DS9: Valiant. Det med The kids from Starfleet.

Tänkte ganska länge att det här antagligen var ett slags pilotavsnitt för en spinoff-serie inom Star Trek-universumet. Det har ju vid flera tillfällen pratats om en Starfleet Academy-serie, om de unga kadetter som utbildas till framtidens Stjärnflotta – och här var de ju. Ett gäng kids som tagit över driften av rymdskeppet Valiant när deras lärare dött i strid, och som är fullständigt dedikerade att fullgöra det uppdrag de fått på egen hand. Extremt pilotigt kändes också det kitschiga montaget när alla skulle göra sig redo för strid. Men sen dog alla på slutet. Då tänkte jag att det nog var en korkad grej att göra om man hade tänkt göra en spinoffserie. Så då var nog inte det här början på en sån.

Men innan den slutgiltiga katastrofen inträffade så kändes USS Valiant och hennes besättning som ett oväntat och uppfriskande inslag i den här serien. Brådmogna ungdomar som försöker bete sig som vuxna, men som kanske ändå gråter en skvätt när de får hemlängtan. Och en bitchig försteofficer som betedde sig mer som någon ur Mean Girls än som ett Starfleetbefäl.

Nog och Jake hamnar på det här skeppet efter att ha varit riktigt illa ute. På väg till Ferenginar attackeras de av ett Jem’Hadar-skepp, men räddas av ett skepp som de först tror är Defiant, men som sedan visar sig vara Valiant – ett skolskepp från Starfleet Academy. Men eleverna ombord är inte vem som helst, de tillhör Red Squad – stjärnflotteakademins elitstudenter (de som faktiskt höll på att bli delaktiga i ett kuppförsök tidigare i serien, men som tydligen ändå finns kvar).

Efter att Valiants alla lärare och vuxna dött i strid har unge herr Watters tagit över kaptenens stol, och sedan befordrat alla sina gamla klasskamrater. När Nog visar sig vara bekant med skeppets teknik (det här är samma typ av skepp som Defiant, så praktiskt för specialeffekts- och kulissavdelningarna) så blir han omedelbart värvad till besättningen. Jake har lite svårare att hitta en självklar plats. Efter att han ställt lite personliga frågor till en av tjejerna i besättningen om livet i hennes hemstad på månen, så får han en skarp tillsägelse. Hans frågor väckte hennes hemlängtan och fick henne att sitta och gråta i mässen, och den typen av känslor finns det inte plats för ombord.

När Jake sedan börjar ifrågasätta den unge kaptenens extremt riskfyllda planer på att attackera en ny typ av Jem’Hadar-stridsskepp så hamnar han så småningom i arresten. Kursen om att hantera avvikande åsikter och lyssna på andras råd hade man tydligen inte hunnit komma till i den här årskursen på Starfleet Academy. Men det visar sig förstås att Jake hade rätt. I stort sett alla i besättningen dör som ett resultat av den extremt djärva attacken, och bara räddningspodden med Jake, Nog och Collins (den gråtande månflickan) klarar sig levande därifrån. Lite löjligt att det måste vara pappa Ben som hittar deras räddningsfarkost, och att man – om det nu ska vara så – inte ens bjussar på ett tårfyllt återseende. På sjukan ombord Defiant har främst Nog det riktigt jobbigt med det som hänt. Hur han blint lydde kaptenen på skeppet, i stället för att lyssna på sin bäste väns varningar.

JAKE: Are you okay? 
NOG: Yeah. You going to write a story about all this? 
JAKE: Probably. 
NOG: What are you going to say? 
JAKE: What do you think I should say? 
NOG: That it was a good ship with a good crew that made a mistake. We let ourselves blindly follow Captain Watters and he led us over a cliff. 
COLLINS: That’s not true. Captain Watters was a great man. 
JAKE: Dorian, he got everyone killed. 
COLLINS: If he failed it’s because we failed him. 
NOG: Put that in your story too. Let people read it and decide for themselves. 
(Nog goes over to Collins and gives her his Red Squad pin.) 
NOG: He may have been a hero. He may even have been a great man. But in the end he was a bad captain.

