DIS: Den bortklippta Section 31-scenen som gav Georgiou en egen spionoff-serie.

Exclusive ÒSection 31Ó secret scene from the STAR TREK: DISCOVERY season 1 finale. Pictured (l-r): Michelle Yeoh as Philippa Georgiou; Alan Van Sprang as Leland of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Russ Martin/CBS © 2017 CBS Interactive. All Rights Reserved.

Det var inte bara Mr Spock som lyste med sin frånvaro i premiäravsnittet av Discovery, säsong två. Även Spegeluniversumets upplaga av Kapten Georgiou höll sig borta starten på det nya äventyret. Men hon kommer att dyka upp, det har vi redan sett i trailers för säsongen. Och hon kommer att ställa till med trubbel.

Det var i våras, en månad efter säsongsavslutningen av Discoverys första säsong, som en bonusscen släpptes med Georgiou – och viss uppståndelse uppstod. Scenen öppnade nämligen upp för en helt ny storyline i den kommande säsongen, samtidigt som den också återanknöt till tidigare upplagor av Star Trek. Sedan några veckor tillbaka vet vi också att den var startskottet för en hel spinoff-serie om spegeluniversum-Georgious äventyr i primäruniversumet. Ja, jag pratar om den där Sektion 31-scenen som man kan kolla på här.

Själva scenen är inte särskilt lång, 2,30 ungefär, och visar hur en man som heter Leland – förklädd till en trill – värvar Georgiou till Sektion 31. Den hemliga organisationen som verkar inom Starfleet. Men i övrigt är det mesta ovisst. Leland berättar inte så mycket om vad de gör, hon ställer inga frågor, och själv har jag ju inte ens hunnit fram till Sektion 31 i mitt vanliga Star Trek-tittande. Organisationen introduceras först i avsnitt 18 av Deep Space Nines sjätte säsong (den som jag precis ska börja kolla på och blogga om). Totalt är det dessutom kanske bara sju avsnitt av Deep Space Nine och Enterprise som organisationen förekommer i, samt rebootfilmen Star Trek into Darkness. Har varit i valet och kvalet om jag skulle kolla lite på bara de enskilda avsnitten, för att ändå vara Sektion 31-uppdaterad, men beslöt mig för att risken för spoilers om andra saker var för stor. Så jag tänker fortsätta att hålla på mig. Inte gripas av panik.

För jag tänker/hoppas/tror att ingen annan heller vet jättemycket om Sektion 31 – de är så hemliga, eller hur? Kanske är det först lite senare under Discoverys andra säsong som vi alla får reda på mer om vad den där skumma organisationen egentligen har för sig. Jag hoppas i varje fall det. För jag ska inte gripas av Star Trek-panik, jag ska inte gripas av….

Star Trek Discovery-böckerna: Fear Itself. Den om Saru och flyktingskeppet.

Saru frontar omslaget på den tredje delen i pocketserien om Star Trek: Discovery, och jag hade nog hoppats på att få reda på massor om hans uppväxt, hemplanetens kultur och hur han hamnade i Stjärnflottan. Så blev det nu inte (en del av det där dök i stället upp i Short Treks-avsnittet The Brightest Star).

För precis som sina två föregångare handlar Fear Itself om ett specifikt äventyr, om än med Saru i huvudrollen. Ja, faktum är att hela händelseförloppet i romanen triggas igång av Sarus mindervärdeskomplex gentemot med Michael Burnham. Han har helt enkelt tröttnat på att bara vara ängslig och orolig och försöker i stället testa gränser och våga lite mer. Det hinner han ångra ett antal gånger under den här historiens förlopp.

Mer om handlingen om en liten stund. Vill först bara få ur mig att det här är den hittills bästa pocketen i serien. Det har bitvis varit lite plågsamt att läsa de tidigare böckerna, men här susade jag igenom första halvan av berättelsen helt utan besvär. Fear Itself är uppenbarligen skrivet av någon som faktiskt har koll på sitt språk, behärskar mer än grundläggande berättarteknik och inte hänger sig åt allt för mycket technobabble, långdragna beskrivningar av interiörer eller allt för klyschiga personbeskrivningar. Tack, James Swallow. Du har gett mig hoppet tillbaka om den här bokserien.

Fear Itself utspelas år 2252, det vill säga sex år efter Drastic Measures, men tre år före Desperate Hours – och fyra år före händelserna som drar igång tv-serien Discovery, The Battle of the Binary Stars. Men oavsett i vilken tid och på vilken plats en historia utspelar sig så har ju upphovspersonernas samtid en tendens att leta sig in i handlingen, så Fear Itself handlar om ett flyktingdrama. Ute på uppdrag upptäcker federationsskeppet Shenzhou och dess kapten, Georgiou, ett skepp från Peliar som har extrema tekniska problem. När Federationsskeppets besättning försöker undsätta Peliarerna upptäcker Saru att det stora skeppets fraktutrymmen är fyllda med flyktingar från Gorlan. De hade först kom till Peliar, men där ville man inte ha några flyktingar. Så nu fraktar man dem vidare till en annan planet som man lovar ska vara värsta, fina paradisliknande stället. Men Saru känner av att det är något skumt på gång – både från Perliarernas och Gorlanernas sida. Och utan att han riktigt förstår vad som sker så har han blivit en bricka i ett helt annat spel än det han trodde var på gång.

