Det är nästan så att man kan tro att den som skrivit det här avsnittet har haft problem med överbeskyddande måsföräldrar. Ni vet, de där veckorna på året då måsarna är extremt aggressiva mot vem som helst som kommer i närheten av deras avkomma. För egentligen är det ungefär den upplevelsen Parturition handlar om, fast översatt till rymdfärdsskala.
Voyager reser till en planet för att se om man kan hitta förnödenheter där. Medan man undersöker planeten attackeras man av ett rymdskepp som på olika sätt försöker förhindra att Voyager ska kunna ta sig dit. Innan det aggressiva skeppet dykt upp så kraschlandar Neelix och Paris på planeten. I en grotta hittar man ett gäng ägg som är kläckfärdiga. Ett kläcks, och ut kommer det en ganska gullig fågelungeliknande varelse. Neelix och Paris tvekar kring hur de ska göra. Ska man 1, dra bort från boet och ungen innan en sur fågelmorsa anländer, eller 2, stanna kvar för att säkerställa sig om att fågelmorsan accepterar sin avkomma trots att hen luktar mänska. När denna rymdfararfågelhumanoid väl infinner sig så inträffar lyckligtvis alternativ 2, men det blir också snabbt tydligt att det då är hög tid att följa plan 1. För oavsett om det är morsan eller farsan som kommit för att hämta ungarna, så är hen inte på humör att umgås med aliens.
Parallellhandlingen i det här avsnittet är väl egentligen intressantare, och handlar om en story som pågått lite grand i bakgrunden en tid. Det här med Neelix återkommande svartsjukeutbrott när han tycker att hans flickvän Kes hänger för mycket med Paris, något som fick stor plats så sent som i förra avsnittet. Det här är ju en intrig som mest använts som ytterligare ett sätt att driva med Neelix och göra honom töntig och patetisk. I det här avsnittet får han lite av en upprättelse, egentligen har han haft rätt hela tiden. Paris berättar redan i början av Parturition för Kim att han har känslor för Kes, och hololäkaren förklarar samma sak för Kes, men utifrån medicinska symptom han lagt märke till hos hos Paris (I thought he was suffering from Tanzian flu). Det hela går så långt att det blir foodfight mellan Neelix och Paris, som direkt efter kraschar i en skyttel på den ogästvänliga planeten. Där erkänner Paris till sist hur läget ligger till, men att han också insett att Kes bara har ögon för Neelix. Efter det blir de bästisar, och Neelix svartsjuka är som bortblåst.
Vad har vi då lärt oss av det här avsnittet? Ja, bland annat att det borde vara lite skyttelkris ombord på Voyager snart. Nu har det försvunnit två stycken, bara i den här säsongen. Vi har också lärt oss att man faktiskt kan prata om technobabble även i själva serien, inte bara i sura bloggar som handlar om Star Trek. Och så en del om Kes folks avslappnade förhållande till parbildning och romantik:
HOLOLÄKAREN: You’re only two years old. There may be a few things you don’t know to look for in a man. In time, you’ll understand.
KES: On my homeworld it’s so much simpler. You choose a mate for life. There’s no distrust, no jealousy, no envy, no betrayal.
HOLOLÄKAREN: Hmm. Your world must have very dry literature.
Fågelfolket är faktiskt en av de mest fängslande aliens som Voyagers besättning stött på i den här serien. Dem hade jag gärna fått se och höra lite mer av. Tycker också att det är skönt att den där svartsjukehistorien med Paris och Neelix äntligen fick ett slut, även om det var en lösning som var lite på barnprogramsnivå. Som helhet, ytterligare ett ganska slätstruket avsnitt. En fågelungedocka räcker inte för att rädda ett helt avsnitt.
(Just det, det där med Helvetesplaneten, som personalen på Voyager kallar stället som man besöker i det här avsnittet, det är också smeknamnet bakom kulisserna på den generiska rockscenografi som används lite för ofta i Star Trek-serierna).
Betyg: 5/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 392 tv-avsnitt.
Så både det där med “planet Hell” och att Neelix klagar på “techno babble”, kanske ett tecken på trötta manusförfattare när man börjar med interna skämt?
Sen har vi väl här ett annat exempel på hur man använder B-handlingar i serien, att den lilla såpan som pågått ett tag får mynna ut i ett eget avsnitt, eller vad man ska säga. Hoppas också den tråden är slut nu. Noterar också att man utvecklat Tom Paris lite mer, hans förflutna och att han vill bli en ny människa har ju kommit fram både här och i avsnittet där Harry kom tillbaks till San Fransico, nu skvallrar dessutom Neelix om att de snackar skit om honom i personalmatsalen. Det gillar jag, precis som med maquis så har man ju slarvat bort Toms potential hittills, även han har blivit bekväm i uniformen lite väl snabbt. Att han ses ner på av både Starfleet och rebellerna sätter ju honom i en extra jobbig sits.
Ja, läste någonstans att det här var ett avsnitt som skulle reparera att man “glömt bort” Tom Paris i den första säsongen. Man sitter ju med ganska många rollfigurer på hand, och verkar ju ganska svårt att tillföra särskilt många på vägen. Även om jag förstås kommer på en till förutom Neelix som kommer att söka jobb på kärran. Det är verkligen lite schizofrent att se ds9 och voy omvartannat, för serierna gör verkligen framsteg på helt olika sätt under seriernas gång. Ibland känns det inte ens som om de är producerade under samma årtionde.