VOY: Fair Haven. Det där Janeway ligger med en irländsk bartender från 1800-talet.

Hade precis sett klart andra säsongen av Derry Girls när jag började kolla på det här avsnittet, och det blev ju lite av en irländsk kulturchock att på ett ögonblick förflyttas från religionsmotsättningarnas Nordirland på 1990-talet till en idyllisk holodäcksversion av en gammal 1800-talsby på irländska landsbygden. En rätt så kvävande nostalgitripp i det senare fallet, faktiskt. Allt det där irländska myspyset i Voyager fick mig mest av allt att associera till ett besök i smurfbyn. Allt, precis allt, är ju pittoreskt och gulligt i den här tillrättalagda versionen av forna dagar. Men det är i denna högst artificiella historiska miljö som kapten Janeway till sist äntligen tillåter sig själv att bli kär, i en holodäcksrenderad barägare med mysig skäggstubb.

Jag är inne i en lite motig period med Voyager just nu, eller så är det kanske serien som har en mid season-svacka. Fair Haven föll mig nämligen inte riktigt i smaken, även om det inte var fullt lika dåligt som de två senaste avsnitten i den här säsongen. I Fair Haven är vi tillbaka i en av Voyagerproducenternas favoritsubgenrer: klyschiga rekonstruktioner av gamla tiders Europa på holodäcket. En undergenre som jag faktiskt trodde självdog i det extremt underhållande dubbelavsnittet The Killing Game, det där ett andra världskriget-holoäventyr blandas med ett klingonprogram och sedan sprider sig till hela skeppet i en minst sagt kaotisk final. Men tydligen har det inte avskräckt författarna för att misshandla ytterligare en europeisk identitet på holodäcket.

Fair Haven är alltså ett nyskrivet holodäcksprogram, skapat av Tom Paris. Ett ovanligt populärt tidsfördriv eftersom Voyager hamnat mitt i en gigantisk energivåg. För att hålla humöret uppe hos besättningen så har man infört en “öppen dörr-policy” till det nya holo-äventyret. Och det är alltså här som Janeway träffar och blir intresserad av bartendern Michael Sullivan.

Efter det första mötet med Sullivan på hans bar går Janeway snabbt in i holodäcksmatrisen och börjar förbättra honom. Gör honom lite längre, lite mer intellektuell och en smula mer offensiv till sitt sätt. Hon passar också på att radera hans fru från handlingen i äventyret. Sedan är det bara för Janeway att spela spelet, men inte utan att skämmas lite när hon inser att resten av besättningen förstår exakt vad hon håller på med.

Nu verkar det inte vara något extremt uppseendeväckande med att Janeway skaffat sig en holo-lover, även om jag fortfarande inte är helt säker på hur accepterat det är att holodäckens befolkning fungerar som Voyager-besättningens sexarbetare. I systerserien Deep Space Nine var det ju mer eller mindre uttalat att Quarks holosviter erbjöd en hel del erotiska upplevelser, men det var ju en privat verksamhet. Här är det ju fråga om ett Federationsskepp, där ju i stort sett all verksamhet och mellanmänskliga relationer verkar vara reglerade i olika dokument. Konversationen som Janeway har med Chakotay i ämnet indikerar i varje fall att det inte är ett moraliskt problem att ligga runt på holodäcket. Och att hon knappast är ensam om det…

CHAKOTAY: I couldn’t help but notice he (Sullivan) seemed a little taller than the last time I saw him. 
JANEWAY: Yes, I made a few modifications. 
CHAKOTAY: In the interest of Irish culture. 
JANEWAY: Exactly. 
CHAKOTAY: You seemed embarrassed when I ran into you. There was no reason to be. It was nice to see you having a little fun. 
JANEWAY: He is rather charming, isn’t he? Too bad he’s made of photons and forcefields. 
CHAKOTAY: I never let that stand in my way.

Och i ett samtal med hololäkaren verkar det snarast som om Voyagers medicinska överkucku tycker att Janeways pippande på holodäck vore bra för hennes hälsa.

JANEWAY: Well, you know the story. Girl meets boy, girl modifies boy’s subroutines.

HOLOLÄKAREN: Did you have intimate relations? 

JANEWAY: That’s none of your business. Let’s just say it was a memorable three days. 

HOLOLÄKAREN: I don’t see the problem. 

JANEWAY: Don’t you? Michael Sullivan is exactly my type. Attractive, intelligent. We share the same interests. And if there’s something I don’t like, I can simply change it. 

