TNG: Sub Rosa. Den där doktor Crusher ligger med sin mormors älskare. Som kanske är ett spöke. Men som nog egentligen är mer av en anafasisk livsform.

tng sub rosaa

Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.

tng sub rosa 4Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela  huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!

tng sub rosa 3Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.

Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt. 

 

Remember me. När Beverly fastnar i en warpbubbla.

tng remember 1

För vissa tittare är det kanske självklart att det är något skumt på gång när hundratals ur besättningen försvinner från Enterprise och Beverly Crusher är den enda som kommer ihåg och saknar dem. Men i Star Trek kan ju sånt där bero på så många olika saker. Man kanske har råkat snubbla in i en annan dimension och/eller en alternativ verklighet. Kanske har någon varit inne och ändrat i det förflutna – lite som när Spock måste åka tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv i Yesteryear i den animerade serien. Men när bara fler och fler ur besättningen börjar försvinna – ibland mitt i ett samtal – så förstår ju till och med jag att det är något skumt på gång. Hade däremot aldrig kunnat gissa att det skulle vara just en warpbubbla. Det hade nog ingen annan heller, förrän manuset till det här avsnittet blev skrivet.

tng remember 3Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.

Det är när det börjar dyka upp portaler av ljus och energi (tänk ungefär filmen Poltergeist) som saker och ting blir lite för fjantiga för mig. Eller med andra ord: När man går från det psykologiskt småjobbiga till typiska sf-konventioner. Är inte portaler av energi lite av genrens lösnäsa, liksom? Något man tar till när man inte hinner/orkar bygga ett helgjutet manus?

tng remember 7Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly.  De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från Where no one has gone before som alla utom jag verkar gilla. Wesley är lite extra drivande, det var ett av hans experiment som skapade den där Warpbubblan som hans mamma nu är instängd i. Och som bara krymper och krymper och krymper,

tng remember 2Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.

Betyg: 6/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 181 tv-avsnitt.

Evolution. Det där Wesley uppfinner en ny art när han gör sina läxor.

tng evolution 3Hela avsnittet börjar med en närbild. En riktigt närgången närbild på Wesleys skrivbord som vi sakta panorerar över. Jag sitter mållös i tv-soffan och tänker att det här i det närmaste får räknas som experimentellt i The Next Generations väldigt tv-mässiga och funktionella bildspråk. För några sekunder undrar jag om serien ska ta ett skutt framåt nu, rent berättarmässigt, sen är ögonblicket över och allts om vanligt. Men vi fick åtminstone en närbild!

Istället för fler formexperiment så inleds den tredje säsongen av Star Trek: The Next Generation med att problematisera begreppet underbarn, och vad som egentligen händer när ett sådant växer upp. Wesley Crusher får här möta en äldre upplaga av sig själv, Dr Stubbs, som står inför genomförandet av det experiment som ska få honom att leva upp till den potential han visat som ung. Så synd att unge herr Crusher håller på att sabotera hela Stubbs uppdrag, bara.

När Wesley somnar över en skoluppgift så råkar den nya livsform, som han skapat på sin fritid, rymma från labbet. Det handlar om en ny, förbättrad form av naniter – ett slags mikroskopiska robotar som används inom sjukvården. De är nanoteknologiska sjukvårdsarbetare som är så små att de kan föras in i kroppen för att utföra medicinska uppgifter. Wesley låter på något vis de där robotarna “arbeta ihop”, vilket måste vara kod för “para sig med varandra”. I vilket fall så har de förrymda exemplaren nu gett sig in i skeppsdatorn på Enterprise där de sakta men säkert håller på att fortplanta sig. Men deras expansion stör datorns arbete, naniterna förvandlas till ett slags digitala råttor vars gnagande på mikrochipen har ungefär samma effekt som när gnagare tuggar i sig elledningar. Bara med betydligt större konsekvenser – vi befinner ju oss trots allt på ett rymdskepp mitt ute i rymden.