Jag tänker inte säga mer än så, för den här romanen har flera dramatiska vändpunkter som det känns dumt att avsluta. Vi kan väl säga som så att Saru ställs verkligen inför en rad riktigt vidriga val i den här boken, och just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det förstås det. Och att den avslutas med ett riktigt rafflande actionsavsnitt med värsta fajten mellan olika rymdskepp.

När det gäller Sarus privatliv så minns jag från den här boken hur han kör ett holoprogram i sin bostad ombord Shenzhou. Ett träningsprogram där han utan förvarning blir överfallen av olika vidrigheter – tanken är att han ska kunna hålla sina överkänsliga reflexer för att kunna upptäcka fara i topptrim. Fatta hur sjuk han är.

Jag hade antagligen blivit lite frustrerad om jag var författaren James Swallow och kollade på The Brightest Star. Jag menar, någon kunde väl ha skickat PM:et om att det är Georgiou i egen hög person som hämtar upp Saru från hans hemplanet när han ska joina Stjärnflottan. Beskrivningen på sidan 285 i den här boken ger intrycket att hon inte alls var så personligt engagerad i hans öde.

Jag hade en svacka någonstans i mitten av den här berättelsen, men annars var det här ovanligt underhållande – om än lite jobbigt ibland. Folk är verkligen illa ute i den här berättelsen. Flera gånger.

Funderar lite på hur stor frihet de här författarna har med sina historier. Börjar nämligen eventuellt småtröttna på alla rättrådiga Starfleet-besättningsmän som på en sekund eller två kan skaka fram en snillrik teknisk lösning eller väldigt välformulerat lyckas vinna en diskussion. Även om Fear Itself handlar väldigt mycket om Sarus osäkerhet och brister i hans ledarskap så vet man att det nog aldrig flippar ut helt och hållet. Han fattar fel beslut massor av gånger i den här boken, men det visar sig ändå väldigt ofta vara rätt typ av fel saker som han lyckas besluta sig för. Så även om jag längtar efter en roman som bara handlar om den där dagen då alla är bakfulla och det görs hundra slarvfel på bryggan så vet jag att den inte kommer. Karaktärsmord tillhör nog inte Star Trek-pocketförfattarnas tjänstebeskrivning .

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: Fear Itself av James Swallow. Bok 3 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt, samt bloggat om tre Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum.. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Den första Discovery-romanen.

star trek discovery desperate hours“Ändå kul att vara med i ett nytt Star Trek-koncept från start”, tänkte jag, och beställde glatt min första Star Trek-roman någonsin. Utbudet av Star Trek-relaterad fiktion är ju så enormt att jag faktiskt medvetet undvikit den fram till nu. Om jag ens skulle erkänna för mig själv att den där uppsjön av litteratur existerar, så skulle det här projektet aldrig någonsin kunna nå sitt slut. Jag skulle börja lista alla böcker som någonsin getts ut och fastna i en läsbörda som får 744 tv-avsnitt och filmer att framstå som en bagatellartat liten uppgift.

Men möjligheten att se en ny spinoffserie växa och grena ut sig kunde jag tydligen inte motstå.  Trodde jag. Efter att ha läst Desperate Hours är jag inte alls lika säker. Alltså, jag förväntade mig verkligen inte något mästerverk, utan på sin höjd vanlig, lättläst kiosklitteratur. Men Desperate Hours var överraskande seg. Om man inte kan läsa mer än en eller två sidor i stöten av en bok är det något som är ordentligt fel med berättandet.

Det som ändå gav läsandet viss mening var att boken ju trots allt innehåller en del fördjupning och bakgrund till rollfigurer och företeelser inom Discoverys universum, men de var trots allt ganska glest utspridda i boken. Det kändes som om intrigen tog alldeles för mycket plats, och att den dessutom var illa disponerad — bokens andra halva kändes utdragen, repetitiv och förflyttades snarare framåt på en hostande tomgång än i warp drive.

dis pain 3Hur som helst så är Desperate hours en prequel. Den utspelas år 2255, exakt ett år före Discovery-avsnittet The Vulcan Hello. Redan i bokens inledning får vi en backstory kring den konflikt som finns mellan Michael Burnham och Saru i början av Discoverys första säsong. Vi får reda på att de två tävlade med varandra om att bli försteofficer ombord på Shenzhou, och vi får till och med vara med om ögonblicket där kapten Georgiou berättar för de två att hon valt Burnham. Det gör knappast konflikten mellan Saru och Burnham mindre sårig, och tonen mellan dem är betydligt hårdare i den här romanen än i tv-serien.

