Tidsresor, tidsresor, tidsresor. Aldrig blir jag kvitt dem, verkar det som, i alla fall inte under den här resan genom Star Trek-historien. Time’s Orphan är dock en lite annorlunda och hyfsat fräsch take på konceptet. För det står verkligen saker och ting på spel här.
Familjen O’Neill är ute på en picknick när den åttaåriga dottern Molly klättrar in i en mystisk grotta och trillar rakt igenom en uråldrig tidsportal, tillbaka till det förflutna. Det är tur att hennes farsa är teknikvärldens motsvarighet till Stålmannen, för han hittar på ett sätt att leta upp hennes dna genom portalen och sedan dra ut henne ur historiens gap. Det är bara ett problem. Den version av Molly som kommer ut från portalen är 18 år gammal. Under de 10 år som Molly tillbringat ensam på en obebodd planet har hon blivit en annan person.
Jag satt och tänkte på Truffauts Vilden (L’enfant sauvage) gång på gång när jag såg det här avsnittet. För Molly har…eh…förvildats när hon fått klara sig själv i skogen. Som den enda människan på planeten har hon förlorat sitt språk, och sover gör hon bäst uppe i ett träd (man har specialrinrett ett rum på Deep Space 9 med en liten gräsplätt och lite buskar åt Molly medan man försöker återanpassa henne till sitt gamla liv). Men även om Molly så sakteliga minns gamla ord och gillar att Keiko borstar hennes hår, så går det inte riktigt att kommunicera med henne. Framför allt inte när hon börjar lida av galopperande klaustrofobi av att vara instängd på en trång rymdstation. Hon behöver fria ytor och mycket natur för att må bra.
Efter ett psykbryt där Molly blivit våldsam och aggressiv börjar myndigheterna rota i fallet, och allt tyder på att de vill skicka bort henne till en institution. Man anser att det är farligt för både Molly och de i hennes omgivning om hon stannar kvar på rymdstationen utan någon som kan hålla koll på henne hela tiden. Men blotta tanken på att Molly ska låsas in någonstans ger paret O’Brien panik. I stället bestämmer sig de för att (med Odos goda minne) “låna” en runabout och kasta tillbaka Molly genom portalen för att låta henne leva sitt liv lycklig i naturen. Efter det har de tänkt slå sönder tidreseporten så att inte Federationen eller Stjärnflottan kan hämta tillbaka deras dotter.
Men när 18-åriga Molly gått igenom portalen så hittar hon 8-åriga Molly på andra sidan. Och det är som att hon själv då eventuellt förstår hur allt hänger ihop. 18-åriga Molly skickar hem sin yngre upplaga genom portaen, men i samma stund som den 8-åriga Molly kommer tillbaka till sin gamla verklighet så försvinner den äldre versionen. Hon har ju nu aldrig funnits.
Intryckt här finns också en b-story, om hur Dax och Worf sitter barnvakt åt Mollys yngre syskon medan föräldrarna är upptagna med rehabiliteringen. Den handlar mest om att Worf är väldigt angelägen om att Dax inte ska tro att han är hopplös med barn, och på olika sätt anstränger sig för att framstå som någon med stor superpappa-potential. Han lyckas till sist. En liten bagatell-storyline, men ändå lite rart att få veta att den biologiska klockan börjat ticka högljutt hos Worf. .
Men åter till huvudhandlingen. Man kan tycka en hel del om Star Treks sätt att se på tidsresor (och man kommenterar faktiskt den i Avengers: Endgame) men Time’s Orphan utvecklas till ett ganska intressant avsnitt. Paret O’Brien som gör allt för att rehabilitera Molly, men inte lyckas. Rädslan för institutioner som gör att de hellre låter Molly leva ensam i en annan tid, än ha henne kvar i sin samtid. Tyvärr måste man smacka på ett lyckligt slut på det hela – annars hade det här avsnittet kunnat bli episkt på riktigt.
Betyg: 8/10,
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 556 tv-avsnitt.
Mitt lilla agg mot Keiko gör att The Assignment blir riktigt underhållande. Här tar en ond bajoransk ande kontroll över Keikos kropp, och hotar att döda henne om inte Miles bygger om Deep Space 9 till ett gigantiskt vapen som kan döda varelserna i maskhålet. Skådespelerskan Rosalind Chao fick för en gångs skull byta ut den mesiga alt småsura äkta fru-framtoningen mot hårda och kalla demonminer. Det blir ganska genast rätt så camp. Oklart om det beror på att Chao är en jätterolig komedienne, eller bara en väldigt dålig skådespelare. Hennes överspel som ond demon är hursomhelst väldigt njutbart.
