DS9. Inquisition. Första avsnittet med Sektion 31!

Bashir har verkligen en urusel dag i Inquisition. Först så är han jättejättejättetrött när väckarklockan ringer tidigt, sen måste han ställa in resan till en läkarkonferens eftersom en sur Federationsgubbe tror att någon ombord på Deep Space 9 spionerar åt Dominion. När alla befälen sätts i husarrest så får han fel frukost till rummet (maskar istället för pannkakor) och sedan, till sist, on top of everything else, så inser han vem det är som är misstänkt för det här spionaget. Han själv.

Som om inte det var illa nog så tror alla Bashirs bästa kompisar också att han spionerat (fast att han kanske inte fattat det själv utan eventuellt varit under någon form av psykisk blockering under själva spionjobbet). Sedan, mitt i natten (Bashir får aldrig sova ut i det här avsnittet), så kommer den onde internutredaren för att i smyg föra iväg doktorn till en annan rymdbas där han ska sättas i isoleringscell. Fast då transporteras Bashir helt plötsligt iväg till ett Dominionskepp där en Vorta säger att han faktiskt ÄR en Dominionspion. Vilka MARDRÖMSLIKA DYGN, eller hur?

Men så var det ju inte heller på riktigt, utan någon form av extremt sadistiskt holodäckstest som den sure Stjärnflottegubben, Luther Sloan, satt samman för att kolla om Bashir är spion eller inte. Egentligen hade de tänkt plåga Bashir ytterligare några dygn, men så hade de gjort en miss och glömt lägga in i programmet att O’Brien vridit axeln ur led nyligen. Det räckte för att den klipske Bashir skulle förstå att allt var fejk (O’Brien skrek inte när Bashir tog honom på axeln, och sedan gav han fel svar på var han vridit den ur led).

Helt och hållet förvånad blev jag kanske inte över den här vändningen i intrigen. Några ledtrådar till bluffen fanns det ju invävda i handlingen. Jag reagerade nog ändå starkast på att alla var så tjaskiga mot Bashir, och det utan att några egentliga bevis mot honom presenterats. I övrigt var jag fullt upptagen med att njuta av den krypande mardrömslika stämning som man skapat i Inquisition. Där liksom saker och ting först sakta blir värre och värre, för att sedan accelerera mot allt mer kafkaeska situationer.

Från början tänker både jag som tittar och Bashir själv att anklagelserna mot honom måste vara någon form av missförstånd, något som måste gå att reda ut på någon timme eller så. Men mot avsnittets slut så finns det inte längre någon alls som tror på Bashirs oskuld, utan alla verkar tycka att det räcker med indicier för att fängsla honom. Att han ljög om att vara genetiskt modifierad en gång i tiden verkar diskvalificera allt han säger till sitt försvar.

När Bashir avslöjat Sloans lilla teaterstycke får han veta att det hela är en operation iscensatt av den hemliga, autonoma underrättelsetjänsten Sektion 31. Och när man nu clearat Bashir från spionmisstankarna så erbjuder man istället honom jobb som spion för Sektion 31. Feltajmat är väl ett understatement. Hur ska Bashir kunna vara säker på att det här inte bara är ytterligare någon form av konstigt test, som sedan kommer att användas mot honom? Men faktum är att Bashir verkar skita i det där med rädslan, han är framför allt moraliskt upprörd över blotta tanken på att det finns verksamheter som Sektion 31 inom Stjärnflottan.


SLOAN: Section thirty one was part of the original Starfleet charter. 
BASHIR: But that was two hundred years ago. Are you telling me you’ve been working on your own ever since? Without specific orders? Accountable to nobody but yourselves? 
SLOAN: You make it sound so ominous. 
BASHIR: Isn’t it? Because if what you say to me is true, you function as judge, jury and executioner, and I think that’s too much power for anyone.

Det är inte så konstigt att Bashir aldrig hört talas om organisationen tidigare, eftersom de uppfanns till just det här avsnittet. Ett faktum som jag antar att de som är showrunners för Discoverys andra säsong är ganska tacksamma över (vad skulle den säsongen annars ha handlat om?). Vi kan också notera att den där lite kinkyklubb-aktiga dresscoden var i bruk inom Sektionen redan här. En betydligt tuffare stil än de konstfiberpyjamaser som resten av Stjärnflottans medlemmar tvingas bära, både i Deep Space Nine och i Discovery.

