VOY: Coda. Det där Janeway möter Döden.

Transportörtrubbelintriger har verkligen fått stå tillbaka för skytteltrubbelintriger på sistone. Rymden känns alltmer ogästvänlig i bägge Star Trek-serierna för ögonblicket, med en massa blixtnedslag, oförutsägbara väderomslag och krashlandningar på ogästvänliga planeter och månar så fort någon ger sig ut i en skyttel (överdriver bara en smula). Så när Janeway och Chakotay störtar med sin skyttel efter att ha överraskats av en hiskelig storm, så känns det verkligen lite som ett dussinanslag för ett avsnitt. När bägge dör ganska omgående höjer jag dock på ögonbrynen. Och när avsnittet börjar om igen efter det, från typ scen två i avsnittet med de två snicksnackande i skytteln igen så lutar  jag mig framåt i tv-soffan. Något konstigt är på gång, om än en smula bekant. 

Tidsloopar har jag ju sett förut. “Måndag hela veckan”-stämningen finns till exempel i The Next Generations Cause and Effect, precis som i Discovery-avsnittet Magic to Make the sanest man go mad. Men den här tidsloopen börjar skeva ganska snart. Ibland är inte Chakotay medveten om att tiden upprepar sig, och sedan accelererar allt lite ytterligare när Janeway börjar stå vid sidan av och se hur resten av crewen försöker rädda hennes liv. 

Den tredje fasen i förvirringen inträffar när  Janeways sedan länge döda farsa plötsligt kommer inknallandes på Voyager, Han förklarar för henne att hon också är död och att det är dags att dra till efterlivet. Men se, det vill inte Janeway, oavsett hur mycket han tjatar och pedagogiskt försöker förklara för henne att det är det bästa för henne. Till slut är han så jobbig att Janeway börjar bli lite misstänksam, och då börjar även små fragment av ytterligare en verklighet komma in i hennes medvetande. I det håller hon på att bli återupplivad av hololäkaren och de andra. Kanske är det den dimensionen som är verkligheten, och den där jobbiga typen som ser ut som farsan som är en illusion, hoppas Janeway (och då måste jag förstås tänka på att det här avsnittet påminner lite om Distant Voices). 

Det finns många rätt härliga scener i Coda, även om härligt kanske inte är riktigt rätt uttryck att använda. Men ändå, hur många får till exempel chansen att , som Janeway, vara med på sin egen begravning och höra alla talen om hur fantastisk man är? Scenen där hololäkaren avrättar Janeway med giftgas eftersom hon är sjuk är också helt bisarr och brutal. Sedan kanske jag tycker att den del av avsnittet där Kes försöker hitta Janeways själ (medan hon sitter bredvid) är en smula seeegt. 

Framför allt är det ändå en ganska rolig idé som man lanserar i det här avsnittet. Den att personen som kommer och vill att du ska följa med in i ljuset när du håller på att dö egentligen är en parasit som vill livnära sig på ditt medvetande. Kanske är alltså själva döden en parasit i din hjärna som tjatar på dig att ge upp och sluta leva (ska genast se om Sjunde inseglet och se om den tolkningen fungerar där) 

Urnöjd med det här avsnittet. Älskar när Star Trek gör de här mardrömsliknande avsnitten, de blir verkligen ofta väldigt lyckade. Sedan kan man ju tycka att det är lite märkligt att Janeway är mer fäst vid sin besättning än vid sin farsa, det vill säga hellre hänger kvar som spöke på Voyager än spenderar (vad han utlovar som) efterlivetkvalitetstid med honom. Men det får hon ta med sin terapeut när hon kommer tillbaka till Jorden. 

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 462 tv-avsnitt.

DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan ett verk av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här delen av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom? Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet., alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

Cause and effect. Måndag hela veckan i tidsrymdloopen.

tng cause 5

Men, jag tror minsann att alla överträffade sig själva i Cause and effect. Bara modet att låta ett avsnitt börja om och börja om och börja om i sådär 20 minuter utan att man förklarar vad det handlar om kräver visst mod och tro på tittarnas tålamod. För det tar nästan halva avsnittet innan intrigen egentligen tar fart.

tng cause 3Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.

Vad det handlar om är alltså en variant på Måndag hela veckan/Groundhog Day. Enterprise har fastnat i en loop i tidsrymden, en loop som slutar med att skeppet går i tusen bitar. Sen börjar allt om igen, ett drygt dygn tidigare. Men till skillnad från Bill Murray-filmen så minns ingen här vad som har hänt tidigare. Inte till en början i varje fall. Men ganska snart börjar Beverly Crusher få känna déjà vu, och hon hör ekon av tidigare varv i loopen i sitt rum på natten. Efter någon upprepning kan hon känna på sig att ljuden kommer att komma så pass långt i förväg att hon har sinnesnärvaro nog att spela in dem.

Eftersom många har samma känsla som Beverly är det här inget som är svårt att presentera på skeppets morgonmöte. Nu ska bara besättningen ombord på Enterprise  försöka ta sig ur loopen och förhindra skeppets undergång, samtidigt som man inte minns något av det som hänt när loopen startar om. Klurigt, eller hur? Själva lösningen är ganska ointressant, det är uppbyggnaden fram till den som är intressant. Och, förstås, öppningen på det sista pokerpartiet. Pokern brukade tydligen var ett sorts dragspel som man tog till när ett avsnitt var för kort, den här gången är den extremt betydelsebärande.

tng cause 4Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet?  Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.

tng causeAvslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.

Betyg: 9/10.

 

 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 220 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.