Efter Valiant är jag helt övertygad om att jag skulle gilla en stjärnflotteakademiserie. Genast känns alla de andra Star Trek-serierna befolkade av lastgamla personer som nästan framstår som lite tragiska i sin hängivenhet åt Stjärnflottan. Tonårsdrama i rymden, däremot. Det känns ju kul. Då behöver inte heller varenda flirt sluta med bröllop, och folk kan vara lite mer obalanserade och hormonstyrda istället för hjältemodiga och kloka förebilder. Skulle lätt kunna se en sådan serie platsa på CW-kanalen i USA (som ju delvis ägs av CBS) Men, som sagt, på nittiotalet blev det ju nget – för nästan alla dog. Vilket ju för övrigt är en ovanligt drastisk upplösning även i Deep Space Nine-mått mätt. Men bra!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 552 tv-avsnitt.

DS9: One little ship. Det där Dax, Bashir och O’Brien åker runt i ett yttepyttelitet skepp.

Jag tycker att man kan se One little ship som en internremake av det animerade Star Trek-avsnittet The Terratin Incident. Fast den här gången har man växlat upp från förlagans halvtramsiga lustifikationer om hur svårt det är för besättningsmän som är en tvärhand höga att styra ett fullvuxet rymdskepp. I den nya, uppdaterade versionen så kör man i stället runt med en pytteliten skyttel inuti rymdskeppet Defiant. En skyttel som kanske är ungefär lika stor som en tekopp, och besättningen ombord troligtvis ännu mindre än en teskedsgumma.

Det är ett misslyckat experiment som ligger bakom de här smått bisarra händelserna. Mitt under brinnande krig är nämligen Defiant ute på ett vetenskapligt uppdrag. Man ska undersöka någon form av kompressionsanomali, eller något liknande påhitt som jag inte riktigt förstår. Genom att skicka några sonder genom den här avvikelsen har man kunnat observera hur de först krymper en stund, men sedan återfår sina normala storlek. Nu skickar man iväg O’Brien, Dax och Bashir i en skyttel för att de ska testa att åka igenom den där anomalin, medan Defiant håller koll på deras farkost genom en traktorstråle.

Men mitt i experimentet anfaller några Jem’Hadar-skepp Defiant. Traktorstråle bryts, och man tappar bort skytteln – just när den är som allra minst. Så extremt olägligt. Och så himla dumt att man skickade iväg tre av sina viktigaste besättningsmedlemmar för att krympa ihop till lilleputtar. Har de aldrig hört talas om Stjärnflottans tradition att skicka iväg lågkvalificerade rödskjortor på alla farliga uppdrag?

Jag hade viss beredskap för att det här skulle kunna vara ett rätt corny avsnitt, men det var faktiskt snarare helt omöjligt för mig inte bli helt charmad av den pyttelilla skytteln med dess pyttelilla besättning ute på äventyr – och inte helt ofarliga sådana.

De lyckas till exempel ta sig in i Defiant genom olika utblås och ventiler – men är bara en hårsmån från att brinna upp när Jem’Hadar-soldaterna startar Defiants motorer. När man väl kommit in i skeppet så får man hjälpa till så gott man kan när Sisko och de andra gör uppror mot Dominiontrupperna. Det visar sig att även torpeder från ett litet skepp kan slå ut en och annan soldat. Och i några väldigt härliga scener så promenerar Bashir och O’Brien omkring i ett kretskort för att koppla om skeppets styrsystem. Så himla gulligt!

Men det kanske viktigaste i One little ship är introduktionen av en ny generation Jem’hadar-soldater – alfor. Uppfödda i Alfakvadranten, och genetiskt anpassade för det krig som ska föras här mot Federationen. De föraktar den förra upplagan – Gamma-soldaterna. Alforna tycker att gammorna är uråldriga och omoderna – medan gammorna tycker att alforna är oerfarna och naiva. Hur som helst ett intressant sätt som Dominion löst problemet med att det inte får några förstärkningar från hemmabasen och gammakvadranten. Men idén är väl några snäpp mer intressant än det där gnabbandet mellan den högst rankade alfan och gamman. Lite tjatigt blir det allt.

