Star Trek-serier: Star Trek/Legion of Super-Heroes. När kapten Kirk träffade Rymdens Hjältar!

Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).

Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.

Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.

Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.

Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek.
Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt.
Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.

Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.

Betyg: 7/10.

Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery: Dead Endless. Culber, Stamets, sporer och ett talande björndjur.

I väntan på säsongsavslutningen av Star Trek: Picard betar jag av lite andra grejor. Som den senaste Discovery-romanen, till exempel! Picard-texterna hittar du utspritt i flödet här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Dead Endless är en väldigt klurig bok att blogga om. Det går nästan inte att formulera mer än några meningar utan att spoila huvudtwisten i berättelsen. Man är hänvisad till att klämma ur sig något luddigt om att den här boken har en ytterst skruvad premiss. Vilket i och för sig inte betyder så mycket i ett franchise där både spegeluniversum och tidsresor är flitigt förekommande. Det som är lite speciellt den här gången är väl också egentligen att grundidén här är presenterad på ett ovanligt sneaky sätt. Först trodde jag till exempel att det här var den första av Discovery-böckerna som bestod av ett mer expanderat återberättande av en del av handlingen i säsong två, men en bit in i berättelsen så inser man att Dead Endless är mer än så. Mycket mer än så.

SPOILERVARNING, NEDAN AVSLÖJAR JAG JÄTTEMYCKET.

SP

OI

LE

RA

LE

RT!

Dead Endless handlar om en av de krångligare delarna av intrigen i Discoverys andra säsong (och då finns det ju trots allt en del att välja mellan). I det här fallet menar jag alltså det här med att doktor Culber först dör, sedan återuppstår i svampnätverket och sedan återvänder till Discovery – sliten, utmattad och på något sätt emotionellt skadad. Den här boken förklarar lite kring hur alltsammans gick till, och varför det inte var helt enkelt för Culber att återvända till sitt eget gamla liv ombord på Discovery. Som vänskapen med ett talande björndjur, till exempel, som vuxit fram under hans tid i sporvärlden.

Personligen skämdes jag en del när jag kom på grejen i boken. Kände mig lite trög eftersom jag hann läsa flera kapitel innan jag helt och hållet förstod att Dead Endless utspelas i ett annat, alternativt universum än det vanliga primär-Discovery-universumet. För saker och ting tycks till en början var nästan exakt likadant, men sen börjar fler och fler av både stora och små detaljer kännas fel.

För Dead Endless utspelas i en tidslinje där Burnham inte förorsakade ett krig mot klingonerna, och kapten Georgiou därmed inte dog. Men det är också ett universum där Stamets och Culber aldrig blev ett par. Men för att förvirra (och kanske irritera) läsaren lite så väntar författaren ett bra tag innan det här med det alternativa universumet sägs rakt ut. Kanske för att Culber själv upplever samma förvirring som i alla fall jag gjorde när allt större detaljer började avvika från det jag sett i tv-serien, och jag inte längre kunde förklara dem med att jag “säkert kom ihåg allt fel”.

Kanske hade jag bara fullt upp med att ta in det här med att en förvirrad Culber sprang runt i mycelium-universumet och pratade med det där björndjuret som man använde på Discovery för att kunna navigera genom svampsporerna. Som om inte det var mycket nog att ta in så är Culbers hela person i upplösning. Bitvis verkar han glömma bort vem han egentligen är och var han hör hemma, när han vacklar runt i ett mycelumuniversum som är fientligt inställt till honom på en rent biologisk nivå. Saker blir ju inte heller direkt klarare för stackars Culber när björndjuret besvarar nästan exakt varenda fråga med ett svar i stil med “You do. And have, and will again, and also won’t”. Men det är också så exakt ett svar kanske kan bli om man är ett björndjur som har tillgång till alla de olika dimensioner och alternativa verkligheter som finns. Mycelnätverket verkar förena dem alla.

Och det där björndjuret, som av någon anledning heter Ephraim, finns vid Culbers sida för att hjälpa honom att hitta hem igen. Han sammanför Stamets och Culber, men ganska snart förstår Culber att han inte kommit hem på riktigt, utan till en dimension där Stamets vet vem han är, men de två aldrig blev ett par (tänk Sliding Doors, ungefär). Även om de två genast har en “connection”, som det ju heter på utrikiska, även i denna dimension. Jobbiga omständigheter för en första dejt, bara. Eftersom Discovery krashlandar i spornätverket och inte kan komma därifrån. Och är Culber kanske rentav otrogen om han hånglar med en Culber i ett parallellt universum?