Blir också extremt intresserad när det ges några skärvor av information kring Sarus ursprung och förmågor. Som när han upplever pulser som skickas ut från ett främmande rymdskepp som extremt starka, påfrestande och ångestframkallande medan människorna omkring honom bara känner milda vibrationer. Gillade också beskrivningar av hur livet som bytesdjur på hans hemplanet fortfarande påverkar honom: “To a Kelpien, standing alone in the open was tantamount to suicide. It felt to Saru as if he were begging some unseen alien predator to devour him”. Eller hur han snabbt iakttar olika signaler om var i galaxen olika människor är uppväxta. Som när han får hänga med Una som han får reda på är uppväxt på Illyrien och utbrister: “That explains it. Mentally disciplined, pacifist by nature, vegetarian – those and microgestures specific to your culture explain why you don’t project the “apex-predator” vibe that I feel from so many other humanoids”. Man förstår lite hur jobbigt Saru har det, typ hela tiden. Bara människors normala beteenden triggar igång hans försvarsmekanismer. Det man inte får ipå så mycket om är de utsända från Federationen som en gång i tiden räddade honom från “en säker död” på hans hemplanet Kelpia. Det finns helt enkelt en ordentlig backstory här som väntar på att berättas.

Själva handlingen då? Ja, en koloni ute i galaxen blir attackerad  av drönare från ett uråldrigt skepp som legat och lurat på en havsbotten på den koloniserade planeten. Det visar sig vara ett antikt krigsskepp från en civilisation som sedan länge är död. Eller, antikt och antikt – det har en enorm stridskraft, som hela tiden utvecklas. Skeppet är i och för sig obemannat, men har en extremt utvecklad artificiell intelligens som successivt uppgraderar och bygger nya vapen när det möter motstånd. Skeppet och dess teknologi anses så pass farlig att Stjärnflottan faktiskt så småningom ger order om att man ska nuka hela den koloniserade planeten, om alla andra lösningar faller. Ja, man anser att hotet är så pass seriöst att vapeninsatsen måste göras även om man inte lyckas evakuera kolonisterna från planeten (det skulle eventuellt vara rätt åt dem, för det visar sig förstås att de styrande i kolonin har fuskat med undersökningarna när man anlade sin bosättning, annars hade man upptäckt det där jämrans skeppet under de rigorösa förberedelser som sker före en kolonisering).

Desperate Hours utvecklar sig också till en crossover till originalserien – eller kanske snarare en föraning om vad som komma skall i andra säsongen av Discovery. I den här boken får vi nämligen bekanta oss med befälhavaren ombord på Enterprise – kapten Pike. Tanken från Federationens sida är att kaptenerna på Shenzhou och Enterprise ska samarbeta för att nå en lösning på den här komplexa situationen, men de två kaptenerna visar sig ha helt olika inställning till hur man tolkar och lyder Federationens order. Pikes mer bokstavstrogna och lydiga inställning i förhållande till Stjärnflottan får inget gehör hos Georgiou som verkligen vill uttömma alla möjligheter hon kan komma på innan man spränger den här planeten sönder och samman. Fast hennes motsträvighet handlar också om att hon inte vill offra sin nyutnämnda försteofficer.

Någonstans efter halva boken så drar nämligen plastsyskonen Burnham och Spock ner till planetens yta för att undersöka det märkliga alienskeppet. Teamwork är ett måste för att de två ens ska kunna ta sig in på det mystiska skeppet. Väl där inne möts de av en lång och sjukt komplicerad “hinderbana” där de två måste synka totalt med varandra mentalt för att ens lyckas överleva. Och det är väl de här momenten som blir lite utdragna i längden för mig. Hade eventuellt kunnat vara kul att se i ett tv-avsnitt, eller som ryggraden i ett datorspel, men här blir det faktiskt mest lite tjatigt. I stället för att komma vidare i handlingen så återkommer vi gång på gång till hur de två kämpar med test efter test efter test efter test. Det här blir lite extra dramaturgiskt besvärande eftersom de flesta andra bihandlingar står på hold medan man väntar på att få reda på hur det går för problemlösarparet i alien-farkosten.

Är man lite välvillig skulle man kunna säga att det här är en utdragen, extremt utdragen, enormt extremt utdragen nedräkningsscen. Klockan tickar, tiden rinner ut, undergången närmar sig. Men man mjölkar det här greppet på lite för mycket. Det som däremot är intressant inför framtiden är att Spock och Burnham, som tidigare aldrig verkar ha kommit särskilt bra överens här gör en mind meld. Nu vet de varandras mörkaste hemligheter. Kommer detta att återspeglas även i tv-serien framöver?

