DS9: Homefront & Paradise lost. Dubbelavsnittet där Grundarna infiltrerar Federationen på Jorden.

ds9 paradise lost 2Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.

ds9 homefrontMen allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i  regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:

O’BRIEN: It’s Earth. You probably wouldn’t understand this, Quark, but when you care about a place and it’s in trouble, and you want to do something about it and you can’t, it’s very frustrating.
QUARK: I know exactly what you mean. When the Great Monetary Collapse hit Ferenginar, I was hundreds of light years away, serving as a ship’s cook on a long haul freighter. I can’t tell you the heartbreak I suffered, knowing that rampant inflation and currency devaluation were burning like wildfires through the lush financial landscapes of my home. It still depresses me even today. I remember thinking my accounts needed me, and there was nothing I could do. I felt so, so helpless. So you see, I do understand.
O’BRIEN: Somehow, you telling me that doesn’t make me feel the least bit better.
QUARK: Humans. All you care about is yourselves.

ds9 paradise lost 3När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth  alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.

ds9 homefront 2En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.

När jag läser om de här avsnitten i min Deep Space Nine-companion förklarar upphovspersonerna att de inte är nöjda med hur Jaresh-Inyo framstod i avsnittet. De hade tänkt sig något mer i stil med en antilop – en ras med rötterna i en pacifistisk växtätande kultur. Vilket genast fick mig att undra om Jaresh-Inyo i själva verket prototypen för Discoverys räddhågsne Saru?

Homefront slutar i en rätt så bister ton. Efter att ha sett avsnittet sent på kvällen så gick jag och la mig med en massa tankar snurrande runt i huvudet. Vad var det egentligen för bild som det här avsnittet gav av demokrati? En feg folkvald ledare som inte inser farans allvar, och som tänker mer på att hålla folk lugna än vidta de nödvändiga åtgärderna inför en stundande katastrof ställs mot den handlingskraftiga militären som är de enda som förstår vad som måste göras. Och ett avslut där man för säkerhetens skull förvandlar Jorden till en tillfällig polisstat med soldater på gatorna, som tar blodprov på måfå på alla som kommer i deras väg. Hur Star Trek kändes det här, egentligen?

Man kan ju säga att jag svalde Homefronts bete, med flöte och allt. Fortsättningen i Paradise lost handlar ju om att det är paranoian och rädslan som är det stora hotet mot det öppna samhället. Det där stora elavbrottet var i själva verket iscensatt av amiral Leyton, och det första steget i ett militärt övertagande av Federationen. Vilket ju efter ett tag också får mig att inse hur dålig koll jag egentligen har på hur Federationen är uppbyggd – är det någon som vet hur man röstar fram de där presidenterna egentligen?

Överhuvudtaget är utvecklingen mellan avsnitt ett och två i den här historien smart på flera nivåer. Nogs problem i skolan visar sig till exempel ha med den militära komplotten att göra. Ett snyggt villospår som sedan vävs ihop med huvudintrigen. Men kanske tycker jag att det andra avsnittet blir lite segt. När man väl har förstått hur det hela hänger ihop så tar det ganska lång tid för Sisko att sätta stopp för militärens maktövertagande. Samtidigt sker det hela förhållandevis fredligt. Leyton går att resonera med in i det sista, de enda stridigheterna man får se sker i rymden mellan Defiant och ett federationsskepp.

Det är däremot obegripligt för mig varför en av Grundarna ska sätta sig ner med Sisko och förklara hur få de är på Jorden, (bara fyra) och att människornas panik och rädsla kommer att göra deras jobb åt dem. Jo, jag vet att det är ett vanligt grepp för att få in en massa information i en serie (hej, jag är en övermodig skurk som tänker berätta hur hela min plan var uppbyggd, varpå jag sedan misslyckas med slutförandet och hjälten segrar trots allt). men här kändes det ändå kanske lite väl onödigt – och kontraproduktivt från Grundarnas eget perspektiv.

ds9 homefront 3Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.

ds9 paradise lostJag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.

Betyg: Homefront: 8/10, Paradise Lost: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 407 tv-avsnitt.

DS9: The Visitor. Det briljanta avsnittet där Sisko försvinner in i ett subrymdsfragment och Jake blir föräldralös.

ds9 visitor 4Alltså det här avsnittet var värt de dryga tre åren som jag hållit på med det här projektet. Det är det här jag gått och väntat på. Lite äkta tv-serieguld.

Och ingen kunde vara mer förvånad än jag över att det här inträffar i Deep Space Nine, en serie som jag i perioder haft extremt svårt för. Jag har tyckt att skådespeleriet varit dåligt, manusen lite tramsiga och äventyren lite keffa. Men så kom jag äntligen fram till The Visitor. Visste inget i förväg om avsnittet och blev helt knockad. Alltså gråthulkande knockad (en viss del av det känslomässiga engagemanget skulle eventuellt kunna förklaras av att jag druckit ett eller två glas vin innan jag såg just det här avsnittet igår, men det känns som ett precis lika starkt avsnitt när jag tänker tillbaka på det idag).