Nu är ju det här med Stamets och Culber mer ett slags ramhandling för en “first contact”-historia där besättningen på Discovery kommer i kontakt med en tekniskt mer högstående civilisation, som på något vis lever sina liv i ett annat frekvensomfång än människor. Discovery-crewen upptäcker dem eftersom de tallar på Discoverys sporförråd efter att skeppet kraschat. Efter en knölig start börjar man till sist kommunicera med varandra, och inser att man kanske inte är så olika ändå. Min höjdpunkt i den här delen av boken är nog när Tilly försöker lära aliens att sjunga genom att stå på en arbetsbänk och sjunga “Old McDonald had a farm” tillsammans med dem. Men det tar ett tag att komma dit – för en gångs skull så är den där översättningsmackapären rätt så knagglig, och tar lång tid på sig att komma igång.

Det är tur att den här historien utspelas i ett alternativt universum, för annars hade Dave Galanter kanske kunna utsättas för lite skit när han låter Discovery bli bästisar med ett folk som helt klart befinner sig på en högre teknisk nivå än mänskligheten. Men det är förstås det som är friheten med att låta en berättelse utspelas i en alternativ verklighet. Allt är som vanligt, men man kan samtidigt hitta på exakt vad som helst utan att det får några konsekvenser för primärtidslinjen.

Eftersom Stamets och Culber är det första bögparet i Star Trek, så antar jag att det här också är den första bögromansromanen i franchisen. Även om det verkligen är en kärlekshistoria med komplikationer. Jag uppskattar också att författaren, Dave Galanter, försökt få med så mycket detaljer och personliga kännetecken hos tv-seriens rollfigurer som det bara går. Jag antar att det är fördelen med att skriva den sjätte boken i en serie. Men jag tycker också att Galanter håller en bra ton genom nästan hela berättelsen. Jo, det går lite tomgång här och där, men jag får aldrig den där känslan av utfyllnad som jag ibland uppstått i de andra av romanerna om franchisen. Tvärtom, en bra blandning av action och humor. Och en gnutta bögromans – när jag läst den klart har jag faktiskt en hel del rimliga förklaringar kring varför det tog sådan tid för Stamets och Culber att bli tillsammans igen i säsong två.

Jag brukar ju skriva en del om mitt kluvna förhållande till tidsresor här, så jag blev ganska glad när även rollfigurer i den här boken kommunicerade liknande åsikter:

“I hate time travel,” Underwood grumbled

“Everyone does,” Straal said.

Betyg: 8/10 (men jag tycker nog egentligen att den här är bättre än The Enterprise War, som fick samma betyg).

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer, 766 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

VOY: Year of hell, del 1 och 2. Det med skeppet med tidsvapnet och Voyagers undergång.

Ändå rätt smart, det här. Att bygga vidare på en av de möjliga framtiderna i avsnittet Before and after (det där Kes färdade baklänges i tiden), och låta Voyager och dess personal möta sin kanske största kris hittills. För det är verkligen inte mycket mer än spillror kvar av både skeppet och besättningen i slutet av det här dubbelavsnittet.

Själva förutsättningen för den dystra intrigen handlar just om flera olika möjliga framtider, för i det här avsnittet skiftar de olika versionerna av nuet ovanligt ofta. Den oturligt döpte krenimske vetenskapsmannen Anorax (varför kör han inte en skoter i stället?) har byggt ett vapen där han kan gå in och ändra historien genom att utplåna skepp, kometer, hela livsformer. När han tryckt på sin avtryckarknapp har dessa saker aldrig existerat, och en helt ny version av universum har skapats utifrån de nya förutsättningarna.

För någon (jag) som inte riktigt gillar när man håller på för mycket med tidsresor och manipulationer av tidslinjen så borde det här avsnittet vara rena mardrömmen. Men i stället är det riktigt underhållande. Antagligen för att manusförfattarna och producenterna för en gångs skull känt friheten att bara flippa ur och låta allt gå åt helvete. För i Year of hell går nästan inget Janeways väg, och för att göra allt ännu lite jävligare för henne låter man konsekvenserna av dåliga beslut och misslyckade chansningar pågå i ett helt år, och två hela avsnitt. Under den tiden går Voyager från blänkande hel och ren, till något som mest verkar höra hemma på ett skrotupplag.

Det går, ärligt talat, inte särskilt bra för Anorax heller. Varje manipulation han gör av tidslinjerna visar sig ha nya, oförutsägbara konsekvenser. Det var till exempel så han miste sin fru. När han med sitt tidsvapen utrotade krenimernas värsta fiendefolk så tog han visst också bort motståndskraften mot en sjukdom av misstag. Frun dog, och Anorax påbörjade sin fåfänga kamp att försöka hitta ett sätt att reparera skadan han åstadkommit. Men det verkar kvitta hur många raser eller planeter han utplånar, inget hjälper. Den där frun är borta för alltid.