Bland det tramsigaste i Desperate Hours är att man på något vis försöker adressera det faktum att Discovery utspelas före Star Treks originalserie, det vill säga förklara varför skeppen i 2017 års Discovery ser något mer moderna ut än 60-talsseriens Enterprise. Något som är extra svårt att kommunicera eftersom Shenzhou faktiskt är ett äldre skepp än Enterprise. Här finns en och annan krystad beskrivning där man försöker få Enterprise att framstå som hypermodern i sin layout och arbetsplatsutformning. Det går verkligen inte så bra. Kanske skulle man struntat i att prata om det där överhuvudtaget. Det blir dessutom ganska tråkig läsning med till exempel en halv sidas utläggning om varför det inte finns “ready rooms” på alla Federationsskepp.

Den här boken var eventuellt den svåraste att skriva i den blivande serien om Discovery. Den släpptes i slutet av september, det vill säga mitt under den första halvan av den första säsongen. Så författaren visste antingen inte så mycket om vad som skulle hända framöver, eller fick inte lov att skriva om det. Och det jag tolkade som crossover till Star Treks originalserie visar ju sig i slutet av säsongen snarare vara en snygg förberedelse inför andra säsongen av serien, då ju Pike och Spock ska finnas med i persongalleriet.

Så, om jag ska sammanfatta. Enormt tråkig läsning, som ändå gav några insikter som jag självbelåtet roffat åt mig inför Discoverys fortsättning. Det är också intressant att se hur man redan i den här boken bygger på och skapar sammanhang i kring tv-seriens universum. Och, ja. Jag tänker ge det här en chans till – införskaffade visst nästa bok i serien, Drastic Measures, häromveckan.

David Mack, som skrivit den här trista romanen, är för övrigt en Star Trek-veteran som spottar ur sig böcker. Han har också varit inblandad i Deep Space Nine, och var med och skrev manus till Starship Down, som jag nyss bloggat om.

Betyg: 2/10. 

Star Trek Discovery: Desperate Hours. Bok 1 i serien. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt, samt läst 1 Star Trek-roman. 

DIS: Will you take my hand? Det med expeditionen till Q’onoS.

dis take my hand 3

Så kom jag ändå hit till sist. Även jag nådde det. Slutet. Och det är en befrielse, på så många olika sätt. Till exempel så behöver jag inte längre skydda mig själv från twitterflöden, artiklar och olika recaps där Discovery diskuterats – för nu är jag ju i fas med alla fansen där ute. Ja, jag är så pass euforisk över denna säsongsavslutning att jag nästan tycker att jag förtjänar en medalj, något i stil med den som Burnham fick i slutet av det här avsnittet. Men om jag ska sluta att prata om mig själv en liten stund, och nämna något om själva avsnittet också så var det ju en rätt…späckad stillställning. Vi kan väl börja med…

Spegel-Georgious härliga ledarstil

dis take my hand 2

Det är ju inte som att spegeluniversumsupplagan av kapten Georgiou anstränger sig jättemycket för att hålla tillbaka och inte framstå som någon som kommer från en fascistisk kultur. Inte bara hintar hon om att hon fortfarande är av åsikten att Saru passar bäst på en tallrik, hon delar gärna med sig av sin åsikt om klingoner och deras kultur .

Helm? Bearing 94 mark 21, 12 light-years – from Klingon homeworld

Georgiou: – Do not show respect by referring to that green dot as “homeworld. ” Klingons are animals, and they don’t have homes. Call it Q’o€™noS, or “the enemy planet. ”

Ops? Shields holding at 100%. – Our scans show –

Georgiou: I have little interest in what we’re scanning. I care what’s scanning us.

Communications? Discovery is running dark, Captain.

Georgiou: My favorite way to run.

Väl på Q’onoS så bättrar hon ytterligare på ledarskapsprofilen genom att köpa sex av ett två strippor – en man och en kvinna. Inte förrän efter att hon legaat med dem drar hon fram sitt vapen och pressar dem på information.

Tror inte att Georgiou har en särskild lång karriär framför sig inom Starfleet. Ja, om hon nu inte bestämmer sig för att ta över hela skiten och ge den en ordentlig reboot. För visst har vi väl inte sett det sista av Georgiou? Tänker mig att hon kommer att dyka upp igen, lite som Discoverys egen version av Q – bara ännu mer destruktiv och arg.

Går det charter till Q’onoS?

dis take my hand 4

Här bjuds det visst på prostitution, droger och vapenhandel på öppen gata. Orionkvarteren på Q’onoS – där tydligen också Orions ambassad ska ligga –  är så pass liberala och frisläppta att det nästan är känns lite konstigt att det inte dyker upp några brittiska fotbollshuliganer, alternativt engelska svensexor någonstans i avsnittet.

