DIS: Will you take my hand? Det med expeditionen till Q’onoS.

dis take my hand 3

Så kom jag ändå hit till sist. Även jag nådde det. Slutet. Och det är en befrielse, på så många olika sätt. Till exempel så behöver jag inte längre skydda mig själv från twitterflöden, artiklar och olika recaps där Discovery diskuterats – för nu är jag ju i fas med alla fansen där ute. Ja, jag är så pass euforisk över denna säsongsavslutning att jag nästan tycker att jag förtjänar en medalj, något i stil med den som Burnham fick i slutet av det här avsnittet. Men om jag ska sluta att prata om mig själv en liten stund, och nämna något om själva avsnittet också så var det ju en rätt…späckad stillställning. Vi kan väl börja med…

Spegel-Georgious härliga ledarstil

dis take my hand 2

Det är ju inte som att spegeluniversumsupplagan av kapten Georgiou anstränger sig jättemycket för att hålla tillbaka och inte framstå som någon som kommer från en fascistisk kultur. Inte bara hintar hon om att hon fortfarande är av åsikten att Saru passar bäst på en tallrik, hon delar gärna med sig av sin åsikt om klingoner och deras kultur .

Helm? Bearing 94 mark 21, 12 light-years – from Klingon homeworld

Georgiou: – Do not show respect by referring to that green dot as “homeworld. ” Klingons are animals, and they don’t have homes. Call it Q’o€™noS, or “the enemy planet. ”

Ops? Shields holding at 100%. – Our scans show –

Georgiou: I have little interest in what we’re scanning. I care what’s scanning us.

Communications? Discovery is running dark, Captain.

Georgiou: My favorite way to run.

Väl på Q’onoS så bättrar hon ytterligare på ledarskapsprofilen genom att köpa sex av ett två strippor – en man och en kvinna. Inte förrän efter att hon legaat med dem drar hon fram sitt vapen och pressar dem på information.

Tror inte att Georgiou har en särskild lång karriär framför sig inom Starfleet. Ja, om hon nu inte bestämmer sig för att ta över hela skiten och ge den en ordentlig reboot. För visst har vi väl inte sett det sista av Georgiou? Tänker mig att hon kommer att dyka upp igen, lite som Discoverys egen version av Q – bara ännu mer destruktiv och arg.

Går det charter till Q’onoS?

dis take my hand 4

Här bjuds det visst på prostitution, droger och vapenhandel på öppen gata. Orionkvarteren på Q’onoS – där tydligen också Orions ambassad ska ligga –  är så pass liberala och frisläppta att det nästan är känns lite konstigt att det inte dyker upp några brittiska fotbollshuliganer, alternativt engelska svensexor någonstans i avsnittet.

Det som skulle vara ett superviktigt uppdrag urartar ganska snabbt i en extremt bisarr pubrunda i stället. Eller ska man kanske snarare kalla det en klassresa på gymnasiet. Som när Tilly hamnar i dåligt sällskap och “råkar” inhalerar vulkangas. Eller det faktum att Georgiou säljer vapen och köper sex. Lite gulligt blir det ändå när en Tilly med cravings efter knarkandet nonchalant ska köpa mat i ett gatukök – och lite för sent inser att det är en utrotningshotad gormagander hon smaskar på. Allt är sjaskigt och en smula dekadent.

För Burnham blir besöket extra påfrestande eftersom Ash Tyler använder sig av Voqs kvardröjande minnen för att smälta in i mängden på Q’onoS. När han ger sig i lag med klingonerna så pratar han och uppför sig också som en av dem. Burnham, däremot, ser ut som om hon ska kräkas. Vem ÄR det där? Liksom.

dis take my handDe olika utvikningarna visar sig ändå ge värdefull information om uppdraget – som ju då inte riktigt är vad som först var sagt. Medan Burnham, Tilly och Ash och tror att man är på Q’onoS för att inhämta information inför framtida Federatinsinsatser (som tydligen “bara” ska åstadkomma..eh…lagom stor skada – vad nu det är), så spelar Georgiou ett dubbelspel. Federationens ledning har nämligen clearat hennes plan för att göra Q’onoS obeboelig, en plan hon inte tänker dela med de andra.

