsdatorns favoritfilm, musikalen Funny Face (eller Kär i Paris som den heter på svenska). En magnifikt romantisk och mysig och lite sorglig scen. När jag sedan spårade upp och såg Funny Face så tyckte jag att den var bitvis skitkul (den handlar om modeindustrin, och man kan väl säga att det är härifrån Djävulen bär Prada har snott allt) och bitvis lite läskig (den hade inte gjorts på det här sättet i #Metoo-tider, om man säger så). Men den här scenen är bara helt faaaab!

Jag har ju tidigare skrivit om det förlorade filmarvet i Star Trek-universumet. Att folk pratar mer om holodäck än gamla filmer. Här är i varje fall ett bevisl på att såväl färgstarka Fred Astaire-musikaler och animerade Betty Boop-filmer finns bevarade i framtiden. Det känns lite som en lättnad.

Och när jag nu klarat av min fäbless för musikalnummer och framtidens filmhistoria, så finns det förstås en del lite mer Star Trek-relaterat att hänga upp sig på. Tydligen har skeppsdatorn väntat på att personalen ska återvända till skeppet i 1 000 år. Under den tiden har datorn vidareutvecklat sig till en artificiell intelligens. Men var finns det här skeppet? Och varför har det varit övergivet så länge? Vart tog besättningen vägen?

Jag var helt gripen och rörd och väldigt entusiastisk när jag såg Calypso, sent en kväll. Något med relationen, kanske till och med kärlekshistorien, mellan maskin och människa. Sättet som datorn håller kvar snubben på, och sedan släpper honom fri. Det är helt enkelt en olycklig kärlekshistoria, i ett sammanhang där jag då rakt inte väntade mig den och på ett sätt som var helt oväntat. Full pott för denna fantastiska kombination av musikalkärlek, romantik, Star Trek och kärlekstörstande AI.

Betyg: 10/10.

Short Treks, avsnitt 2/4. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 489 tv-avsnitt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s