DS9: The Quickening. Det där Bashir försöker utplåna en dödlig farsot. På egen hand.

ds9 quickening 4

Så är vi tillbaka i mörkret igen. Inte för att det var så muntert i förra avsnittet av Deep Space Nine, men The Quickening är ännu värre. Ett avsnitt som visserligen börjar med ett skämt och sedan tar oss med ner i en djup jävla håla av hopplöshet.

ds9 quickening 3Men först det skojiga. Quark har hackat Deep Space 9:s datorsystem för att sprida reklamfilmer om sin bar runtom på skeppet. Så effektivt är hans virala (i ordets ursprungliga betydelse) reklamkampanj att när Worf beställer plommonjuice från en replikator ombord på Defiant, så levereras den i en Quark-mugg som spelar reklamfilmsjingeln. Aja baja fick Quark för det, och med det var avsnittets comic relief över.

Resten av The Quickening ägnas åt Bashirs, Dax och Kiras resa till gammakvadranten. Där snappar man upp ett nödrop från en planet i nöd just utanför Dominions territorium. När man kommer dit visar det sig vara ett 200 år gammalt meddelande, och på planeten i fråga har man vid det här laget vant sig vid att allt är vidrigt och fruktansvärt. Den en gång så tekniskt högstående civilisationen har gått tillbaka i utvecklingen efter att hela befolkningen smittats av ett dödligt virus. Smittan visar sig genom tydliga blodkärlsliknande utslag som är blålila när sjukdomen är vilande, och röda när den bryter ut och döden närmar sig. Sjukdomen är skapad och planterad på planeten av Dominionimperiets soldatfolk Jem’Hadar, ett straff efter att man gjort motstånd mot imperiet. Nu är man ett avskräckande exempel för andra planeter som funderar på att göra samma sak. Ett slags skyltfönster för Dominions terror.

ds9 quickeningEftersom man inte kunnat hitta något botemedel mot farsoten så verkar traditionell läkekonst vara avskaffad på den här planeten. I stället har man gjort om sjukhusen till ett slags dödskliniker där man i lugn och ro kan ta farväl av vänner och familj innan man får dricka en giftig blandning örter. Mellan Trevean, som är föreståndare för en sådan här klinik, och Bashir uppstår snabbt ett slags rivalitet. Bashir vill hitta ett botemedel, medan Trevean anser att det är lönlöst. Han tycker att det bästa man kan göra är att försöka lindra smärtan för de döende, och inte inge folk falska förhoppningar.

ds9 quickening 2Allt det här får Bashir att freaka. Först reagerar han med indignation, förmedlat genom ett makalöst överspel. Sedan genom att han helt går upp i uppgiften att hitta ett botemedel. Först med Dax som hjälp, men sedan på egen hand. Bashirs forskning möter nämligen en rad bakslag. Först är folk ovilliga att hjälpa honom, eftersom de luttrat inte tror att någon hjälp är möjlig. Ja, det har till och med uppstått någon form av dödskult på planeten, där man längtar efter att väntan på döden ska ta slut. När Bashir väl lyckats övertala några att ställa upp som försökskaniner så inträffar det stora misslyckandet. Hans mediciner verkar till en början vara helt verkningslösa, kanske till och med snabba på förloppet. I en av Star Treks mest obehagliga scener genom tiderna ligger folk och krampar och skriker i dödsångest i hans provisoriska sjukstuga. Till sist inser Bashir att viruset reagerar på Bashirs maskiner. Ett rätt så djävulskt sätt att konstruera ett virus på, eftersom varje tecken på högstående läkarvård gör viruset mer aggressivt.

ds9 quickening 5Det här avsnittet har en rätt så egenartad dramaturgi. Det börjar med lite humor och blir sedan successivt allt mer deppigt. Ja, faktiskt rentav hopplös, på ett sätt som inte Star Trek-serierna brukar vara. Bashir blir också allt mer ensam i sin kamp ju längre avsnittet varar. Till sist är det bara han kvar från Federationen på planeten, och bara en enda kvinna som vill att han ska fortsätta att vårda henne. Hon är gravid, och när hon fött sin son visar det sig att han inte bär på den där smittan. På något vis har Bashirs behandling gett resultat, problemet är bara att han inte riktigt vet hur. I slutscenerna står han i sitt labb på Deep Space 9 och misslyckas gång på gång med att hitta ett botemedel mot viruset. Han må ha räddat en pojke, men på planeten dör fortfarande folk.