One little ship var alltså inte så töntigt som jag varit rädd för, men det är ändå ganska svårt att ta det här avsnittet på allvar. Det är liksom alldeles för…gulligt med den där rara miniskytteln som far omkring i Defiants korridorer! Jag gillar också att man här, precis som i förra avsnittet, ändå håller kriget mot Dominion aktuell och levande i storylinen. Men charmoffensiven med miniatyrskeppet till trots, resten av avsnittet är rätt så tunt.

För att sammanfatta det hela med risk för att bli lite tjatig. Efter One little ship kan jag nu definitivt slå fast att jag är betydligt mer förtjust i SF-författare och pyttesmå skepp än bröllopsfester och fritagningsförsök av ferengiska mammor (ja, jag har svårt att komma över de där två avsnitten – känner mig faktiskt smått traumatiserad efter dem). Jag gillar också att det här avsnittet blir lite som en SF-tribut till några andra mikroskopiska hjältar – jag kommer ju osökt att tänka på Fantasic Voyage och Innerspace (även om de där ju var inne i en människokropp och inte i ett rymdskepp). En annan uppenbar inspirationskälla, Älskling, jag krympte barnen, har jag dessvärre alltid vägrat att se. För mig kommer däremot alltid det viktigaste verket i den här subgenren att vara Teskedsgumman.

Däremot måste jag också skriva två rader om hur chockad jag blev av den sista scenen i det här avsnittet. Härregud. Skämtade just Worf????

DAX: Is that your poem? 
WORF: Yes. Bloodwine. 
DAX: Can I hear it? 
WORF: It is not finished yet. 
DAX: Please, just the first line? 
WORF: All right. But it is my first poem. 
DAX: I understand. 
WORF: And I have worked very hard and very long on this. 
DAX: I know. 
WORF: And I do not wish to be ridiculed. 
DAX: I promise. 
WORF: Very well. (declaims) This is the story of a little ship that took a little trip. What do you think? 
DAX: It’s, er, well, it rhymes. (takes the PADD) There’s nothing on this PADD! 

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 533 tv-avsnitt.

DS9: Rocks and Shoals. Det med Jem’Hadar-massakern på nebulosaplaneten.

Jag misströstade lite efter inledningen på det här avsnittet, för jag trodde mig veta ungefär vad som skulle hända. Men jag hade fel. Och det är nog lite symptomatiskt för den fas som Deep Space Nine nu nått. Det känns som om manusförfattarna är beredda att ta både den här serien och konflikten mellan Dominion och Federationen till nästa nivå. En krigsskildring kan inte bara bestå av lite lama konfrontationer i rymden där man skjuter på varandras skepp på lite avstånd, utan det krävs att man faktiskt också börjar lära känna sina fiender, även om det i vissa fall knappast kan sägas vara en angenäm bekantskap.

Ett tema som återkommit då och då under de senaste säsongerna har varit fascinationen inför Dominions krigarras Jem’Hadar, och deras syn på ära, heder och det fria valet i livet. Kanske är det där allra bäst skildrat i Hippocratic Oath, avsnittet med Jem’Hadar-soldaterna som inte längre vill vara slavar under Grundarna. I Rocks and Shoals återkommer man till en liknande frågeställning, men har försett handlingen med en mer intrikat intrig och en betydligt mer action.

Sisko och de andra är ju fortfarande ute och far med sitt skadade och warp-lösa Jem’Hadar-skepp, efter att ha lyckats förstöra (tror vi i varje fall) Dominions centralförråd av ketracel white. Att utplåna drogen som håller Jem’Hadar-soldaterna lugna och lydiga är förstås ett effektivt sätt att få hela Dominions krigsmaskineri på fall, men innebär inte en omedelbar förändring. Eftersom Sisko & Co befinner sig långt inne i fiendeterritorium så upptäcks de förstås av äkta Jem’Hadar-skepp som genast attackerar dem. De tar sin tillflykt till en outforskad nebulosa och kraschlandar på en okänd planet. Men inte ens på den här avsides belägna klipplaneten slipper man undan fienden. Ett Jem’Hadar-skepp har redan tidigare störtat där och deras förutsättningar är om möjligt sämre än Siskos teams. Deras vorta skadades allvarligt i kraschen, förrådet av ketracel white är minimalt och deras skepps kommunikationssystem är så pass skadat att de inte kan kontakta sin hemmabas.

