Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.
För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).
Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.
När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.
Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?
Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!
Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.
Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.
Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.
Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.
Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.
What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.
Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?
Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.
Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.
Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.
Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.
Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.
Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).
Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.
Sisko har ju alltid varit extremt kluven till det där med sin roll som “sändebud”. Motvilligt och besvärat har han till sist axlat rollen, och i början av det här avsnittet får vi se honom – extremt obekväm – ge sin välsignelse till ett ungt par. Det är därför ganska lättförståeligt att han nappar på första, bästa chans att slippa det där jobbet. Sisko får chansen när ett flera hundra år gammalt skepp plötsligt spottas ut ur maskhålet. På det finns en bajoransk poet, Akorem Laan. Han tror att han bara varit borta från Bajor några dagar, men det visar sig han funnits i maskhålet i 200. Under tiden har hans familj och vänner dött, och han själv har utsetts till nationalskald.
Sisko låter det här rulla på ett tag, trots att kastsystem inte godkänns av federationen och därmed skulle kunna förhindra Bajors medlemskap i Federationen. Det är när en man dödas i kastväsendets namn på Deep Space 9 som han får nog. Sisko tar helt enkelt med sig Laan till varelserna inuti maskhålet för att fråga dem om vem av de två som de tycker ska ha positionen som sändebud. De svarar väldigt flummigt (älskar att de kallar Sisko för the Sisko), men kontentan verkar vara att man skickat Laan till Deep Space 9 för att få Sisko att inse att det är han som ska vara “profeternas” talesperson på Bajor. Och poeten? Han skickas tillbaka till sin egen tid, istället. Men trots att tidslinjen förändrats, så minns både Kira och Sisko att han varit på rymdstationen. De där “profeterna”, alltså. Ingen respekt för tidslinjen och kontinuiteten! Men praktiskt att man, till skillnad från andra gudar, faktiskt kan åka till dem och kräva lite besked. Konstigt att inte Sisko gör det lite oftare.
obbigast är nog ändå det här avsnittet för Kira. Som troende försöker hon till exempel anpassa sig till kastväsendets återinförande genom att testa att förverkliga sig själv som konstnär – tyvärr ser hennes lerfigurer ser ut som skit. Det här är väl i och för sig den mer komiska konsekvensen av att hon faktiskt är beredd att gå emot allt hon tror på för att följa Laans direktiv om kastväsendet. I en talande scen försöker Odo tala henne tillrätta med logiska argument – men hon vägrar att lyssna.
I Accession finns förresten också en ganska unken b-handling om O’Briens familjeliv. Hans fru Keiko kommer tillbaka från sitt jobb på Bajor med nyheter – hon ska bli mamma igen. Herr O’Brien är inte så förtjust, och det är tydligt att han börjat trivas lite för bra med det ungkarlsliv han kunnat leva när frugan varit bortrest. Det blir lite Lilla Fridolf över det hela, med den stora skillnaden att Keiko inte är så intresserad av att ha en missbelåten man hemma. Lite femtiotalsstuk på hela den plotten, även om man lyckas trycka in en referens till när 
O’Brien och Bashir blir i alla fall fångar hos en liten grupp Jem’Hadar-soldater, efter att de snokat runt den okända planeten. Det visar sig att soldaterna de är en utbrytargrupp, ledda av en viss Goran’Agar. Han är unik hos Jem’Hadar eftersom han inte är beroende av ketracel-white, ett slags proteinmissbruk som Grundarna skrivit in i Jem’Hadars genetiska kod för att alltid kunna hålla dem under kontroll. Men Goran’Agar blev på något sätt kvitt sitt beroende när han var skeppsbruten på just den här planeten. Nu har han tagit dit andra från Jem’Hadar med förhoppningen om att samma sak ska hända med dem. Men det går dåligt med planen, och han behöver hjälp av doktor Bashir för att kunna konstruera ett slags motgift.
Successivt under samtalen med Goran’Agar så tycker sig Bashir märka en skillnad från de andra ur Jem’Hadar och börjar få förhoppningar om att Jem’Hadar utan sitt ketracel-beroende skulle kunna utvecklas till en rimlig och hyfsat fredlig ras. Han blir så pass fascinerad av Goran’Agar att han inte riktigt bryr sig om att han och O’Brien hålls som fångar av honom. Kanske ska man till och med kalla det för ett slags medicinskt stockholmssyndrom? Till sist blir det O’Brien som trotsar Bashirs order, för att rädda dem bägge bort från planeten.
Här finns också en parallellhandling, där Worf inleder sin tjänst på Deep Space 9 med att vara mycket misstänksam och uttalat kritisk till Odos insatser som säkerhetschef på rymdstationen. Det går så långt att han själv ingriper i en misstänkt smuggelaffär, men tvingas inse att han på det sättet bara saboterar en betydligt mer avancerad och större insats som Odo planerat. En liten knäpp på näsan, och en insikt om att det finns mer gråskala på Deep Space 9 än på ett stjärnflotteskepp. En lite halvtrist b-handling som drar ner mitt betyg på det här avsnittet en del.
Bashir och O’Brien fortsätter sin motvilliga bromance i Armageddon Game. Den här gången är det ganska öppenhjärtiga samtal mellan dem om kärlek och förhållanden. Ja, så pass djuplodande att jag kom på mig själv med att tänka på avsnittet som en bottle episode – trots att den utspelas på olika platser och har två olika sorters alien-of-the-week. Bashir och O’Brien reser den här gången tillsammans till en rymdstation där man ska hjälpa regeringarna från T’Lani III och Kellerun att förinta sina kemiska massutplåningsvapen, så kallade Harvesters.
De två raserna har fajtats i flera århundraden, men har nu enats om fred – trots sina diametralt motsatta frisyrideal. Men just när det sista massförstörelsevapnet ska neutraliseras så kommer beväpnade Kellerunska män in i labbet och börjar skjuta ner forskarna som arbetat med projektet. Har hela fredsprocessen varit en plan för att Kellerunerna ska kunna behålla sina vapen, eller är det något annat fuffens på gång? Och även om O’Brien och Bashir lyckas fly, vad innebär den där droppen som landade på O’Briens arm? Är han nu smittad med Harvesterviruset? Så många frågor, och för en gångs skull vill jag inte spoila allt som händer.
Låt mig bara säga att det här är riktigt piggt skrivet av Morgan Gendel, han som bland annat låg bakom det hyllade TNG-avsnittet