Ytterligare ett lite lurigt avsnitt. Jag är lite dramaturgiskadad vid det här laget, och blev mycket förvånad när handlingen fortsatte med Bashir ensam på planeten med sin patient. Avsnittet fortsatte liksom en, två svängar till när jag redan satt och förväntade mig en upplösning. En sak i handlingen som jag verkligen gillade var att Bashir verkligen tappar det och blir rätt så galen sådär tre fjärdedelar in på avsnittet. När resultatet av experimenten går emot honom så tappar han fullständigt koncepterna. Plötsligt handlar det här om en envig mellan Bashir och sjukdomen, inte om en strävsam, logisk väg mot en verksam medicin. När han ägnar sig åt en stunds överdramatiskt självhat och självömkan biter till slut Dax ifrån.

BASHIR: These people believed in me and look where it got them. Trevean was right. There is no cure. The Dominion made sure of that. But I was so arrogant I thought I could find one in a week.
DAX: Maybe it was arrogant to think that. But it’s even more arrogant to think there isn’t a cure just because you couldn’t find it.

Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till sättet som Dax och Bashir bär sig åt när de kommer till den där planeten. Bara transporterar sig ner, hoppar rakt in och börjar ge folk medicinsk behandling. Dessutom kostar Bashir på sig att bli moraliskt indignerad några gånger över sättet som folket på planeten försöker hantera sin hopplösa situation. Kanske borde man börja med att snacka med folk och informera sig innan man börjar domdera. The Quickening har en lite udda ton, är lite ovanligt skral på både heroisk och optimism. Ja, den blir nästan en smula realistisk mot slutet. Men ett av de där avsnitten som nästan var lite roligare att skriva om än vad det var att kolla på det. Deep Space Nines regissörer och skådespelare mäktar ibland inte riktigt med, och gör inte riktigt manusen och tematiken i dem rättvisa. Det märks här och där. Men ambitionerna med det här avsnittet är höga, och det väljer jag att belöna den här gången.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 432 tv-avsnitt. 

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns,  på något vis. När jag researchar lite på nätet så verkar det också som om trenden de senaste åren stadigt rört sig mot allt färre antal avsnitt per säsong. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den där länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Det känns också som om det är mer komprimerat och avancerat berättande i dagens tv-serier. Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin, och vissa serier idag känns ju som en extremt lång långfilm i sina upplägg. Att dra ut på ett skeende i dagens tv-klimat brukar också straffa sig med dagens rastlösa publik. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Å andra sidan händer det ju en hel del på vägen.

ds9 to the death 3Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt märkligt oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten, så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portal har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som också härrör från planeten Iconias imperium. Då handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Men så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte kommer i obalans på grund av en tredje part.

ds9 to the deathDet finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Jem’jadar är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna. Det intrycket förstärks av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death.  Bland annat sättet de ser på Grundarna, och därmed också Odo, som gudar.

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör det lite extra svårt för mig att engagera mig i det här avsnittet. Framför allt eftersom det inte problematiseras nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Soldaten straffas med döden för sitt regelbrott. Worf får kvarsittning på rummet. Olikheterna i personalpolitiken kunde väl inte bli tydligare. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad det var tänkt. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, vilket alltså är den ras vars uppgift inom Dominion-imperiet är att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis fatalt med bägge personerna.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar. Samtidigt som avsnittet undviker att på riktigt fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sen var det faktiskt också lite komplicerat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja   rebellerna från den regimtrogna truppen  som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt. 

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.

 

DS9: Hippocratic Oath. Det med Jem’Hadar-soldaterna som vill bli drogfria.

ds9 hippocratic 2

Jag vet inte, dra iväg på egen hand in i gammakvadranten och sedan ta en omväg för att undersöka något som eventuellt skulle kunna vara ett skadat skepp i ett sällan besökt solsystem. O’Brien och Bashir verkar liksom vilja hamna i trubbel i inledningen av det här avsnittet. Eller så orkade manusförfattarna inte komma på ett mer originellt upplägg. Det här har jag kanske skrivit tidigare, men någon borde göra statistik på hur ofta våra Star Trek-hjältar hamnar i trubbel bara för att de tror att de ska kunna hjälpa någon annan. Ett nödanrop är ju väldigt ofta en fälla i den här serien, liksom. Å andra sidan är det kanske okej att använda just det greppet här, för det är ju vad hela avsnittet handlar om. Hur mycket man kan riskera för att försöka hjälpa någon som egentligen är en fiende.