Det här ett ganska raffinerat avsnitt. Jag gillar den där lite overkliga känslan kring Bashir, när alla successivt börjar ta avstånd och se på honom med misstro. Hade jag inte vetat hur stor roll Sektion 31 har i Discovery, så hade jag nog sett introduktionen av dem här som något av ett fuskslut. Hmm, vi vet inte hur det här avsnittet ska sluta, så vi HITTAR HELT ENKELT PÅ EN HELT NY HEMLIG ORGANISATION SOM FÅR GÖRA VAD DE VILL. DET GJORDE VI JU MED CARDASSIERNA OCH DET BLEV JU COOLT.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 543 tv-avsnitt.

DS9: Honor Among Thieves. Det där O’Brien är en undercover agent.

O’Brien som hemlig agent, som undercover infiltrerar kriminella kretsar på planeten Farius. Jag har nog sällan känt mig så osugen på ett Star Trek-avsnitt som efter anslaget i Honor among thieves. Och för en gångs skull var det en känsla som höll i sig genom hela avsnittet. Inga oväntade twists and turns här, inte. Snarare än väldigt typisk genreövning, om problematiken för någon som jobbar undercover med kriminella och blir bästis med personer som man sedan måste förråda. I O’Briens fall utvecklar han något av en bromance med en man som heter Bilby, en underhuggare i det stora och farliga Orionsyndikatet.

O’Briens uppgift är att ta reda på vem inom Stjärnflottan som förser Orionsyndikatet med hemlig information, men på vägen snubblar han över ett planerad mord på en klingonsk ambassadör. När han förvarnat Stjärnflottan om konspirationen inser han att Bilby och hans underhuggare troligtvis kommer att dödas direkt när de försöker mörda ambassadören. O’Brien försöker rädda sin nya bästis, men har inte förstått att Bilby står utan alternativ. Han kan inte smita undan, i så fall skulle hans familj råka illa ut:

BILBY: I’m dead already. Can’t you see that? I witnessed for you. Do you have any idea what that means? 
O’BRIEN: What if I can get you off Farius, find you a place to hide? 
BILBY: There’s no hiding from the Syndicate. You know that. 
O’BRIEN: Well then, turn yourself in. You’ll be safe in prison. 
BILBY: No! They’d go after my family. They’d make an example of me. Raimus may leave them alone if he thinks that I died not knowing about you. 

Det där är väl också en av de få intressanta scenerna i det här avsnittet, men slutar även den i någon form av antiklimax – med att O’Brien tar hand om Bilbys katt, Chester.

De andra sakerna av intresse i Honor among thieves är:

  • att Orionsyndikatet samarbetar med Dominion, och tjänster åt dem.
  • att Dominion försöker vända den klingonska opinionen mot ett samarbete med Federationen. Till exempel genom att lönnmörda en regimkritiskt klingonsk ambassadör.

I övrigt kan vi kanske bara lämna det här avsnittet åt sitt öde. Vissa av Star Treks övningar i andra genrer känns verkligen helt onödiga.

Betyg: 2/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 536 tv-avsnitt.

DS9: The Magnificent Ferengi. Det där Quark ska frita sin morsa från Dominion.

Jag brukar med ojämna mellanrum lyssna på podcasten This Week in Trek. Den består ju mestadels av två nördmän som varje vecka sitter och pratar med varandra om allt som är Trek (till sina Discovery-poddar har man faktiskt plockat in två kvinnor också – vilket ger lite välbehövlig omväxling). I varje avsnitt brukar man noggrant gå igenom ett gammalt avsnitt, och jag har för mig att den ene av herrarna, Darrell Skeels, suckar uppgivet varenda gång man kommer till en Ferengiepisod. Han tycker verkligen att de är skräp, och jag har nog inte riktigt förstått varför. Förrän nu. För i och med The Magnificent Ferengi känns det både som att det finns tillräckligt många av renodlade Ferengiäventyr för att kalla det en egen sub-genre. Och tillräckligt med underlag för att döma ut den.

The Magnificent Ferengi var ett så pass dåligt avsnitt att jag i ren panik lyckades somna ifrån det första gången jag försökte kolla. Jag som trodde att Deep Space Nine hade nått sitt lågvattenmärke lite tidigare under den här säsongen, med spegeluniversums– och bröllopsavsnitten. Men det här! Kommer jag någonsin att kunna se en ferengi igen utan att rysa av obehag? Och kommer jag att kunna lyssna på Iggy Pop efter det här? Han spelar ju en vorta i det här avsnittet. I och för sig den överlägset bästa rolltolkningen i hela avsnittet, men ändå.

