DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan verket av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här upplagan av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom. Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet på det. Alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

DS9: The Maquis Pt 2. Upplösningen, Sisko är en hjälte, ofantligt många uppföljningar är möjliga.

 

ds9 the maquis pt 2 2En sak som Star Trek aldrig varit särskilt bra på är flashiga och intensiva rymdskeppsdueller med riktiga eldstrider, explosioner och våghalsiga ess till piloter ochallt det där. Jag vet att det är lite orättvist att jämföra en tv-serie med spelfilmer, men tänk på hur Star Wars är en stolt arvtagare till en tradition med gamla krigs- och flygfilmer. Man varvar de där mastiga striderna mellan rebell- och imperieskepp med dueller mellan små stridskepp där det krävs kunskap i prickskytte, instinkt (och lite hjälp av Kraften, förstås) för att lyckas. I Star Trek är istället allt extremt datoriserat – när ett skepp kommer i strid kretsar det mesta kring ordergivning och koordinater. Ja, man kan till och med läsa med sina sensorer av när motståndaren förbereder sig för att fyra av en salva, och hålla koll på hur starka fiendens sköldar är medan man är i strid. Det hela förvandlas mer eller mindre till en matematisk räkneuppgift.

Star Trek-versionen är säkert en mer realistisk bild av hur ett framtida rymdkrig kan utkämpas, men också en väldigt osexig sådan. Kanske är det därför som de också blivit allt mer sällsynta. Det känns som om serierna sysselsatt sig med fredsfördrag och diplomatiska förhandlngar än att iscensätta de där gamla hederliga skak-scenerna när alla i besättningen sitter och låtsashoppar i stolarna för att simulera hur skeppet blir beskjutet.

Image converted using ifftoanyMen i The Maquis andra del görs det faktiskt ett försök att hotta upp saker en smula. Det är äntligen dags för lite Runabout-action – ett uttryck som väl tyvärr är en motsägelse i sig själv. För det är väldigft svårt att uppbåda någon som helst actionkänsla inför åsynen av Deep Space 9:s Runabouts . De påminner mest om bestyckade minibussar i designen – ni vet sådana där familjebussar för barnrika familjer. Den trista designen av fåmansrymdskeppen verkar vara ett arv som går ända tillbaka till originalseriens fyrkantiga skyttlar. Ingen tie-jagare så långt ögat kan se, alltså.

Den där rymdstriden är i varje fall avsnittets höjdpunkt. Det där allt ställs på sin spets. In i det sista försöker Sisko övertala sin gamla polare Cal Hudson att inte bli en upprorisk rebell utan gå tillbaka till Federationen – till sist sitter de i varsitt beväpnat rymdskepp. Hudson undkommer, vilket jag trodde innebar att han skulle återkomma i ett senare avsnitt…sen råkade jag visst kolla på Memory Alpha-sidan.

ds9 the maquis pt 2 5Siskos försök att omvända sin gamle vän kanske hade fungerat bättre om vi hade fått reda på något mer om deras gemensamma bakgrund, eller om det funnits någon tillstymmelse till kemi mellan de två skådespelarna. Nu blir det bara mer, “jaha, där är hans gamle vän. De verkar verkligen inte ha något gemensamt, eller ens bry sig om varandra”.

Då är cardassiern Gul Dukat, den förre bossen på rymdbasen Deep space 9,  betydligt mer intressant som figur. Att vara motsägelsefull och mystisk verkar vara något slags ideal inom Cardassien, så riktigt var man har Dukat förstår man förstås aldrig. I det här avsnittet blir han själv lite förvånad när den cardassiska militärregeringen lägger skulden på honom för smugglingen av vapen till cardassiska kolonier på Federationens område. Man offrar helt enkelt honom för att själva gå fria från misstankar. Exakt hur han lyckades ta sig ur den där knipan när han väl kom hem förtäljer inte historien. Inte lär det ha varit genom en rättegång i varje fall. Han berättar själv att man i Cardassien alltid vet hur domen lyder redan innan rättegången har börjat.