ds9 hippocraticO’Brien och Bashir blir i alla fall fångar hos en liten grupp Jem’Hadar-soldater, efter att de snokat runt den okända planeten. Det visar sig att soldaterna de är en utbrytargrupp, ledda av en viss Goran’Agar. Han är unik hos Jem’Hadar eftersom han inte är beroende av ketracel-white, ett slags proteinmissbruk som Grundarna skrivit in i Jem’Hadars genetiska kod för att alltid kunna hålla dem under kontroll. Men Goran’Agar blev på något sätt kvitt sitt beroende när han var skeppsbruten på just den här planeten. Nu har han tagit dit andra från Jem’Hadar med förhoppningen om att samma sak ska hända med dem. Men det går dåligt med planen, och han behöver hjälp av doktor Bashir för att kunna konstruera ett slags motgift.

ds9 hippocratic 3Successivt under samtalen med Goran’Agar så tycker sig Bashir märka en skillnad från de andra ur Jem’Hadar och börjar få förhoppningar om att Jem’Hadar utan sitt ketracel-beroende skulle kunna utvecklas till en rimlig och hyfsat fredlig ras. Han blir så pass fascinerad av Goran’Agar att han inte riktigt bryr sig om att han och O’Brien hålls som fångar av honom. Kanske ska man till och med kalla det för ett slags medicinskt stockholmssyndrom? Till sist blir det O’Brien som trotsar Bashirs order, för att rädda dem bägge bort från planeten.

ds9 hippocratic 4Här finns också en parallellhandling, där Worf inleder sin tjänst på Deep Space 9 med att vara mycket misstänksam och uttalat kritisk till Odos insatser som säkerhetschef på rymdstationen. Det går så långt att han själv ingriper i en misstänkt smuggelaffär, men tvingas inse att han på det sättet bara saboterar en betydligt mer avancerad och större insats som Odo planerat. En liten knäpp på näsan, och en insikt om att det finns mer gråskala på Deep Space 9 än på ett stjärnflotteskepp.  En lite halvtrist b-handling som drar ner mitt betyg på det här avsnittet en del.

För annars är det här ett helt okej avsnitt, tycker jag. Goran’Agar var onekligen en intressant filur, och jag tycker att man verkligen lyckades visa hans känslighet även genom en stor plastmask. Däremot invänder jag lite mot att vissa Star Trek-avsnitt liksom inte får sluta med dålig stämning. Som i den här konversationen mellan Bashir och O’Neill på väg tillbaka till rymdstationen efter turerna med Jem’Hadar. O’Neill har i praktiken brutit mot Bashirs order, och det är riktigt dålig stämning mellan de två.

O’BRIEN: I wish things could have been different, Julian.
BASHIR: So do I.
O’BRIEN: And I’m sorry I had to destroy your work.
BASHIR: You didn’t have to, Chief. You had a choice and you chose to disobey orders, override my judgment, and condemn those men to death.
O’BRIEN: Yes, I did, because I thought it was the only way to save your life. Whatever else you may think of who I am and what I did, at least try to understand that.
BASHIR: Tonight’s supposed to be our weekly dart game.
O’BRIEN: Don’t worry. I don’t feel much like playing either.
BASHIR: Maybe in a few days.

Hade gärna sluppit den där sista repliken. Men antar att serieskaparna då skulle känna att de var tvungna att ta hänsyn till konflikten mellan de två i nästkommande avsnitt av serien, och så pass mycket såpa verkar man ännu inte vara redo för i den här serien. Tråkigt. Hade faktiskt gärna sett hur de två skulle hantera en fnurra på tråden i deras pågående bromance. Eller är det rentav ett svartsjukedrama vi ser här?

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 394 tv-avsnitt.

DS9: The Die is Cast (del 2 av 2). Det där Jem’Hadar spöar skiten ur cardassier/romulan-myteristerna.

ds9 the die is cast

Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).

Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.

ds9 the die is cast 2För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.

ds9 the die is cast 3Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag.  Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är  att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.

ds9 the die is cast 4För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.

Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.

BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?

Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik  med personlig utveckling för rollfigurerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.