För The Magnificent Ferengi är ett slags komediactionäventyr där Quark, Rom och Nog ledar en grupp ferengier för att frita en fånge hos Dominion. Och det är inte vilken fånge som helst, utan Quarks och Roms morsa Ishka (det är dock inte helt klart om det är kärleken till familjen eller stormagusens belöning som motiverar de två att ge sig ut på den här räddningsexpeditionen). Och det kanske är värt att nämna att ferengimorsan har blivit tillfångatagen av Dominion på vägen hem från ett loblyft på Vulcan. Lustifikationerna tar liksom aldrig slut, eller hur?

Med sig på expeditionen har Rom och Quark ett gäng mer eller mindre kvalificerade kompanjoner: Nog (som fungerar som överambitiös organisatör), Leck (en mordisk snubbe som är mer intresserad av att få ta livet av folk än pengar – något mycket ovanligt bland ferengier) och kusinen Gaila (vapensmugglaren från Business as usual som nu hamnat i finkan). Lite mot sin vilja tvingas de också ta med sig Quarks ärkefiende Brunt (den finansielle likvidatorn som vi senast såg i Ferengi Love Songs) – han har nämligen ett skepp, en viktig detalj om man ska försöka frita någon en massa solsystem bort.

Eftersom det ganska snart visar sig att det här gänget verkligen suger som beväpnad insatsstyrka, så inser man att dt nog är genom förhandlingar man har störst chans att kunna få Ishka fri. Genom Kira lyckas man lyckas få loss vortan Keevan (han som Sisko tillfångatog på den där nebulosaplaneten) och ska använda honom som bytesvara. Keevan själv är dock inte särskilt upphetsad över att få komma hem igen. Han borde tydligen ha tagit livet av sig snarare än bli tillfångatagen av Federationen, så det enda som väntar honom hemma är tortyr och avrättning (han är faktiskt riktigt bra spelad av Christopher Shea).

Keevan hade inte behövt oroa sig för vad som skulle hända när han överlämnats till Dominion. Gaila råkar skjuta ihjäl honom redan innan fångutväxlingen ägt rum. För ovanlighetens skull i Deep Space Nine är det här ett humoristiskt dödsfall – även om Keevan är ett ärkesvin som själv glatt offrat massor av Jem’Hadar-soldater för att överleva så känns det här som en rätt tydlig genrekrock med resten av serien. En av flera.

Nog löser i varje fall problemet med den döde vortan genom att koppla in elektroner i Keevans kropp. På det viset kan han fjärrstyra Keevans kropp som en slags robot. Tricket fungerar tillräckligt länge för att lura Dominiontruppen, och Quark och de andra kan lämna fångutväxlingen med både Ishka och Iggy Pop-vortan ombord på sitt skepp – den sistnämnde som deras fånge, då.

Actionkomedi, alltså. Med lite buskisinslag. En inte helt bekväm genre för mig, oavsett hur medvetna eller omedvetna referenserna till De sju samurajerna och 7 vågade livet var när man knåpade ihop det här avsnittet. Och, helt ärligt, det här är ju faktiskt ett mindre haveri. Visst finns det några ljusglimtar här och där, men mest känns det tondövt. Mest för att The Magnificent Ferengi inte alls passar ihop med den plats resten av serien befinner sig på just nu, i varje fall inte med den ambitiösa inledningen av säsongen. Deep Space Nine känns som en serie som hela tiden letar efter sin identitet, och kränger extremt mycket år olika håll på färden. Ibland blir det till lysande avvikelser. Ibland blir det platt och konstigt. Som här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 522 tv-avsnitt.

DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

DS9: Call to arms. Det där Sisko överger Deep Space 9.

Säsongsavslutning! Dags att skriva ner de sista raderna om det allra sista avsnittet i den femte säsongen av Deep Space Nine. Efter det blir det åtminstone en vecka av bara Discoverytjat på den här bloggen, i skrivande stund är det ju faktiskt bara några dagar till den andra säsongen av den serien. Men innan vi kommer dit – lite tankar kring slutet som är en början på kriget.

Det är verkligen en hel del för Sisko att fixa i det här avsnittet. Det känns lite som en gigantisk flyttstädning när han försöker arrangera en kontrollerad sorti bort från Deep Space 9. En Deexit som förstås ska bli så dålig som möjligt för nästa hyresvärd på rymdstationen – cardassierna och dominion.