Förutom att det är ett avsnitt som handlar om kärlek, död, sorg och saknad så är det också en produkt av ett författar- och producentteam som utnyttjar sin kreativa frihet som tv-skapare till fullo. Man lyckas vända ut och in på seriens egna berättarkonventioner, och givetvis får det nog inte full effekt om man ser det fristående. Men för mig som sett varenda avsnitt av serien så här långt så känns skillnaden från de övriga avsnitten stor.

Allt börjar med en rynkig och åldrad Jake Sisko, sisådär 75 –  80 år efter de andra avsnitten i serien. Jake den äldre får oväntat besök den här kvällen, av en ung kvinna med författarambitioner som vill veta mer om hans författarskap. Eller, rättare sagt, on vill veta orsaken till att Jake Sisko avbröt en lovande författarkarriär och helt slutade skriva. Jake den äldre berättar då om sitt livs trauma. Hur hans pappa, kapten Benjamin Sisko, försvann på ett oförklarligt sätt när de var ute och observerade maskhålet utanför rymdstationen. Benjamin träffades av en energiurladdning från skeppets warpmotor som gjorde att han, bokstavligt talat, gick upp i rök.

ds9 visitorSorgearbetet är förstås tungt för den unge Jake Sisko, och det blir inte lättare av att pappa Benjamin återvänder till Jake, om än bara för korta stunder. Hos Benjamin har tiden stått stilla, men varje gång han återvänder är han som vilken skitjobbig förälder som helst (det vill säga tjatar mest om barnbarn). De där besöken gör Jake inte kan släppa tanken på att rädda sin pappa från att vara fången i det där subrymdsfragmentet där hans tidssignatur ballat ur (tror det var så som hans hoppande fram och tillbaka förklarades). Jake bestämmer sig för att skippa skrivandet, och istället satsa helt och hållet på forskning kring pappans försvinnande.

The Visitor har en ovanlig känslomässig mognad för att vara ett Deep Space Nine-avsnitt. Men det handlar inte bara om hur Benjamins försvinnande drabbar Jake och de andra i hans närhet, utan också om hur hans frånvaro får politiska följder. Klingonerna flyttar till exempel fram sina positioner i den här delen av galaxen, och tar till slut över rymdstationen Deep Space 9. Vi får också se hur livet blivit för åldrade versioner av Dax och doktor Bashir, samt en vuxen Nog som lyckats göra karriär i stjärnflottan. Från gammakvadranten har det däremot inte kommit någon invasionsarmé så här långt in i historien.

Under sin berättelse för det unga fanset antyder Jake den äldre antyder mer än en gång att han snart ska dö, och till slut så faller alla pusselbitarna på plats. Han har räknat ut att pappan kommer på besök just den här kvällen. Jake har också en teori som går ut på att om han dör under det där besöket så kommer ett band mellan dem att brytas. I och med det kommer tidsanomalin som drabbat pappan att nollställas, precis som allt som hänt efter Benjamin Siskos första försvinnande. De kommer att vara tillbaka igen på Defiant, i ögonblicket just före den där energiurladdningen.

Även om jag för mitt liv inte kan förstå hur allt som händer kan raderas ut hur historien, så känns det ändå som ett ovanligt elegant sätt att nollställa handlingen så att man inte behöver skriva in den här märkliga historien i den fortsatta tv-serien (även om Benjamin Sisko borde kunna minnas allt).

ds9 visitor 2Rent generellt är jag, som man kanske märker på den här texten, väldigt såld på den här historien. Det är något djupt gripande med hela berättelsen, och serieskaparna vågar nästan hålla den seriösa tonen avsnittet igenom (lite banter mellan de åldrade upplagorna av Dax och Bashir släpper man igenom). I The Visitor känns det för ovanlighetens skull som om alla inblandade faktiskt tar både serien och dess tittare på allvar. Dessutom vill jag ge en eloge till Tony Todd som spelar den vuxne Jake. Han ger liksom ett djup till sin rollfigur på ett sätt som jag ofta saknar i Deep Space Nine. Och det behövs, för en gångs skull tycker jag också att dramat verkligen går fram, och att man lyckas gestalta Jakes utdragna lidande och sorg över det som hänt pappan.

Nej, ska jag klaga på något i The Visitor så är det väl det konstiga ålderssminket, men annars är det här ett vackert och gripande avsnitt som jag faktiskt ger full pott.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 393 tv-avsnitt.