ds9 the maquis pt 2 7Jag måste nog ändå säga att alla de frågor som ställdes i del 1 av The Maquis kändes mycket mer intressanta än de svar som kom fram i del 2. Det var mycket prat, tyckte jag. Men grunden är förstås lagd för en ny konflikthärd som man kan bygga massor av intriger kring i fortsättningen, om man så vill. Det finns dock två personliga favoritögonblick i det här avsnittet. Det ena är när Quark lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror. Och sen gillar jag också avsnittets slutreplik, där Sisko ifrågasätter sig själv efter att ha låtit sin gamla polare Hudson undkomma:

SISKO: I just got a communiqué from Starfleet congratulating me on my good work, and thanking me for preserving the peace with the Cardassians.
KIRA: You deserve it. You prevented a war.
SISKO: Did I? Or did I just delay the inevitable?

Så härligt ödesmättat!

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 316 tv-avsnitt. 

 

 

DS9: The Maquis, Part I. Vapensmuggling, utbrytarplaneter och allmänt rörigt läge.

ds9 maquis pt 1

Ibland blir jag lite chockad över vilka höga krav den här serien ställer på sina tittare. Jag menar, hade jag inte sett det förra avsnittet av The Next Generation, Journey’s  End, så hade jag nog inte förstått särskilt mycket av vad The Maquis handlar om. Det cardassiska fredsavtalet, den demilitariserade zonen, planeter som hamnat på fel sida gränsen – allt nämns som om det var självklarheter som man självklart borde känna till. Fast de introducerats i ett enda avsnitt, i en annan serie.

ds9 the maquis pt1 2Journey’s End handlade ju om en specifik federationskoloni (med amerikanska urbefolkningsmedlemmar som emigrerat från jorden) som hamnade på cardassiskt område när ett nytt fredsavtal slöts mellan Cardassia och Federationen. Men i det här avsnittet breddas bilden. Det finns tydligen fler fedarationskolonister som inte velat lämna sina planeter, och som antingen hamnat i den demilitariserade zonen eller inne i fiendeterritorium – och samma sak hos cardassierna förstås. Den ovissa framtiden har lett till att folk börjat beväpna sig – även inom den demilitariserade zonen. Det är helt enkelt en enda röra av gerillarörelser, vapensmuggling och allmän misstänksamhet och paranoia. Hela avsnittet börjar dessutom med ett terrordåd – ett cardassiskt skepp som sprängs just efter att det lämnat Deep Space 9.

Nu är det här ju ett tudelat avsnitt, så jag kanske inte ska vara förvånad över att jag inte riktigt förstår allt som händer efter det första. Men, ska jag verkligen vara så här förvirrad? Å andra sidan är jag inte ensam om att vara lite tappad bakom en vagn här, Sisko och hans Cardassiske motpart Gul Dukat har inte heller en aning om vad som egentligen händer när de två är ute och åker i en skyttel tillsammans och på avstånd ser en strid mellan skepp från Cardassie och Federationen. Det hela blir inte lättare att greppa när den som har ansvar för den här frågan å Federationens vägnar själv verkar vara en av motståndsmännen.

ds9 maquis pt1 3Ett avsnitt som handlar om ett kaotiskt läge i förhållandet mellan Federationen och Cardassia kanske måste vara rörigt och kaosartat. Men inte så här vagt och icke-informativt. Medan hela gränsdragningsfrågan mellan Cardassia och Federationen gicks igenom lugnt, sansat och pedagogiskt i  Journey’s End så är det här avsnittet nästan helt utan information. Hur stort är konfliktområdet? Hur många kolonier omfattas? Hur kan den typen av väpnade konflikter som vi ser i det här avsnittet ens kunna pågå utan att det uppmärksammats av Federationen tidigare? Hur dålig är säkerheten på Deep Space 9 når Gal Dukat kan kidnappas där? Vem ljuger för vem? Vi får väl se om det klarnar i nästa avsnitt. För en gångs skull känns det ju åtminstone som om man har kastat ut tillräckligt mycket intrigtrådar och mysterium för att det ska vara motiverat med ett dubbelavsnitt – så har ju inte alltid varit fallet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 314 tv-avsnitt.