Precis som i ett annat Jem’Hadar-avsnitt, To the Death, så kretsar handlingen här kring att göra en deal med djävulen. Efter att Jem’Hadar tagit Garak och Nog tillfånga så öppnar vortan Keenan upp för förhandlingar mellan de två parterna. Keevan vill ha medicinsk vård av Bashir, och lovar att som gentjänst skicka sina Jem’Hadar-soldater in i ett bakhåll. Snart, menar han, är hans rör med ketracel white slut, och då kommer soldaterna att förvandlas till vilddjur och döda allt och alla omkring dem. Sisko låtsas gå med på dealen, men ger Jem’Hadar-soldaterna en möjlighet att lägga ner sina vapen för att undvika en massaker. Men han får ett nekande svar.

REMATA’KLAN: I have my orders. 
SISKO: Keevan doesn’t deserve the unwavering loyalty you’re giving him. 
REMATA’KLAN: He does not have to earn my loyalty, Captain. He has had it from the moment I was conceived. I am a Jem’Hadar. He is a Vorta. It is the order of things. 
SISKO: Do you really want to give up your life for the order of things? 
REMATA’KLAN: It is not my life to give up, Captain. And it never was. 

Efter en nästan massakerliknande fajt där alla Jem’Hadar-soldater dör så får Keenan som han vill. Bashir ger honom vård medan O’Brien försöker få ihop en radiosändare av Jem’Hadar-skeppets teknikskrot så man kan ska kunna kalla på hjälp. Vi får väl se hur det går. Sisko är definitivt inte förtjust i Keenan, som ju uppenbarligen inte har samma syn på heder och ära som de soldater som slåss under honom. Jag undrar också lite över hur Keenan beskrev hur Jem’Hadar-soldaterna uppför sig när de inte längre har ketracel white i blodet. Kan federationens attack mot white-lagret få oanade och våldsamma konsekvenser?

På rymdstationen Deep Space 9 får vi följa hur Kira till sist tröttnar på den pakt hon personligen gjort med djävulen. Till sist får hon insikten om hur det är fullständigt obetydligt vilka moraliskt högstående ideal hon har, samarbete med Cardassierna på rymdstationen blir ändå ett sätt att ursäkta och stödja deras närvaro där. Kiras uppvaknande sker efter att den religiösa ledaren Vedek Yassim hänger sig mitt på stationens promenadstråk i protest mot Dominions ockupation av rymdstationen. Det är som om Kira plötsligt inser hur långt ifrån sin egen övertygelse hon hamnat. Hennes reaktion på det här? Den gamla vanliga, att starta en motståndsrörelse. Den här gången tillsammans med Odo.

Jag har förresten börjat bli lite fixerad vid Jem’Hadars utseende i Deep Space Nine. Det är något med de ledsna ögonen och masken som hos vissa individer får de annars så mordiska legosoldaterna att kännas fromma som lamm. Som Remata’Klan i det här avsnittet, som utstrålar ett slags melankoliskt uthärdande av sin lott i livet. Som om det finns så mycket mer där, utöver den roll som mördare och soldat som tilldelats honom. På samma sätt, fast precis tvärtom, känner jag inför Kira i det här avsnittet. Har nog aldrig sett henne se så avstängd och apatisk ut som hon gör i vissa av scenerna i Rocks and Shoals. Det tar helt enkelt på krafterna att arbeta emot sin egen övertygelse, oavsett om man gör det medvetet eller inte.

