DS9: Hard Time. Det där O’Brien sitter 20 simulerade år i fängelse.

sd9 hard time 4

Är det jag som drabbats av en släng höstdepression, eller dippade precis den här Deep Space Nine-säsongen? Två halvbra avsnitt i rad räckte för att dämpa den superpepp som jag känt tidigare. Visst, det är inte bottennivå, men inte heller samma spänst som det tidigare. Jag tror att jag försöker att säga att Hard Time inte heller var ett så lyckat avsnitt. Och då är jag ändå extremt fascinerad av själva premissen: ett fängelsesystem utan fängelser – istället planterar man in simulerade minnen i de dömdas hjärnor.

ds9 hard time 5Det är stackars O’Brien som råkar ut för den här straffmetoden. Tydligen ställde han för många frågor under sitt besök på Argratha och blev snabbt dömd till 20 års fängelse för spioneri. Några timmar senare har han avtjänat sitt straff. De där timmarna var tillräckligt lång tid för att  programmera in syntetiska minnen av 20 långa, hårda år i en cell, med lite och oregelbunden tillgång till mat. De som gjort budgeten för Argrathas rättsväsende är antagligen mycket nöjda med sitt system, inga behov av fängelse, vakter – men inte heller för rehabilitering.

ds9 hard timeFör rättsäkerheten är det inte heller någon idealisk lösning. Ingen hos Federationen hinner ens reagera eller överklaga innan det syntetiska fängelsestraffet har delats ut till O’Brien. Och för honom spelar det tyvärr ingen roll om hans minnen är verkliga eller simulerade – de känns precis lika äkta ändå. Men O’Briens lidande tar inte slut där – plötsligt börjar hans gamla cellkamrat dyka upp på Deep Space 9 i olika syner. Vi tittare anar ganska snabbt att något hemskt hände mellan dem i den där cellen.

Samma dag som jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt precis scrollat förbi en artikel på nätet om de många olika sätt som O’Brien plågas på i de olika Star Trek-serierna. Jag vågade förstås inte läsa den, av rädsla för att bli spoilad, men nu förstår jag i varje fall vilket avsnitt sajten hämtat bilden på en skäggig O’Brien ifrån. Och visst är det märkligt hur många gånger som den här mysmannen tappar sitt förstånd i Star Trek, som i Whispers, Tribunal (även där anklagad för brott av främmande makt) och Visionary.

ds9 hard time 7Förutom den intressanta premissen med inplanterade minnen, så fanns det inte mycket i Hard Time som intresserade mig. Jag har i efterhand försökt förstå exakt vad det är som går fel. Jag menar O’Brien överväger ju till och med att ta sitt liv i det här avsnittet. Kanske är det för att det framstår som så orimligt att Stjärnflottan inte har ett bättre skyddnät för någon som är ett så uppenbart fall av PTSD som O’Brien. Kanske är det för att skådespelaren Colm Meaney inte riktigt klarar av att gestalta den här typen av känslor. Kanske är det för att det blir så platt när hans före detta cellkamrat dyker upp i de där visionerna och talar direkt till honom. Subtilt är det inte. Och inte blir jag särskilt berörd heller.

Kanske irriterar jag mig också på att man inte fördjupar sig i det som jag tycker är det mest intressanta här, argrathernas teknik för att simulera minnen. Jag menar, varför programmerade man in en cellkamrat? Varför programmerade man in ont om mat? Är själva tanken att det ska hända hemska saker i fängelset, så att de straffade ska ha mörka hemligheter och våldsamma händelser inprogrammerade i sina minnen? Är det O’Briens hjärna eller de inprogrammerade minnena som gör att han börjar se sin medfånge framför sig på skeppet? Ja, har helt enkelt en och annan obesvarad fråga kvar efter att ha sett det Hard Time.

Kanske för att upplösningen är så himla käck. O’Briens mentala hälsa fixas med några plattityder från Bashir och några nya tider hos psykologen. Om serieskaparna hade haft modet att låta det här avsnittet sätta spår även i resten av säsongen, att låta O’Brien sakta återvända till sitt gamla jag, då hade det här varit ett intressant avsnitt – 20 år sätter ju sina spår. Men jag tvivlar på det….

