Tag: Vorta

DS9: Treachery, Faith, and the Great River. Det om avhopparvortan, shapeshifterpesten och den stora interstellära floden av materialism.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Treachery, Faith, and the Great River är ett av de ganska få avsnitten där Deep Space Nines skapare faktiskt lyckas kombinera viktiga pusselbitar i intrigen med en rätt så tramsig b-handling. Efter att ha sett det här avsnittet har jag faktiskt insikt i såväl ferengiernas världsbild som vortornas livscykel och Grundarnas hälsotillstånd. Och det finns både tid för skämt om blodvin och en gripande dödsscen. Tänk om alla avsnitt i den här serien hade varit så här rika!

Huvudintrigen handlar om hur vortan Weyoun lite plötsligt bestämmer sig för att hoppa av Dominion, och i stället dedikera sitt liv åt att arbeta för Odo. Ganska snart kommer det fram att det här är något som Weyoun 6 kommit fram till – han är den sjätte klonupplagan av Weyoun. Ur grundarnas synvinkel en lite defekt version som redan är ersatt med en nyare modell, Weyoun 7, på Cardassia. Tanken är att nummer 6 ska utlösa en självmordsfunktion som finns inbyggd i honom när han blir ersatt med en ny version, men den här vortan har uppenbarligen helt andra planer.

Det visar sig dock så småningom att Weyouns 6 avsikter kanske inte är fullt så ädla som jag först trodde. Visst, den här upplagan av Weyoun tycker att kriget mot Federationen är meningslöst, och ifrågasätter Grundarnas fixa ide om att erövra och härska över allt och alla. Men är han egentligen inte bara extremt taktisk och opportunistisk? Han har nämligen snappat upp att Grundarna drabbats av en smittsam och troligtvis dödlig sjukdom. Och att alla kända Grundare i galaxen är smittade, utom Odo. Med sin genetiska kodning att lyda och tillbe Grundare, kombinerat med förslagenhet och taktiskt tänkande, så är det ju bara logiskt att Weyoun 6 letar upp ett friskt exemplar av Grundare att liera sig med.

Upplaga nummer sju av Weyoun verkar förresten inte heller riktigt ha alla hästar hemma. Han är beredd att ge order som leder till att Odo dödas – något som borde vara helt otänkbart för honom (man dödar inte Grundare, inte ens avhoppade Grundare). Han är också märkligt mottaglig för argument från Cardassiernas allt mer försupna ledare, Damar. Kanske har även Weyoun 7 börjat ana att det är något skumt med att den kvinnliga Grundaren som bossar i alfakvadranten blir jätteskrynklig ibland.

Medan Odo försöker undkomma med Weyoun 6 så är det helt andra bekymmer som hopar sig på Deep Space 9. Ett fenomen som tillhör Star Trek-tropen är ju en uppenbar nonchalans inför servicepersonal och tekniker. Trots att serien är tänkt att hylla vetenskap och logik så kränks ständigt alla maskinchefer som förekommer i serierna. “Hur lång tid tar det att fixa det där?” är aldrig en fråga utan bara början på en förhandling. Är svaret “två timmar” så säger alltid befälet “du har en halvtimme”, eller något liknande. Det borde ju i längden innebära att den teknikansvarige alltid drar till med dubbla tiden när han ska uppskatta arbetstiden, eftersom hen ändå vet att det kommer att komma ett motbud. På vilket sätt är det effektivt och rationellt? Va, va, va???

I det här avsnittet är Sisko douchig på exakt det där sättet, och tvingar O’Brien att gå med på att fixa till Defiant på nolltid, trots att det inte ens finns några reservdelar tillgängliga. Men då bistår Nog O’Brien med lite ferengisk smartness. Genom ett avancerat system av byten och utlåningar så får han fram önskad reservdel på utlovad tid., även om det bland annat innebär att han måste låna ut Siskos skrivbord till någon tossig man som tar foton där han sitter vid berömda befälhavares arbetsplatser. Detta avancerade bytesmarknad är dock inte bara ett utslag av ordinär ferengisk list, menar Nog. Det är en del av en större tanke kring utbud och efterfrågan, som Nog kallar för The Great Material Continuum.

