DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns. När jag researchar lite på nätet så får jag statistik som stärker den känslan. Trenden de senaste åren när det gäller antal avsnitt per säsong har stadigt rört sig mot allt färre avsnitt. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Samtidigt som berättandet i dagens serier ofta känns betydligt mer komprimerat och avancerat jämfört med förr.

Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin i tv-serieberättandet, och många av dagens hetaste serier känns ju som extremt långa filmer i sina upplägg. Ibland finns det inte ens cliffhangers i slutet av avsnitten, och andra gånger struntar man helt i att rekapitulera handlingen eller förklara när rollfgurer dyker upp på nytt efter en hel säsongs frånvaro. Man förväntar sig att alla ska ha seriernas storyline i huvudet, eller eventuellt kolla på recapsvideor på youtube. Samtidigt måste serieskaparna se upp så inte tempot blir alltför långsamt i berättandet. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Fast då har man ju i och för sig fyllt vägen dit med ganska mycket dramatik.

ds9 to the death 3

Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt tämligen oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portaler har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som även den härrör från planeten Iconias imperium. I det avsnittet handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget för Federationen är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte rubbas på grund av en tredje part.

ds9 to the death

Det finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Dominions krigarras är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna, och det intrycket förstärks ytterligare av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death. Om klingonerna har sin ära som styr deras handlingar, så har Dominion sin blinda lydnad till sina gudar, Grundarna (och därigenom även Odo).

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör mitt engagemang i det här avsnittet lite komplicerat. Framför allt eftersom jag känner mig lite ensam med de här förbehållen, det problematiseras inte nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Efterspelet kunde inte göra olikheterna i personalpolitiken mellan de två samarbetsparterna tydligare. Je,’Hadar-soldaten straffas med döden för sitt regelbrott, medan Worf får kvarsittning på rummet. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad de var tänkta. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2

Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, den ras inom Dominionimperiet som har som uppgift att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker förresten inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis med bägge.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar, men man lyckas inte fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sedan var det faktiskt också lite misslyckat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja rebellerna från den regimtrogna truppen som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s