Det som skulle vara ett superviktigt uppdrag urartar ganska snabbt i en extremt bisarr pubrunda i stället. Eller ska man kanske snarare kalla det en klassresa på gymnasiet. Som när Tilly hamnar i dåligt sällskap och “råkar” inhalerar vulkangas. Eller det faktum att Georgiou säljer vapen och köper sex. Lite gulligt blir det ändå när en Tilly med cravings efter knarkandet nonchalant ska köpa mat i ett gatukök – och lite för sent inser att det är en utrotningshotad gormagander hon smaskar på. Allt är sjaskigt och en smula dekadent.

För Burnham blir besöket extra påfrestande eftersom Ash Tyler använder sig av Voqs kvardröjande minnen för att smälta in i mängden på Q’onoS. När han ger sig i lag med klingonerna så pratar han och uppför sig också som en av dem. Burnham, däremot, ser ut som om hon ska kräkas. Vem ÄR det där? Liksom.

dis take my handDe olika utvikningarna visar sig ändå ge värdefull information om uppdraget – som ju då inte riktigt är vad som först var sagt. Medan Burnham, Tilly och Ash och tror att man är på Q’onoS för att inhämta information inför framtida Federatinsinsatser (som tydligen “bara” ska åstadkomma..eh…lagom stor skada – vad nu det är), så spelar Georgiou ett dubbelspel. Federationens ledning har nämligen clearat hennes plan för att göra Q’onoS obeboelig, en plan hon inte tänker dela med de andra.

Den enda som är i stånd att avstyra Q’onoS förintelse är (förstås) Michael Burnham. Först övertalar hon Federationens ledning om att det där med att överge principer och nuka klingoner inte är en superbra idé. Efter det lyckas hon också snacka omkull Georgiou så att hon inte trycker på detonationsknappen till bomben hon just placerat i Q’onoS inre. I utbyte får hon fri lejd att dra dit hon vill.  Fjärrkontrollen ges istället till L’Rell som man tycker ska använda hotet om destruktion av Q’onoS som ett sätt att ena de klingonska husen och utnämna henne till sin nya ledare.

 

Slutet….

Upplösningen av avsnittet är väl ändå lite sådär… För enkelt: “Hej, jag har en detonator till en bomb som ligger inuti vår hemvärld. Gör mig till er ledare”. Hur länge håller ett sånt argument? Kan L’Rell ens gå på toaletten utan att ta detonatorn med sig? Hur långt från hemplaneten går signalen från detonatorn fram till själva bomben? ja, ni hör ju själva. Vill gärna läsa mer om den tekniska läsningen här.

På samma sätt tyckte jag att det var lite väl enkelt att få Federationen att gå med på Burnhams förslag. Det var nästan så att man väntade på en slow clap-scen när alla besättningen på Discovery slöt upp bakom henne. Och alla verkade framför allt märkligt icke-stressade av det faktum att klingonska skepp var på väg in mot Jorden.

Däremot gillade jag själva budskapet i avsnittet: Hur långt kan en organisation, en sammanslutning – ett land? – frångå principer om humanism innan man också förlorar sin identitet och sitt berättigande. Hej , samtidsanalys!

Sen blev det rätt ostigt med den där prisutdelningen på slutet. Prisutdelningar är inte bra tv-dramatik. Låt oss slå fast detta. Lär av Star Wars IV.

dis take my hand

Till sist…

Jag är alltid extremt positivt inställd till avsnitt där man får se mycket av de främmande världarna, i det här fallet Q’onoS. Det kändes också som att Discovery i det här avsnittet blev lite vuxnare igen: förhör med misshandel, ett evigt tjatande om att äta upp varandra samt fokus på sexarbetare – det här är ingen barnserie. Sedan är slutet lite för cringe för min smak, dessvärre.

Den allra sista scenens cliffhanger med den oväntade kontakten med Enterprise känns också som en bra och inte sådär överdriven spekulativ brygga till säsong två. Mer ett glatt löfte till alla fans därute. Eftersom jag har läst den första Discovery-romanen (som jag tänkte skriva om i ett kommande blogginlägg) så dyker det redan upp massor med kontinuitetsproblematik när de två besättningarna möts. Det ser jag extra mycket fram emot.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 15/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

 

DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.

DIS: What’s Past Is Prologue. Det med Lorcas kuppförsök i spegeluniversumet.

dis what past 5

Okej, ingen kan i varje fall anklaga den här seriens skapare för att dra ut på saker och ting i onödan. När väl kapten Lorcas verkliga identitet och motiv i serien till sist avslöjades för så gjorde man processen kort med den intrigbågen. Ett och ett halvt avsnitt fick vi se Lorcas verkliga ansikte, sedan var det tack och adjö. Han verkade å andra sidan vara en riktig brutal och vidrig person, mycket prat om att Federationen är ett misslyckat socialt experiment och att de starka alltid kommer att ta makten.