Den enda som är i stånd att avstyra Q’onoS förintelse är (förstås) Michael Burnham. Först övertalar hon Federationens ledning om att det där med att överge principer och nuka klingoner inte är en superbra idé. Efter det lyckas hon också snacka omkull Georgiou så att hon inte trycker på detonationsknappen till bomben hon just placerat i Q’onoS inre. I utbyte får hon fri lejd att dra dit hon vill.  Fjärrkontrollen ges istället till L’Rell som man tycker ska använda hotet om destruktion av Q’onoS som ett sätt att ena de klingonska husen och utnämna henne till sin nya ledare.

 

Slutet….

Upplösningen av avsnittet är väl ändå lite sådär… För enkelt: “Hej, jag har en detonator till en bomb som ligger inuti vår hemvärld. Gör mig till er ledare”. Hur länge håller ett sånt argument? Kan L’Rell ens gå på toaletten utan att ta detonatorn med sig? Hur långt från hemplaneten går signalen från detonatorn fram till själva bomben? ja, ni hör ju själva. Vill gärna läsa mer om den tekniska läsningen här.

På samma sätt tyckte jag att det var lite väl enkelt att få Federationen att gå med på Burnhams förslag. Det var nästan så att man väntade på en slow clap-scen när alla besättningen på Discovery slöt upp bakom henne. Och alla verkade framför allt märkligt icke-stressade av det faktum att klingonska skepp var på väg in mot Jorden.

Däremot gillade jag själva budskapet i avsnittet: Hur långt kan en organisation, en sammanslutning – ett land? – frångå principer om humanism innan man också förlorar sin identitet och sitt berättigande. Hej , samtidsanalys!

Sen blev det rätt ostigt med den där prisutdelningen på slutet. Prisutdelningar är inte bra tv-dramatik. Låt oss slå fast detta. Lär av Star Wars IV.

dis take my hand

Till sist…

Jag är alltid extremt positivt inställd till avsnitt där man får se mycket av de främmande världarna, i det här fallet Q’onoS. Det kändes också som att Discovery i det här avsnittet blev lite vuxnare igen: förhör med misshandel, ett evigt tjatande om att äta upp varandra samt fokus på sexarbetare – det här är ingen barnserie. Sedan är slutet lite för cringe för min smak, dessvärre.

Den allra sista scenens cliffhanger med den oväntade kontakten med Enterprise känns också som en bra och inte sådär överdriven spekulativ brygga till säsong två. Mer ett glatt löfte till alla fans därute. Eftersom jag har läst den första Discovery-romanen (som jag tänkte skriva om i ett kommande blogginlägg) så dyker det redan upp massor med kontinuitetsproblematik när de två besättningarna möts. Det ser jag extra mycket fram emot.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 15/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

 

DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.

DIS: What’s Past Is Prologue. Det med Lorcas kuppförsök i spegeluniversumet.

dis what past 5

Okej, ingen kan i varje fall anklaga den här seriens skapare för att dra ut på saker och ting i onödan. När väl kapten Lorcas verkliga identitet och motiv i serien till sist avslöjades för så gjorde man processen kort med den intrigbågen. Ett och ett halvt avsnitt fick vi se Lorcas verkliga ansikte, sedan var det tack och adjö. Han verkade å andra sidan vara en riktig brutal och vidrig person, mycket prat om att Federationen är ett misslyckat socialt experiment och att de starka alltid kommer att ta makten.

(…) you know that the Federation is a social experiment doomed to failure. Childish idealism. Every species, every choice, every opinion is not equal, no matter how much they want it to be. The strong and the capable will always rise. Like you and me. And every living being is safer and happier knowing their place. That’s why we have a duty to lead. Like what you did that day at the Binaries. Stay with me. Stay here and help me bring peace to this world through strength and order, the right way. There was no one else like the other you. And what she and I set out to achieve was gonna be remarkable. And then I met you.

Dessutom har några i författarrummet låtit honom mer eller mindre förvandlas till Donald Trump i ett tal där han säger saker som “let the empire be glorious again”. Innan spegel-Lorca sa tack och adjö lyckades han dessutom ta kål på spegel-Stamets – en lika kort bekantskap han. Och med det avslutades kanske spegeluniversumets spegling av vår samtid – även om de två allt mer börjar likna varandra.

