Det börjar dramatiskt. Stötar av bombastisk musik, medan såväl Paramount- som Star Trek-loggan för ett ögonblick syns spegelvända på bildskärmen. Sedan ett citat från Aischylos. I den första scenen klipps det sedan in svartrutor mellan bilderna på någon som slår med en hammare på ett städ. Allt känns som ett slags markering för att visa att Section 31 är något annat än bara ett vanligt tv-serieavsnitt. Men stämmer det verkligen?
Efter den här starten får vi följa en ung version av spegeluniversumets Philippa Georgiou, som genomgår ett sista test för att vinna titeln som kejsarinna över det Terranska riket (som tydligen utnämns efter någon form av Hunger Games-liknande utslagstävling). Den unga Georgiou ska i det här examensprovet bevisa att hon är beredd att offra allt för det Terranska riket.
Jag tror att många av Star Trek-fansen hade haft lättare att köpa den här spin-offen om resten av filmen också hade handlat om Georgious backstory. I stället utgör de här inledande scenerna bara en prolog till något som till mest liknar ett avsnitt av tv-serien Mission Impossible, (eller På Farligt Uppdrag som den hette när jag såg den på tv när jag var liten). Control (Jamie Lee Curtis) ger en grupp från Section 31 i uppdrag att lokalisera den försvunna Georgiou, och sedan ska de få hjälp av henne att genomföra ett jätteviktigt och jättehemligt uppdrag – att lägga beslag på ett domedagsvapen. Äventyret utspelas under det tidiga 2300 talet, troligtvis år 2324, under det som av vissa kallas “The Lost Era”, den mellan TOS-filmerna och The Next Generation. Men tonen är i mycket samma som den i Discovery. Den lite mörkare versionen av Star Trek-universumet, helt enkelt. Men nu med en grupp av Section 31-agenter som mest känns som ett gäng superhjältar. Ja, det stämmer, Star Trek bestämmer sig för att hoppa på superhjältevågen när den i stort sett är populärkulturellt stendöd.
Själva storyn tar sin början på ytterligare en sån där alien-krog, som tydligen alla rymdfranchises måste innehålla numera. Det känns som om baren i Mos Eisley i den första Star Wars-filmen numera blivit en stående trope som alla SF-skapare måste förhålla sig till. Helst ska alla slänga in några scener som utspelas på en EXOTISK bar som frekventeras av mängder av olika typer av varelser från olika planeter. Här enas man över kulturklyftorna i sin vilja att berusa sig och ägna sig åt olika förbjudna nöjen. Section 31 tillför inte supermycket nytt till den tröttsamma klichén, förutom att den kanske fungerar ett slags signal om att i stort sett allt från och med det här ögonblicket består av tröttsamma klichéer. Inklusive en fejkad identitet för Georgiou – på den här baren/rymdstationen är hon känd som Madame du Franc. Härregud, så pinsamt.
Georgiou blir lite motvilligt värvad av Section 31 och presenteras för sitt nya “gäng”. – flera med pinsamt töntiga namn. Här finns Zeph, en korkad typ i en dräkt som också är ett multiverktyg, den flirtiga Melle, den strikta och reglement-trogna representanten för Stjärnflottan, Rachel Garrett, .som senare ska bli kapten för Enterprise, och så en Vulcansk robot som styrs av en liten Nanokin som heter Fuzz i ett litet skepp inuti roboten. De leds alla av den lite hunkige Alok, som var den som var tänkt att förföra Georgiou när de först fick kontakt, fyrkantigt spelad av Omari Hardwick, som verkar tro att han är med i en c-actionfilm. Och det kanske han är.
Michelle Yeoh kämpar på med sin rolltolkning, men jag tycker inte att hon får vara tillräckligt elak och ondskefull för att hennes Giorgiou ska bli riktigt underhållande. Särskilt mycket nytt om Section 31 fick vi inte heller lära oss. Just det, det finns en shapeshifter som heter Quasi också i det här gänget. Honom förträngde jag genast pga just det skämmiga namnet. Jag är tydligen väldigt namnöverkänslig just nu.
