Jag har varit ganska irriterad på Keiko O’Brien. Hon är skriven som en nästan neurotiskt präktig person, med drag av bortskämt huskors. Som den här grejen att Kira var tvungen att flytta in hos paret O’Brien för att Keiko skulle få känna sig mer delaktig i graviditeten, bara ett exempel på att hon alltid ska få som hon vill. Kanske är inte heller det här med parrelationer något som Star Trek-författarna har så stor erfarenhet av. Paret O’Brien är väl det enda långvariga förhållandet som skildrats i Deep Space Nine (i alla fall så här långt). En given plats att låsa in lite klichéartad Selma och Lilla Fridolf-dynamik tyckte tydligen upphovspersonerna. Visst, Keiko har ett eget jobb och reser ibland bort och jobbar flera månader i sträck, men det innebär också drama kring saker som att hennes krukväxter dör eller att hennes man Miles gör om hela lägenheten till en verkstad. Mer 50-tal än framtid om du frågar mig.
Mitt lilla agg mot Keiko gör att The Assignment blir riktigt underhållande. Här tar en ond bajoransk ande kontroll över Keikos kropp, och hotar att döda henne om inte Miles bygger om Deep Space 9 till ett gigantiskt vapen som kan döda varelserna i maskhålet. Skådespelerskan Rosalind Chao fick för en gångs skull byta ut den mesiga alt småsura äkta fru-framtoningen mot hårda och kalla demonminer. Det blir ganska genast rätt så camp. Oklart om det beror på att Chao är en jätterolig komedienne, eller bara en väldigt dålig skådespelare. Hennes överspel som ond demon är hursomhelst väldigt njutbart.
Det här är också avsnittet där O’Brien äntligen inser att Quarks bror Rom är ett tekniskt geni (och dessutom gränslöst lojal mot O’Brien). Det är Rom som i rekordfart hjälper O’Brien med att uppfylla demonens önskningar, men också den som först genomskådar dess plan. Jag kan dock fortfarande reta mig på att Rom oftast spelas som vore han extremt imbecill. På sistone tycker jag att han har fått vara lite mer redig, men nu var vi tillbaka på lallande fåne-nivån igen.
Även om jag nu tycker att det här avsnittet är lite camp så är det också rätt så obehagligt. Allt i Keikos och Miles samliv blir otroligt jobbigt. Hur firar man sin födelsedag när man vet att ens fru är besatt av en ond ande? Hur avslappnad känner man sig när det är dags att gå och lägga sig om man delar säng med en mara? Ett videosamtal där Keiko borstar håret på dotter förvandlas till ett mordhot om man vet att det är en demon som har kontrollen över fruns kropp. Dessutom är Miles helt maktlös inför det som händer. Vad finns att göra när den onda anden sagt att det på sin höjd tar någon tiondels sekund för den att ge Keiko en hjärnblödning. Demonstrationen där demonen tvingar Keiko till att handlöst kasta sig ned från promenadens övre däck övertygade honom om att den menar allvar. Personligen tyckte jag ändå att hela intrigen blev lite sämre när det visade sig att den var en del av den bajoranska mytologin, och blandade in varelserna som bor i maskhålet, men så har jag också något slags fobi mot religiösa inslag i den här serien. Så det blev nästan en liten besvikelse när anden inte lyckades med sin plan att förinta maskhålsvarelserna.
Som helhet var det här faktiskt ett riktigt bra skräckfilmsavsnitt i Deep Space Nine. De får gärna komma lite oftare!
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 446 tv-avsnitt.
