DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

DS9: The Ship. Det med Jem’Hadar-skeppet som störtar.

ds9 the ship 3Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.

ds9 the ship 5Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.

ds9 the ship 2Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.

ds9 the ship 4Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att  få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i The Quickening). Framför allt får vi följa O’Briens växande ångest och frustration när hans vän bara blir sämre och sämre. Det finns dessutom ytterligare ett parallellt dödsspår i det här avsnittets intrig. Det visar sig att Jem’Hadar-skeppets hemlighet är en svårt sjuk Grundare ombord. Hen lyckas hålla sig gömd länge, men när hen dör så blir han synlig för Sisko och de andra ur federationen. Det var Grundarens liv som Jem’Hadar ville rädda, men tack vare de rökridåer man la ut vid sina förhandlingar så misslyckades man. Sisko och vortan Kilana blir lite matta på både sig själva och varandra när de inser att om alla hade sagt som det var hade ingen behövt dö.

KILANA: You should’ve trusted me.
SISKO: How could I? The first word out of your mouth was a lie. This isn’t your first mission outside the Dominion, is it?
KILANA: I regret saying that, but my offer was genuine. All that mattered to me was the Founder.
SISKO: Then you should have told me about him.
KILANA: You might have killed him or made him a hostage.
SISKO: No. All I wanted was the ship.
KILANA: And I was willing to let you take it. So, this is how it ends.

För övrigt verkar det som om Sisko äntligen börjar tröttna på Dax skämt. Som här efter att en cynisk Worf och en extremt känslosam O’Brien typ hamnat i bråk om Muniz möjligheter att överleva.

SISKO: I said, that’s enough! You’re Starfleet officers. Now start acting like it!
DAX: Tough guys. A little pressure and they buckle.
SISKO: Dax! Maybe you haven’t noticed, but no one’s laughing. Now I know it’s hot, we’re filthy, tired, And we’ve got ten isotons of explosives going off outside, but we will never get out of this if we don’t pull it together and start to act like professionals. Chief, I want that power grid up and running.

Å andra sidan börjar jag tröttna på att Sisko ska kalla Dax för “old man” hela tiden. När ska någon säga till honom om det?

Igen ett avsnitt med många bra ambitioner, men som sedan kanske inte mynnar ut i något särskilt. Kanske för att man inte fullföljer sitt kammarspel, utan ska ha de där konstiga förhandlingarna med vortan stup i kvarten. Jag är också lite förvånad över Siskos extrema envishet i den här situationen. Att han verkligen är beredd att låta reseten av sin crew dö på grund av vraket av ett Jem’Hadar-skepp.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 442 tv-avsnitt. 

DS9: The Quickening. Det där Bashir försöker utplåna en dödlig farsot. På egen hand.

ds9 quickening 4

Så är vi tillbaka i mörkret igen. Inte för att det var så muntert i förra avsnittet av Deep Space Nine, men The Quickening är ännu värre. Ett avsnitt som visserligen börjar med ett skämt och sedan tar oss med ner i en djup jävla håla av hopplöshet.

ds9 quickening 3Men först det skojiga. Quark har hackat Deep Space 9:s datorsystem för att sprida reklamfilmer om sin bar runtom på skeppet. Så effektivt är hans virala (i ordets ursprungliga betydelse) reklamkampanj att när Worf beställer plommonjuice från en replikator ombord på Defiant, så levereras den i en Quark-mugg som spelar reklamfilmsjingeln. Aja baja fick Quark för det, och med det var avsnittets comic relief över.

Resten av The Quickening ägnas åt Bashirs, Dax och Kiras resa till gammakvadranten. Där snappar man upp ett nödrop från en planet i nöd just utanför Dominions territorium. När man kommer dit visar det sig vara ett 200 år gammalt meddelande, och på planeten i fråga har man vid det här laget vant sig vid att allt är vidrigt och fruktansvärt. Den en gång så tekniskt högstående civilisationen har gått tillbaka i utvecklingen efter att hela befolkningen smittats av ett dödligt virus. Smittan visar sig genom tydliga blodkärlsliknande utslag som är blålila när sjukdomen är vilande, och röda när den bryter ut och döden närmar sig. Sjukdomen är skapad och planterad på planeten av Dominionimperiets soldatfolk Jem’Hadar, ett straff efter att man gjort motstånd mot imperiet. Nu är man ett avskräckande exempel för andra planeter som funderar på att göra samma sak. Ett slags skyltfönster för Dominions terror.

ds9 quickeningEftersom man inte kunnat hitta något botemedel mot farsoten så verkar traditionell läkekonst vara avskaffad på den här planeten. I stället har man gjort om sjukhusen till ett slags dödskliniker där man i lugn och ro kan ta farväl av vänner och familj innan man får dricka en giftig blandning örter. Mellan Trevean, som är föreståndare för en sådan här klinik, och Bashir uppstår snabbt ett slags rivalitet. Bashir vill hitta ett botemedel, medan Trevean anser att det är lönlöst. Han tycker att det bästa man kan göra är att försöka lindra smärtan för de döende, och inte inge folk falska förhoppningar.