Section 31 har varit på gång i pipelinen flera år, men drabbats av motgång efter motgång. Covid-pandemin, manusförfattarstrejk, ja, till och med Mihcelle Yeohs popularitet efter Oscarsvinsten visade sig utgöra hinder för den här produktionen. Section 31 blev till och med omkörda av Strange New Worlds i spinoff-racet och fick snällt vänta på sin tur. Och när man nu äntligen kommer till skott så får man väl säga att minnet av rollfiguren Georgiou faktiskt började falna hos publiken. Men trots den långa startsträckan känns inte den här långfilmsvarianten särskilt genomarbetad. Snarare mer som att man kanske hade ett manus till ett pilotavsnitt färdigt, och valde att göra det som ett fristående äventyr. Kanske med förhoppningen att en succé skulle öka efterfrågan på en hel säsong?
Framgångarna har däremot uteblivit, såväl när det gäller recensioner som reaktionerna från Star Trek-fansen. Som vanligt fanns det många Nu-trek-haters på socmed som genast sågade Section 31 jäms med fotknölarna. Gärna med argument som: DET HÄR ÄR INTE STAR TREK eller: JAG STÄNGDE AV EFTER FEM MINUTER, SÅ DÅLIGT VAR DET. Men även en del av de mer progressiva fansen verkade vara rätt besvikna. En del har ilsket konstaterat att filmen kändes som en kombination av Guardians of the Galaxy och Mission Impossible (eller På farligt uppdrag, som serien hette på svensk tv när jag var liten) – utan att ha snappat upp att upphovspersonerna just nämnt dem som inspirationskällor till serien. Själv tänkte jag också en del på Ocean’s Eleven, i de moment av Section 31 där man presenterade sina heist-liknande planer för att kunna lägga händerna på Men även jag, en av de kanske mest utvecklingsoptimistiska Star Trek-fansen som existerar just nu, måste nog erkänna att det här kändes väldigt tomt.
Den grundläggande frågan: vad är Star Trek och vad är inte Star Trek?, dyker kanske också upp just nu eftersom Trek-konceptet på sistone tydligt låtit sig inspireras av andra SF-universum. Jag tänker till exempel på hur Gorn-varelserna numera känns som hämtade från Alien. Eller hur den gulliga blobben i Star Trek: Prodigy påminner om blobben i The Orville, eller till och med den lilla baby-pupan i Solar Opposites.
Tidigare har ju Star Treks huvudproducent Alex Kurzman pratat om att han vill att Star Trek ska vara mer genrediversifierad, och bland hans satsningar finns ju allt från komedin Lower Decks till barnserien Prodigy. Men den här actionvarianten stapplar tyvärr igenom sin nya genre. Den kräver dessutom så pass mycket förkunskap från Star Trek: Discovery att den knappast kan ses som något som kan dra in folk i Star Trek-universumet. Och genom hela filmen förstärks bara känslan av att det här är seriens pilot i långfilmsversion. Mycket presentation av de medverkande rollfigurerna, men inte så mycket känsla eller fördjupning.
Jag känner att snedträffen med Section 31 påminner en del om de mer misslyckade försöken till spin-offs inom Star Wars-franchisen. Vissa serier får liksom bara inte till den där rätta tonträffen, som till exempel den misslyckade Han Solo-filmen. eller den urkassa Obi-Wan Kenobi-serien. Det är som om det finns ett slags magiskt recept, med den exakta mixen mellan att förnya och förvalta sin franchise, som alla letar efter. Sen kan det ju finnas briljanta nytolkningar och reboots som struntar i alla de här reglerna, men dit når aldrig Section 31.
Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
.
“Ändå kul att vara med i ett nytt Star Trek-koncept från start”, tänkte jag, och beställde glatt min första Star Trek-roman någonsin. Utbudet av Star Trek-relaterad fiktion är ju så enormt att jag faktiskt medvetet undvikit den fram till nu. Om jag ens skulle erkänna för mig själv att den där 
Hur som helst så är Desperate hours en prequel. Den utspelas år 2255, exakt ett år före Discovery-avsnittet 
De olika utvikningarna visar sig ändå ge värdefull information om uppdraget – som ju då inte riktigt är vad som först var sagt. Medan Burnham, Tilly och Ash och tror att man är på Q’onoS för att inhämta information inför framtida Federatinsinsatser (som tydligen “bara” ska åstadkomma..eh…lagom stor skada – vad nu det är), så spelar Georgiou ett dubbelspel. Federationens ledning har nämligen clearat hennes plan för att göra Q’onoS obeboelig, en plan hon inte tänker dela med de andra.