Som det där minfältet som Defiant lägger ut vid maskhålets mynning, till exempel. Ett fiffigt sätt att stoppa ytterligare Dominion-förstärkningar från Gammakvadranten. Eller att Sisko, när han lämnar Deep Space 9, ordnar så att hela stationens datorsystem kortsluts nästa gång någon försöker använda det. Och så, förstås, en ordentlig sista strid mot Dominions skepp. I alla fall en tillräckligt lång strid så man hinner lägga ut hela det där minfältet.

Sisko är också den som avgör hur förhandlingarna mellan Bajor och Dominion slutar. Inför beskedet om att flera olika stater i alfakvadranten slutit icke angrepps-pakter med Dominion, så ser han ingen annan utväg än att Bajor gör samma sak. Federationen kan inte skydda varken Deep Space 9 eller Bajor, förklarar han. Först mot slutet av Call to arms får vi reda på att det beror på att Stjärnflottan är fullt upptagna med att förstöra ett stort skeppsvarv

Det finns flera fina twists and turns i det här avsnittet. Små, men viktiga och välformulerade replikskiften. Som när Garak pratar om att han faktiskt hade chansen att döda Gul Dukat på stationen en gång:

GARAK: It’s ironic. When the Klingons attacked the station, Gul Dukat and I were fighting side by side. At one point he turned his back to me, and I must to admit that, for a moment, he made a very tempting target. 
ODO: You’d shoot a man in the back? 
GARAK: Well, it’s the safest way, isn’t it? But then I thought, ‘oh, no, I can’t fight all these Klingons by myself.’ So I let him live. 
ODO: And now you regret it. 
GARAK: Ah, my dear Constable, before this day is over everyone on this station is going to regret it.

Eller när sköldarna på Deep Space 9 håller mycket längre än Cardassierna och Dominion hade väntat sig:

DAMAR: Sir, the station’s shields are holding. 
WEYOUN: Impossible. Federation shields have always proven useless against our weapons. 
DUKAT: I’ve found it wise to never underestimate the Federation’s technical skill or Captain Sisko’s resourcefulness. Damar, bring us around for another pass.

En bra scen är också den där Weyoun står och smilar, fjäskar och ljuger Sisko rakt upp i ansiktet. Men han förstår exakt vad som är på gång:

SISKO: They’re going to attack. 
BASHIR: Are you sure? 
SISKO: I am positive. The moment I mentioned that we weren’t going to remove the mines, we both knew there’d be war. Everything else was just words, a feeble attempt to lull the other side into a false sense of security. I didn’t buy it, and I’m sure Weyoun didn’t either. 

Redovisar också i punktform statusen för några viktiga och avgörande händelser på rymdstationen:

Relationsstatus: Här händer det en del. Rom och Leeta gifter sig, Dax lovar att gifta sig med Worf på andra sidan kriget, medan Odo och Kira bestämmer sig för att inte låtsas om att hon vet att han gillar henne förrän allt är lite lugnare.

Vem är kvar på stationen? Kira och Odo är välkomstkommitté när Gul Dukat återvänder till sin gamla kära rymdstation. Quark finns också där för att serva sina nya herrar. Och så har unge herr Jake Sisko gripits av korrespondentsjukan och beslutat sig för att stanna kvar på stationen för att rapportera för Federationens nyhetsservice. Vi får väl se vad Gul Dukat tycker om den fria pressen.

Vad är Gul Dukats första ord när han möts av välkomstkommittén på Deep Space 9?

KIRA: Gentlemen. On behalf of the Bajoran government 
QUARK: And the Promenade Merchants’ Association 
KIRA: I officially welcome you to Deep Space Nine. 
DUKAT: You mean Terok Nor, don’t you?

Det här är ett avsnitt som bjuder på rymdstrider, bröllop, nyhetsrapportering, minläggning, frierier och diplomatiska förhandlingar. Kanske är det därför det känns lite…splittrat. Och på nytt ett rymdslag som egentligen mest ebbar ut i ett stillsamt maktskifte på stationen.

Visst, det är mycket som ska hinnas med, men det känns mer sammanbitet än ödesmättat. Jag efterfrågar som vanligt en liten smula mer melodrama. Eller i alla fall någon jättesorglig scen. Tänk Casablanca, eller något i den stilen. Nu känns det mer som om alla ska ta sommarlov, men vet att resten av gänget är tillbaka i plugget nästa höst. Det mest imponerande med Call to arms är faktiskt hur många olika saker man lyckades klämma in i ett enda avsnitt, och det kan ju inte ha varit meningen.

