Jag har varit ganska irriterad på Keiko O’Brien. Hon är skriven som en nästan neurotiskt präktig person, med drag av bortskämt huskors. Som den här grejen att Kira var tvungen att flytta in hos paret O’Brien för att Keiko skulle få känna sig mer delaktig i graviditeten, bara ett exempel på att hon alltid ska få som hon vill. Kanske är inte heller det här med parrelationer något som Star Trek-författarna har så stor erfarenhet av. Paret O’Brien är väl det enda långvariga förhållandet som skildrats i Deep Space Nine (i alla fall så här långt). En given plats att låsa in lite klichéartad Selma och Lilla Fridolf-dynamik tyckte tydligen upphovspersonerna. Visst, Keiko har ett eget jobb och reser ibland bort och jobbar flera månader i sträck, men det innebär också drama kring saker som att hennes krukväxter dör eller att hennes man Miles gör om hela lägenheten till en verkstad. Mer 50-tal än framtid om du frågar mig.
Mitt lilla agg mot Keiko gör att The Assignment blir riktigt underhållande. Här tar en ond bajoransk ande kontroll över Keikos kropp, och hotar att döda henne om inte Miles bygger om Deep Space 9 till ett gigantiskt vapen som kan döda varelserna i maskhålet. Skådespelerskan Rosalind Chao fick för en gångs skull byta ut den mesiga alt småsura äkta fru-framtoningen mot hårda och kalla demonminer. Det blir ganska genast rätt så camp. Oklart om det beror på att Chao är en jätterolig komedienne, eller bara en väldigt dålig skådespelare. Hennes överspel som ond demon är hursomhelst väldigt njutbart.
Det här är också avsnittet där O’Brien äntligen inser att Quarks bror Rom är ett tekniskt geni (och dessutom gränslöst lojal mot O’Brien). Det är Rom som i rekordfart hjälper O’Brien med att uppfylla demonens önskningar, men också den som först genomskådar dess plan. Jag kan dock fortfarande reta mig på att Rom oftast spelas som vore han extremt imbecill. På sistone tycker jag att han har fått vara lite mer redig, men nu var vi tillbaka på lallande fåne-nivån igen.
Även om jag nu tycker att det här avsnittet är lite camp så är det också rätt så obehagligt. Allt i Keikos och Miles samliv blir otroligt jobbigt. Hur firar man sin födelsedag när man vet att ens fru är besatt av en ond ande? Hur avslappnad känner man sig när det är dags att gå och lägga sig om man delar säng med en mara? Ett videosamtal där Keiko borstar håret på dotter förvandlas till ett mordhot om man vet att det är en demon som har kontrollen över fruns kropp. Dessutom är Miles helt maktlös inför det som händer. Vad finns att göra när den onda anden sagt att det på sin höjd tar någon tiondels sekund för den att ge Keiko en hjärnblödning. Demonstrationen där demonen tvingar Keiko till att handlöst kasta sig ned från promenadens övre däck övertygade honom om att den menar allvar. Personligen tyckte jag ändå att hela intrigen blev lite sämre när det visade sig att den var en del av den bajoranska mytologin, och blandade in varelserna som bor i maskhålet, men så har jag också något slags fobi mot religiösa inslag i den här serien. Så det blev nästan en liten besvikelse när anden inte lyckades med sin plan att förinta maskhålsvarelserna.
Som helhet var det här faktiskt ett riktigt bra skräckfilmsavsnitt i Deep Space Nine. De får gärna komma lite oftare!
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 446 tv-avsnitt.
Om jag inte minns helt fel så finns ju ett TNG avsnitt där onda rymdandar tar över ett par besättningsmedlemmar (ja, det finns skitmånga sådana avsnitt i alla serierna, i det här var det nån slags förrymda ande-fångar eller nått, typ som i Stålmannen 2) och då bland annat Miles. Där finns också en scen (jag tror i alla fall jag minns rätt nu) när den besatte Miles är obehaglig mot Keiko, så nu är de väl lika på den punkten. Det kan kanske förbättra deras relation, de har något gemensamt att prata om och kan förstå varandra…
Bra spänning i det här annars, gillar flera saker. Som inledningen där man får veta att Keiko är besatt och Miles tror hon sysslar med nån slags dirty talk men att det sen blir obehagligt. Blandningen av skräck och lite av en sån där spionhistoria, att han kämpar mot klockan samtidigt som de egna börjar ana att något är på gång, det för tankarna till den där gamla rullen med Kevin Costner, Ingen utväg, och liknande. Och till det ett typiskt Trek-tema som man får en ny touche på, (rymdvarelser som tar över ens kropp är som sagt knappast unikt) OCH berättar en historia om Bajors variant på Satan, demoner och helvetet (vilket jag tvärt emot dig faktiskt gillar).
Gillar Roms utveckling men väljer istället att se det som att han även själv är konfliktfylld vad gäller sin roll på DS9, han är egentligen supersmart men är samtidigt kvar i sin gamla hunsade idiotroll som han ofta fortsätter spela då han är osäker på hela sin nya situation med sina arbetskamrater och, framförallt, sin chef.
Jag tror att jag kanske hade tyckt bättre om mytologin om det varit mytologi. Den här jäveln finns ju på riktigt. Och verkar ju dessutom vara ganska lik de “riktiga” profeterna – de dör i varje fall av samma sak. Tycker bara det är skitkonstigt hela grejen – skulle nog behövas lite mer info för att jag skullle bli nöjd.
Och visst, att främmande makt tar över en kropp är verkligen en av de vanligare tropesen i Star Trek. Kommer faktiskt ett härnäst i Voyager, bara någon vecka efter att samma tema förekommit i DS9, alltså. Många tvillingavsnitt just nu!