HOLOLÄKAREN: I’ve noticed that humans usually try to change the people they fall in love with. What’s the difference? 

JANEWAY: In this case, it works. We had a picnic by the lake yesterday afternoon. Michael drifted off to sleep. His head was lying on my shoulder and I remember thinking, this is close to perfect. Then he began to snore. Did I nudge him with my elbow hoping he’d roll over and stop? Did I whisper in his ear to wake him? No. Why bother? When I could simply access the computer and alter his vocal algorithms? And that’s exactly what I was about to do, when I realised that everything around me was an illusion, including him. So I left. I almost wrote him a note to say goodbye. Can you believe that, a Dear John letter to a hologram? 

HOLOLÄKAREN: I understand your trepidation, but you’re the captain. You can’t have a relationship with a member of your crew. They’re all your subordinates. So where does that leave you? The occasional dalliance with a passing alien? Voyager could be in the Delta Quadrant for a very long time. A hologram may be the only logical alternative.

Janeway är alltså extremt tänd på Sullivan, samtidigt som det faktum att hon själv varit med och skapat hans personlighet verkar tar bort lite av det roliga. Kanske skulle man kunna se hela det här avsnittet som en skildring av Janeways process för att kunna acceptera sig själv som någon som använder hologramsexhjälpmedel. Det känns i alla fall som en lite roligare tolkning än den som finns i manuset, där hela avsnittet utmynnar i ett “kanske är jag egentligen rädd för att bli sårad av kärleken”-moment. Så banalt att det känns ovärdigt både Janeway och oss som tittar. Något lite mer intellektuellt utmanande är vi väl ändå värda? Som till exempel en lång och omständlig diskussion kring holorollfigurernas roll som projektionsyta, eller en djupdykning i det etiska problemet i att använda hologram som sexslavar. Eller, i Janeways fall, något om det moraliskt förkastliga i att efter tre dagars intensivt liggande bara springa iväg från en man som sover utan att ens skriva en lapp som förklaring.

Trots alla mina invändningar är jag förstås jätteglad över att Janeway äntligen fick till det i Fair Haven. Jag tyckte också att det var riktigt spännande när Voyager nästan höll på att gå under i det där stora energifältet. Även om manusförfattarna i den stunden verkar mena att jag främst skulle oroa mig för risken att holoäventyret med en mysig bartender skulle kunna raderas när all upptänklig reservkraft skulle användas för att få skeppet genom de sista meterna av den blå energivågen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 621 tv-avsnitt.

VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: The Q and the Grey. Det där Q vill skaffa barn med Janeway.

Jag brukar ju initalt ha väldigt svårt för avsnitt med Q-varelser, men sedan vekna någonstans mitt i episoden och tycka att det kanske ändå finns någon filosofisk aspekt som inte hade kunnat belysas på något annat sätt än att en supermäktig varelse iscensätter practical jokes med en stackars besättning på ett rymskepp. Men den här gången…hände inte det. Jag blev bara mer och mer irriterad. 

Redan när Q först gör entré tycker jag faktiskt att det är lite obehagligt. Q uppvaktar Janeway på hennes rum och förklarar att han vill skaffa barn med henne. När hon tackar nej och försöker kalla på vakter så visar det sig att han blockat signalen från hennes kom-sändare. Så där sitter hon, inspärrad på sitt rum med en av universums mäktigaste varelser – som inte bara vill ligga med henne utan ockås använt sina krafter till att göra om hennes säng till en uppkastning i röd satin. Redan 1996 borde det här väl ändå ha känts ganska rapeigt, eller? Framför allt eftersom Q inte ger upp efter att ha fått nej den första, andra och tredje gången han ställer frågan. Jo, jag fattar att det är tänkt att vara komiskt och skoj, det här. Men hos mig gör det mest lite ont i magen. Hela den vitsiga dialog som man skrivit mellan Q och Janeway missar sitt mål om man hela tiden tycker att Janeway borde ropa “Stopp, min kropp!” i stället. 