Man är ju inte helt dum som tittare, ganska snart listar man ju ut hur det här avsnittet ska sluta. Man inser att Anorax på något sätt borde börja med att utplåna existensen av sitt skepp för att göra allt det han gjort ogjort. Men just den slutsatsen verkar inte Anorax ha kommit fram till under de tvåhundra år han hållit på med det här (skeppet är inneslutet i någon form av tidsbubbla där han och hans besättning inte åldras). Vilket ju förstås leder mig till nästa undran. Kan Anorax resa i tiden? Om han lyckas återskapa sin fru, kommer han då att leva i samma tid som henne? Detta är lite oklart, trots att det är en bärande del av intrigen. Eller så är jag bara väldigt dålig på det här med manipulation av tidslinjer.

Ganska snart framgår det ju också som mer eller mindre uppenbart att det här avsnittet kommer att sluta med att allt återställs till hur det var i början av Year of hell. Och där faller också en del av dramaturgin. I första avsnittet är jag extremt road av allt som händer, och njuter faktiskt över alla olyckor och skador. I andra avsnittet börjar saker och ting bli jobbiga på allvar ombord på Voyager, samtidigt som jag börjar bli otålig över att vänta på att det förväntade slutet ska uppenbara sig.

Kanske är jag för blödig här. Jag tycker att det är rätt deppigt att se Tuvok förlora synen (tydligen hade de tänkt att han skulle mista ett ben också) och Janeway nästan dö efter att hon åsamkat sig brännskador efter ytterligare en heroisk insats för att rädda skeppet. Men det jobbigaste är väl egentligen att följa hur Janeway verkligen håller på att tappa det. I slutet av det här dubbelavsnittet förvandlas hennes envishet till något som mer och mer liknar galenskap, något som hololäkaren inser vidden av när han av just den orsaken försöker entlediga henne från posten som kapten. Dessvärre inser han också att han inte har något sätt att stoppa Janeway på. Hon får fortsätta att styra sitt skepp mot undergången (bokstavligt talat). Men det är just vägen mot undergången som till sist leder till en ny början.



Year of hell är ju ett intressant experiment. En nödvändig omväg in i ett mörker av nederlag och motgångar i en serie där annars nästan varje avsnitt slutar hyfsat lyckligt. Det gör det ju i och för sig även här, det är bara det att det tar dubbelt så lång tid att komma dit. Slutet är dock så pass käckt att jag ändå börjar längta efter att se om Battlestar Galactica, och den ständiga närvaron av undergångskänsla som finns där. Hela den tv-serien hade ju ungefär samma ton som det här dubbelavsnittet, men med betydligt färre lyckliga avslut.

Men när jag läser på om vägen fram till det här avsnittet så inser jag också att det där “förväntade” avslutet kanske inte var så självklart som jag trodde. Det fanns planer på att fortsätta i den här tidslinjen under resten av säsongen, eller att åtminstone låta några i besättningen minnas något lite av det som hänt. Under hela dubbelavsnittet satt jag förresten och tänkte på Ursula K. Le Guins bok The Lathe of Heaven. En annan berättelse som handlar om hur det kan uppstå nya, oförutsägbara, förändringar när man försöker fixa till problem genom radikala ingrepp i verkligheten och tidslinjen.

Just det. Ytterligare några saker bara. I mina efterforskningar kring filmens status i framtidens kultur så verkar ju exempelvis To Catch a Thief existera i en holoversion. Den har nämligen B’elanna sett, det får vi reda på när hon och Kim har en liten quiz med varandra när de blivit instängda någonstans på skeppet efter en attack. Problemet är ju bara att eftersom ingen har facit till frågan om vem som spelade den manliga huvudrollen i filmen så är det rätt godtyckligt om hon svarar rätt på frågan eller inte (hon har fel, det är Cary Grant förstås). Och på tal om film, kul att se veteranen Kurtwood Smith som Anorax i det här avsnittet (han har varit med i flera Star Trek-avsnitt och i That 70’s Show, men också i filmen Robo-Cop). Det här dubbelavsnittet innebär också debuten för Janeways nya, korta frisyr.

Betyg; 9/10 och 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 8 & 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 513 tv-avsnitt.

VOY: Before and After. Det där Kes reser baklänges genom livet.