Med Rocks and Shoals så doppar Deep Space Nine-författarna på nytt tån i tv-dramatikens potential för det bottenlösa mörkret. Med en massaker, ett självmord och olika unkna överenskommelser med fienden så är det nästan som om man testar hur svart och cynisk den här serien kan bli. Själv tycker jag nog att man hade kunnat våga sig ut på ännu djupare vatten. Kanske låta Kiras politiska depression pågå ytterligare lite längre tid, över några avsnitt, innan hon går till handling. Man tycker ju att det skulle kunna finnas förutsättningar för det här, när manusförfattarna för första gången gett sig på att göra sex avsnitt i följd som har en gemensam intrig och dramatisk båge (det här är alltså avsnitt två). Men jag bara antar att de har ganska mycket handling att pressa in i de här avsnitten, snarare att ödsla en massa speltid med en begynnande depression. Sammanhängande intriger över flera avsnitt ger ju inte bara möjligheten att dra ut på karaktärsskildringar, i en serie som den här ger det också en unik chans att verkligen låta stora saker hända i serien.

Som helhet är jag både imponerad och förtjust av riktningen Deep Space Nine tagit i det här stadiet av serien. Projektet med sex sammanhängande avsnitt är bara ytterligare ett exempel på att teamet bakom den här serien gång på gång är beredda att testa nya arbetsmetoder och berättargrepp. Och den här gången betalade det sig direkt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 503 tv-avsnitt.

DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

DS9: The Ship. Det med Jem’Hadar-skeppet som störtar.

ds9 the ship 3Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.

ds9 the ship 5Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.

ds9 the ship 2Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.

ds9 the ship 4Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att  få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i The Quickening). Framför allt får vi följa O’Briens växande ångest och frustration när hans vän bara blir sämre och sämre. Det finns dessutom ytterligare ett parallellt dödsspår i det här avsnittets intrig. Det visar sig att Jem’Hadar-skeppets hemlighet är en svårt sjuk Grundare ombord. Hen lyckas hålla sig gömd länge, men när hen dör så blir han synlig för Sisko och de andra ur federationen. Det var Grundarens liv som Jem’Hadar ville rädda, men tack vare de rökridåer man la ut vid sina förhandlingar så misslyckades man. Sisko och vortan Kilana blir lite matta på både sig själva och varandra när de inser att om alla hade sagt som det var hade ingen behövt dö.

KILANA: You should’ve trusted me.
SISKO: How could I? The first word out of your mouth was a lie. This isn’t your first mission outside the Dominion, is it?
KILANA: I regret saying that, but my offer was genuine. All that mattered to me was the Founder.
SISKO: Then you should have told me about him.
KILANA: You might have killed him or made him a hostage.
SISKO: No. All I wanted was the ship.
KILANA: And I was willing to let you take it. So, this is how it ends.

För övrigt verkar det som om Sisko äntligen börjar tröttna på Dax skämt. Som här efter att en cynisk Worf och en extremt känslosam O’Brien typ hamnat i bråk om Muniz möjligheter att överleva.

SISKO: I said, that’s enough! You’re Starfleet officers. Now start acting like it!
DAX: Tough guys. A little pressure and they buckle.
SISKO: Dax! Maybe you haven’t noticed, but no one’s laughing. Now I know it’s hot, we’re filthy, tired, And we’ve got ten isotons of explosives going off outside, but we will never get out of this if we don’t pull it together and start to act like professionals. Chief, I want that power grid up and running.

Å andra sidan börjar jag tröttna på att Sisko ska kalla Dax för “old man” hela tiden. När ska någon säga till honom om det?

Igen ett avsnitt med många bra ambitioner, men som sedan kanske inte mynnar ut i något särskilt. Kanske för att man inte fullföljer sitt kammarspel, utan ska ha de där konstiga förhandlingarna med vortan stup i kvarten. Jag är också lite förvånad över Siskos extrema envishet i den här situationen. Att han verkligen är beredd att låta reseten av sin crew dö på grund av vraket av ett Jem’Hadar-skepp.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 442 tv-avsnitt. 