(…) you know that the Federation is a social experiment doomed to failure. Childish idealism. Every species, every choice, every opinion is not equal, no matter how much they want it to be. The strong and the capable will always rise. Like you and me. And every living being is safer and happier knowing their place. That’s why we have a duty to lead. Like what you did that day at the Binaries. Stay with me. Stay here and help me bring peace to this world through strength and order, the right way. There was no one else like the other you. And what she and I set out to achieve was gonna be remarkable. And then I met you.

Dessutom har några i författarrummet låtit honom mer eller mindre förvandlas till Donald Trump i ett tal där han säger saker som “let the empire be glorious again”. Innan spegel-Lorca sa tack och adjö lyckades han dessutom ta kål på spegel-Stamets – en lika kort bekantskap han. Och med det avslutades kanske spegeluniversumets spegling av vår samtid – även om de två allt mer börjar likna varandra.

De där drastiska besluten är väl egentligen bra – den här typen av kompromisslösa val gillar jag i vanliga fall i tv-serier – samtidigt tycker att det känns deppigt att förlora Jason Isaacs ur serien. Han är verkligen extremt bra, och har bidragit med mycket av den svärta som Star Trek: Discovery behöver. Å andra sidan känns det just nu som om varje skådespelares rollfigur i den här serien måste dö minst två, tre gånger innan man kan vara helt säker på att de är utskrivna på riktigt. Och då har vi bara besökt två parallella universum, det borde ju finnas några till därute. Och vart tog original-Lorca vägen, egentligen?

dis what past 3Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.

Alla älskar Burnham

 

dis what past 2Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?

Spordriften och miljöförstöringen

dis what past 4Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…

Och nu då?

Undrade jag för mig själv när Discovery for tillbaka till sitt rätta universum. Jo, men det visade ju sig att de kom hem nio månader senare – när klingonerna redan vunnit kriget mot Federationen. Så…det finns en hel del att ta tag i där. Mest undrar jag ju om de ska ta till standardgreppet i Star Trek i de här situationerna: tidsresor. Då kanske de kan hoppa tillbaka i tiden och återuppliva Wilson Cruz och Jason Isaacs med?

Små, små saker jag också tänkte på

Så fula skyltarna som det står “Long live the Empire” på är, ombord på palatsskeppet. En muralmålning hade väl mer varit på sin plats?

Det lilla hålet med lampor på som Burnham åker kana ut genom när hon är på flykt på palatsskeppet, vad är det? Ett slags glorifierad hundlucka?

Sarus linjetal inför attacken på det där palatsskeppet var imponerande i bild, men lite platt när jag klippte ut det i text till bloggen  så jag struntar i det. Där ser man vilken skillnad en bra iscensättning kan vara.

Jag må gilla Jason Isaacs som skådis, men han verkade nästan lite full när han var med i det är avsnittet av After Trek. Det här att han ingående skulle prata om hur många av rollfigurerna som hans egen rollfigur, Lorca, hade legat med. Suck.

Betyg: 7/12

Märker att jag tappar intresset direkt när det är en massa fajting och pangpang. Så även om det här avsnittet innehåller en massa gött, och faktiskt tar hela handlingen i ett nytt skede, så blev det ändå lite plattare för mig än förra. Som jag kanske eventuellt var lite väl snål emot när det gällde betyg. Ja ja, vi närmar oss i varje fall slutet på säsongen. Med sjumilakliv.  Men ser nästan fram emot att börja skriva om “gamla” serier nu igen. Något mysigt och hemvävt med serier som Voyager och Deep Space Nine.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 13/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 366 tv-avsnitt.

 

 

DIS: Vaulting Ambition. Det där vi äntligen får reda på sanningen om Lorca. Och hela intrigen i Star Trek: Discovery.

dis vaulting 7

Det här börjar bli rätt så invecklat nu. Nästan ingen i Star Trek: Discovery är den som de utger sig för att vara. Är det inte en klingon förklädd till människa så måste man bry sig hjärna med spegeluniversumstvillingar som hamnat i fel parallella universum. Eller så är de spöken inne i svampsporsuniversumet. Ja, jisses.