 

 

 

DS9: The Abandoned. Det med Jem’Hadar-bebisen.

ds9 abandoned 4

I The Abandoned avslöjas hemligheten bakom Jem’Hadar – gammakvadrantens blodtörstiga krigare. Eller ska man kanske kalla dem för Dominion-imperiets egna stormtrupper? Vi får hur som helst äntligen reda på vad det är hos detta besynnerliga släkte som får klingoner och cardassier att framstå som veka och konflikträdda. Och varför de nöjer sig med att gå i Grundarnas ledband, istället för att ta över själv.

ds9 abandonedSvaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.

ds9 abandoned 5Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.

ds9 abandoned 3Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i The Child, så är det här en rätt tjatig person som mest upprepar det som är inprogrammerat i skallen på honom. Poängen kring Odos olika drivkrafter när han tar hand om Jem’Hadar-pojken dras kanske också en eller två gånger för mycket, tyckte jag. Däremot är det snyggt att avsnittet håller ihop så väl tematiskt – det handlar på olika sätt om föräldraskap och pojkar som ska bli män. I avsnittets b-handling bjuder nämligen Sisko in sonen Jakes flickvän på middag. Sisko är dock inte helt positivt inställd till Jakes val på dejtingscenen, eftersom flickvännen är äldre än Jake och jobbar som croupier med Quarks dabospel. Men under middagen inser Sisko att han genom flickvännen får lära känna nya sidor hos sonen – som att Jake skriver poesi exempelvis. Plötsligt sitter han där vid middagsbordet som en liten solstråle.

ds9 abandonedTrots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.

Så Dags att sätta betyg. Ett avsnitt som inte riktigt lyckas få till sin a-handling, är min första reflektion. Tycker aldrig att det är särskilt spännande, och handlingen avlöper också precis som förväntat. Däremot ger b-handlingen om Jakes dejtande mersmak. Det skulle vara kul om Jake fick bli en hel och fylligt tecknad rollfigur snart, i stället för bara en vagt definierad biroll.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 332 tv-avsnitt.

DS9: The Search Pt 2. Det där Odo räddar alfakvadranten.

ds9 search 2 2

ds9 search 2 3Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något  eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.

ds9 search 2 8Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för ytterligare ett Bobby-i-dushen-moment i Star Trek.  Det vill säga, en hel handlingstråd visar sig aldrig ha hänt. I det här fallet är det en datorsimulering, ett slags rollspel som större delen av Deep Space 9-crewen är uppkopplade mot och som Grundarna använder för att testa olika scenarion. I det här fallet: att Sisko och de andra är beredda att förstöra maskhålet snarare än att acceptera ett fredsavtal där Dominion-imperiet får ta över Bajor. Jag är inte ett stort fan av sånt här, jag tycker att det är ett berättargrepp som är oschysst mot den som tittar. Det känns lite som om någon har bajsat en i ansiktet när man suttit och engagerat sig i ett halvt avsnitt och man sen får reda på att allt bara var något som hände i ett datorprogram eller en dröm.

Det är helt enkelt ett grepp som måste användas med yttersta sparsamhet. Och ändå…här tyckte jag att det fungerade. Allt var tillräckligt märkligt för att man skulle kunna ana att det var något knepigt på gång, samtidigt som det också bevisade hur engagerad till exempel Sisko numer är när det gäller framtiden för Deep Space 9, maskhålet och Bajor (i förra avsnittet fick vi ju till och med reda på att han låtit transportera sina personliga tillhörigheter till rymdstationen. Han ser nu till och med rymdstationen som sitt hem, och har till och med börjat inreda!). Kanske är det också lite mer relevant den här gången, eftersom Grundarna faktiskt testar konkreta planer de har i den här simuleringen. Eller så föll jag för att Garak i den här påhittade verkligheten kunde släppa all den där vanliga försiktigheten och vara en handlingens man fullt ut.

ds9 search 2 6Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.

Odo är märkbart förvirrad och vet inte hur ska han förhålla sig till det faktum att det är hans folk som ytterst var ansvariga för groteskerier som utplånandet av kolonin New Bajor och nedskjutningen av rymdskeppet Odyssey – med massor av dödsoffer som följd. Dominion är heller knappast något demokratiskt föredöme. Det är centralmakten som sätter upp spelreglerna, följer man bara dem så verkar de underlydande civilisationerna ha ganska stor frihet. Följer man däremot inte reglerna så kommer Jem’Hadar och tar en.

ds9 search 2 1Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet The Chase, och spelas av samma skådespelare. Men det kanske är en annan historia?

Själv längtar jag just nu mest efter att få vara en av Odos people, och bara glida ner i den där sjön med vit vätska där man både kan flyta ihop med sina polare och regenereras till det är dags för nästa förvandling. Betygssättningen….ja, det här avsnittet lider av två saker: Dels “Bobby i duschen”-greppet samt en viss vaghet i upplösningen. Man är helt enkelt inte helt tillfredsställd när man lämnar The Searchs andra del.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 328 tv-avsnitt.