Det här är också avsnittet där O’Brien äntligen inser att Quarks bror Rom är ett tekniskt geni (och dessutom gränslöst lojal mot O’Brien). Det är Rom som i rekordfart hjälper O’Brien med att uppfylla demonens önskningar, men också den som först genomskådar dess plan. Jag kan dock fortfarande reta mig på att Rom oftast spelas som vore han extremt imbecill. På sistone tycker jag att han har fått vara lite mer redig, men nu var vi tillbaka på lallande fåne-nivån igen.
Även om jag nu tycker att det här avsnittet är lite camp så är det också rätt så obehagligt. Allt i Keikos och Miles samliv blir otroligt jobbigt. Hur firar man sin födelsedag när man vet att ens fru är besatt av en ond ande? Hur avslappnad känner man sig när det är dags att gå och lägga sig om man delar säng med en mara? Ett videosamtal där Keiko borstar håret på dotter förvandlas till ett mordhot om man vet att det är en demon som har kontrollen över fruns kropp. Dessutom är Miles helt maktlös inför det som händer. Vad finns att göra när den onda anden sagt att det på sin höjd tar någon tiondels sekund för den att ge Keiko en hjärnblödning. Demonstrationen där demonen tvingar Keiko till att handlöst kasta sig ned från promenadens övre däck övertygade honom om att den menar allvar. Personligen tyckte jag ändå att hela intrigen blev lite sämre när det visade sig att den var en del av den bajoranska mytologin, och blandade in varelserna som bor i maskhålet, men så har jag också något slags fobi mot religiösa inslag i den här serien. Så det blev nästan en liten besvikelse när anden inte lyckades med sin plan att förinta maskhålsvarelserna.
Handlingen kretsar i varje fall kring det här med att ferengierna säljer frystorkade delar av lik efter att någon av dem dött. Ett slags minnesplaketter, vars pris på marknaden förstås också reflekterar hur lyckade de varit i ferengi-communityn. Efter att Quark fått besked om att han lider av en ytterst sällsynt sjukdom och ska dö inom en vecka så försöker hans bror Rom pigga upp honom. “Varför inte auktionera ut ditt frystorkade lik i förväg”, föreslår han. Och, faktiskt. Quark blir på riktigt gott humör mitt i dödsångesten när priset efter en stund drar iväg. Men, sanningen att säga, så blir han på ännu bättre humör när han får reda på att han blivit feldiagnosticerad och egentligen inte har några problem med hälsan alls. Problemet är bara att vinnaren i auktionen inte bryr sig om det där. Han vill ha sin frystorkade Quark. Köparen visar sig vara Brunt, indrivaren från den ferengiska handelskammaren, en gammal fiende till Quark sedan avsnitt som
Det krävs en bisarr dröm där Quark kommer till the Divine Treasury och möter den förste stornagusen Gint (som ser ut ungefär som Rom fast med fler rynkor och enormt mycket äckligt ludd i öronen) för att få honom att ta sitt förnuft till fånga. Jag var ganska så övertygad om att den där drömmen var någon form av holodäckstrick som Rom fixat med för att rädda sin brors liv, men tydligen ska det ha varit en riktig dröm. Quark inser efter det där att det trots allt kanske är bättre att bryta avtalet än att dö, och Brunt konfiskerar glatt allt Quark äger och har. Trots den totala förnedringen för Quark så blir det ett riktigt gulligt slut på den här historien. Alltså urgulligt. Lite för gulligt för att Quark ska vara riktigt värd det, tycker jag. För alla på Deep Space 9 samlar ihop bord, stolar, sprit och glas åt Quark så att han kan börja driva sin bar igen. Även om det officiellt handlar om att Sisko behöver någonstans att lagra en massa möbler. Quark känner sig förstås också tvingad att upprätthålla illusionen av att det här inte är fråga om välgörenhet från någon annans sida än hans egen:
När det gäller Kira, så blir hon liksom i stort sett tvångsinkorporerad i familjen O’Brien i det här avsnittets b-handling. Efter en incident på en roundabout så transporterar Bashir in Keikos ofödda barn i Kiras mage för att rädda barnets liv. Vilket gör ju att det uppstår ett slags ofrivilligt surrogatmödraskap här som ingen av de inblandade riktigt varit med och bestämt om. Keiko är så frustrerad över att inte få vara i närheten av sitt foster att Kira helt enkelt får flytta in hos familjen O’Brien. Vilket hon gör med ett leende. Själv tycker jag att Keiko och Miles bär sig åt som bortskämda psykopater när de börjar styra och ställa med Kiras liv. De kanske skulle ha nöjt sig med att vara tacksamma över att hon ville vara med och rädda deras barn och gå runt och bära på det i en massa månader.