Janeway är ju inte dummare än att hon förstår att det är något Q är ute efter, förutom hennes livmoder. Efter en rad misslyckade uppvaktningsförsök så förklarar han till sist syftet med babyfebern. Efter att en Q tilläts ta sitt liv (i avsnittet Death Wish ) så har nu ett krig brutit ut mellan de olika Q-varelserna – individualism och separatism står mot ett mer kollektivt tankesätt. Q:s tanke är att tillsammans med Janeway skapa ett nytt släkte, där människans fredlighet och konfliktlösande egenskaper skulle kombineras med Q:s makter. Det här är ju lite konstigt, eftersom Q redan första gången han dyker upp i serien anklagar mänskligheten för allt utom att vara fredsälskande. Hur som helst så förklarar Janeway att den typen av kunskaper och inställning inte är genetiska, utan förs vidare från föräldrar till barn. Dessutom, borde inte Q skaffa barn med den där kvinnliga Q-varelsen som står och surar i ett hörn på bryggan på Voyager snarare än uppvakta Janeway? 

Ja, sen händer det en massa. Q förflyttar sig själv och Janeway till en amerikanska inbördeskriget-miljö, för att typ göra kriget mellan de olika Q:na greppbart för en enkel mänsklig existens. De håller på att bli avrättade, men blir räddade av Voyagergänget som kört rakt in i en supernova för att komma in i Q-världen. Det finns någon form av lärdom som ska dras, om hur krig kan leda till förbättringar, men att det är ännu bättre att Q:na skaffar barn med varandra. Men uppriktigt sagt har jag redan tröttnat vid det här laget. Q har i varje fall sex genom att nudda varandra med fingrarna. 

Tydligen så tyckte alla som var med att det här blev ett jättebra avsnitt (ett av producenten Jeri Taylors favoritavsnitt till och med). Jag kan ju inte säga att jag direkt håller med. Jag förstod nog inte riktigt hur det där med att skaffa barn skulle göra slut på Q-kriget, och inte heller varför Q ska trakassera just stackars Janeway med sin tickande “kosmiska klocka” (okej, just det skämtet var faktiskt lite roligt).

Det enda jag egentligen tar med mig från det här avsnittet är att den där väldigt stillsamma åtrån som pågår mellan Janeway och Chakotay verkar fortsätta att göra sig påmind. Dessutom är det också värt att notera att hololäkaren fortsätter att använda sig av den där portabla hologramprojektorn från Future’s End, samt att Kes och Neelix inte verkar ha det så bra ihop efter att hennes kropp intogs av en gammal krigsherre

För mig var The Q and the grey mest en jävla soppa. En tramsig soppa, till och med. Jag säger nej tack till fler berättelser om Q:nas fortplantning, Q-intriger som utspelas i gamla dammiga kulisser och uppvaktningar som skulle platsa i en artikel om metoo-övergrepp. 

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 455 tv-avsnitt.

VOY: Threshold. Det där Paris krossar transwarpvallen och skaffar salamanderbebisar med Janeway.

VOY THRESHOLD 2

Om bara alla avsnitt hade varit så här kul, hade det nog gått snabbare att skriva den här bloggen. För jag njuter verkligen av att kolla på Star Trek just nu. Tror inte att det varit så här lustfyllt att kolla sedan originalserien (och då var det ju ändå en hel del som mest kändes bra för att det var kult). Dagens bloggämne, Threshold, har dessutom allt man kan begära av ett bra Voyager-avsnitt: ett teknologiskt genombrott, massor av skämt om Neelix kaffe, medicinskt technobabble och så någon form av sexualisering av Janeway. Som extra bonus: gulliga djur som visar sig vara människor efter extremt forcerade genetiska mutationer.

Det börjar med en klassisk fejkstart: Paris sitter i en skyttel och driver warpmotorerna till det yttersta, han ska försöka komma över den magiska gränsen Warp 10, transwarphastighet. Men innan han kommer så långt går hans skepp i stycken. Han är död. I sin simulation då. Alla som sett Star Trek tidigare vet ju att man inte skulle ta kål på en av huvudpersonerna under en teaser. Inte på riktigt.

VOY THRESHOLD 6Men drömmen blir så småningom sann, fast med ett bättre slut. För örtifjärde gången i den här serien så visar det sig att Neelix, som alla behandlar som en idiot, kan hjälpa folk på traven när det gäller de svåraste problem. Eller så är det hans odrickbara kaffe som har den effekten. Efter ett besök på mässen uppfinner i varje fall Torres, Kim och Paris ett nytt sätt att stabilisera skytteln. Och det blir Paris som får åka iväg som pilot för transwarpshastighetexperimentet, trots att hololäkaren upptäckt en komplikation när det gäller hans blodkärl i hjärnan. En svaghet som skulle kunna leda till en hjärnblödning. Men det visar sig vara något helt annat som blir problemet när Paris återvänder till Voyager efter fullgjort uppdrag.