De där drastiska besluten är väl egentligen bra – den här typen av kompromisslösa val gillar jag i vanliga fall i tv-serier – samtidigt tycker att det känns deppigt att förlora Jason Isaacs ur serien. Han är verkligen extremt bra, och har bidragit med mycket av den svärta som Star Trek: Discovery behöver. Å andra sidan känns det just nu som om varje skådespelares rollfigur i den här serien måste dö minst två, tre gånger innan man kan vara helt säker på att de är utskrivna på riktigt. Och då har vi bara besökt två parallella universum, det borde ju finnas några till därute. Och vart tog original-Lorca vägen, egentligen?

dis what past 3Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.

Alla älskar Burnham

 

dis what past 2Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?

Spordriften och miljöförstöringen

dis what past 4Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…

Och nu då?

Undrade jag för mig själv när Discovery for tillbaka till sitt rätta universum. Jo, men det visade ju sig att de kom hem nio månader senare – när klingonerna redan vunnit kriget mot Federationen. Så…det finns en hel del att ta tag i där. Mest undrar jag ju om de ska ta till standardgreppet i Star Trek i de här situationerna: tidsresor. Då kanske de kan hoppa tillbaka i tiden och återuppliva Wilson Cruz och Jason Isaacs med?

Små, små saker jag också tänkte på

Så fula skyltarna som det står “Long live the Empire” på är, ombord på palatsskeppet. En muralmålning hade väl mer varit på sin plats?

Det lilla hålet med lampor på som Burnham åker kana ut genom när hon är på flykt på palatsskeppet, vad är det? Ett slags glorifierad hundlucka?

Sarus linjetal inför attacken på det där palatsskeppet var imponerande i bild, men lite platt när jag klippte ut det i text till bloggen  så jag struntar i det. Där ser man vilken skillnad en bra iscensättning kan vara.

Jag må gilla Jason Isaacs som skådis, men han verkade nästan lite full när han var med i det är avsnittet av After Trek. Det här att han ingående skulle prata om hur många av rollfigurerna som hans egen rollfigur, Lorca, hade legat med. Suck.

Betyg: 7/12

Märker att jag tappar intresset direkt när det är en massa fajting och pangpang. Så även om det här avsnittet innehåller en massa gött, och faktiskt tar hela handlingen i ett nytt skede, så blev det ändå lite plattare för mig än förra. Som jag kanske eventuellt var lite väl snål emot när det gällde betyg. Ja ja, vi närmar oss i varje fall slutet på säsongen. Med sjumilakliv.  Men ser nästan fram emot att börja skriva om “gamla” serier nu igen. Något mysigt och hemvävt med serier som Voyager och Deep Space Nine.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 13/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 366 tv-avsnitt.

 

 

DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan ett verk av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här delen av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom? Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet., alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

DIS: Lethe. Alla familjer är psykotiska. Även hemma hos Sareks.

Så har jag lyckats halka efter även med den nya serien som GÅR JUST NU! Men jag låtsas som det regnar, och betar av ett avsnitt i taget och hukar mig för spoilers på internet. Så här kommer det lite mer Discoverytankar från mig.

dis lethe 4Alla som längtat efter lite mer info om hur stämningen runt köksbordet hemma hos familjen Sarek egentligen brukade vara, får åtminstone några ledtrådar i Lethe. Här djupdyker man i relationen mellan Sarek och Michael, och fördjupar sig framför allt i det enskilda ögonblick då Sarek faktiskt sviker sin adoptivdotter. Regeln att blod är tjockare än vatten gäller tydligen även när blodet är grönt.

Michaels daddyissues

dis lethe 5Sarek är ju en av de rollfigurer som förekommer i både originalserien och filmerna, och där har det ju ganska tydligt framgått att relationen mellan Sarek och sonen Spock inte alltid varit helt smärtfri. Mitt favoritavsnitt på det här temat är nog Yesteryear i den ofta så underskattade animerade Star Trek-serien. Yesteryear är ett rätt fint avsnitt där jag faktiskt för första gången fick en viss insikt kring hur jobbigt det varit för Spock att växa upp som halv-vulcansk pojke (uppväxtscenerna i den nya film-rebooten gjorde däremot inte alls lika starkt intryck på mig).