DS9: The Quickening. Det där Bashir försöker utplåna en dödlig farsot. På egen hand.

ds9 quickening 4

Så är vi tillbaka i mörkret igen. Inte för att det var så muntert i förra avsnittet av Deep Space Nine, men The Quickening är ännu värre. Ett avsnitt som visserligen börjar med ett skämt och sedan tar oss med ner i en djup jävla håla av hopplöshet.

ds9 quickening 3Men först det skojiga. Quark har hackat Deep Space 9:s datorsystem för att sprida reklamfilmer om sin bar runtom på skeppet. Så effektivt är hans virala (i ordets ursprungliga betydelse) reklamkampanj att när Worf beställer plommonjuice från en replikator ombord på Defiant, så levereras den i en Quark-mugg som spelar reklamfilmsjingeln. Aja baja fick Quark för det, och med det var avsnittets comic relief över.

Resten av The Quickening ägnas åt Bashirs, Dax och Kiras resa till gammakvadranten. Där snappar man upp ett nödrop från en planet i nöd just utanför Dominions territorium. När man kommer dit visar det sig vara ett 200 år gammalt meddelande, och på planeten i fråga har man vid det här laget vant sig vid att allt är vidrigt och fruktansvärt. Den en gång så tekniskt högstående civilisationen har gått tillbaka i utvecklingen efter att hela befolkningen smittats av ett dödligt virus. Smittan visar sig genom tydliga blodkärlsliknande utslag som är blålila när sjukdomen är vilande, och röda när den bryter ut och döden närmar sig. Sjukdomen är skapad och planterad på planeten av Dominionimperiets soldatfolk Jem’Hadar, ett straff efter att man gjort motstånd mot imperiet. Nu är man ett avskräckande exempel för andra planeter som funderar på att göra samma sak. Ett slags skyltfönster för Dominions terror.

ds9 quickeningEftersom man inte kunnat hitta något botemedel mot farsoten så verkar traditionell läkekonst vara avskaffad på den här planeten. I stället har man gjort om sjukhusen till ett slags dödskliniker där man i lugn och ro kan ta farväl av vänner och familj innan man får dricka en giftig blandning örter. Mellan Trevean, som är föreståndare för en sådan här klinik, och Bashir uppstår snabbt ett slags rivalitet. Bashir vill hitta ett botemedel, medan Trevean anser att det är lönlöst. Han tycker att det bästa man kan göra är att försöka lindra smärtan för de döende, och inte inge folk falska förhoppningar.

ds9 quickening 2Allt det här får Bashir att freaka. Först reagerar han med indignation, förmedlat genom ett makalöst överspel. Sedan genom att han helt går upp i uppgiften att hitta ett botemedel. Först med Dax som hjälp, men sedan på egen hand. Bashirs forskning möter nämligen en rad bakslag. Först är folk ovilliga att hjälpa honom, eftersom de luttrat inte tror att någon hjälp är möjlig. Ja, det har till och med uppstått någon form av dödskult på planeten, där man längtar efter att väntan på döden ska ta slut. När Bashir väl lyckats övertala några att ställa upp som försökskaniner så inträffar det stora misslyckandet. Hans mediciner verkar till en början vara helt verkningslösa, kanske till och med snabba på förloppet. I en av Star Treks mest obehagliga scener genom tiderna ligger folk och krampar och skriker i dödsångest i hans provisoriska sjukstuga. Till sist inser Bashir att viruset reagerar på Bashirs maskiner. Ett rätt så djävulskt sätt att konstruera ett virus på, eftersom varje tecken på högstående läkarvård gör viruset mer aggressivt.

ds9 quickening 5Det här avsnittet har en rätt så egenartad dramaturgi. Det börjar med lite humor och blir sedan successivt allt mer deppigt. Ja, faktiskt rentav hopplös, på ett sätt som inte Star Trek-serierna brukar vara. Bashir blir också allt mer ensam i sin kamp ju längre avsnittet varar. Till sist är det bara han kvar från Federationen på planeten, och bara en enda kvinna som vill att han ska fortsätta att vårda henne. Hon är gravid, och när hon fött sin son visar det sig att han inte bär på den där smittan. På något vis har Bashirs behandling gett resultat, problemet är bara att han inte riktigt vet hur. I slutscenerna står han i sitt labb på Deep Space 9 och misslyckas gång på gång med att hitta ett botemedel mot viruset. Han må ha räddat en pojke, men på planeten dör fortfarande folk.