Det är stackars O’Brien som råkar ut för den här straffmetoden. Tydligen ställde han för många frågor under sitt besök på Argratha och blev snabbt dömd till 20 års fängelse för spioneri. Några timmar senare har han avtjänat sitt straff. De där timmarna var tillräckligt lång tid för att programmera in syntetiska minnen av 20 långa, hårda år i en cell, med lite och oregelbunden tillgång till mat. De som gjort budgeten för Argrathas rättsväsende är antagligen mycket nöjda med sitt system, inga behov av fängelse, vakter – men inte heller för rehabilitering.
För rättsäkerheten är det inte heller någon idealisk lösning. Ingen hos Federationen hinner ens reagera eller överklaga innan det syntetiska fängelsestraffet har delats ut till O’Brien. Och för honom spelar det tyvärr ingen roll om hans minnen är verkliga eller simulerade – de känns precis lika äkta ändå. Men O’Briens lidande tar inte slut där – plötsligt börjar hans gamla cellkamrat dyka upp på Deep Space 9 i olika syner. Vi tittare anar ganska snabbt att något hemskt hände mellan dem i den där cellen.
Förutom den intressanta premissen med inplanterade minnen, så fanns det inte mycket i Hard Time som intresserade mig. Jag har i efterhand försökt förstå exakt vad det är som går fel. Jag menar O’Brien överväger ju till och med att ta sitt liv i det här avsnittet. Kanske är det för att det framstår som så orimligt att Stjärnflottan inte har ett bättre skyddnät för någon som är ett så uppenbart fall av PTSD som O’Brien. Kanske är det för att skådespelaren Colm Meaney inte riktigt klarar av att gestalta den här typen av känslor. Kanske är det för att det blir så platt när hans före detta cellkamrat dyker upp i de där visionerna och talar direkt till honom. Subtilt är det inte. Och inte blir jag särskilt berörd heller.
Sisko har ju alltid varit extremt kluven till det där med sin roll som “sändebud”. Motvilligt och besvärat har han till sist axlat rollen, och i början av det här avsnittet får vi se honom – extremt obekväm – ge sin välsignelse till ett ungt par. Det är därför ganska lättförståeligt att han nappar på första, bästa chans att slippa det där jobbet. Sisko får chansen när ett flera hundra år gammalt skepp plötsligt spottas ut ur maskhålet. På det finns en bajoransk poet, Akorem Laan. Han tror att han bara varit borta från Bajor några dagar, men det visar sig han funnits i maskhålet i 200. Under tiden har hans familj och vänner dött, och han själv har utsetts till nationalskald.
Sisko låter det här rulla på ett tag, trots att kastsystem inte godkänns av federationen och därmed skulle kunna förhindra Bajors medlemskap i Federationen. Det är när en man dödas i kastväsendets namn på Deep Space 9 som han får nog. Sisko tar helt enkelt med sig Laan till varelserna inuti maskhålet för att fråga dem om vem av de två som de tycker ska ha positionen som sändebud. De svarar väldigt flummigt (älskar att de kallar Sisko för the Sisko), men kontentan verkar vara att man skickat Laan till Deep Space 9 för att få Sisko att inse att det är han som ska vara “profeternas” talesperson på Bajor. Och poeten? Han skickas tillbaka till sin egen tid, istället. Men trots att tidslinjen förändrats, så minns både Kira och Sisko att han varit på rymdstationen. De där “profeterna”, alltså. Ingen respekt för tidslinjen och kontinuiteten! Men praktiskt att man, till skillnad från andra gudar, faktiskt kan åka till dem och kräva lite besked. Konstigt att inte Sisko gör det lite oftare.
obbigast är nog ändå det här avsnittet för Kira. Som troende försöker hon till exempel anpassa sig till kastväsendets återinförande genom att testa att förverkliga sig själv som konstnär – tyvärr ser hennes lerfigurer ser ut som skit. Det här är väl i och för sig den mer komiska konsekvensen av att hon faktiskt är beredd att gå emot allt hon tror på för att följa Laans direktiv om kastväsendet. I en talande scen försöker Odo tala henne tillrätta med logiska argument – men hon vägrar att lyssna.