Handlingen kretsar i varje fall kring det här med att ferengierna säljer frystorkade delar av lik efter att någon av dem dött. Ett slags minnesplaketter, vars pris på marknaden förstås också reflekterar hur lyckade de varit i ferengi-communityn. Efter att Quark fått besked om att han lider av en ytterst sällsynt sjukdom och ska dö inom en vecka så försöker hans bror Rom pigga upp honom. “Varför inte auktionera ut ditt frystorkade lik i förväg”, föreslår han. Och, faktiskt. Quark blir på riktigt gott humör mitt i dödsångesten när priset efter en stund drar iväg. Men, sanningen att säga, så blir han på ännu bättre humör när han får reda på att han blivit feldiagnosticerad och egentligen inte har några problem med hälsan alls. Problemet är bara att vinnaren i auktionen inte bryr sig om det där. Han vill ha sin frystorkade Quark. Köparen visar sig vara Brunt, indrivaren från den ferengiska handelskammaren, en gammal fiende till Quark sedan avsnitt som
Det krävs en bisarr dröm där Quark kommer till the Divine Treasury och möter den förste stornagusen Gint (som ser ut ungefär som Rom fast med fler rynkor och enormt mycket äckligt ludd i öronen) för att få honom att ta sitt förnuft till fånga. Jag var ganska så övertygad om att den där drömmen var någon form av holodäckstrick som Rom fixat med för att rädda sin brors liv, men tydligen ska det ha varit en riktig dröm. Quark inser efter det där att det trots allt kanske är bättre att bryta avtalet än att dö, och Brunt konfiskerar glatt allt Quark äger och har. Trots den totala förnedringen för Quark så blir det ett riktigt gulligt slut på den här historien. Alltså urgulligt. Lite för gulligt för att Quark ska vara riktigt värd det, tycker jag. För alla på Deep Space 9 samlar ihop bord, stolar, sprit och glas åt Quark så att han kan börja driva sin bar igen. Även om det officiellt handlar om att Sisko behöver någonstans att lagra en massa möbler. Quark känner sig förstås också tvingad att upprätthålla illusionen av att det här inte är fråga om välgörenhet från någon annans sida än hans egen:
När det gäller Kira, så blir hon liksom i stort sett tvångsinkorporerad i familjen O’Brien i det här avsnittets b-handling. Efter en incident på en roundabout så transporterar Bashir in Keikos ofödda barn i Kiras mage för att rädda barnets liv. Vilket gör ju att det uppstår ett slags ofrivilligt surrogatmödraskap här som ingen av de inblandade riktigt varit med och bestämt om. Keiko är så frustrerad över att inte få vara i närheten av sitt foster att Kira helt enkelt får flytta in hos familjen O’Brien. Vilket hon gör med ett leende. Själv tycker jag att Keiko och Miles bär sig åt som bortskämda psykopater när de börjar styra och ställa med Kiras liv. De kanske skulle ha nöjt sig med att vara tacksamma över att hon ville vara med och rädda deras barn och gå runt och bära på det i en massa månader.
Det är stackars O’Brien som råkar ut för den här straffmetoden. Tydligen ställde han för många frågor under sitt besök på Argratha och blev snabbt dömd till 20 års fängelse för spioneri. Några timmar senare har han avtjänat sitt straff. De där timmarna var tillräckligt lång tid för att programmera in syntetiska minnen av 20 långa, hårda år i en cell, med lite och oregelbunden tillgång till mat. De som gjort budgeten för Argrathas rättsväsende är antagligen mycket nöjda med sitt system, inga behov av fängelse, vakter – men inte heller för rehabilitering.
För rättsäkerheten är det inte heller någon idealisk lösning. Ingen hos Federationen hinner ens reagera eller överklaga innan det syntetiska fängelsestraffet har delats ut till O’Brien. Och för honom spelar det tyvärr ingen roll om hans minnen är verkliga eller simulerade – de känns precis lika äkta ändå. Men O’Briens lidande tar inte slut där – plötsligt börjar hans gamla cellkamrat dyka upp på Deep Space 9 i olika syner. Vi tittare anar ganska snabbt att något hemskt hände mellan dem i den där cellen.
Förutom den intressanta premissen med inplanterade minnen, så fanns det inte mycket i Hard Time som intresserade mig. Jag har i efterhand försökt förstå exakt vad det är som går fel. Jag menar O’Brien överväger ju till och med att ta sitt liv i det här avsnittet. Kanske är det för att det framstår som så orimligt att Stjärnflottan inte har ett bättre skyddnät för någon som är ett så uppenbart fall av PTSD som O’Brien. Kanske är det för att skådespelaren Colm Meaney inte riktigt klarar av att gestalta den här typen av känslor. Kanske är det för att det blir så platt när hans före detta cellkamrat dyker upp i de där visionerna och talar direkt till honom. Subtilt är det inte. Och inte blir jag särskilt berörd heller.