DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan verket av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här upplagan av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom. Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet på det. Alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

DIS: Lethe. Alla familjer är psykotiska. Även hemma hos Sareks.

Så har jag lyckats halka efter även med den nya serien som GÅR JUST NU! Men jag låtsas som det regnar, och betar av ett avsnitt i taget och hukar mig för spoilers på internet. Så här kommer det lite mer Discoverytankar från mig.

dis lethe 4Alla som längtat efter lite mer info om hur stämningen runt köksbordet hemma hos familjen Sarek egentligen brukade vara, får åtminstone några ledtrådar i Lethe. Här djupdyker man i relationen mellan Sarek och Michael, och fördjupar sig framför allt i det enskilda ögonblick då Sarek faktiskt sviker sin adoptivdotter. Regeln att blod är tjockare än vatten gäller tydligen även när blodet är grönt.

Michaels daddyissues

dis lethe 5Sarek är ju en av de rollfigurer som förekommer i både originalserien och filmerna, och där har det ju ganska tydligt framgått att relationen mellan Sarek och sonen Spock inte alltid varit helt smärtfri. Mitt favoritavsnitt på det här temat är nog Yesteryear i den ofta så underskattade animerade Star Trek-serien. Yesteryear är ett rätt fint avsnitt där jag faktiskt för första gången fick en viss insikt kring hur jobbigt det varit för Spock att växa upp som halv-vulcansk pojke (uppväxtscenerna i den nya film-rebooten gjorde däremot inte alls lika starkt intryck på mig).

På något sätt tycker jag att Lethe känns som Michael Burnhams motsvarighet till Yesteryear. Här får vi reda på lite mer om hur det var att växa upp som en människa, adopterad in i en vulcansk familj. Och, framför allt, det är nu Michael slutligen får reda på varför hennes relation med Sarek varit så märklig. Michael trodde att det var hon som svikit honom, men egentligen var det precis tvärtom. Sarek har i alla dessa år skämts över att han valde att låta Spock få en chans att kvalificera sig till den vulcanska expeditionsgruppen, när han fick tydliga besked om att enbart ett av, som det uttrycktes, semi-vulcanska barn skulle få vara med där. Att Spock sedan gick direkt till stjärnflottan och struntade i expeditionsgruppen gjorde inte Sarek mer nöjd med sig själv.

dis lethe 2Det krävdes tyvärr att Sarek skulle bli medvetslös och gå in i en katraförbindelse med Burnham för att allt det här skulle komma fram. När han vaknar upp är han lika tillknäppt som vanligt. Åh, dessa svårtydda fadersgestalter med issues kring alla saker som har med verklig intimitet att göra. Även om adoptivbarnet precis räddat en från en vulcansk terrororganisation.

Lorcas mörka sida

dis lethePå det temat kan vi väl då fördjupa oss lite i fallet Lorca. Eventuellt psykfallet Lorca. För i det här avsnittet börjar hans beteende på nytt luta åt det lite mer psykopatiska. Att kasta sin ex-flickvän i klorna på klingonerna för att kunna ha fria händer och göra vad man vill med skeppet man är kapten över – ja, det är tydligen något i stil med en vanlig dag på jobbet för Lorca. Även om jag nog anade varthän det barkade innan klingonerna tog amiral Cornwell som gisslan.  Vi får se om hon blir hjärntvättad och förvandlas till Lethe, som en del spekulerar. Men att de stackars ålderspersonerna på Cancri 4 också skulle behöva stryka med kändes hjärtlöst, på riktigt.

Det är bara att vänja sig vid att kaptenen ombord på Discovery är någon som sover med sitt vapen, och troligtvis kommer att bli allt mer paranoid gentemot Federationens ledning. Det här får en förstås också att undra exakt hur mycket han litar på Ash Tyler. Det vill säga, kan man lita på något som den här mänskan gör eller säger.

Andra saker jag gillade

dis lethe 3Disco-tröjorna som Michael och Sylvia Tilly joggar i är ju som gjorda för merch-shoppen (24,95 dollar på Startrekshoppen, till exempel). Älskar också de logiska extremisterna på Vulcan. En bra take på en rörelse som är som terrorister, fast liksom fungerar tvärtom. De är personer som gått vilse i logiken och tar till våld för att upprätthålla den. Mäktigt.

En lite trivial men jobbig detalj är förstås också att replikatorerna ombord på Discovery säljer in sin mat till sin beställare, genom att berätta hur god den kommer att vara. Fatta så irriterad man hade blivit på det där efter cirka en halv dag. Som att leva med en riktigt inställsam försäljare.

Och, för att anknyta till Kajs kommentar från förra avsnittet, den första effekten av att Paul Stamets liksom delades i två olika efter tandborstningen är alltså att han är utåtriktad, trevlig, rolig och lite krejsi. Verkar ju för en gångs skull som en helt okej biverkning för att vara Star Trek.

Veckans Vuq-spotting

Lämnar oss tomhänta. Han syns inte till alls. Och verkar inte Ash Tyler lite för…mänsklig för att ens vara en förklädd klingon.

Jag tyckte lite….nja

Inte direkt mitt favoritavsnitt så här långt in i serien. Scenerna där Michael Burnham besöker Sarek i hans tankar är i och för sig gjorda i originalseriens anda. Men det betyder också att det hela blir lite för corny för min smak. Har lite svårt att komma över det här med att man kan slåss i en mental minnesbild hos en medvetslös person, men jag är väl lite trångsynt dårå. Ett viktigt avsnitt när det gäller fördjupning för Lorca, Sarek och Burnham. Men jag saknar lite framåtrörelse, faktiskt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 6 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 359 tv-avsnitt.

DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det här första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Annars är just klingonerna den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden, också. Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när någon i ett avsnitt tänker agera utifrån en profetia. Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.