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 424 tv-avsnitt. 

 

 

DS9: Accession. Det där Sisko blir ersatt med ett nytt sändebud.

ds9 accession 4

En av mina huvudinvändningar mot Deep Space Nine brukade vara de där andliga och new age-iga vibbarna som fanns i serien – framför allt i de första säsongerna. Bajor, gudar, profetior och märkliga lådor som gav uppenbarelser. Nu har man ju successivt avmystifierat det där under seriens gång. “Profeterna” som finns inuti maskhålet känns mer som en särskild typ av livsform med en annan tids- och världsuppfattning än något traditionellt gudalikt. Det förklarar också att de kommunicerar i gåtor och bilder  I Accession fortsätter processen att göra Deep Space Nine lite mindre andlig. Paradoxalt nog är det här också avsnittet där Sisko med entusiasm  omfamnar sin roll som “sändebud” – mellanhanden mellan gudar och bajoraner. Men han måste förstås först bli av med jobbet innan han känner att han verkligen vill ha det.

ds9 accession 3Sisko har ju alltid varit extremt kluven till det där med sin roll som “sändebud”. Motvilligt och besvärat har han till sist axlat rollen, och i början av det här avsnittet får vi se honom – extremt obekväm – ge sin välsignelse till ett ungt par. Det är därför ganska lättförståeligt att han nappar på första, bästa chans att slippa det där jobbet. Sisko får chansen när ett flera hundra år gammalt skepp plötsligt spottas ut ur maskhålet. På det finns en  bajoransk poet, Akorem Laan. Han tror att han bara varit borta från Bajor några dagar, men det visar sig han funnits i maskhålet i 200. Under tiden har hans familj och vänner dött, och han själv har utsetts till nationalskald.

Laan är supersugen på att bli sändebud, och Sisko är inte sen att ge sitt stöd – profetiorna verkar passa bättre in på poeten än på Sisko. Men rymdstationskaptenen får snabbt erfara att han kanske handlat lite överilat. Laan är nämligen ett sändebud med en politisk aganda. Han vill återinföra det gamla – nu avskaffade – kastsystemet på Bajor. Ett system som både rangordnar olika grupper samt styr vad de ska jobba med. Kira borde, enligt det här sättet att se på världen, till exempel vara konstnär – inte befäl på en rymdstation.

ds9 accessionSisko låter det här rulla på ett tag, trots att kastsystem inte godkänns av federationen och därmed skulle kunna förhindra Bajors medlemskap i Federationen. Det är när en man dödas i kastväsendets namn på Deep Space 9 som han får nog. Sisko tar helt enkelt med sig Laan till varelserna inuti maskhålet för att fråga dem om vem av de två som de tycker ska ha positionen som sändebud. De svarar väldigt flummigt (älskar att de kallar Sisko för the Sisko), men kontentan verkar vara att man skickat Laan till Deep Space 9 för att få Sisko att inse att det är han som ska vara “profeternas” talesperson på Bajor. Och poeten? Han skickas tillbaka till sin egen tid, istället. Men trots att tidslinjen förändrats, så minns både Kira och Sisko att han varit på rymdstationen. De där “profeterna”, alltså. Ingen respekt för tidslinjen och kontinuiteten! Men praktiskt att man, till skillnad från andra gudar, faktiskt kan åka till dem och kräva lite besked. Konstigt att inte Sisko gör det lite oftare.

Jds9 accession 2obbigast är nog ändå det här avsnittet för Kira. Som troende försöker hon till exempel anpassa sig till kastväsendets återinförande genom att testa att förverkliga sig själv som konstnär – tyvärr ser hennes lerfigurer ser ut som skit. Det här är väl i och för sig den mer komiska konsekvensen av att hon faktiskt är beredd att gå emot allt hon tror på för att följa Laans direktiv om kastväsendet. I en talande scen försöker Odo tala henne tillrätta med logiska argument – men hon vägrar att lyssna.

