DS9: Time’s Orphan. Det där o’Briens dotter faller genom en tidsportal.

Tidsresor, tidsresor, tidsresor. Aldrig blir jag kvitt dem, verkar det som, i alla fall inte under den här resan genom Star Trek-historien. Time’s Orphan är dock en lite annorlunda och hyfsat fräsch take på konceptet. För det står verkligen saker och ting på spel här.

Familjen O’Neill är ute på en picknick när den åttaåriga dottern Molly klättrar in i en mystisk grotta och trillar rakt igenom en uråldrig tidsportal, tillbaka till det förflutna. Det är tur att hennes farsa är teknikvärldens motsvarighet till Stålmannen, för han hittar på ett sätt att leta upp hennes dna genom portalen och sedan dra ut henne ur historiens gap. Det är bara ett problem. Den version av Molly som kommer ut från portalen är 18 år gammal. Under de 10 år som Molly tillbringat ensam på en obebodd planet har hon blivit en annan person.

Jag satt och tänkte på Truffauts Vilden (L’enfant sauvage) gång på gång när jag såg det här avsnittet. För Molly har…eh…förvildats när hon fått klara sig själv i skogen. Som den enda människan på planeten har hon förlorat sitt språk, och sover gör hon bäst uppe i ett träd (man har specialrinrett ett rum på Deep Space 9 med en liten gräsplätt och lite buskar åt Molly medan man försöker återanpassa henne till sitt gamla liv). Men även om Molly så sakteliga minns gamla ord och gillar att Keiko borstar hennes hår, så går det inte riktigt att kommunicera med henne. Framför allt inte när hon börjar lida av galopperande klaustrofobi av att vara instängd på en trång rymdstation. Hon behöver fria ytor och mycket natur för att må bra.

Efter ett psykbryt där Molly blivit våldsam och aggressiv börjar myndigheterna rota i fallet, och allt tyder på att de vill skicka bort henne till en institution. Man anser att det är farligt för både Molly och de i hennes omgivning om hon stannar kvar på rymdstationen utan någon som kan hålla koll på henne hela tiden. Men blotta tanken på att Molly ska låsas in någonstans ger paret O’Brien panik. I stället bestämmer sig de för att (med Odos goda minne) “låna” en runabout och kasta tillbaka Molly genom portalen för att låta henne leva sitt liv lycklig i naturen. Efter det har de tänkt slå sönder tidreseporten så att inte Federationen eller Stjärnflottan kan hämta tillbaka deras dotter.

Men när 18-åriga Molly gått igenom portalen så hittar hon 8-åriga Molly på andra sidan. Och det är som att hon själv då eventuellt förstår hur allt hänger ihop. 18-åriga Molly skickar hem sin yngre upplaga genom portaen, men i samma stund som den 8-åriga Molly kommer tillbaka till sin gamla verklighet så försvinner den äldre versionen. Hon har ju nu aldrig funnits.

Intryckt här finns också en b-story, om hur Dax och Worf sitter barnvakt åt Mollys yngre syskon medan föräldrarna är upptagna med rehabiliteringen. Den handlar mest om att Worf är väldigt angelägen om att Dax inte ska tro att han är hopplös med barn, och på olika sätt anstränger sig för att framstå som någon med stor superpappa-potential. Han lyckas till sist. En liten bagatell-storyline, men ändå lite rart att få veta att den biologiska klockan börjat ticka högljutt hos Worf. .

Men åter till huvudhandlingen. Man kan tycka en hel del om Star Treks sätt att se på tidsresor (och man kommenterar faktiskt den i Avengers: Endgame) men Time’s Orphan utvecklas till ett ganska intressant avsnitt. Paret O’Brien som gör allt för att rehabilitera Molly, men inte lyckas. Rädslan för institutioner som gör att de hellre låter Molly leva ensam i en annan tid, än ha henne kvar i sin samtid. Tyvärr måste man smacka på ett lyckligt slut på det hela – annars hade det här avsnittet kunnat bli episkt på riktigt.

Betyg: 8/10,

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 556 tv-avsnitt.

