DIS: The Wolfe Inside. Det där vi äntligen får reda på vem som finns inuti Ash Tyler.

dis wolfe inside 4

Jag är mycket mer neurotisk kring Star Trek: Discovery än jag velat erkänna för mig själv. Blev jättearg när jag såg det här avsnittet första gången, men efter att ha sett om det är jag helt plötsligt benägen att tycka att det är jättebra. Urbra till och med. För “The Wolfe Inside” bevisar ju att det går att göra ett riktigt mörkt och intressant avsnitt som utspelas i spegeluniversumet. Det behöver inte bli pajigt alls. Så, okej då. Jag får väl acceptera att det faktiskt inte är idioter som gör den här serien. Får slappna av och inser att jag inte bär ansvaret för hur det här slutar.

Ash Tyler är alltså Voq

dis wolfe inside 5Avsnittets stora avslöjande gör väl egentligen ingen särskilt förvånad. Men att låta mysteriet med Tylers sanna identitet lösas genom att Tyler-Voq möter Spegeluniversums-Voq är ett rätt talangfullt sätt att berätta det på. Precis som det gestaltas utmärkt  genom att de två Voqarna börjar slåss med varandra. En pricksäker detalj är att Spegel-Voq har engelska som sitt Star Trek: Discovery. Nu känns det ju som om det snarare är spegeluniversumets Terraimperium som faktiskt är konsekvensen av den rasism, nationalism och främlingsfientlighet som börjar bli allt mer högljudd i samtiden. Terraimperiet kan ju sägas vara ett slags koncentrat av mänsklighetens mörka sidor, ungefär, och dess egenskaper har en tendens att smitta av sig…

Michael Burnham kämpar med sina inre demoner

Can you bury your heart? Can you hide your decency? Can you continue to pretend to be one of them? Even as, little by little, it kills the person you really are?

Burnhams inre monolog i början av avsnittet fångar hennes trängda situation. Hur länge kan hon låtsas vara spegeluniversum-Burnham utan att själv förändras? Hur många grymheter och avrättningar kan hon ge order om utan att det sätter sina spår? Det här är inte längre någon smårolig maskeradlek i spegeluniversumet, utan något mycket mer seriöst.

Eller, för att uttrycka det lite rakare, Burnham har ett jävla skitavsnitt. Inte bara måste hon se sin kapten bli torterad, hennes kille har precis kommit ut som klingon och försöker döda henne. Den enda ombord som verkar stå på hennes sida är den slav hon har blivit tilldelad, en Kelpier utan namn som hon döper till Saru. Men på något sätt har hon lyckats lösa sin uppgift och fått reda på information om Defiants resor mellan dimensionerna och de parallella universumen. Och hennes sätt att skicka datan, via den dödsdömde Tyler-Voq är förstås en snilleblixt.

Alliansen i spegeluniversumet

dis wolfe inside 6Det enda som verkar få Burnham att gå igång på ett poitivt sätt är den allians som bildats mot Terraimperiet. En fredsmodell som hon skulle vilja få implementerad i sitt “eget” universum. På plats med rebellgruppens ledare träffar hon också spegelversionen av sin adoptivpappa Sarek som gör en mindmeld med henne. Alltså, Burnham kommer att ha så mycket att prata med sin terapeut om efter den här säsongen! Hur många pappa-mindmeld ska en flicka behöva klara av?

Men Michaels plan att skydda den lilla motståndsgruppen går om intet, när kejsaren herself gör entré i avsnittets slut, och med henne ett regn av bomber mot planeten där rebellerna har sin bas. Och den ansiktslösa kejsaren har verkligen ett ansikte — spegelversionen av Burnhams gamla befälhavare Philippa Georgiou. WTF!

Stamets mår inte heller så bra

dis wolfe inside 2Stamets kommer förstås att vara misstänkt för mordet på sin partner, eftersom man hittar honom med en livlös dr Culber i famnen. Nu är ju bara frågan om det är en bra eller dålig grej att Stamets möter sin spegeluniversumsmotsvarighet i en svampskog.

Nästan överleverans

Alltså det här avsnittet levererar och levererar, men ändå utan några extrema åthävor Man skapar lager på lager i skillnaderna och motsättningarna mellan “vårt” universum och det som finns i spegeldimensionen. Det är snyggt och på sina ställen nästan lite lågmält. Det behöver liksom inte vara ett gigantiskt rymdslag med massor av skepp för att den här serien ska imponer. Det räcker med smarta manusförfattare som vet hur man bygger en historia med, bokstavligt talat, flera dimensioner.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 11/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 364 tv-avsnitt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s