NOG: It’s the force that binds the universe together. 
O’BRIEN: I must have missed that class in Engineering School. 
NOG: On Ferenginar, we learn about the Continuum while we still have our first set of ears. 
O’BRIEN: This is no time for Ferengi fairy tales. 
NOG: The Continuum is real. You see, there are millions upon millions of worlds in the universe, each one filled with too much of one thing and not enough of another. And the Great Continuum flows through them all like a mighty river, from have to want and back again. And if we navigate the Continuum with skill and grace, our ship will be filled with everything our hearts desire. 
O’BRIEN: Right now, I’d settle for a stabiliser and the Captain’s desk. 
NOG: The river will provide. 
O’BRIEN: If it doesn’t sink us first.

Floden verkar ungefär vara en marknadsekonomisk motsvarighet till bästsäljaren The Secret, om än något mer substantiell. Nog lyckas i alla fall segla rätt på floden den här gången. Lika bra går det inte för Weyoun 6, som inte verkar ha planerat in någon smart flyktplan i samband med sitt avhopp. Han offrar till sist sig, för att rädda Odos liv. Men Grundarnas sjukdom, som han berättat om, oroar Odo. Kommer han snart att vara den ende av sitt slag som finns kvar?

Efter flera bottennapp på sistone så känns det som om Deep Space Nine på nytt växlat in på seriens lite större berättelse, i och med det här avsnittet. Den om konflikten mellan Grundarna och Dominion. Det här är ett högkvalitativt bruksavsnitt som överraskar mig flera gånger. Bara alla detaljer som det strösslas med, som att Ferengierna tydligen har flera uppsättningar öron unders sina liv? Eller vortornas ursprungsberättelse – och det faktum att de inte har några smaklökar! Dessutom så har Kira bytt frisyr.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 567 tv-avsnitt.

DS9: The Magnificent Ferengi. Det där Quark ska frita sin morsa från Dominion.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag brukar med ojämna mellanrum lyssna på podcasten This Week in Trek. Den består ju mestadels av två nördmän som varje vecka sitter och pratar med varandra om allt som är Trek (till sina Discovery-poddar har man faktiskt plockat in två kvinnor också – vilket ger lite välbehövlig omväxling). I varje avsnitt brukar man noggrant gå igenom ett gammalt avsnitt, och jag har för mig att den ene av herrarna, Darrell Skeels, suckar uppgivet varenda gång man kommer till en Ferengiepisod. Han tycker verkligen att de är skräp, och jag har nog inte riktigt förstått varför. Förrän nu. För i och med The Magnificent Ferengi känns det både som att det finns tillräckligt många av renodlade Ferengiäventyr för att kalla det en egen sub-genre. Och tillräckligt med underlag för att döma ut den.

The Magnificent Ferengi var ett så pass dåligt avsnitt att jag i ren panik lyckades somna ifrån det första gången jag försökte kolla. Jag som trodde att Deep Space Nine hade nått sitt lågvattenmärke lite tidigare under den här säsongen, med spegeluniversums– och bröllopsavsnitten. Men det här! Kommer jag någonsin att kunna se en ferengi igen utan att rysa av obehag? Och kommer jag att kunna lyssna på Iggy Pop efter det här? Han spelar ju en vorta i det här avsnittet. I och för sig den överlägset bästa rolltolkningen i hela avsnittet, men ändå.

För The Magnificent Ferengi är ett slags komediactionäventyr där Quark, Rom och Nog ledar en grupp ferengier för att frita en fånge hos Dominion. Och det är inte vilken fånge som helst, utan Quarks och Roms morsa Ishka (det är dock inte helt klart om det är kärleken till familjen eller stormagusens belöning som motiverar de två att ge sig ut på den här räddningsexpeditionen). Och det kanske är värt att nämna att ferengimorsan har blivit tillfångatagen av Dominion på vägen hem från ett loblyft på Vulcan. Lustifikationerna tar liksom aldrig slut, eller hur?