Ytterligare ett lite lurigt avsnitt. Jag är lite dramaturgiskadad vid det här laget, och blev mycket förvånad när handlingen fortsatte med Bashir ensam på planeten med sin patient. Avsnittet fortsatte liksom en, två svängar till när jag redan satt och förväntade mig en upplösning. En sak i handlingen som jag verkligen gillade var att Bashir verkligen tappar det och blir rätt så galen sådär tre fjärdedelar in på avsnittet. När resultatet av experimenten går emot honom så tappar han fullständigt koncepterna. Plötsligt handlar det här om en envig mellan Bashir och sjukdomen, inte om en strävsam, logisk väg mot en verksam medicin. När han ägnar sig åt en stunds överdramatiskt självhat och självömkan biter till slut Dax ifrån.

BASHIR: These people believed in me and look where it got them. Trevean was right. There is no cure. The Dominion made sure of that. But I was so arrogant I thought I could find one in a week.
DAX: Maybe it was arrogant to think that. But it’s even more arrogant to think there isn’t a cure just because you couldn’t find it.

Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till sättet som Dax och Bashir bär sig åt när de kommer till den där planeten. Bara transporterar sig ner, hoppar rakt in och börjar ge folk medicinsk behandling. Dessutom kostar Bashir på sig att bli moraliskt indignerad några gånger över sättet som folket på planeten försöker hantera sin hopplösa situation. Kanske borde man börja med att snacka med folk och informera sig innan man börjar domdera. The Quickening har en lite udda ton, är lite ovanligt skral på både heroisk och optimism. Ja, den blir nästan en smula realistisk mot slutet. Men ett av de där avsnitten som nästan var lite roligare att skriva om än vad det var att kolla på det. Deep Space Nines regissörer och skådespelare mäktar ibland inte riktigt med, och gör inte riktigt manusen och tematiken i dem rättvisa. Det märks här och där. Men ambitionerna med det här avsnittet är höga, och det väljer jag att belöna den här gången.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 432 tv-avsnitt. 

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns. När jag researchar lite på nätet så får jag statistik som stärker den känslan. Trenden de senaste åren när det gäller antal avsnitt per säsong har stadigt rört sig mot allt färre avsnitt. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Samtidigt som berättandet i dagens serier ofta känns betydligt mer komprimerat och avancerat jämfört med förr.

Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin i tv-serieberättandet, och många av dagens hetaste serier känns ju som extremt långa filmer i sina upplägg. Ibland finns det inte ens cliffhangers i slutet av avsnitten, och andra gånger struntar man helt i att rekapitulera handlingen eller förklara när rollfgurer dyker upp på nytt efter en hel säsongs frånvaro. Man förväntar sig att alla ska ha seriernas storyline i huvudet, eller eventuellt kolla på recapsvideor på youtube. Samtidigt måste serieskaparna se upp så inte tempot blir alltför långsamt i berättandet. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Fast då har man ju i och för sig fyllt vägen dit med ganska mycket dramatik.

ds9 to the death 3

Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt tämligen oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portaler har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som även den härrör från planeten Iconias imperium. I det avsnittet handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget för Federationen är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte rubbas på grund av en tredje part.

ds9 to the death

Det finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Dominions krigarras är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna, och det intrycket förstärks ytterligare av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death. Om klingonerna har sin ära som styr deras handlingar, så har Dominion sin blinda lydnad till sina gudar, Grundarna (och därigenom även Odo).

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör mitt engagemang i det här avsnittet lite komplicerat. Framför allt eftersom jag känner mig lite ensam med de här förbehållen, det problematiseras inte nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Efterspelet kunde inte göra olikheterna i personalpolitiken mellan de två samarbetsparterna tydligare. Je,’Hadar-soldaten straffas med döden för sitt regelbrott, medan Worf får kvarsittning på rummet. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad de var tänkta. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2

Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, den ras inom Dominionimperiet som har som uppgift att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker förresten inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis med bägge.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar, men man lyckas inte fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sedan var det faktiskt också lite misslyckat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja rebellerna från den regimtrogna truppen som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt. 

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.