Betyg:7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 487 tv-avsnitt.

DS9: The Quickening. Det där Bashir försöker utplåna en dödlig farsot. På egen hand.

ds9 quickening 4

Så är vi tillbaka i mörkret igen. Inte för att det var så muntert i förra avsnittet av Deep Space Nine, men The Quickening är ännu värre. Ett avsnitt som visserligen börjar med ett skämt och sedan tar oss med ner i en djup jävla håla av hopplöshet.

ds9 quickening 3Men först det skojiga. Quark har hackat Deep Space 9:s datorsystem för att sprida reklamfilmer om sin bar runtom på skeppet. Så effektivt är hans virala (i ordets ursprungliga betydelse) reklamkampanj att när Worf beställer plommonjuice från en replikator ombord på Defiant, så levereras den i en Quark-mugg som spelar reklamfilmsjingeln. Aja baja fick Quark för det, och med det var avsnittets comic relief över.

Resten av The Quickening ägnas åt Bashirs, Dax och Kiras resa till gammakvadranten. Där snappar man upp ett nödrop från en planet i nöd just utanför Dominions territorium. När man kommer dit visar det sig vara ett 200 år gammalt meddelande, och på planeten i fråga har man vid det här laget vant sig vid att allt är vidrigt och fruktansvärt. Den en gång så tekniskt högstående civilisationen har gått tillbaka i utvecklingen efter att hela befolkningen smittats av ett dödligt virus. Smittan visar sig genom tydliga blodkärlsliknande utslag som är blålila när sjukdomen är vilande, och röda när den bryter ut och döden närmar sig. Sjukdomen är skapad och planterad på planeten av Dominionimperiets soldatfolk Jem’Hadar, ett straff efter att man gjort motstånd mot imperiet. Nu är man ett avskräckande exempel för andra planeter som funderar på att göra samma sak. Ett slags skyltfönster för Dominions terror.

ds9 quickeningEftersom man inte kunnat hitta något botemedel mot farsoten så verkar traditionell läkekonst vara avskaffad på den här planeten. I stället har man gjort om sjukhusen till ett slags dödskliniker där man i lugn och ro kan ta farväl av vänner och familj innan man får dricka en giftig blandning örter. Mellan Trevean, som är föreståndare för en sådan här klinik, och Bashir uppstår snabbt ett slags rivalitet. Bashir vill hitta ett botemedel, medan Trevean anser att det är lönlöst. Han tycker att det bästa man kan göra är att försöka lindra smärtan för de döende, och inte inge folk falska förhoppningar.

ds9 quickening 2Allt det här får Bashir att freaka. Först reagerar han med indignation, förmedlat genom ett makalöst överspel. Sedan genom att han helt går upp i uppgiften att hitta ett botemedel. Först med Dax som hjälp, men sedan på egen hand. Bashirs forskning möter nämligen en rad bakslag. Först är folk ovilliga att hjälpa honom, eftersom de luttrat inte tror att någon hjälp är möjlig. Ja, det har till och med uppstått någon form av dödskult på planeten, där man längtar efter att väntan på döden ska ta slut. När Bashir väl lyckats övertala några att ställa upp som försökskaniner så inträffar det stora misslyckandet. Hans mediciner verkar till en början vara helt verkningslösa, kanske till och med snabba på förloppet. I en av Star Treks mest obehagliga scener genom tiderna ligger folk och krampar och skriker i dödsångest i hans provisoriska sjukstuga. Till sist inser Bashir att viruset reagerar på Bashirs maskiner. Ett rätt så djävulskt sätt att konstruera ett virus på, eftersom varje tecken på högstående läkarvård gör viruset mer aggressivt.

ds9 quickening 5Det här avsnittet har en rätt så egenartad dramaturgi. Det börjar med lite humor och blir sedan successivt allt mer deppigt. Ja, faktiskt rentav hopplös, på ett sätt som inte Star Trek-serierna brukar vara. Bashir blir också allt mer ensam i sin kamp ju längre avsnittet varar. Till sist är det bara han kvar från Federationen på planeten, och bara en enda kvinna som vill att han ska fortsätta att vårda henne. Hon är gravid, och när hon fött sin son visar det sig att han inte bär på den där smittan. På något vis har Bashirs behandling gett resultat, problemet är bara att han inte riktigt vet hur. I slutscenerna står han i sitt labb på Deep Space 9 och misslyckas gång på gång med att hitta ett botemedel mot viruset. Han må ha räddat en pojke, men på planeten dör fortfarande folk.