Med sig på expeditionen har Rom och Quark ett gäng mer eller mindre kvalificerade kompanjoner: Nog (som fungerar som överambitiös organisatör), Leck (en mordisk snubbe som är mer intresserad av att få ta livet av folk än pengar – något mycket ovanligt bland ferengier) och kusinen Gaila (vapensmugglaren från Business as usual som nu hamnat i finkan). Lite mot sin vilja tvingas de också ta med sig Quarks ärkefiende Brunt (den finansielle likvidatorn som vi senast såg i Ferengi Love Songs) – han har nämligen ett skepp, en viktig detalj om man ska försöka frita någon en massa solsystem bort.

Eftersom det ganska snart visar sig att det här gänget verkligen suger som beväpnad insatsstyrka, så inser man att dt nog är genom förhandlingar man har störst chans att kunna få Ishka fri. Genom Kira lyckas man lyckas få loss vortan Keevan (han som Sisko tillfångatog på den där nebulosaplaneten) och ska använda honom som bytesvara. Keevan själv är dock inte särskilt upphetsad över att få komma hem igen. Han borde tydligen ha tagit livet av sig snarare än bli tillfångatagen av Federationen, så det enda som väntar honom hemma är tortyr och avrättning (han är faktiskt riktigt bra spelad av Christopher Shea).

Keevan hade inte behövt oroa sig för vad som skulle hända när han överlämnats till Dominion. Gaila råkar skjuta ihjäl honom redan innan fångutväxlingen ägt rum. För ovanlighetens skull i Deep Space Nine är det här ett humoristiskt dödsfall – även om Keevan är ett ärkesvin som själv glatt offrat massor av Jem’Hadar-soldater för att överleva så känns det här som en rätt tydlig genrekrock med resten av serien. En av flera.

Nog löser i varje fall problemet med den döde vortan genom att koppla in elektroner i Keevans kropp. På det viset kan han fjärrstyra Keevans kropp som en slags robot. Tricket fungerar tillräckligt länge för att lura Dominiontruppen, och Quark och de andra kan lämna fångutväxlingen med både Ishka och Iggy Pop-vortan ombord på sitt skepp – den sistnämnde som deras fånge, då.

Actionkomedi, alltså. Med lite buskisinslag. En inte helt bekväm genre för mig, oavsett hur medvetna eller omedvetna referenserna till De sju samurajerna och 7 vågade livet var när man knåpade ihop det här avsnittet. Och, helt ärligt, det här är ju faktiskt ett mindre haveri. Visst finns det några ljusglimtar här och där, men mest känns det tondövt. Mest för att The Magnificent Ferengi inte alls passar ihop med den plats resten av serien befinner sig på just nu, i varje fall inte med den ambitiösa inledningen av säsongen. Deep Space Nine känns som en serie som hela tiden letar efter sin identitet, och kränger extremt mycket år olika håll på färden. Ibland blir det till lysande avvikelser. Ibland blir det platt och konstigt. Som här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 522 tv-avsnitt.

DS9: Rocks and Shoals. Det med Jem’Hadar-massakern på nebulosaplaneten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag misströstade lite efter inledningen på det här avsnittet, för jag trodde mig veta ungefär vad som skulle hända. Men jag hade fel. Och det är nog lite symptomatiskt för den fas som Deep Space Nine nu nått. Det känns som om manusförfattarna är beredda att ta både den här serien och konflikten mellan Dominion och Federationen till nästa nivå. En krigsskildring kan inte bara bestå av lite lama konfrontationer i rymden där man skjuter på varandras skepp på lite avstånd, utan det krävs att man faktiskt också börjar lära känna sina fiender, även om det i vissa fall knappast kan sägas vara en angenäm bekantskap.

Ett tema som återkommit då och då under de senaste säsongerna har varit fascinationen inför Dominions krigarras Jem’Hadar, och deras syn på ära, heder och det fria valet i livet. Kanske är det där allra bäst skildrat i Hippocratic Oath, avsnittet med Jem’Hadar-soldaterna som inte längre vill vara slavar under Grundarna. I Rocks and Shoals återkommer man till en liknande frågeställning, men har försett handlingen med en mer intrikat intrig och en betydligt mer action.