DS9: Facets. Det där Jadzia får träffa resten av Dax trillvärdar.

ds9 facets 4

Ytterligare ett avsnitt i Star Trek-subgenren Trill/Symbiont-äventyr. Den här med en utförlig introduktion till Dax hyfsat omfångsrika Trill-släktträd. Möjligheten ges genom att man hittat på något som kallas för en Zhian’tara-rit, där det nu är meningen att  Jadzia (och vi tv-tittare) ska få träffa alla andra triller som gått och burit runt på symbionten Dax i magen. (jo, Trill/symbiont-konceptet är ett av de mer originella i Star Trek-universumet, men väldigt tacksamt för desperata manusförfattare på jakt efter uppslag).

ds9 facets 2Hur det går till? Jo, de tidigare Dax-värdarnas personligheter och minnen finns liksom lagrade i symbiontens hjärna. Genom en ritual kan de på något magiskt sätt överföras till en tredje individ, som under några timmar alltså får vara värd åt en död varelses personlighet (lite som i Exorcisten, fast utan kräkandet och obsceniteterna). Jadzia har valt ut de hon känner bäst på rymdstationen för att vara med i det här värdkroppslajvet, lite förvånande är också Quark och nykomlingen Leeta med i gänget (den senare har ju verkligen bara skymtat förbi i ett avsnitt tidigare, men tydligen var det en sådan brist på kvinnliga rollfigurer i serien att man var tvungna att utnämna henne till en av Jadzias bästisar här).

ds9 facetsMest stirrig är Jadzia över att träffa Curzon, trillen som hon avlöste som Daxvärd. Som vi tidigare sett i serien så sparkade han ju ut Jadzia som kandidat från  symbiontprogrammet en gång i tiden. Mot alla odds lyckades hon göra comeback, men är nu inte riktigt säker på om pallar ta det där snacket med honom om vad som ledde fram till hans beslut en gång i tiden. Curzon själv verkar inte heller supersugen på att lösa den där gamla surdegen. Tvärtom. När han överförs till sin värdkropp, Odo, så trivs de så bra tillsammans att Curzon inte vill återvända in i Dax medvetande. Odo känner likadant. Ett väldigt utanför boxen-förslag.

ds9 facets 3För många av skådespelarna är avsnitt av den här typen ett tacksamt avbrott från deras vanliga rollfigurer. Nana Visitor (Kira) spelar förstås över när hon ska gestalta trillen Lela. Bäst i den här skådespelarövningen är, till min stora förvåning, Avery Brooks. Men så är också Siskos trillvärd en psykopat, och det är ju alltid lite mer tacksamt att spela Knäppisen i fråga är Joran, som vi tidigare fått möta i Equilibrium. Egentligen hade nog en lite längre story om just Joran, som är både våldsam och manipulativ, varit tillräckligt för ett helt avsnitt, men författarna avslutar ganska snabbt hans intrig. De vill hellre fokusera på Curzon och hans ansträngda förhållande till Jadzia.

En konflikt som mynnar ut i en, i mitt tycke, rätt kackig scen där Curzon erkänner det verkliga skälet till varför han kickat ut Jadzia ur symbiontvärdsprogrammet: han var kär i henne. Kan det bli taskigare? Och ruttnare? Gubben blir alltså kåt på sin praktikant, och bestämmer sig därför att ge henne sparken. De hade verkligen behövt ett #metoo-upprop i symbiontvärdprogrammet. Curzon går i alla fall med på att sluta hänga med Odo och låta sitt medvetande återvända in i Dax (i Jadzias mage) igen. Om han nu är så kär i Jadzia är väl det ett alldeles utmärkt ställe att vara på, tänker jag.

ds9 facets 5B-handlingen i det här avsnittet är inte direkt någon höjdare. Man plockar i och för sig på nytt upp tråden kring Nog, Quarks brorson, och hans planer på att söka sig vidare till Stjärnflottan. Det första steget för honom är att klara av antagningsprovet till en sex veckor lång förberedande kurs. Alla på Deep Space Nine är positivt inställda till det här, utom Nogs farbror Quark. Han är så äcklad inför tanken på en ferengier i Stjärnflottan att han saboterar Nogs ansökningsprov. Det kommer förstås fram, och allt slutar lyckligt. Värt att notera är väl att Nogs farsa Rom, som vanligtvis är undergiven och förtryckt, blir ursinnig på Quark i det här avsnittet. Maktbalansen mellan honom och Quark verkar rubbad ända sedan Family Business.

För övrigt så kan jag verkligen rekommendera boken Star Trek Deep Space Nine Companion. Där kan man till exempel läsa om den komplicerade backstoryn bakom det här avsnittet. Konstigast av allt: den allra första idén var att göra en Star Trek-version av personlighetsklyvningsklassikern Sybil, med Jadzia som huvudperson. Ganska lättad över att man fortsatte att bolla idéer tills man kom fram till Facets.

Jag gillar ju egentligen sådan här avsnitt, där luckorna i historien och kanon fylls igen.  Trots att det tagits upp flera gånger tidigare, så känns det ju faktiskt också som att  hela det märkliga symbiont/trill-fenomenet får en lite bättre och utförligare bakgrund i Facets än någonsin tidigare. Men om vi ska vara riktigt ärliga så är väl tyvärr varken Jadzias värdrit eller Nogs intagningsprov till Stjärnflottans förberedande kurs det stoff som legendariska Star Trek-avsnitt skapas av. Istället känns allt sådär ljummet igen. Tror faktiskt att man gick miste om ett höjdaravsnitt när man inte lät Avery få utveckla sin psykopatrolltolkning ytterligare. Då hade det i varje fall blivit lite mer….spännande! Men kanske skulle det krocka alldeles för mycket med intrigen i nästa avsnitt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 382 tv-avsnitt.