Vad är dealen?
Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.
Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.
Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.
Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.
Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?
Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.
Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.
Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.
Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.
Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?
För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.
Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!
Men. Riktigt lika pinsamt som det där 
Försteofficer William Riker har varit en ganska anonym rollfigur så här långt i serien. Visst, han skött sitt jobb och så, men antydningarna om att han tydligen ska vara skeppets superhunk har inte mynnat ut i särskilt mycket action. Mest bara en ogrundad självsäkerhet och ett lite för brett leende. Men nu är det dags. Nu blir det äntligen åka av.
Kanske krävdes det en handling som utspelas på en planet styrd av kvinnor för att det skulle vara oundvikligt att låta iRiker krångla sig ur skeppsuniformen. Men någon involverad i den här produktionen måste verkligen hata Jonathan Frakes som spelar Riker. För den outfit som han har på sig i det här avsnittet går det bara inte att framstå som läcker och åtråvärd i. För att ställa in sig hos ledarkvinnan på planeten Angel I klär Ryker nämligen upp sig i befolkningens traditionella manskläder – ett slags urringad dress där penisen liksom är inlindad i ett litet paket. På Angel I är det ju kvinnorna som bestämmer, medan männen – som även fysiskt är underlägsna kvinnorna – trippar runt och passar upp. Riker verkar nästan trivas lite för bra i den där passiva rollen. Han ställer till och med frågan “but will you still respect me in the morning?” innan det blir pöka av. Men inte ens Rikers ryamatta på bröstet räddar honom från att se ut som en fjant.
Det finns ett och annat drag som påminner om romanen Egalias döttrar i det här avsnittet, som dock rent generellt är rätt slappt och oinspirerat genomfört. Man nöjer sig med fjantiga kläder på män, en vresig kvinnlig ledare och några brandtal på slutet. Lägg till det en skrattretande dålig och oinspirerad parallellhandling om vad som mest påminner om en influensaepidemi ombord Enterprise. Lite mer får man anstränga sig än tro att man kan ro hem en intrig genom att visa Patrick Stewart utan tröja.