Before and after känns som en ny pigg variant av “Måndag hela veckan i rymden”-subgenren inom Star Trek-produktionerna. Eller, man kanske inte ska kalla det här för piggt, egentligen. Hela avsnittet börjar ju med att huvudpersonen, Kes, ligger för döden. “Måndag hela veckan” täcker tyvärr också bara in delar av hennes upplevelser här. Kanske kan man kalla subgenren för “Vadfanhänderegentligen”? För det är ju känslan man har som tittare under åtminstone halva avsnittet. Vi kastas rakt in i handlingen där Kes plötsligt är en liten tant och hololäkaren har hår –och varken vi som tittar eller huvudpersonen egentligen förstår vad det är som händer.

När vi kommer in i avsnittet är Kes jättegammal och döende. Hon är några år äldre än när vi såg henne senast (det vill säga drygt nio år gammal – hon är ju ocampa och de åldras ju i hyperhastighet) och har både barn och barnbarn. Inte för att hon känner igen dem när de kommer på besök, men ändå. Senil, gammal och döende, tänker jag lite sorgset för mig själv. Men så fryser Kes lite och VIPS! – så har hon rest tillbaka i tiden. Det hon nyss varit med om har ännu inte inträffat, men Kes kan använda det hon lärde sig då för att förstå vem som finns omkring henne. Men så fryser hon igen, och VIPS! – så har hon rest tillbaka i tiden på nytt. Vi har alltså att göra med en intrig där vi får uppleva en tidslinje i bakvänd ordning. Vi börjar med slutet på ett liv och jobbar oss sakta men säkert tillbaka till ögonblicket då Kes blev till – ända tillbaka till den allra första celldelningen, faktiskt. Men stackars Kes, som ju är den enda som känner till den framtid hon upplevt, hon måste i varje ny tid hon kommer till börja med att försöka förklara den prekära situation hon befinner sig i för Voyagers personal.

I den tidslinje vi får uppleva genom Kes tidshopp så har flera avgörande saker inträffat. Janeway och B’Elanna är till exempel döda, något som i sin tur möjliggör en romans mellan Tom Paris och Kes (innan dess verkar herr Paris bara ha ögon för B’Elanna). Dessutom har Kes dotter ett barn tillsammans med Harry Kim. Men en bra grej med att resa baklänges i tiden är ju till exempel att man faktiskt kan varna folk för de saker som kommer att döda dem under en attack som inträffar i framtiden, men som man precis var med om.

Jag orkar inte ens skriva ut den technobabbleförklaring som ges till vad det egentligen är som sker med Kes, men det har att göra med någon form av strålning som hon utsätts för när Voyager attackeras av en fiende vars vapen befinner sig i någon form av flukturerande tid. Eftersom jag ofta har svårt för just tidsresor och de helt osannolika och oöverskådliga konsekvenser de kan få inom SF, så är förstås Before and After något av en prövning. Vad händer egentligen när Kes försvinner från ett av de stopp hon gör på sin resa genom tiden? Är hon i så fall död eller försvunnen i just den möjliga verkligheten? Och hur kan det i så fall det finnas kvar en framtid där hon utsätts för den strålning som sedan räddar henne när hon gått så långt tillbaka i sin existens att hon består av en ensam cell? (Det är verkligen väldigt kul att skriva helt obegripliga meningar om frågeställningar som är extremt hypotetiska).

När vi avslutar vår resa med Kes genom hennes liv är nästan allt som det var när vi lämnade henne i förra avsnittet. Det är egentligen bara hennes frisyr som förändrats, för nu har Kes plötsligt långt hår. En hemsk misstanke kommer över mig. Var det här ett hemskt krångligt sätt att etablera en ny frisyr på en av rollfigurerna?

Skoja. Men jag tycket att det här var rätt så underhållande. Gillar trots allt de här mysterieavsnitten. Sedan tycker jag kanske att just den här intrigen har så många logiska luckor att den mest framstår som ett såll. Men roligt på vägen, det hade jag i varje fall.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 473 tv-avsnitt.

DS9: The Visitor. Det briljanta avsnittet där Sisko försvinner in i ett subrymdsfragment och Jake blir föräldralös.

ds9 visitor 4Alltså det här avsnittet var värt de dryga tre åren som jag hållit på med det här projektet. Det är det här jag gått och väntat på. Lite äkta tv-serieguld.