Temat med demaskering började ju redan i förra avsnittet, då vi fick reda på att Michael Burnhams kärleksintresse, Ash Tyler, i själva verket var klingonen Voq. Men i det här avsnittet kommer ett kanske lite mer överraskande avslöjande – att den kapten Lorca som vi följt i vårt universum i själva verket kommer från spegeluniversumet. En avgörande twist för allt som har hänt i den här serien. Utflykten till spegeluniversumet var alltså inte bara en eftergift för fansen (som jag tidigare spekulerat kring) utan den bärande idén bakom hela intrigen. Varenda sak som hänt sedan Michael Burnham förflyttades till Discovery har varit ett led i Spegel-Lorcas plan för att ta sig tillbaka till spegeluniversumet. Och väl där verkar han vilja ta livet av kejsaren och själv ta makten. Alla Stamets orakelliknande varningar om att fienden är nära får nu ny betydelse. Liksom att han säger att man inte ska gå in i palatset – exakt den plats där Burnham och Lorca nu befinner sig på. Och alla de där konstigheterna med Lorca, hans regelvidriga beteende, konstiga uttalanden och skoningslösa uppförande faller nu på plats.

Stamets möter ett spöke

dis vaulting 2I vissa scener påminner Vaulting Ambition (namnet inspirerat av Macbeth) om de religiöst präglade avsnitten av Deep Space Nine. Jag tänker på den del av det här avsnittet när Stamets i medvetslöst tillstånd möter sin avlidne man. Och doktor Culbers spöke har en massa saker han vill säga. Det visar sig att han är ytterst välinformerad och bland annat kan berätta att hela det transdimensionella svampnätverket som Discovery färdats på håller på att utplånas av någon form av röta – något som Stamets spegeluniversumsversion ligger bakom. Han, spegel-Stamets är också medvetslös, och befinner sig även han i Stamets dröm och vill att de gemensamt kommer fram till ett sätt att häva deras koma. Hmm, varför känns det plötsligt som om jag sitter och skriver resuméer om Days of our lives?

Burnham kommer ut för spegeluniversum-Georgiou

dis vaulting 3Vad ska man göra när Terraimperiets kejsare beslutat sig för att avrätta en? Ja, man berättar kanske att man kommer från ett parallellt universum. Och då kanske kejsaren berättar för en att den där vilda planen man hade att försöka åka tillbaka hem genom något som kanske heter interfasisk rymd inte går att genomföra. Besättningen på USS Defiant blev nämligen galna av den där lilla transdimensionella resan.

Överhuvudtaget är det mycket prat i det här avsnittet, Gud vad Georgiou och Burnham har mycket informationsutbyte. Men så visar det sig också att de två har ett ännu starkare band i det här universumet än det vi är vana vid. I spegeluniversumet har Georgiou adopterat Burnham, och Michaels förräderi mot tronen tillsammans med Lorca förklaras som ett allvarligt fall av daddy issues. Det pratas kanske lite väl mycket, tycker jag. Även om det här och där gnistrar till på sant spegeluniversum-sätt. Som när Georgiou förklarar sitt sätt att uttrycka kärlek på:

We have sentenced you to death for crimes committed against the Terran throne. Do you have any last words before we collect our retribution? At least you are showing some steel. I do love you, Michael. I would never grant anyone else in the empire the mercy of a quick death.

Scenen där Burnham försöker hålla god min medan hon äter en kelpier lär väl också bli en klassiker.

Voq mår inte heller så bra

Kanske sammanfattar Saru hans situation bäst när han försöker få L’Rell att hjälpa till att lösa problemet med Voq:

You have sealed this being’s hellish fate. Human versus Klingon in one body. That is war.

dis vaulting 5Ja, att ha två dödsfiender i en och samma person är ingen hit. Ash Tyler ligger i sin sjukbädd och pratar ömsom engelska, ömsom klingonska, och river sig själv blodig i ilskan över att vara fången i fel kropp. Den enda som kan hjälpa honom är Voqs gamla följeslagare L’Rell. För att ge Voq ro måste hon förvisa honom tillbaka in i det undermedvetna. Laser i hjärnan fixar tydligen det där.

Vi får också veta att Ash Tylers identitet inte är påhittad, utan skördades vid slaget vid dubbelstjärnan. L’Rells klingonska dödsvrål i “operations”-scenen antyder att vi sett det sista av Voq (nej, jag tror inte heller det).

Lorca är på fri fot

 

dis vaulting 4Och han verkar vara en ännu större skitstövel än vi trodde. Överhuvudtaget är det lite mer vuxen stämning i det här avsnittet när det gäller våld och dödande (Georgious fidget spinner-mord är det snyggaste) Men så är vi ju också i spegeluniversumet. Här är ju troligtvis Star Trek ett explicit och våldsglorifierande tv-koncept.

Till sist…

Som helhet ett informationstungt avsnitt, det här. Förutsättningarna för hela den här serien ska ju avslöjas och gå igenom. Och visst, det fyller ju sin funktion. Jag var verkligen tvungen att behärska mig för att skriva det här blogginlägget innan jag kollade vidare i serien. Ändå saknas det de där riktigt legendariska scenerna för att dra upp betyget. Snacka går ju!