VOY THRESHOLD 3Efter att lyriskt förklarat att han var ÖVERALLT SAMTIDIGT när han kommit upp i warp 10, så mår Paris plötsligt lite illa. Eller, ja. Ganska mycket illa. Han börjar mutera. Processen sker successivt, och omfattar till och med en stunds skendödhet. Men när hololäkaren vill sätta in det tunga artilleriet för att stoppa förändringarna så rymmer den nu ganska grodliknande Paris från sjukstugan. På vägen till skytteln så slår han ner kapten Janeway och bär sedan med henne ombord på skeppet. Sedan kör han iväg, uppnår transwarpshastighet och försvinner från Voyagers sensorer.

voy threshold 7Det tar ett tag för Voyager att hitta skytteln igen. Och vid det laget har Paris och Janeway bägge muterat loss bortom igenkänning. De ser ut som någon form av salamanderliknande ödlor. Och de har ungar (tror faktisk att det där kan kvala in som en av de bästa plottwistarna så här långt i Star Trek-historien). Tyvärr (tycker jag) har holodoktorn en plan för att driva tillbaka mutationen, och på ett ögonblick är det hela ordnat. Paris och Janeway är tillbaka i sina gamla jag, lite förvirrade och med stora minnesluckor.

Tidigare i det här bloggprojektet hade jag antagligen blivit irriterad på hur den här intrigen utvecklar sig. Men nu har jag sett så många generiska Star Trek-äventyr att jag jublar i tv-soffan när producenterna låter allt flippa ut och godkänner ett manus där Paris och Janeway bägge muterar till ödlestadiet, och på rekordkort tid lyckas producerat ett gäng jättesöta små ungar. Min enda invändning är väl att jag tycker att Paris och Janeway borde reagerat starkare på Chakotays beslut om att deras avkomma mår bäst på den planet de föddes. Hade gärna sett att de nyblivna föräldrarna insisterat på att ungarna måste fångas in, och sedan låtit dem växa upp i ett terrarium på Voyager under resten av serien. Barn är barn, i vilken skepnad de än uppenbarar sig, anser jag. Pluspoäng till Janeway för snygg replik till Paris efter att de återfått sin mänskliga form:

JANEWAY: I’ve thought about having children, but I must say I never considered having them with you.
PARIS: Captain, I’m sorry. I, I don’t know what to say, except I don’t remember very much about, er, you know
JANEWAY: What makes you think it was your idea? Sometimes it’s the female of the species that initiates mating. But apology accepted, nonetheless. You may be interested to know I’m putting you in for a commendation. Regardless of the outcome, you did make the first transwarp flight.
PARIS: Thank you, Captain.
JANEWAY: Is there something wrong, Lieutenant?
PARIS: I don’t know. I guess this whole experience has left me feeling a little overwhelmed. Flying at warp ten, evolving into a new life form, mating, having alien offspring.
JANEWAY: You’ve broken more than one record, that’s for sure.

VOY THRESHOLD 4Det var från början tänkt att det skulle finnas lite mer genetikbabble i det här avsnittet. Att Janeway och Paris förvandling till salamandrar skulle belysa hur evolutionen kanske inte alltid kommer att följa samma mönster som vi sett hittills, men den biten togs bort i en rewrite. Först i efterhand insåg man att det också betydde att allt tankestoff i avsnittet nästan försvann på kuppen. Threshold blev ett avsnitt med roliga ödlor i slutet. Jag är oroväckande nöjd med detta.

I grunden är ju Threshold ett ganska typiskt Star Trek-äventyr, men med en twist på slutet som gör att det definitivt sticker ut från mängden. Jag är gränslöst förtjust i djurversionerna av Janeway och Paris. Också för att det känns så uppenbart att upphovspersonerna gärna vill sexualisera Janeway på något sätt, men att de verkligen måste använda vissa omvägar för att kunna göra det utan att undergräva hennes auktoritet. Lysande, dock!

Sen undrar jag ju bara vad man gör med all den där datan som skytteln fångade in under sin färd i transwarp. Det här är andra gången på kort tid som man får massor av data om kvadranten. Men vad gör man med all info? Just nu verkar de mest vara användbar för Voyagera egna spion, som skickar vidare information till kazonerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 411 tv-avsnitt.