Och ingen kunde vara mer förvånad än jag över att det här inträffar i Deep Space Nine, en serie som jag i perioder haft extremt svårt för. Jag har tyckt att skådespeleriet varit dåligt, manusen lite tramsiga och äventyren lite keffa. Men så kom jag äntligen fram till The Visitor. Visste inget i förväg om avsnittet och blev helt knockad. Alltså gråthulkande knockad (en viss del av det känslomässiga engagemanget skulle eventuellt kunna förklaras av att jag druckit ett eller två glas vin innan jag såg just det här avsnittet igår, men det känns som ett precis lika starkt avsnitt när jag tänker tillbaka på det idag).

Förutom att det är ett avsnitt som handlar om kärlek, död, sorg och saknad så är det också en produkt av ett författar- och producentteam som utnyttjar sin kreativa frihet som tv-skapare till fullo. Man lyckas vända ut och in på seriens egna berättarkonventioner, och givetvis får det nog inte full effekt om man ser det fristående. Men för mig som sett varenda avsnitt av serien så här långt så känns skillnaden från de övriga avsnitten stor.

Allt börjar med en rynkig och åldrad Jake Sisko, sisådär 75 –  80 år efter de andra avsnitten i serien. Jake den äldre får oväntat besök den här kvällen, av en ung kvinna med författarambitioner som vill veta mer om hans författarskap. Eller, rättare sagt, on vill veta orsaken till att Jake Sisko avbröt en lovande författarkarriär och helt slutade skriva. Jake den äldre berättar då om sitt livs trauma. Hur hans pappa, kapten Benjamin Sisko, försvann på ett oförklarligt sätt när de var ute och observerade maskhålet utanför rymdstationen. Benjamin träffades av en energiurladdning från skeppets warpmotor som gjorde att han, bokstavligt talat, gick upp i rök.

ds9 visitorSorgearbetet är förstås tungt för den unge Jake Sisko, och det blir inte lättare av att pappa Benjamin återvänder till Jake, om än bara för korta stunder. Hos Benjamin har tiden stått stilla, men varje gång han återvänder är han som vilken skitjobbig förälder som helst (det vill säga tjatar mest om barnbarn). De där besöken gör Jake inte kan släppa tanken på att rädda sin pappa från att vara fången i det där subrymdsfragmentet där hans tidssignatur ballat ur (tror det var så som hans hoppande fram och tillbaka förklarades). Jake bestämmer sig för att skippa skrivandet, och istället satsa helt och hållet på forskning kring pappans försvinnande.

The Visitor har en ovanlig känslomässig mognad för att vara ett Deep Space Nine-avsnitt. Men det handlar inte bara om hur Benjamins försvinnande drabbar Jake och de andra i hans närhet, utan också om hur hans frånvaro får politiska följder. Klingonerna flyttar till exempel fram sina positioner i den här delen av galaxen, och tar till slut över rymdstationen Deep Space 9. Vi får också se hur livet blivit för åldrade versioner av Dax och doktor Bashir, samt en vuxen Nog som lyckats göra karriär i stjärnflottan. Från gammakvadranten har det däremot inte kommit någon invasionsarmé så här långt in i historien.

Under sin berättelse för det unga fanset antyder Jake den äldre antyder mer än en gång att han snart ska dö, och till slut så faller alla pusselbitarna på plats. Han har räknat ut att pappan kommer på besök just den här kvällen. Jake har också en teori som går ut på att om han dör under det där besöket så kommer ett band mellan dem att brytas. I och med det kommer tidsanomalin som drabbat pappan att nollställas, precis som allt som hänt efter Benjamin Siskos första försvinnande. De kommer att vara tillbaka igen på Defiant, i ögonblicket just före den där energiurladdningen.

Även om jag för mitt liv inte kan förstå hur allt som händer kan raderas ut hur historien, så känns det ändå som ett ovanligt elegant sätt att nollställa handlingen så att man inte behöver skriva in den här märkliga historien i den fortsatta tv-serien (även om Benjamin Sisko borde kunna minnas allt).

ds9 visitor 2Rent generellt är jag, som man kanske märker på den här texten, väldigt såld på den här historien. Det är något djupt gripande med hela berättelsen, och serieskaparna vågar nästan hålla den seriösa tonen avsnittet igenom (lite banter mellan de åldrade upplagorna av Dax och Bashir släpper man igenom). I The Visitor känns det för ovanlighetens skull som om alla inblandade faktiskt tar både serien och dess tittare på allvar. Dessutom vill jag ge en eloge till Tony Todd som spelar den vuxne Jake. Han ger liksom ett djup till sin rollfigur på ett sätt som jag ofta saknar i Deep Space Nine. Och det behövs, för en gångs skull tycker jag också att dramat verkligen går fram, och att man lyckas gestalta Jakes utdragna lidande och sorg över det som hänt pappan.

