Det här börjar bli rätt så invecklat nu. Nästan ingen i Star Trek: Discovery är den som de utger sig för att vara. Är det inte en klingon förklädd till människa så måste man bry sig hjärna med spegeluniversumstvillingar som hamnat i fel parallella universum. Eller så är de spöken inne i svampsporsuniversumet. Ja, jisses.
Temat med demaskering började ju redan i förra avsnittet, då vi fick reda på att Michael Burnhams kärleksintresse, Ash Tyler, i själva verket var klingonen Voq. Men i det här avsnittet kommer ett kanske lite mer överraskande avslöjande – att den kapten Lorca som vi följt i vårt universum i själva verket kommer från spegeluniversumet. En avgörande twist för allt som har hänt i den här serien. Utflykten till spegeluniversumet var alltså inte bara en eftergift för fansen (som jag tidigare spekulerat kring) utan den bärande idén bakom hela intrigen. Varenda sak som hänt sedan Michael Burnham förflyttades till Discovery har varit ett led i Spegel-Lorcas plan för att ta sig tillbaka till spegeluniversumet. Och väl där verkar han vilja ta livet av kejsaren och själv ta makten. Alla Stamets orakelliknande varningar om att fienden är nära får nu ny betydelse. Liksom att han säger att man inte ska gå in i palatset – exakt den plats där Burnham och Lorca nu befinner sig på. Och alla de där konstigheterna med Lorca, hans regelvidriga beteende, konstiga uttalanden och skoningslösa uppförande faller nu på plats.
Stamets möter ett spöke
I vissa scener påminner Vaulting Ambition (namnet inspirerat av Macbeth) om de religiöst präglade avsnitten av Deep Space Nine. Jag tänker på den del av det här avsnittet när Stamets i medvetslöst tillstånd möter sin avlidne man. Och doktor Culbers spöke har en massa saker han vill säga. Det visar sig att han är ytterst välinformerad och bland annat kan berätta att hela det transdimensionella svampnätverket som Discovery färdats på håller på att utplånas av någon form av röta – något som Stamets spegeluniversumsversion ligger bakom. Han, spegel-Stamets är också medvetslös, och befinner sig även han i Stamets dröm och vill att de gemensamt kommer fram till ett sätt att häva deras koma. Hmm, varför känns det plötsligt som om jag sitter och skriver resuméer om Days of our lives?
Burnham kommer ut för spegeluniversum-Georgiou
Vad ska man göra när Terraimperiets kejsare beslutat sig för att avrätta en? Ja, man berättar kanske att man kommer från ett parallellt universum. Och då kanske kejsaren berättar för en att den där vilda planen man hade att försöka åka tillbaka hem genom något som kanske heter interfasisk rymd inte går att genomföra. Besättningen på USS Defiant blev nämligen galna av den där lilla transdimensionella resan.
Överhuvudtaget är det mycket prat i det här avsnittet, Gud vad Georgiou och Burnham har mycket informationsutbyte. Men så visar det sig också att de två har ett ännu starkare band i det här universumet än det vi är vana vid. I spegeluniversumet har Georgiou adopterat Burnham, och Michaels förräderi mot tronen tillsammans med Lorca förklaras som ett allvarligt fall av daddy issues. Det pratas kanske lite väl mycket, tycker jag. Även om det här och där gnistrar till på sant spegeluniversum-sätt. Som när Georgiou förklarar sitt sätt att uttrycka kärlek på:
We have sentenced you to death for crimes committed against the Terran throne. Do you have any last words before we collect our retribution? At least you are showing some steel. I do love you, Michael. I would never grant anyone else in the empire the mercy of a quick death.
Scenen där Burnham försöker hålla god min medan hon äter en kelpier lär väl också bli en klassiker.
Voq mår inte heller så bra
Kanske sammanfattar Saru hans situation bäst när han försöker få L’Rell att hjälpa till att lösa problemet med Voq:
You have sealed this being’s hellish fate. Human versus Klingon in one body. That is war.
Ja, att ha två dödsfiender i en och samma person är ingen hit. Ash Tyler ligger i sin sjukbädd och pratar ömsom engelska, ömsom klingonska, och river sig själv blodig i ilskan över att vara fången i fel kropp. Den enda som kan hjälpa honom är Voqs gamla följeslagare L’Rell. För att ge Voq ro måste hon förvisa honom tillbaka in i det undermedvetna. Laser i hjärnan fixar tydligen det där.
Vi får också veta att Ash Tylers identitet inte är påhittad, utan skördades vid slaget vid dubbelstjärnan. L’Rells klingonska dödsvrål i “operations”-scenen antyder att vi sett det sista av Voq (nej, jag tror inte heller det).
Lorca är på fri fot
Och han verkar vara en ännu större skitstövel än vi trodde. Överhuvudtaget är det lite mer vuxen stämning i det här avsnittet när det gäller våld och dödande (Georgious fidget spinner-mord är det snyggaste) Men så är vi ju också i spegeluniversumet. Här är ju troligtvis Star Trek ett explicit och våldsglorifierande tv-koncept.
Till sist…
Som helhet ett informationstungt avsnitt, det här. Förutsättningarna för hela den här serien ska ju avslöjas och gå igenom. Och visst, det fyller ju sin funktion. Jag var verkligen tvungen att behärska mig för att skriva det här blogginlägget innan jag kollade vidare i serien. Ändå saknas det de där riktigt legendariska scenerna för att dra upp betyget. Snacka går ju!
PS Kul att se Jonathan Frakes i After Trek vara så tydlig kring sin besvikelse att han inte fick hångla med en man i The Next Generation. Han framstår ju som sjukt sympatisk överhuvudtaget
Betyg:7/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 12/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 365 tv-avsnitt.
