Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.
Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!
Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.
Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt.
Kan inte hålla med mer. Jag vet inte ens vad jag ska tillägga, eller om jag ens vill lägga till något. Det här avsnittet är nästan så dåligt att jag inte ens vill ge den någon tid alls. Okej för att romanshandlingar i Star Trek aldrig varit mina favoriter, men att någon kunde tro att det här skulle fungera bra är ju absurt. Ett av de absolut sämsta avsnitten inte bara för S07 som för hela TNG, och avsnittet blir därav också nämnt väldigt ofta i den kategorin. 2/10.
Konceptet bakom avsnittet ska först ha pitchats av Jeanna F. Gallo, det var dock så pass annorlunda från vad som sen skulle presenteras i slutprodukten att hon inte blev krediterad för storyn i sig. Inom produktion var både Berman och Piller tidigt väldigt tveksamma till konceptet och menade att det var ett romansavsnitt i rymden och som så många andra såna löpte det stor risk att bli ett rejält magplask. Jeri Taylor, som officiellt hade tagit över rodret för TNG från Piller i S07, trodde dock på att man kunde göra något med detta och vidarearbetade det. Därav att det är hon som blir krediterad för storyn. Hon menade att TNGs och Star Treks kvinnliga tittare kunde antas tycka om avsnittet om inte annat, baserat på att romansavsnitt traditionellt uppskattas mer av kvinnor. Taylor ska sen ha lämnat över till Brannon Braga som finputsade det inför produktionen. En av både Taylor och Bragas favoritfilmer ska tydligen vara The Innocents (1961) och tydligen ska avsnittet ha varit en hyllning till den.
Enligt produktionsgruppen bakom TNG ska det ha varit så att tittarnas feedback ska ha varit väldigt polariserad, men män som generellt hatade avsnittet och kvinnor som älskade det. Om det faktiskt stämmer låter jag personligen vara osagt, men efter att ha varit fan i många år kan jag bara konstatera att en överväldigande majoritet av de jag stött på i någon form har varit starkt negativa till avsnittet iaf.
Braga är lite mer specifik och säger själv att från hans perspektiv så var det “hardcore fansen” som hatade avsnittet och Braga säger vidare att vissa av dessa människor verkar kortslutas så fort sexuella teman tas upp. Jag vet inte jag, det låter ganska bittert sagt. 😛
Inom produktionen och bland författarna så var det även där lite delade meningar om avsnittet. Å ena sidan har vi som sagt Jeri Taylor som verkar ha tyckt att det var suveränt och på andra sidan har t.ex. Naren Shankar öppet sagt att han från första utkastet ogillade avsnittet och handlingen. Han menar att det var så långsökt och absurt att man antingen måste köpa det rakt av eller så kommer man inte att tycka om avsnittet och han var i den senare kategorin. Bland de övriga var det mycket både och, många som lyfter fram vissa positiva aspekter med avsnittet och andra negativa aspekter. Överlag verkar många tycka att det var så annorlunda från vad Star Trek brukar göra att det var värt att göra det.
Även om Gates McFadden (Dr.Crusher) hyllades stort för sin insats i avsnittet och själv menar att detta var hennes främsta stund i rampljuset i S07, så verkar hon ironiskt nog också vara väldigt kritisk till handlingen överlag. Hon verkar också tycka att det var ganska absurt att låta chefsläkaren falla för vad som kan beskrivas som en mystisk lykta.
I avsnittet har vi två gästskådespelare som skulle komma att vara med i andra Star Trek avsnitt. Vi har Duncan Regehr (Ronin) som återkommer i ett antal DS9-avsnitt i en annan roll, samt Michael Keenan (Maturin) som återkommer i avsnitt från både VOY och DS9.
Slutligen finns det ett skämt/referens inbäddat i avsnittet. I en scen där man ser namnen på gravstenarna kan man läsa att några av namnen är McFly (Back to the Future) och Vader (Star Wars).