I Accession finns förresten också en ganska unken b-handling om O’Briens familjeliv. Hans fru Keiko kommer tillbaka från sitt jobb på Bajor med nyheter – hon ska bli mamma igen. Herr O’Brien är inte så förtjust, och det är tydligt att han börjat trivas lite för bra med det ungkarlsliv han kunnat leva när frugan varit bortrest. Det blir lite Lilla Fridolf över det hela, med den stora skillnaden att Keiko inte är så intresserad av att ha en missbelåten man hemma. Lite femtiotalsstuk på hela den plotten, även om man lyckas trycka in en referens till när 
Det är alltså dags för vad man väl nästan får kalla det årliga 
Vi kan väl för ovanlighetens skull börja med avsnittets b-handling som kretsar kring O’Brien och hans fru Keiko. Skolan där hon undervisar måste stänga, eftersom det inte längre finns några barn kvar på stationen. Efter att O’Brien har testat att pigga upp henne med romantiska middagar och allmän uppmärksamhet bestämmer sig han sig till sist för att pusha Keiko att ge sig ut på en botanisk expedition på Bajor i sex månader. På att hon äntligen kan få utöva sitt yrke som botanist istället för att gå och skrota på rymdstationen som hemmafru. Tydligen strider det är ganska självklara beslutet mot någon korkad relationsöverenskommelse som de gjorde när de flyttade till Deep Space 9. Hurra!
Huvudberättelsen i det här avsnittet handlar om vad som händer när Quark av misstag blir inblandad i dödandet av en klingon i sin bar. Klingonen anfaller Quark, men är så full att han lyckas trilla på sin egen kniv. Quark vill gärna framstå som en klingondräpare, och sprider glatt en skröna om en våldsam strid, som han vinner. Det här leder i sin tur honom in i en komplicerad klingonsk maktkamp om vem som ska ta över egendomen kring ett av de där klingonskt husen som vi hört talas om. Quark blir kidnappad, tvångsgift med änkan till mannen han dödat och finner sig helt plötsligt vara överhuvud för “The house of Quark”, enligt beslut av vår gamle TNG-kompis Gowron.
På nytt ett avsnitt där, precis som Kaj nämnt i kommentarerna, Quark inte bara framstår som mer sympatisk och hedervärd än tidigare, utan hans egenskaper (girighet, glupska affärssinne, cyniska strategiska tänkande) leder till bra saker i slutändan. Den klingonska änkan Grilka behöver Quarks affärssinne för att upptäcka hur hennes svåger D’Ghor har försökt lura henne och hennes man på pengar. Och Quarks i grunden fega men smarta plan, att välja att stå utan vapen när han ska slåss mot D’Ghor, utlöser en sorts bumeranghederseffekt. D’Ghor framstår som helt utan heder när han försöker angripa en obeväpnad Quark. Det leder till att Grilka får tilbaka makten över sitt hus, Quark får ut en skilsmässa och allt slutar lyckligt. Ja, till och med till den första innerliga klingon/ferengi-kyssen någonsin på tv.
När O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.
Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.
Bashir och O’Brien fortsätter sin motvilliga bromance i Armageddon Game. Den här gången är det ganska öppenhjärtiga samtal mellan dem om kärlek och förhållanden. Ja, så pass djuplodande att jag kom på mig själv med att tänka på avsnittet som en bottle episode – trots att den utspelas på olika platser och har två olika sorters alien-of-the-week. Bashir och O’Brien reser den här gången tillsammans till en rymdstation där man ska hjälpa regeringarna från T’Lani III och Kellerun att förinta sina kemiska massutplåningsvapen, så kallade Harvesters.
De två raserna har fajtats i flera århundraden, men har nu enats om fred – trots sina diametralt motsatta frisyrideal. Men just när det sista massförstörelsevapnet ska neutraliseras så kommer beväpnade Kellerunska män in i labbet och börjar skjuta ner forskarna som arbetat med projektet. Har hela fredsprocessen varit en plan för att Kellerunerna ska kunna behålla sina vapen, eller är det något annat fuffens på gång? Och även om O’Brien och Bashir lyckas fly, vad innebär den där droppen som landade på O’Briens arm? Är han nu smittad med Harvesterviruset? Så många frågor, och för en gångs skull vill jag inte spoila allt som händer.
Låt mig bara säga att det här är riktigt piggt skrivet av Morgan Gendel, han som bland annat låg bakom det hyllade TNG-avsnittet