PS Kul att se Jonathan Frakes i After Trek vara så tydlig kring sin besvikelse att han inte fick hångla med en man i The Next Generation. Han framstår ju som sjukt sympatisk överhuvudtaget

Betyg:7/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 12/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 365 tv-avsnitt.

DIS: The Wolfe Inside. Det där vi äntligen får reda på vem som finns inuti Ash Tyler.

dis wolfe inside 4

Jag är mycket mer neurotisk kring Star Trek: Discovery än jag velat erkänna för mig själv. Blev jättearg när jag såg det här avsnittet första gången, men efter att ha sett om det är jag helt plötsligt benägen att tycka att det är jättebra. Urbra till och med. För “The Wolfe Inside” bevisar ju att det går att göra ett riktigt mörkt och intressant avsnitt som utspelas i spegeluniversumet. Det behöver inte bli pajigt alls. Så, okej då. Jag får väl acceptera att det faktiskt inte är idioter som gör den här serien. Får slappna av och inser att jag inte bär ansvaret för hur det här slutar.

Ash Tyler är alltså Voq

dis wolfe inside 5Avsnittets stora avslöjande gör väl egentligen ingen särskilt förvånad. Men att låta mysteriet med Tylers sanna identitet lösas genom att Tyler-Voq möter Spegeluniversums-Voq är ett rätt talangfullt sätt att berätta det på. Precis som det gestaltas utmärkt  genom att de två Voqarna börjar slåss med varandra. En pricksäker detalj är att Spegel-Voq har engelska som sitt Star Trek: Discovery. Nu känns det ju som om det snarare är spegeluniversumets Terraimperium som faktiskt är konsekvensen av den rasism, nationalism och främlingsfientlighet som börjar bli allt mer högljudd i samtiden. Terraimperiet kan ju sägas vara ett slags koncentrat av mänsklighetens mörka sidor, ungefär, och dess egenskaper har en tendens att smitta av sig…

Michael Burnham kämpar med sina inre demoner

Can you bury your heart? Can you hide your decency? Can you continue to pretend to be one of them? Even as, little by little, it kills the person you really are?

Burnhams inre monolog i början av avsnittet fångar hennes trängda situation. Hur länge kan hon låtsas vara spegeluniversum-Burnham utan att själv förändras? Hur många grymheter och avrättningar kan hon ge order om utan att det sätter sina spår? Det här är inte längre någon smårolig maskeradlek i spegeluniversumet, utan något mycket mer seriöst.

Eller, för att uttrycka det lite rakare, Burnham har ett jävla skitavsnitt. Inte bara måste hon se sin kapten bli torterad, hennes kille har precis kommit ut som klingon och försöker döda henne. Den enda ombord som verkar stå på hennes sida är den slav hon har blivit tilldelad, en Kelpier utan namn som hon döper till Saru. Men på något sätt har hon lyckats lösa sin uppgift och fått reda på information om Defiants resor mellan dimensionerna och de parallella universumen. Och hennes sätt att skicka datan, via den dödsdömde Tyler-Voq är förstås en snilleblixt.

Alliansen i spegeluniversumet

dis wolfe inside 6Det enda som verkar få Burnham att gå igång på ett poitivt sätt är den allians som bildats mot Terraimperiet. En fredsmodell som hon skulle vilja få implementerad i sitt “eget” universum. På plats med rebellgruppens ledare träffar hon också spegelversionen av sin adoptivpappa Sarek som gör en mindmeld med henne. Alltså, Burnham kommer att ha så mycket att prata med sin terapeut om efter den här säsongen! Hur många pappa-mindmeld ska en flicka behöva klara av?

Men Michaels plan att skydda den lilla motståndsgruppen går om intet, när kejsaren herself gör entré i avsnittets slut, och med henne ett regn av bomber mot planeten där rebellerna har sin bas. Och den ansiktslösa kejsaren har verkligen ett ansikte — spegelversionen av Burnhams gamla befälhavare Philippa Georgiou. WTF!

Stamets mår inte heller så bra

dis wolfe inside 2Stamets kommer förstås att vara misstänkt för mordet på sin partner, eftersom man hittar honom med en livlös dr Culber i famnen. Nu är ju bara frågan om det är en bra eller dålig grej att Stamets möter sin spegeluniversumsmotsvarighet i en svampskog.

Nästan överleverans

Alltså det här avsnittet levererar och levererar, men ändå utan några extrema åthävor Man skapar lager på lager i skillnaderna och motsättningarna mellan “vårt” universum och det som finns i spegeldimensionen. Det är snyggt och på sina ställen nästan lite lågmält. Det behöver liksom inte vara ett gigantiskt rymdslag med massor av skepp för att den här serien ska imponer. Det räcker med smarta manusförfattare som vet hur man bygger en historia med, bokstavligt talat, flera dimensioner.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 11/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 364 tv-avsnitt.