ds9 quickening 2Allt det här får Bashir att freaka. Först reagerar han med indignation, förmedlat genom ett makalöst överspel. Sedan genom att han helt går upp i uppgiften att hitta ett botemedel. Först med Dax som hjälp, men sedan på egen hand. Bashirs forskning möter nämligen en rad bakslag. Först är folk ovilliga att hjälpa honom, eftersom de luttrat inte tror att någon hjälp är möjlig. Ja, det har till och med uppstått någon form av dödskult på planeten, där man längtar efter att väntan på döden ska ta slut. När Bashir väl lyckats övertala några att ställa upp som försökskaniner så inträffar det stora misslyckandet. Hans mediciner verkar till en början vara helt verkningslösa, kanske till och med snabba på förloppet. I en av Star Treks mest obehagliga scener genom tiderna ligger folk och krampar och skriker i dödsångest i hans provisoriska sjukstuga. Till sist inser Bashir att viruset reagerar på Bashirs maskiner. Ett rätt så djävulskt sätt att konstruera ett virus på, eftersom varje tecken på högstående läkarvård gör viruset mer aggressivt.

ds9 quickening 5Det här avsnittet har en rätt så egenartad dramaturgi. Det börjar med lite humor och blir sedan successivt allt mer deppigt. Ja, faktiskt rentav hopplös, på ett sätt som inte Star Trek-serierna brukar vara. Bashir blir också allt mer ensam i sin kamp ju längre avsnittet varar. Till sist är det bara han kvar från Federationen på planeten, och bara en enda kvinna som vill att han ska fortsätta att vårda henne. Hon är gravid, och när hon fött sin son visar det sig att han inte bär på den där smittan. På något vis har Bashirs behandling gett resultat, problemet är bara att han inte riktigt vet hur. I slutscenerna står han i sitt labb på Deep Space 9 och misslyckas gång på gång med att hitta ett botemedel mot viruset. Han må ha räddat en pojke, men på planeten dör fortfarande folk.

Ytterligare ett lite lurigt avsnitt. Jag är lite dramaturgiskadad vid det här laget, och blev mycket förvånad när handlingen fortsatte med Bashir ensam på planeten med sin patient. Avsnittet fortsatte liksom en, två svängar till när jag redan satt och förväntade mig en upplösning. En sak i handlingen som jag verkligen gillade var att Bashir verkligen tappar det och blir rätt så galen sådär tre fjärdedelar in på avsnittet. När resultatet av experimenten går emot honom så tappar han fullständigt koncepterna. Plötsligt handlar det här om en envig mellan Bashir och sjukdomen, inte om en strävsam, logisk väg mot en verksam medicin. När han ägnar sig åt en stunds överdramatiskt självhat och självömkan biter till slut Dax ifrån.

BASHIR: These people believed in me and look where it got them. Trevean was right. There is no cure. The Dominion made sure of that. But I was so arrogant I thought I could find one in a week.
DAX: Maybe it was arrogant to think that. But it’s even more arrogant to think there isn’t a cure just because you couldn’t find it.

Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till sättet som Dax och Bashir bär sig åt när de kommer till den där planeten. Bara transporterar sig ner, hoppar rakt in och börjar ge folk medicinsk behandling. Dessutom kostar Bashir på sig att bli moraliskt indignerad några gånger över sättet som folket på planeten försöker hantera sin hopplösa situation. Kanske borde man börja med att snacka med folk och informera sig innan man börjar domdera. The Quickening har en lite udda ton, är lite ovanligt skral på både heroisk och optimism. Ja, den blir nästan en smula realistisk mot slutet. Men ett av de där avsnitten som nästan var lite roligare att skriva om än vad det var att kolla på det. Deep Space Nines regissörer och skådespelare mäktar ibland inte riktigt med, och gör inte riktigt manusen och tematiken i dem rättvisa. Det märks här och där. Men ambitionerna med det här avsnittet är höga, och det väljer jag att belöna den här gången.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 432 tv-avsnitt. 

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns,  på något vis. När jag researchar lite på nätet så verkar det också som om trenden de senaste åren stadigt rört sig mot allt färre antal avsnitt per säsong. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den där länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Det känns också som om det är mer komprimerat och avancerat berättande i dagens tv-serier. Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin, och vissa serier idag känns ju som en extremt lång långfilm i sina upplägg. Att dra ut på ett skeende i dagens tv-klimat brukar också straffa sig med dagens rastlösa publik. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Å andra sidan händer det ju en hel del på vägen.

ds9 to the death 3Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt märkligt oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten, så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portal har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som också härrör från planeten Iconias imperium. Då handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Men så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte kommer i obalans på grund av en tredje part.

ds9 to the deathDet finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Jem’jadar är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna. Det intrycket förstärks av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death.  Bland annat sättet de ser på Grundarna, och därmed också Odo, som gudar.

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör det lite extra svårt för mig att engagera mig i det här avsnittet. Framför allt eftersom det inte problematiseras nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Soldaten straffas med döden för sitt regelbrott. Worf får kvarsittning på rummet. Olikheterna i personalpolitiken kunde väl inte bli tydligare. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad det var tänkt. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, vilket alltså är den ras vars uppgift inom Dominion-imperiet är att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis fatalt med bägge personerna.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar. Samtidigt som avsnittet undviker att på riktigt fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sen var det faktiskt också lite komplicerat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja   rebellerna från den regimtrogna truppen  som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt. 

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.