Tidsresor, tidsresor, tidsresor. Aldrig blir jag kvitt dem, verkar det som, i alla fall inte under den här resan genom Star Trek-historien. Time’s Orphan är dock en lite annorlunda och hyfsat fräsch take på konceptet. För det står verkligen saker och ting på spel här.
Familjen O’Neill är ute på en picknick när den åttaåriga dottern Molly klättrar in i en mystisk grotta och trillar rakt igenom en uråldrig tidsportal, tillbaka till det förflutna. Det är tur att hennes farsa är teknikvärldens motsvarighet till Stålmannen, för han hittar på ett sätt att leta upp hennes dna genom portalen och sedan dra ut henne ur historiens gap. Det är bara ett problem. Den version av Molly som kommer ut från portalen är 18 år gammal. Under de 10 år som Molly tillbringat ensam på en obebodd planet har hon blivit en annan person.
Jag satt och tänkte på Truffauts Vilden (L’enfant sauvage) gång på gång när jag såg det här avsnittet. För Molly har…eh…förvildats när hon fått klara sig själv i skogen. Som den enda människan på planeten har hon förlorat sitt språk, och sover gör hon bäst uppe i ett träd (man har specialrinrett ett rum på Deep Space 9 med en liten gräsplätt och lite buskar åt Molly medan man försöker återanpassa henne till sitt gamla liv). Men även om Molly så sakteliga minns gamla ord och gillar att Keiko borstar hennes hår, så går det inte riktigt att kommunicera med henne. Framför allt inte när hon börjar lida av galopperande klaustrofobi av att vara instängd på en trång rymdstation. Hon behöver fria ytor och mycket natur för att må bra.
Efter ett psykbryt där Molly blivit våldsam och aggressiv börjar myndigheterna rota i fallet, och allt tyder på att de vill skicka bort henne till en institution. Man anser att det är farligt för både Molly och de i hennes omgivning om hon stannar kvar på rymdstationen utan någon som kan hålla koll på henne hela tiden. Men blotta tanken på att Molly ska låsas in någonstans ger paret O’Brien panik. I stället bestämmer sig de för att (med Odos goda minne) “låna” en runabout och kasta tillbaka Molly genom portalen för att låta henne leva sitt liv lycklig i naturen. Efter det har de tänkt slå sönder tidreseporten så att inte Federationen eller Stjärnflottan kan hämta tillbaka deras dotter.
Men när 18-åriga Molly gått igenom portalen så hittar hon 8-åriga Molly på andra sidan. Och det är som att hon själv då eventuellt förstår hur allt hänger ihop. 18-åriga Molly skickar hem sin yngre upplaga genom portaen, men i samma stund som den 8-åriga Molly kommer tillbaka till sin gamla verklighet så försvinner den äldre versionen. Hon har ju nu aldrig funnits.
Intryckt här finns också en b-story, om hur Dax och Worf sitter barnvakt åt Mollys yngre syskon medan föräldrarna är upptagna med rehabiliteringen. Den handlar mest om att Worf är väldigt angelägen om att Dax inte ska tro att han är hopplös med barn, och på olika sätt anstränger sig för att framstå som någon med stor superpappa-potential. Han lyckas till sist. En liten bagatell-storyline, men ändå lite rart att få veta att den biologiska klockan börjat ticka högljutt hos Worf. .
Men åter till huvudhandlingen. Man kan tycka en hel del om Star Treks sätt att se på tidsresor (och man kommenterar faktiskt den i Avengers: Endgame) men Time’s Orphan utvecklas till ett ganska intressant avsnitt. Paret O’Brien som gör allt för att rehabilitera Molly, men inte lyckas. Rädslan för institutioner som gör att de hellre låter Molly leva ensam i en annan tid, än ha henne kvar i sin samtid. Tyvärr måste man smacka på ett lyckligt slut på det hela – annars hade det här avsnittet kunnat bli episkt på riktigt.
Betyg: 8/10,
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 556 tv-avsnitt.
Sisko har ju alltid varit extremt kluven till det där med sin roll som “sändebud”. Motvilligt och besvärat har han till sist axlat rollen, och i början av det här avsnittet får vi se honom – extremt obekväm – ge sin välsignelse till ett ungt par. Det är därför ganska lättförståeligt att han nappar på första, bästa chans att slippa det där jobbet. Sisko får chansen när ett flera hundra år gammalt skepp plötsligt spottas ut ur maskhålet. På det finns en bajoransk poet, Akorem Laan. Han tror att han bara varit borta från Bajor några dagar, men det visar sig han funnits i maskhålet i 200. Under tiden har hans familj och vänner dött, och han själv har utsetts till nationalskald.
Sisko låter det här rulla på ett tag, trots att kastsystem inte godkänns av federationen och därmed skulle kunna förhindra Bajors medlemskap i Federationen. Det är när en man dödas i kastväsendets namn på Deep Space 9 som han får nog. Sisko tar helt enkelt med sig Laan till varelserna inuti maskhålet för att fråga dem om vem av de två som de tycker ska ha positionen som sändebud. De svarar väldigt flummigt (älskar att de kallar Sisko för the Sisko), men kontentan verkar vara att man skickat Laan till Deep Space 9 för att få Sisko att inse att det är han som ska vara “profeternas” talesperson på Bajor. Och poeten? Han skickas tillbaka till sin egen tid, istället. Men trots att tidslinjen förändrats, så minns både Kira och Sisko att han varit på rymdstationen. De där “profeterna”, alltså. Ingen respekt för tidslinjen och kontinuiteten! Men praktiskt att man, till skillnad från andra gudar, faktiskt kan åka till dem och kräva lite besked. Konstigt att inte Sisko gör det lite oftare.
obbigast är nog ändå det här avsnittet för Kira. Som troende försöker hon till exempel anpassa sig till kastväsendets återinförande genom att testa att förverkliga sig själv som konstnär – tyvärr ser hennes lerfigurer ser ut som skit. Det här är väl i och för sig den mer komiska konsekvensen av att hon faktiskt är beredd att gå emot allt hon tror på för att följa Laans direktiv om kastväsendet. I en talande scen försöker Odo tala henne tillrätta med logiska argument – men hon vägrar att lyssna.
I Accession finns förresten också en ganska unken b-handling om O’Briens familjeliv. Hans fru Keiko kommer tillbaka från sitt jobb på Bajor med nyheter – hon ska bli mamma igen. Herr O’Brien är inte så förtjust, och det är tydligt att han börjat trivas lite för bra med det ungkarlsliv han kunnat leva när frugan varit bortrest. Det blir lite Lilla Fridolf över det hela, med den stora skillnaden att Keiko inte är så intresserad av att ha en missbelåten man hemma. Lite femtiotalsstuk på hela den plotten, även om man lyckas trycka in en referens till när 