De flesta av mina gamla invändningar mot de religiösa stråken i Deep Space Nine faller. i i och med det här avsnittet. Accession budskap är ju att varna för vad folk är beredda att gå med på i religionens namn, tycker jag. Så blev det new ageiga med en gång religionskritiskt. Häpp!

ds9 accession 5I Accession finns förresten också en ganska unken b-handling om O’Briens familjeliv. Hans fru Keiko kommer tillbaka från sitt jobb på Bajor med nyheter – hon ska bli mamma igen. Herr O’Brien är inte så förtjust, och det är tydligt att han börjat trivas lite för bra med det ungkarlsliv han kunnat leva när frugan varit bortrest. Det blir lite Lilla Fridolf över det hela, med den stora skillnaden att Keiko inte är så intresserad av att ha en missbelåten man hemma. Lite femtiotalsstuk på hela den plotten,  även om man lyckas trycka in en referens till när Worf förlöste Keiko samt ytterligare några holorumsklädbyten för Bashir och O’Brien.


Förresten. Har Bajoranerna alltid applåderat sådär konstigt? Det har jag i så fall missat fram tills nu.

 

 

 

 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 419 tv-avsnitt. 

DS9: Quarks house. Det där Quark blir tvångsgift med en klingonska.

ds9 house of quark 2Det oklara läget mellan Federationen och Dominion-imperiet påverkar i stor utsträckning livet på Deep Space 9. Från att ha varit en livaktig hub för handel så börjar antalet besökare tunnas ut. Och en del av de bofasta på stationen drar därifrån, rädda för hotet om en stundande konflikt med Jem’Hadar. I detta trista scenario väljer manusförfattarna att berätta två historier om äktenskap i skuggan av semi-krisen på stationen.

ds9 house of quark 3Vi kan väl för ovanlighetens skull börja med avsnittets b-handling som kretsar kring O’Brien och hans fru Keiko. Skolan där hon undervisar måste stänga, eftersom det inte längre finns några barn kvar på stationen. Efter att O’Brien har testat att pigga upp henne med romantiska middagar och allmän uppmärksamhet bestämmer sig han sig till sist för att pusha Keiko att ge sig ut på en botanisk expedition på Bajor i sex månader. På att hon äntligen kan få utöva sitt yrke som botanist istället för att gå och skrota på rymdstationen som hemmafru. Tydligen strider det är ganska självklara beslutet mot någon korkad relationsöverenskommelse som de gjorde när de flyttade till Deep Space 9.  Hurra!

ds9 house of quarkHuvudberättelsen i det här avsnittet handlar om vad som händer när Quark av misstag blir inblandad i dödandet av en klingon i sin bar. Klingonen anfaller Quark, men är så full att han lyckas trilla på sin egen kniv. Quark vill gärna framstå som en klingondräpare, och sprider glatt en skröna om en våldsam strid, som han vinner. Det här leder i sin tur honom in i en komplicerad klingonsk maktkamp om vem som ska ta över egendomen kring ett av de där klingonskt husen som vi hört talas om. Quark blir kidnappad, tvångsgift med änkan till mannen han dödat och finner sig helt plötsligt vara överhuvud för “The house of Quark”, enligt beslut av vår gamle TNG-kompis Gowron.

ds9 house of quark 4På nytt ett avsnitt där, precis som Kaj nämnt i kommentarerna, Quark inte bara framstår som mer sympatisk och hedervärd än tidigare, utan hans egenskaper (girighet, glupska affärssinne, cyniska strategiska tänkande) leder till bra saker i slutändan. Den klingonska änkan Grilka behöver Quarks affärssinne för att upptäcka hur hennes svåger D’Ghor har försökt lura henne och hennes man på pengar. Och Quarks i grunden fega men smarta plan, att välja att stå utan vapen när han ska slåss mot D’Ghor, utlöser en sorts bumeranghederseffekt. D’Ghor framstår som helt utan heder när han försöker angripa en obeväpnad Quark. Det leder till att Grilka får tilbaka makten över sitt hus, Quark får ut en skilsmässa och allt slutar lyckligt. Ja, till och med till den första innerliga klingon/ferengi-kyssen någonsin på tv.