Sisko och de andra är ju fortfarande ute och far med sitt skadade och warp-lösa Jem’Hadar-skepp, efter att ha lyckats förstöra (tror vi i varje fall) Dominions centralförråd av ketracel white. Att utplåna drogen som håller Jem’Hadar-soldaterna lugna och lydiga är förstås ett effektivt sätt att få hela Dominions krigsmaskineri på fall, men innebär inte en omedelbar förändring. Eftersom Sisko & Co befinner sig långt inne i fiendeterritorium så upptäcks de förstås av äkta Jem’Hadar-skepp som genast attackerar dem. De tar sin tillflykt till en outforskad nebulosa och kraschlandar på en okänd planet. Men inte ens på den här avsides belägna klipplaneten slipper man undan fienden. Ett Jem’Hadar-skepp har redan tidigare störtat där och deras förutsättningar är om möjligt sämre än Siskos teams. Deras vorta skadades allvarligt i kraschen, förrådet av ketracel white är minimalt och deras skepps kommunikationssystem är så pass skadat att de inte kan kontakta sin hemmabas.

Precis som i ett annat Jem’Hadar-avsnitt, To the Death, så kretsar handlingen här kring att göra en deal med djävulen. Efter att Jem’Hadar tagit Garak och Nog tillfånga så öppnar vortan Keenan upp för förhandlingar mellan de två parterna. Keevan vill ha medicinsk vård av Bashir, och lovar att som gentjänst skicka sina Jem’Hadar-soldater in i ett bakhåll. Snart, menar han, är hans rör med ketracel white slut, och då kommer soldaterna att förvandlas till vilddjur och döda allt och alla omkring dem. Sisko låtsas gå med på dealen, men ger Jem’Hadar-soldaterna en möjlighet att lägga ner sina vapen för att undvika en massaker. Men han får ett nekande svar.

REMATA’KLAN: I have my orders. 
SISKO: Keevan doesn’t deserve the unwavering loyalty you’re giving him. 
REMATA’KLAN: He does not have to earn my loyalty, Captain. He has had it from the moment I was conceived. I am a Jem’Hadar. He is a Vorta. It is the order of things. 
SISKO: Do you really want to give up your life for the order of things? 
REMATA’KLAN: It is not my life to give up, Captain. And it never was. 

Efter en nästan massakerliknande fajt där alla Jem’Hadar-soldater dör så får Keenan som han vill. Bashir ger honom vård medan O’Brien försöker få ihop en radiosändare av Jem’Hadar-skeppets teknikskrot så man kan ska kunna kalla på hjälp. Vi får väl se hur det går. Sisko är definitivt inte förtjust i Keenan, som ju uppenbarligen inte har samma syn på heder och ära som de soldater som slåss under honom. Jag undrar också lite över hur Keenan beskrev hur Jem’Hadar-soldaterna uppför sig när de inte längre har ketracel white i blodet. Kan federationens attack mot white-lagret få oanade och våldsamma konsekvenser?

På rymdstationen Deep Space 9 får vi följa hur Kira till sist tröttnar på den pakt hon personligen gjort med djävulen. Till sist får hon insikten om hur det är fullständigt obetydligt vilka moraliskt högstående ideal hon har, samarbete med Cardassierna på rymdstationen blir ändå ett sätt att ursäkta och stödja deras närvaro där. Kiras uppvaknande sker efter att den religiösa ledaren Vedek Yassim hänger sig mitt på stationens promenadstråk i protest mot Dominions ockupation av rymdstationen. Det är som om Kira plötsligt inser hur långt ifrån sin egen övertygelse hon hamnat. Hennes reaktion på det här? Den gamla vanliga, att starta en motståndsrörelse. Den här gången tillsammans med Odo.