Nej, ska jag klaga på något i The Visitor så är det väl det konstiga ålderssminket, men annars är det här ett vackert och gripande avsnitt som jag faktiskt ger full pott.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 393 tv-avsnitt.

VOY: Non Sequitur. Det där Kim hamnar i en alternativ verklighet. På Jorden.

voy non sequitor 6

Det går undan i inledningen av Non Sequitor. Jag hinner precis uppfatta att Kim befinner sig i en skyttelfarkost, och att någon form av nödläge uppstått. Janeway försöker använda transportören för att få tillbaka Kim till Voyager. Eller, allt det är sker bara på ljudspåret. För Kim är inte på Voyager. Utan på Jorden. I en säng. Med sin flickvän. Som han visst är förlovad med. Det tar ett litet tag, men så småningom inser han att han hamnat i en alternativ verklighet, där han aldrig började arbeta på Voyager. Istället jobbar han med konstruktionen av en ny iskyttelmodell (vilket ställer till lite problem när han ska presentera sina lösningar på ett möte och inte har en aning om vad det är han har gjort).

Det här väl inget mindre än en önskedröm som blivit verklighet. I den alternativa verkligheten har Kim fått allt det där som han fantiserat om  och längtat efter under månaderna som Voyager varit vilse i deltakvadranten. Men det kvittar tydligen hur mysigt livet i SF är, Kim kan ändå inte sluta känna att det här livet inte är rätt för honom, Han börjar planera hur han ska ta sig tillbaka till Voyager igen.

Jag gillade verkligen den första kvarten av Non Sequitor. Tyckte att det på ett fint sätt berättade om förlust och saknad. Och, kanske för första gången på allvar, skildrade på vilket sätt besättningen på Voyager går och funderar på vad som kunde ha varit. Om hur de förlorat sina drömmar, förhoppningar och kärlekar när deras skepp hamnade i fel ända av galaxen.

voy non sequitorMen efter inledningen, när Kims situation är etablerat och vi ungefär förstått vad som hänt, så måste man ju börja utveckla historien. Göra den till ett äventyr. Och det är då det blir krystat, förutsägbart och rätt så mesigt. Som när man introducerar en Q-liknande caféägare, Cosimo, som liksom har ansvaret för att Kim ska känna sig hemma i sin nya verklighet. Vem fan är han? Hela förklaringen till varför Kim hamnat i en alternativ verklighet känns också rätt b.

COSIMO: I was sent here to watch you, to make sure that you were all right. But it’s now clear that you are not.
KIM: Who are you?
COSIMO: We exist in what you would call a temporal inversion fold in the space-time matrix. It’s not necessary to understand. It only matters that there was an accident. Your shuttle intersected one of our time streams, and boom! A few things were altered as the result of the accident. History and events were scrambled a bit, and you ended up here.

Upplösningen, där Kim raggat upp Paris (som inte heller lyckades ta sig ombord på Voyager i den här upplagan av verkligheten) för att sådär lite på måfå kasta sig in i en tidsström, och sedan landa exakt där han var från början känns ju dessutom lite för enkel.

voy non sequitor 2Nu kanske en del tänker: .”Jamen, Roger. Förstår du inte att alltihopa bara var en dröm. En dröm där Kims undermedvetna fick honom att till sist acceptera att han är fast på Voyager och sluta fantisera om vad som hade hänt om han stannade på Jorden”. Men alltså, var den där drömmen i så fall tvungen att pågå under hela avsnittet? Dessutom känner jag att drömavsnitt är  fattigmansversionen av holodäcksavsnitt. Och, slutligen, hävdar jag att inget inom Star Trek kan överträffa Picards äventyr i The Inner light.  Det här kändes faktiskt pinsamt i jämförelse. Jag var faktiskt riktigt arg i flera timmar efter att jag sett det här avsnittet, och funderade en stund på att lägga ner hela det här projektet. Sen gick jag och åt lite, och så kändes det bättre igen.

Dock, en sak måste jag ge det här avsnittet. Den här ordväxlingen var hilarious:

LIBBY: Where are you going?
KIM: Marseilles, France.
LIBBY: What for?
KIM: I’ve got to see Paris.
LIBBY: But you just said you were going to Marseilles.
KIM: It’s a long story. Trust me, okay?
LIBBY: Okay.

Betyg: 2/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 388 tv-avsnitt.