Ett väl berättat avsnitt, men kanske i tramsigaste laget för min smak. Hela bihandlingen med O’Brien känns hopplöst föråldrad ur någon form av könsrollsperspektiv (tydligen ska Keiko åka bort för att O’Brien behövdes på inspelningen av Generations, samt att författarna ville utforska bromancen mellan Bashir och O’Brien). Och visst är det lite konstigt att hela Dominionkonflikten bara står på paus? Att vi inte får följa försök till förhandlingar, mobilisering, reaktioner hos Federationen. Bara tystnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 329 tv-avsnitt.

DS9: Tribunal. Den cardassiska rättegångsfarsen.

ds9 tribunal 2

En av de mest minnesvärda replikerna i andra delen av The Maquis lyder: “On Cardassia, the verdict is always known before the trial begins”. Om någon nu legat sömnlös och undrat hur det där skulle gå till i praktiken, så kommer här ett helt avsnitt som förklarar denna högst originella variant av rättssystem. VI får följa en rättegång där den stackars trevlige och mysige och hjälpsamme och trevlige och händige O’Brien står anklagad. För vad får han inte reda på förrän rättegången är igång, men däremot upplyses han lite snabbare om att han är dömd till döden. Stackars O’Brien som bara skulle ta lite semester när cardassierna bordade hans skepp och förde honom till Cardassia Prime (som hemplaneten nu hetat i några avsnitt).

ds9 tribunalDet märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.

Ett rättsväsende där domen fastställs innan förhandlingarna tagit sin början, och själva rättegången mest går ut på att försöka hitta orsaken till det begångna brottet (hur var din relation med dina föräldrar?) skulle absolut kunna ha skildrats på ett betydligt mer obehagligt sätt än här. Men det är inte den vägen man väljer. Istället låter man Caroline Lagerfelts domare Makbar och Fritz Weavers advokat Kovak få rätt så fria tyglar att göra komedi av det hela. Extremt bra gör de det, dessutom. Inte så illa, med tanke på att de har en hel del latex och mask i ansiktet.

Som vanligt i Star Treks kriminalintriger så tycker jag att en del av idéerna är för kackiga. Som att någon kan spela in O’Briens röst och sedan klippa ihop ett kommando som tar hen in i Deep Space 9:s lastrum. Har länge tvivlat på det där med röstkommandon som ju används så flitigt i alla upplagor av serien. Hur säkert är det egentligen? Är det inte för lätt att kopiera? Och när man anger sin säkerhetskod, med hög röst inför andra, får man då tillsänt sig en ny via mailen eller något?

För första gången får också federationen smaka på sin egen medicin när det gäller kosmetisk kirurgi. På Enterprise opererar ju personalen om sig hela tiden för att kunna röra sig undercover på andra planeter, men det här är mig veterligen första gången som det omvända har uppdagats (även om ju Darvin i The Trouble with Tribbles är en förklädd klingon). Och den här cardassiske agenten lär ju inte ha varit den första och enda som är förklädd till människa. Det kan ju förklara hur deras underrättelsetjänst kan veta precis allt som försiggår inom Federationen.  Men det var fler första gånger i det här avsnittet: . Första gången Deep Space Nine far till Cardassien. Första gången Sisko-skådespelaren Avery Brooks regisserar ett avsnitt. Och första gången som O’Brien tvingas näcka framför kameran. Allt enligt The Star Trek Deep Space Nine Companion.

ds9 tribunal 6Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.

Kanske är jag avtrubbad efter att ha sett så många mediokra avsnitt på sistone, men det här tyckte jag faktiskt var riktigt, riktigt bra! Jag tror inte jag satt och stönade förläget av sekundärskam en enda gång, faktiskt. Jo, kanske lite i scenerna mellan herr och fru O’Brien. Familjedrama kanske inte är den genre som Star Trek-producenter är bäst på.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 325 tv-avsnitt.