Before and after känns som en ny pigg variant av “Måndag hela veckan i rymden”-subgenren inom Star Trek-produktionerna. Eller, man kanske inte ska kalla det här för piggt, egentligen. Hela avsnittet börjar ju med att huvudpersonen, Kes, ligger för döden. “Måndag hela veckan” täcker tyvärr också bara in delar av hennes upplevelser här. Kanske kan man kalla subgenren för “Vadfanhänderegentligen”? För det är ju känslan man har som tittare under åtminstone halva avsnittet. Vi kastas rakt in i handlingen där Kes plötsligt är en liten tant och hololäkaren har hår –och varken vi som tittar eller huvudpersonen egentligen förstår vad det är som händer.
När vi kommer in i avsnittet är Kes jättegammal och döende. Hon är några år äldre än när vi såg henne senast (det vill säga drygt nio år gammal – hon är ju ocampa och de åldras ju i hyperhastighet) och har både barn och barnbarn. Inte för att hon känner igen dem när de kommer på besök, men ändå. Senil, gammal och döende, tänker jag lite sorgset för mig själv. Men så fryser Kes lite och VIPS! – så har hon rest tillbaka i tiden. Det hon nyss varit med om har ännu inte inträffat, men Kes kan använda det hon lärde sig då för att förstå vem som finns omkring henne. Men så fryser hon igen, och VIPS! – så har hon rest tillbaka i tiden på nytt. Vi har alltså att göra med en intrig där vi får uppleva en tidslinje i bakvänd ordning. Vi börjar med slutet på ett liv och jobbar oss sakta men säkert tillbaka till ögonblicket då Kes blev till – ända tillbaka till den allra första celldelningen, faktiskt. Men stackars Kes, som ju är den enda som känner till den framtid hon upplevt, hon måste i varje ny tid hon kommer till börja med att försöka förklara den prekära situation hon befinner sig i för Voyagers personal.
I den tidslinje vi får uppleva genom Kes tidshopp så har flera avgörande saker inträffat. Janeway och B’Elanna är till exempel döda, något som i sin tur möjliggör en romans mellan Tom Paris och Kes (innan dess verkar herr Paris bara ha ögon för B’Elanna). Dessutom har Kes dotter ett barn tillsammans med Harry Kim. Men en bra grej med att resa baklänges i tiden är ju till exempel att man faktiskt kan varna folk för de saker som kommer att döda dem under en attack som inträffar i framtiden, men som man precis var med om.
Jag orkar inte ens skriva ut den technobabbleförklaring som ges till vad det egentligen är som sker med Kes, men det har att göra med någon form av strålning som hon utsätts för när Voyager attackeras av en fiende vars vapen befinner sig i någon form av flukturerande tid. Eftersom jag ofta har svårt för just tidsresor och de helt osannolika och oöverskådliga konsekvenser de kan få inom SF, så är förstås Before and After något av en prövning. Vad händer egentligen när Kes försvinner från ett av de stopp hon gör på sin resa genom tiden? Är hon i så fall död eller försvunnen i just den möjliga verkligheten? Och hur kan det i så fall det finnas kvar en framtid där hon utsätts för den strålning som sedan räddar henne när hon gått så långt tillbaka i sin existens att hon består av en ensam cell? (Det är verkligen väldigt kul att skriva helt obegripliga meningar om frågeställningar som är extremt hypotetiska).
När vi avslutar vår resa med Kes genom hennes liv är nästan allt som det var när vi lämnade henne i förra avsnittet. Det är egentligen bara hennes frisyr som förändrats, för nu har Kes plötsligt långt hår. En hemsk misstanke kommer över mig. Var det här ett hemskt krångligt sätt att etablera en ny frisyr på en av rollfigurerna?
Skoja. Men jag tycket att det här var rätt så underhållande. Gillar trots allt de här mysterieavsnitten. Sedan tycker jag kanske att just den här intrigen har så många logiska luckor att den mest framstår som ett såll. Men roligt på vägen, det hade jag i varje fall.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 473 tv-avsnitt.
Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…
Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.
Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet? Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.
Avslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.