DS9: Accession. Det där Sisko blir ersatt med ett nytt sändebud.

ds9 accession 4

En av mina huvudinvändningar mot Deep Space Nine brukade vara de där andliga och new age-iga vibbarna som fanns i serien – framför allt i de första säsongerna. Bajor, gudar, profetior och märkliga lådor som gav uppenbarelser. Nu har man ju successivt avmystifierat det där under seriens gång. “Profeterna” som finns inuti maskhålet känns mer som en särskild typ av livsform med en annan tids- och världsuppfattning än något traditionellt gudalikt. Det förklarar också att de kommunicerar i gåtor och bilder  I Accession fortsätter processen att göra Deep Space Nine lite mindre andlig. Paradoxalt nog är det här också avsnittet där Sisko med entusiasm  omfamnar sin roll som “sändebud” – mellanhanden mellan gudar och bajoraner. Men han måste förstås först bli av med jobbet innan han känner att han verkligen vill ha det.

ds9 accession 3Sisko har ju alltid varit extremt kluven till det där med sin roll som “sändebud”. Motvilligt och besvärat har han till sist axlat rollen, och i början av det här avsnittet får vi se honom – extremt obekväm – ge sin välsignelse till ett ungt par. Det är därför ganska lättförståeligt att han nappar på första, bästa chans att slippa det där jobbet. Sisko får chansen när ett flera hundra år gammalt skepp plötsligt spottas ut ur maskhålet. På det finns en  bajoransk poet, Akorem Laan. Han tror att han bara varit borta från Bajor några dagar, men det visar sig han funnits i maskhålet i 200. Under tiden har hans familj och vänner dött, och han själv har utsetts till nationalskald.

Laan är supersugen på att bli sändebud, och Sisko är inte sen att ge sitt stöd – profetiorna verkar passa bättre in på poeten än på Sisko. Men rymdstationskaptenen får snabbt erfara att han kanske handlat lite överilat. Laan är nämligen ett sändebud med en politisk aganda. Han vill återinföra det gamla – nu avskaffade – kastsystemet på Bajor. Ett system som både rangordnar olika grupper samt styr vad de ska jobba med. Kira borde, enligt det här sättet att se på världen, till exempel vara konstnär – inte befäl på en rymdstation.

ds9 accessionSisko låter det här rulla på ett tag, trots att kastsystem inte godkänns av federationen och därmed skulle kunna förhindra Bajors medlemskap i Federationen. Det är när en man dödas i kastväsendets namn på Deep Space 9 som han får nog. Sisko tar helt enkelt med sig Laan till varelserna inuti maskhålet för att fråga dem om vem av de två som de tycker ska ha positionen som sändebud. De svarar väldigt flummigt (älskar att de kallar Sisko för the Sisko), men kontentan verkar vara att man skickat Laan till Deep Space 9 för att få Sisko att inse att det är han som ska vara “profeternas” talesperson på Bajor. Och poeten? Han skickas tillbaka till sin egen tid, istället. Men trots att tidslinjen förändrats, så minns både Kira och Sisko att han varit på rymdstationen. De där “profeterna”, alltså. Ingen respekt för tidslinjen och kontinuiteten! Men praktiskt att man, till skillnad från andra gudar, faktiskt kan åka till dem och kräva lite besked. Konstigt att inte Sisko gör det lite oftare.

Jds9 accession 2obbigast är nog ändå det här avsnittet för Kira. Som troende försöker hon till exempel anpassa sig till kastväsendets återinförande genom att testa att förverkliga sig själv som konstnär – tyvärr ser hennes lerfigurer ser ut som skit. Det här är väl i och för sig den mer komiska konsekvensen av att hon faktiskt är beredd att gå emot allt hon tror på för att följa Laans direktiv om kastväsendet. I en talande scen försöker Odo tala henne tillrätta med logiska argument – men hon vägrar att lyssna.

De flesta av mina gamla invändningar mot de religiösa stråken i Deep Space Nine faller. i i och med det här avsnittet. Accession budskap är ju att varna för vad folk är beredda att gå med på i religionens namn, tycker jag. Så blev det new ageiga med en gång religionskritiskt. Häpp!

ds9 accession 5I Accession finns förresten också en ganska unken b-handling om O’Briens familjeliv. Hans fru Keiko kommer tillbaka från sitt jobb på Bajor med nyheter – hon ska bli mamma igen. Herr O’Brien är inte så förtjust, och det är tydligt att han börjat trivas lite för bra med det ungkarlsliv han kunnat leva när frugan varit bortrest. Det blir lite Lilla Fridolf över det hela, med den stora skillnaden att Keiko inte är så intresserad av att ha en missbelåten man hemma. Lite femtiotalsstuk på hela den plotten,  även om man lyckas trycka in en referens till när Worf förlöste Keiko samt ytterligare några holorumsklädbyten för Bashir och O’Brien.


Förresten. Har Bajoranerna alltid applåderat sådär konstigt? Det har jag i så fall missat fram tills nu.

 

 

 

 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 419 tv-avsnitt.