 

 

 

DS9: Past tense Pt 1 & 2. Tidsresan rakt in i amerikansk inrikespolitik.

ds9 past tense

Det här måste vara det mest politiska avsnittet i Star Trek-familjen hittills. Visst gjordes det en hel del avsnitt med samtidskommentarer inslag i originalserien, men Past tense känns nästan som en opinionsbildande film gjord inför en valkampanj. Så tydlig är kritiken mot ett USA på 2020-talet som bygger ghetton för sina fattiga och utslagna. Där får de leva i en slags parallell civilisation, innanför höga murar där säkerhetsstyrkor knappt ens försöker upprätthålla lag och ordning. Och har du väl kastats in där, är chansen att du ska komma ut extremt liten. Det finns helt enkelt inga arbeten att få på utsidan. Vad man byggt upp är ett system där de som blir över helt enkelt göms och glöms bort. De som är mer lyckligt lottade behöver inte ens se och konfronteras med dem som lever i utanförskap.

Det här är ett dubbelavsnitt, de två delarna visades med en veckas mellanrum. Men trots det, och trots att det är två olika regissörer som står bakom del ett och två, så är det här så pass sammanhållet att det känns som om de är gjorda för att ses i ett svep. Så jag gör inte två olika blogginlägg den här gången. Past tense känns helt enkelt som en helt annan sak än till exempel dubbelavsnitten i The Next Generation, som oftast producerades på var sin sida om säsongsuppehållet.

ds9 past tense 6Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.

ds9 past tense 5Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de  råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.

Jag har egentligen ganska svårt för den här typen av avsnitt. Intriger som går ut på att tidslinjen förändras på grund av något som en resande i tiden uträttar i det förgångna, vilket sen påverkar den framtid hen kommer ifrån Jag fastnar liksom i funderingar där våra utskickade från framtiden också borde sluta existera i det förgångna, eftersom deras tidsresa inte är möjlig på grund av att transportörtekniken och Federationen aldrig utvecklades.  Säkerligen ett så pass grundläggande ifrågasättande att det finns hundra mer eller mindre avancerade teorier och svar på den. Men jag kan i alla fall deklarera att jag inte tycker att den där typen av historier är så himla spännande. Det blir gärna fyllt av ansträngda konstruktioner, i det här fallet måste man till exempek uppfinna en märklig tidsbubbla runt skeppet Defiant för att Kira och O’Brien ska kunna sitta där och sakna Federationen (även deras liv borde väl egentligen ha förändrats när Bashir och Sisko såg till att historien förändrades).

Men trots mina invändningar så måste jag ju ändå acceptera att några av Star Trek-konceptets finaste produktioner gjorts med historier som utspelas med precis den här typen av premisser. Legendariska The City on the Edge of Forever, och så de här två avsnitten, då. För det här är ju också något så fiffigt som en ren dystopi om Jordens framtid liksom intricksad i historien om den utopiska Federationen.

ds9 past tense 2Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.

ds9 past tense 4Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer.  Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.

ds9 past tense 3Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.

Betyg: Del 1: 9/10, Del 2 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 338 tv-avsnitt.

Yesterday’s Enterprise. Det med den alternativa tidslinjen och Natasha Yars återkomst.

tng yesterday 4

Inget kan väl passa bättre en nyårsafton än att publicera ett inlägg om denna lilla guldklimp. Ett avsnitt där det uppstår ett hål i tidsväven som ett allvarligt skadat federationsskepp från det förflutna driver igenom. Namnet på skeppet som förflyttat sig 22 år framåt i tiden? Enterprise-C (till skillnad från Enterprise-D som är skeppet som används i The Next Generation så här långt – Trek-databasen Memory Alpha har gjort en genomgång av olika skepp med namnet Enterprise genom historien och framtiden för den som vill läsa mer).  Men när “vårt” skepp i Enterprise-serien råkar på sin föregångare ändras plötsligt allt ombord. Uniformerna är annorlunda (ett litet poliskoppel över bröstet), inredningen mer spartansk och – viktigast av allt – Natasha Yar är i livet igen (medan Troi och Worf är försvunna). Det visar sig att nutiden förändrats i och med att det gamla skeppet förflyttat sig framåt i tiden. Något i historien har ändrats, något avgörande som har att göra med just det här skeppet. Något som dessutom är ganska svårt att förklara i text, så ha tålamod med mina virriga formuleringar.

tng yesterday 6

tng yesterday 2
Gillar verklige retro-looken på Enterprise-C – som en blandning av orginalkärran och D-modellen. 