Ytterligare ett lite lurigt avsnitt. Jag är lite dramaturgiskadad vid det här laget, och blev mycket förvånad när handlingen fortsatte med Bashir ensam på planeten med sin patient. Avsnittet fortsatte liksom en, två svängar till när jag redan satt och förväntade mig en upplösning. En sak i handlingen som jag verkligen gillade var att Bashir verkligen tappar det och blir rätt så galen sådär tre fjärdedelar in på avsnittet. När resultatet av experimenten går emot honom så tappar han fullständigt koncepterna. Plötsligt handlar det här om en envig mellan Bashir och sjukdomen, inte om en strävsam, logisk väg mot en verksam medicin. När han ägnar sig åt en stunds överdramatiskt självhat och självömkan biter till slut Dax ifrån.

BASHIR: These people believed in me and look where it got them. Trevean was right. There is no cure. The Dominion made sure of that. But I was so arrogant I thought I could find one in a week.
DAX: Maybe it was arrogant to think that. But it’s even more arrogant to think there isn’t a cure just because you couldn’t find it.

Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till sättet som Dax och Bashir bär sig åt när de kommer till den där planeten. Bara transporterar sig ner, hoppar rakt in och börjar ge folk medicinsk behandling. Dessutom kostar Bashir på sig att bli moraliskt indignerad några gånger över sättet som folket på planeten försöker hantera sin hopplösa situation. Kanske borde man börja med att snacka med folk och informera sig innan man börjar domdera. The Quickening har en lite udda ton, är lite ovanligt skral på både heroisk och optimism. Ja, den blir nästan en smula realistisk mot slutet. Men ett av de där avsnitten som nästan var lite roligare att skriva om än vad det var att kolla på det. Deep Space Nines regissörer och skådespelare mäktar ibland inte riktigt med, och gör inte riktigt manusen och tematiken i dem rättvisa. Det märks här och där. Men ambitionerna med det här avsnittet är höga, och det väljer jag att belöna den här gången.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 432 tv-avsnitt. 

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns. När jag researchar lite på nätet så får jag statistik som stärker den känslan. Trenden de senaste åren när det gäller antal avsnitt per säsong har stadigt rört sig mot allt färre avsnitt. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Samtidigt som berättandet i dagens serier ofta känns betydligt mer komprimerat och avancerat jämfört med förr.

Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin i tv-serieberättandet, och många av dagens hetaste serier känns ju som extremt långa filmer i sina upplägg. Ibland finns det inte ens cliffhangers i slutet av avsnitten, och andra gånger struntar man helt i att rekapitulera handlingen eller förklara när rollfgurer dyker upp på nytt efter en hel säsongs frånvaro. Man förväntar sig att alla ska ha seriernas storyline i huvudet, eller eventuellt kolla på recapsvideor på youtube. Samtidigt måste serieskaparna se upp så inte tempot blir alltför långsamt i berättandet. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Fast då har man ju i och för sig fyllt vägen dit med ganska mycket dramatik.

ds9 to the death 3

Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt tämligen oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portaler har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som även den härrör från planeten Iconias imperium. I det avsnittet handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget för Federationen är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte rubbas på grund av en tredje part.

ds9 to the death

Det finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Dominions krigarras är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna, och det intrycket förstärks ytterligare av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death. Om klingonerna har sin ära som styr deras handlingar, så har Dominion sin blinda lydnad till sina gudar, Grundarna (och därigenom även Odo).

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör mitt engagemang i det här avsnittet lite komplicerat. Framför allt eftersom jag känner mig lite ensam med de här förbehållen, det problematiseras inte nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Efterspelet kunde inte göra olikheterna i personalpolitiken mellan de två samarbetsparterna tydligare. Je,’Hadar-soldaten straffas med döden för sitt regelbrott, medan Worf får kvarsittning på rummet. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad de var tänkta. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2

Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, den ras inom Dominionimperiet som har som uppgift att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker förresten inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis med bägge.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar, men man lyckas inte fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sedan var det faktiskt också lite misslyckat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja rebellerna från den regimtrogna truppen som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt.