DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när galaxen krymper till en familj. Alltså att allt viktigt som händer i en sådan här rymdsaga på något sätt har att göra med våra huvudpersoner. Den lite klaustrofobiska känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DIS: The Wolfe Inside. Det där vi äntligen får reda på vem som finns inuti Ash Tyler.

dis wolfe inside 4

Jag är mycket mer neurotisk kring Star Trek: Discovery än jag velat erkänna för mig själv. Blev jättearg när jag såg det här avsnittet första gången, men efter att ha sett om det är jag helt plötsligt benägen att tycka att det är jättebra. Urbra till och med. För “The Wolfe Inside” bevisar ju att det går att göra ett riktigt mörkt och intressant avsnitt som utspelas i spegeluniversumet. Det behöver inte bli pajigt alls. Så, okej då. Jag får väl acceptera att det faktiskt inte är idioter som gör den här serien. Får slappna av och inser att jag inte bär ansvaret för hur det här slutar.

Ash Tyler är alltså Voq

dis wolfe inside 5Avsnittets stora avslöjande gör väl egentligen ingen särskilt förvånad. Men att låta mysteriet med Tylers sanna identitet lösas genom att Tyler-Voq möter Spegeluniversums-Voq är ett rätt talangfullt sätt att berätta det på. Precis som det gestaltas utmärkt  genom att de två Voqarna börjar slåss med varandra. En pricksäker detalj är att Spegel-Voq har engelska som sitt Star Trek: Discovery. Nu känns det ju som om det snarare är spegeluniversumets Terraimperium som faktiskt är konsekvensen av den rasism, nationalism och främlingsfientlighet som börjar bli allt mer högljudd i samtiden. Terraimperiet kan ju sägas vara ett slags koncentrat av mänsklighetens mörka sidor, ungefär, och dess egenskaper har en tendens att smitta av sig…

Michael Burnham kämpar med sina inre demoner

Can you bury your heart? Can you hide your decency? Can you continue to pretend to be one of them? Even as, little by little, it kills the person you really are?

Burnhams inre monolog i början av avsnittet fångar hennes trängda situation. Hur länge kan hon låtsas vara spegeluniversum-Burnham utan att själv förändras? Hur många grymheter och avrättningar kan hon ge order om utan att det sätter sina spår? Det här är inte längre någon smårolig maskeradlek i spegeluniversumet, utan något mycket mer seriöst.

Eller, för att uttrycka det lite rakare, Burnham har ett jävla skitavsnitt. Inte bara måste hon se sin kapten bli torterad, hennes kille har precis kommit ut som klingon och försöker döda henne. Den enda ombord som verkar stå på hennes sida är den slav hon har blivit tilldelad, en Kelpier utan namn som hon döper till Saru. Men på något sätt har hon lyckats lösa sin uppgift och fått reda på information om Defiants resor mellan dimensionerna och de parallella universumen. Och hennes sätt att skicka datan, via den dödsdömde Tyler-Voq är förstås en snilleblixt.

Alliansen i spegeluniversumet

dis wolfe inside 6Det enda som verkar få Burnham att gå igång på ett poitivt sätt är den allians som bildats mot Terraimperiet. En fredsmodell som hon skulle vilja få implementerad i sitt “eget” universum. På plats med rebellgruppens ledare träffar hon också spegelversionen av sin adoptivpappa Sarek som gör en mindmeld med henne. Alltså, Burnham kommer att ha så mycket att prata med sin terapeut om efter den här säsongen! Hur många pappa-mindmeld ska en flicka behöva klara av?

Men Michaels plan att skydda den lilla motståndsgruppen går om intet, när kejsaren herself gör entré i avsnittets slut, och med henne ett regn av bomber mot planeten där rebellerna har sin bas. Och den ansiktslösa kejsaren har verkligen ett ansikte — spegelversionen av Burnhams gamla befälhavare Philippa Georgiou. WTF!

Stamets mår inte heller så bra

dis wolfe inside 2Stamets kommer förstås att vara misstänkt för mordet på sin partner, eftersom man hittar honom med en livlös dr Culber i famnen. Nu är ju bara frågan om det är en bra eller dålig grej att Stamets möter sin spegeluniversumsmotsvarighet i en svampskog.

Nästan överleverans

Alltså det här avsnittet levererar och levererar, men ändå utan några extrema åthävor Man skapar lager på lager i skillnaderna och motsättningarna mellan “vårt” universum och det som finns i spegeldimensionen. Det är snyggt och på sina ställen nästan lite lågmält. Det behöver liksom inte vara ett gigantiskt rymdslag med massor av skepp för att den här serien ska imponer. Det räcker med smarta manusförfattare som vet hur man bygger en historia med, bokstavligt talat, flera dimensioner.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 11/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 364 tv-avsnitt.