Ombord på det gamla skeppet – Enterprise C, alltså – är allt kaos. Man har försökt undsätta en klingonsk rymdbas som utsatts för en attack från romulanerna. Så sent som för 22 år sedan var inte klingonerna en del av federationen, förstår vi, utan vid tiden för det här rymdslaget satt man inbegripna i fredsförhandlingar. Men motståndet från romulanerna var övermäktigt, och skeppet hade troligtvis redan varit utplånat om det inte var för den där öppningen i tidsväven.

tng yesterday 3
Den sparsamt upplysta bryggan från den alternativa tidslinjen. Även mer hierarkisk då soffgruppsmyset är utbytt mot en ensam befälhavarstol. 

 

Ombord på Enterprise D är också stämningen annorlunda mot vad vi är vana vid. Det här är inget skepp ute på en fredlig upptäcksfärd i rymden, utan federationen i den här alternativa tidslinjen är en betydligt mer militär organisation än den vi lärt känna. Man är dessutom fortfarande i konflikt med klingonerna, så något har tydligen gått snett under fredsförhandlingarna för 22 år sedan. Och som inte det vore nog så håller man på att förlora kriget. Det är en utarmad, fåtalig och fattig federationsflotta som är ute i krig. Ombord på Enterprise märks det till exempel på att maten ombord är sämre, eftersom man driver mat-replikatorerna på minimieffekt. Det mesta av det som gjorde att livet ombord på Enterprise kändes vardagslyxigt och uthärdligt är nu borta.

Ingen ombord har något som helst minne kvar av den tidigare tidslinjen, förutom Whoopi Goldbergs rollfigur, Guinan. På något sätt kommer hon ihåg fragment av den gamla verkligheten som hon befann sig i. Hon berättar för Picard att hon har en känsla av att något är fel, och det räcker som underlag för att han ska skicka tillbaka manskapet han just evakuerat från Enterprise-C och ber dem att fortsätta striden mot romulanerna – trots att det troligtvis innebär en säker död. Hoppet är att blotta hjältemodet ska imponera så på klingonerna att fredssamtalen med dem kanske lyckas – för 22 år sedan alltså.

Det här påminner om: Man kan säga att det här avsnittet är som en mix mellan Mirror, mirror och The City on the Edge of Forever  från originalserien. Det handlar om teman kring hur nutiden hade påverkats om saker och ting hade gått annorlunda i det förflutna. Som en interstellär version av Sliding Doors, liksom.

Det här är nytt: Visst har Guinans mystiska kombination av bartender/guru varit känd även tidigare, men aldrig förr har Picard tagit så allvarligt på en av hennes “jag har en känsla av” att han skickar 125 personer in i en säker död. Men, vad vet jag, det kan ju ha hänt en massa saker mellan Picard och Guinan i den här alternativa tidslinjen som jag inte känner till. Alternativa tidslinjer är ju som bekant mumma för manusförfattare som tyngs av ett allt mer expanderande kanon-universum (som vi kommer att märka när vi kommer till rebooten av långfilmerna…om sådär 500 avsnitt eller så)

Höjdpunkten är: Det är ju sidointrigen kring Natasha Yar som ger det här avsnittet tyngd. Det ryktades ju om att Denise Crosby ville lämna serien på grund av att det begränsade utrymmet som hennes rollfigur fick. Så det är ju helt på sin plats att hon här gör sin kanske mest intressanta rolltolkning. Yar får nämligen reda på att hon egentligen är död, i en annan tidslinje, och att hon dött en i stort sätt meningslös död. Det får henne att bestämma sig för att följa med Enterprise C till det förflutna. De implikationer ett sådant beslut eventuellt skulle kunna få på kontinuiteten i tidslinjer ger mig huvudvärk, och det verkar som om manusförfattarna låtit den frågan…vila lite. Hon kommer ju säkert att dö ändå…eller?

Gillade inte: Jämfört med Mirror, mirror så var det en ganska tafflig make-over av Enterprise i det här avsnittet. I det avsnittet var ju alla onda, och Spock hade skägg. Underbart!

Vad har vi lärt oss? Att Worf inte vill dejta människokvinnor, för deras skull. Och att även en förlust kan bli en seger i det stor hela.

tng yesterday 5
Snygg retro-känsla på uniformerna från Enterprise C – och så mycket snyggare än sparkdräkterna på D-varianten. 

 

Betyg: 8/10. Äntligen ett sånt där avsnitt som man blir lite varm inombords av att se. Liv, död, öde och ett bagatellartat sexskämt om klingoner. Den perfekta Star Trek-mixen för mig. Älskar det här sättet att expandera Star Trek-universumet på, och nästan i smyg förklara bakgrunden till The Next Generations universum. Ett drömavsnitt för geeks, förstås, som man kolla in detaljer i uniformer och inredning. Typiskt avsitt som är bättre i efterhand än när man kollar på det.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 165 tv-avsnitt.