I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.
En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:
Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.
Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?
Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…
I vissa scener påminner Vaulting Ambition (namnet inspirerat av Macbeth) om de religiöst präglade avsnitten av Deep Space Nine. Jag tänker på den del av det här avsnittet när Stamets i medvetslöst tillstånd möter sin avlidne man. Och doktor Culbers spöke har en massa saker han vill säga. Det visar sig att han är ytterst välinformerad och bland annat kan berätta att hela det transdimensionella svampnätverket som Discovery färdats på håller på att utplånas av någon form av röta – något som Stamets spegeluniversumsversion ligger bakom. Han, spegel-Stamets är också medvetslös, och befinner sig även han i Stamets dröm och vill att de gemensamt kommer fram till ett sätt att häva deras koma. Hmm, varför känns det plötsligt som om jag sitter och skriver resuméer om 
Vad ska man göra när Terraimperiets kejsare beslutat sig för att avrätta en? Ja, man berättar kanske att man kommer från ett parallellt universum. Och då kanske kejsaren berättar för en att den där vilda planen man hade att försöka åka tillbaka hem genom något som kanske heter interfasisk rymd inte går att genomföra. Besättningen på USS Defiant blev nämligen galna av den där lilla transdimensionella resan.
Ja, att ha två dödsfiender i en och samma person är ingen hit. Ash Tyler ligger i sin sjukbädd och pratar ömsom engelska, ömsom klingonska, och river sig själv blodig i ilskan över att vara fången i fel kropp. Den enda som kan hjälpa honom är Voqs gamla följeslagare L’Rell. För att ge Voq ro måste hon förvisa honom tillbaka in i det undermedvetna. Laser i hjärnan fixar tydligen det där.
Och han verkar vara en ännu större skitstövel än vi trodde. Överhuvudtaget är det lite mer vuxen stämning i det här avsnittet när det gäller våld och dödande (Georgious fidget spinner-mord är det snyggaste) Men så är vi ju också i spegeluniversumet. Här är ju troligtvis Star Trek ett explicit och våldsglorifierande tv-koncept.
Avsnittets stora avslöjande gör väl egentligen ingen särskilt förvånad. Men att låta mysteriet med Tylers sanna identitet lösas genom att Tyler-Voq möter Spegeluniversums-Voq är ett rätt talangfullt sätt att berätta det på. Precis som det gestaltas utmärkt genom att de två Voqarna börjar slåss med varandra. En pricksäker detalj är att Spegel-Voq har engelska som sitt Star Trek: Discovery. Nu känns det ju som om det snarare är spegeluniversumets Terraimperium som faktiskt är konsekvensen av den rasism, nationalism och främlingsfientlighet som börjar bli allt mer högljudd i samtiden. Terraimperiet kan ju sägas vara ett slags koncentrat av mänsklighetens mörka sidor, ungefär, och dess egenskaper har en tendens att smitta av sig…
Det enda som verkar få Burnham att gå igång på ett poitivt sätt är den allians som bildats mot Terraimperiet. En fredsmodell som hon skulle vilja få implementerad i sitt “eget” universum. På plats med rebellgruppens ledare träffar hon också spegelversionen av sin adoptivpappa Sarek som gör en mindmeld med henne. Alltså, Burnham kommer att ha så mycket att prata med sin terapeut om efter den här säsongen! Hur många pappa-mindmeld ska en flicka behöva klara av?
Stamets kommer förstås att vara misstänkt för mordet på sin partner, eftersom man hittar honom med en livlös dr Culber i famnen. Nu är ju bara frågan om det är en bra eller dålig grej att Stamets möter sin spegeluniversumsmotsvarighet i en svampskog.