Jag har förresten börjat bli lite fixerad vid Jem’Hadars utseende i Deep Space Nine. Det är något med de ledsna ögonen och masken som hos vissa individer får de annars så mordiska legosoldaterna att kännas fromma som lamm. Som Remata’Klan i det här avsnittet, som utstrålar ett slags melankoliskt uthärdande av sin lott i livet. Som om det finns så mycket mer där, utöver den roll som mördare och soldat som tilldelats honom. På samma sätt, fast precis tvärtom, känner jag inför Kira i det här avsnittet. Har nog aldrig sett henne se så avstängd och apatisk ut som hon gör i vissa av scenerna i Rocks and Shoals. Det tar helt enkelt på krafterna att arbeta emot sin egen övertygelse, oavsett om man gör det medvetet eller inte.

Med Rocks and Shoals så doppar Deep Space Nine-författarna på nytt tån i tv-dramatikens potential för det bottenlösa mörkret. Med en massaker, ett självmord och olika unkna överenskommelser med fienden så är det nästan som om man testar hur svart och cynisk den här serien kan bli. Själv tycker jag nog att man hade kunnat våga sig ut på ännu djupare vatten. Kanske låta Kiras politiska depression pågå ytterligare lite längre tid, över några avsnitt, innan hon går till handling. Man tycker ju att det skulle kunna finnas förutsättningar för det här, när manusförfattarna för första gången gett sig på att göra sex avsnitt i följd som har en gemensam intrig och dramatisk båge (det här är alltså avsnitt två). Men jag bara antar att de har ganska mycket handling att pressa in i de här avsnitten, snarare att ödsla en massa speltid med en begynnande depression. Sammanhängande intriger över flera avsnitt ger ju inte bara möjligheten att dra ut på karaktärsskildringar, i en serie som den här ger det också en unik chans att verkligen låta stora saker hända i serien.

Som helhet är jag både imponerad och förtjust av riktningen Deep Space Nine tagit i det här stadiet av serien. Projektet med sex sammanhängande avsnitt är bara ytterligare ett exempel på att teamet bakom den här serien gång på gång är beredda att testa nya arbetsmetoder och berättargrepp. Och den här gången betalade det sig direkt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 503 tv-avsnitt.

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment
ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns. När jag researchar lite på nätet så får jag statistik som stärker den känslan. Trenden de senaste åren när det gäller antal avsnitt per säsong har stadigt rört sig mot allt färre avsnitt. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Samtidigt som berättandet i dagens serier ofta känns betydligt mer komprimerat och avancerat jämfört med förr.

Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin i tv-serieberättandet, och många av dagens hetaste serier känns ju som extremt långa filmer i sina upplägg. Ibland finns det inte ens cliffhangers i slutet av avsnitten, och andra gånger struntar man helt i att rekapitulera handlingen eller förklara när rollfgurer dyker upp på nytt efter en hel säsongs frånvaro. Man förväntar sig att alla ska ha seriernas storyline i huvudet, eller eventuellt kolla på recapsvideor på youtube. Samtidigt måste serieskaparna se upp så inte tempot blir alltför långsamt i berättandet. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Fast då har man ju i och för sig fyllt vägen dit med ganska mycket dramatik.

ds9 to the death 3

Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt tämligen oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portaler har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som även den härrör från planeten Iconias imperium. I det avsnittet handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget för Federationen är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte rubbas på grund av en tredje part.

ds9 to the death

Det finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Dominions krigarras är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna, och det intrycket förstärks ytterligare av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death. Om klingonerna har sin ära som styr deras handlingar, så har Dominion sin blinda lydnad till sina gudar, Grundarna (och därigenom även Odo).

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör mitt engagemang i det här avsnittet lite komplicerat. Framför allt eftersom jag känner mig lite ensam med de här förbehållen, det problematiseras inte nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Efterspelet kunde inte göra olikheterna i personalpolitiken mellan de två samarbetsparterna tydligare. Je,’Hadar-soldaten straffas med döden för sitt regelbrott, medan Worf får kvarsittning på rummet. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad de var tänkta. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2

Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, den ras inom Dominionimperiet som har som uppgift att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker förresten inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis med bägge.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar, men man lyckas inte fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sedan var det faktiskt också lite misslyckat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja rebellerna från den regimtrogna truppen som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt.