En av mina huvudinvändningar mot Deep Space Nine brukade vara de där andliga och new age-iga vibbarna som fanns i serien – framför allt i de första säsongerna. Bajor, gudar, profetior och märkliga lådor som gav uppenbarelser. Nu har man ju successivt avmystifierat det där under seriens gång. “Profeterna” som finns inuti maskhålet känns mer som en särskild typ av livsform med en annan tids- och världsuppfattning än något traditionellt gudalikt. Det förklarar också att de kommunicerar i gåtor och bilder I Accession fortsätter processen att göra Deep Space Nine lite mindre andlig. Paradoxalt nog är det här också avsnittet där Sisko med entusiasm omfamnar sin roll som “sändebud” – mellanhanden mellan gudar och bajoraner. Men han måste förstås först bli av med jobbet innan han känner att han verkligen vill ha det.
Sisko har ju alltid varit extremt kluven till det där med sin roll som “sändebud”. Motvilligt och besvärat har han till sist axlat rollen, och i början av det här avsnittet får vi se honom – extremt obekväm – ge sin välsignelse till ett ungt par. Det är därför ganska lättförståeligt att han nappar på första, bästa chans att slippa det där jobbet. Sisko får chansen när ett flera hundra år gammalt skepp plötsligt spottas ut ur maskhålet. På det finns en bajoransk poet, Akorem Laan. Han tror att han bara varit borta från Bajor några dagar, men det visar sig han funnits i maskhålet i 200. Under tiden har hans familj och vänner dött, och han själv har utsetts till nationalskald.
Laan är supersugen på att bli sändebud, och Sisko är inte sen att ge sitt stöd – profetiorna verkar passa bättre in på poeten än på Sisko. Men rymdstationskaptenen får snabbt erfara att han kanske handlat lite överilat. Laan är nämligen ett sändebud med en politisk aganda. Han vill återinföra det gamla – nu avskaffade – kastsystemet på Bajor. Ett system som både rangordnar olika grupper samt styr vad de ska jobba med. Kira borde, enligt det här sättet att se på världen, till exempel vara konstnär – inte befäl på en rymdstation.
Sisko låter det här rulla på ett tag, trots att kastsystem inte godkänns av federationen och därmed skulle kunna förhindra Bajors medlemskap i Federationen. Det är när en man dödas i kastväsendets namn på Deep Space 9 som han får nog. Sisko tar helt enkelt med sig Laan till varelserna inuti maskhålet för att fråga dem om vem av de två som de tycker ska ha positionen som sändebud. De svarar väldigt flummigt (älskar att de kallar Sisko för the Sisko), men kontentan verkar vara att man skickat Laan till Deep Space 9 för att få Sisko att inse att det är han som ska vara “profeternas” talesperson på Bajor. Och poeten? Han skickas tillbaka till sin egen tid, istället. Men trots att tidslinjen förändrats, så minns både Kira och Sisko att han varit på rymdstationen. De där “profeterna”, alltså. Ingen respekt för tidslinjen och kontinuiteten! Men praktiskt att man, till skillnad från andra gudar, faktiskt kan åka till dem och kräva lite besked. Konstigt att inte Sisko gör det lite oftare.
J
obbigast är nog ändå det här avsnittet för Kira. Som troende försöker hon till exempel anpassa sig till kastväsendets återinförande genom att testa att förverkliga sig själv som konstnär – tyvärr ser hennes lerfigurer ser ut som skit. Det här är väl i och för sig den mer komiska konsekvensen av att hon faktiskt är beredd att gå emot allt hon tror på för att följa Laans direktiv om kastväsendet. I en talande scen försöker Odo tala henne tillrätta med logiska argument – men hon vägrar att lyssna.
De flesta av mina gamla invändningar mot de religiösa stråken i Deep Space Nine faller. i i och med det här avsnittet. Accession budskap är ju att varna för vad folk är beredda att gå med på i religionens namn, tycker jag. Så blev det new ageiga med en gång religionskritiskt. Häpp!
I Accession finns förresten också en ganska unken b-handling om O’Briens familjeliv. Hans fru Keiko kommer tillbaka från sitt jobb på Bajor med nyheter – hon ska bli mamma igen. Herr O’Brien är inte så förtjust, och det är tydligt att han börjat trivas lite för bra med det ungkarlsliv han kunnat leva när frugan varit bortrest. Det blir lite Lilla Fridolf över det hela, med den stora skillnaden att Keiko inte är så intresserad av att ha en missbelåten man hemma. Lite femtiotalsstuk på hela den plotten, även om man lyckas trycka in en referens till när Worf förlöste Keiko samt ytterligare några holorumsklädbyten för Bashir och O’Brien.
Förresten. Har Bajoranerna alltid applåderat sådär konstigt? Det har jag i så fall missat fram tills nu.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 419 tv-avsnitt.
Lite Star Trekig religionskritik är alltid roligt att se. Ändå lite bekymmersamt att så många bajoraner, och ibland dem Kira, är så snabba på att genast acceptera ett kastsystem. Och vad betyder det här för Siskos framtid? Man låter ju oss veta att Sändebudet har en väldigt stor makt över Bajor, vilket jag också tycker är lite konstigt då det ju varit en hel del interna konflikter förr, varför har inte dessa bara löst sig genom att man lyssnat på Siskos åsikt i så fall?
Tycker mig också se en kommentar till, om inte rent av en pik mot, Indien i det här avsnittet. Där har man ju formellt avskaffat kastsystemet, det gjorde man direkt efter självständigheten, men där lever det ändå kvar nära 70 år senare. Kampen mot den brittiska kolonialismen ledde visst inte till jämlikhet där.
Och visst har bajoranerna alltid klappat så där! Det var skönt att återse det igen, det är en av de där småsakerna som jag noterat och som aldrig nämnts men som ger intrycket att de olika alienkulturerna är genomarbetade och välskrivna, precis som att planeten (och därför även DS) har 26-timmars dygn, det dyker bara upp då och då i förbifarten som självklarheter.
Och på tal om det, Quark lär oss ytterligare kulturella referenser från ferengierna, nu om att bäbisferengier alltid stoppar saker i öronen och lite om deras barnlitteratur, som såklart handlar om kommers även på pekboksnivån.