På något sätt tycker jag att Lethe känns som Michael Burnhams motsvarighet till Yesteryear. Här får vi reda på lite mer om hur det var att växa upp som en människa, adopterad in i en vulcansk familj. Och, framför allt, det är nu Michael slutligen får reda på varför hennes relation med Sarek varit så märklig. Michael trodde att det var hon som svikit honom, men egentligen var det precis tvärtom. Sarek har i alla dessa år skämts över att han valde att låta Spock få en chans att kvalificera sig till den vulcanska expeditionsgruppen, när han fick tydliga besked om att enbart ett av hans, som det uttrycktes, semi-vulcanska barn skulle få vara med där. Att Spock sedan gick direkt till stjärnflottan och struntade i expeditionsgruppen gjorde inte Sarek mer nöjd med sig själv.

dis lethe 2Det krävdes tyvärr att Sarek skulle bli medvetslös och gå in i en katraförbindelse med Burnham för att allt det här skulle komma fram. När han vaknar upp är han lika tillknäppt som vanligt. Åh, dessa svårtydda fadersgestalter med issues kring alla saker som har med verklig intimitet att göra. Även om adoptivbarnet precis räddat en från en vulcansk terrororganisation.

Lorcas mörka sida

dis lethePå det temat kan vi väl då fördjupa oss lite i fallet Lorca. Eventuellt psykfallet Lorca. För i det här avsnittet börjar hans beteende på nytt luta åt det lite mer psykopatiska. Att kasta sin ex-flickvän i klorna på klingonerna för att kunna ha fria händer och göra vad man vill med skeppet man är kapten över – ja, det är tydligen något i stil med en vanlig dag på jobbet för Lorca. Även om jag nog anade varthän det barkade innan klingonerna tog amiral Cornwell som gisslan.  Vi får se om hon blir hjärntvättad och förvandlas till Lethe, som en del spekulerar. Men att de stackars ålderspersonerna på Cancri 4 också skulle behöva stryka med kändes hjärtlöst, på riktigt.

Det är bara att vänja sig vid att kaptenen ombord på Discovery är någon som sover med sitt vapen, och troligtvis kommer att bli allt mer paranoid gentemot Federationens ledning. Det här får en förstås också att undra exakt hur mycket han litar på Ash Tyler. Det vill säga, vad Lorca säger har inte så ofta ett samband med vad han tänker och tycker om något.

Andra saker jag gillade

dis lethe 3Disco-tröjorna som Michael och Sylvia Tilly joggar i är ju som gjorda för merch-shoppen (24,95 dollar på Startrekshoppen, till exempel). Älskar också de logiska extremisterna på Vulcan. En bra take på en rörelse som är som terrorister, fast liksom fungerar tvärtom. De är personer som gått vilse i logiken och tar till våld för att upprätthålla den. Mäktigt.

En lite trivial men jobbig detalj är förstås också att replikatorerna ombord på Discovery säljer in sin mat till sin beställare, genom att berätta hur god den kommer att vara. Fatta så irriterad man hade blivit på det där efter cirka en halv dag. Som att leva med en riktigt inställsam försäljare.

Och, för att anknyta till Kajs kommentar från förra avsnittet, den första effekten av att Paul Stamets liksom delades i två olika efter tandborstningen är alltså att han är utåtriktad, trevlig, rolig och lite krejsi. Verkar ju för en gångs skull som en helt okej biverkning för att vara Star Trek.

Veckans Vuq-spotting

Lämnar oss tomhänta. Han syns inte till alls. Och verkar inte Ash Tyler lite för…mänsklig för att ens vara en förklädd klingon.

Jag tyckte lite….nja

Inte direkt mitt favoritavsnitt så här långt in i serien. Scenerna där Michael Burnham besöker Sarek i hans tankar är i och för sig gjorda i originalseriens anda. Men det betyder också att det hela blir lite för corny för min smak. Har lite svårt att komma över det här med att man kan slåss i en mental minnesbild hos en medvetslös person, men jag är väl lite trångsynt där då. Ett viktigt avsnitt när det gäller fördjupning för Lorca, Sarek och Burnham. Men jag saknar lite framåtrörelse, faktiskt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 6 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 359 tv-avsnitt.

DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det också i den här serien vi får vara med om den första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Just klingonerna är väl den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns deras nya look det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden! Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när intrigen i ett avsnitt handlar om någon som tänker agera utifrån en profetia (jag tappar alltid intresset då). Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.