Det stora problemet för Enterprise besättning är att naniterna också påbörjat en evolutionär utveckling. Efter några timmar på fri fot i skeppsdatorn har de utvecklat en egen intelligens, och kan därmed inte bara utrotas på något snabbt och smidigt sätt. Istället måste man försöka kommunicera med mikrorobotarna inuti datorn. Innan Stubbs blir så orolig över sitt experiment att han tar saken i egna händer.

Det här påminner om: Konsekvenserna av naniternas framfart liknar åtminstone till viss del det som händer i The Practical Joker. Bara lite mer humorlöst. Förutom kanske när skeppsdatorn börjar rabbla schackdrag eller matmaskinerna fuckar upp.

tng evolution 2Det här är nytt: Beverly Crusher är tillbaka som skeppsläkare ombord på Enterprise i och med det här avsnittet. Lite mer bestämd än i första säsongen av The Next Generation, där hon mest gick runt och såg lidande ut. I det här avsnittet passar hon dessutom på att leva ut mer mammighet kring sonen Wesley än någonsin tidigare i serien. Arbetar han för mycket?  Är det bra eller dåligt för Wesleys utveckling att ha sin mamma på samma rymdskepp? Och varför har han inte träffat någon trevlig flicka ännu?

tng evolutionDessutom har vi ju en ny öppningssekvens i och med det här avsnittet. Numera lämnar inte Enterprise jorden och ger sig ut i solsystemet, utan befinner sig redan någonstans där ute. Jag tänker att det inte ens är Saturnus som swishar förbi i öppningssekvensen, utan en liknande planet, någon annanstans i galaxen.

Den tredje stora nyheten den här säsongen är att Wil Wheaton, som spelar Wesley, fått ungdomshy.

Höjdpunkten är: när Data låter naniterna krypa in i sin elektroniska kropp och sedan tolkar dem med särskild nanit-röst. Ytterligare ett Brent Spiner-moment att lägga till samlingen.

tng evolution 3Ogillar: I stort sett hela upplösningen på problemet med naniterna berättas lite väl ekonomiskt. Att bara lägga in en voice over som berättar hur allt löste sig känns mest som en snabb och billig lösning när avsnittsbudgeten tog slut. Och då har ingen lämnat skeppet under hela avsnittet!

Evolution är ett välskrivet och välspelat avsnitt. Tycker dock att tempot avtar väsentligt efter ungefär halva avsnittet. Och som jag nämnde här ovan, att upplösningen på avsnittets drama bara blev en voice-over känns kackigt. Väntar fortfarande på det stora säsong 3-lyftet som alla talar om.

Betyg; 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 151 tv-avsnitt.’

The Arsenal of Freedom. En moralitet om vapenexport (och korkad artificiell intelligens).

tng arsenal 2  Det här är kanske det mest politiska avsnittet så här långt i The Next Generation. Jag skulle vilja kalla The Arsenal of Freedom för en moralistisk betraktelse över vapenexportens konsekvenser. Intressant i ett politiskt debattklimat i USA där man nästan aldrig pratar om hur snabbt allierade runtom i världen (som man hjälper med vapen) kan förvandlas till fiender. Fast egentligen kanske ännu mer träffande för ett land som Sverige, där vapenexporten ständigt är ett känsligt och delikat politiskt ämne. Det där med att exportera vapen på ett ansvarsfullt sätt kan vara bland de mest omöjliga föresatserna någonsin. Det går förstås också att läsa det här avsnittet som en kommentar till helautomatiska vapensystem, men det kändes för uppenbart (och som en upprepning).

tng arsenal 4På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).

Girigheten har dock ett pris. När vapenteknikerna på Minos skapar ett vapensystem som automatiskt analyserar motståndet och uppgraderar sin arsenal så kan det bara sluta på ett sätt. Katastrof, förstås. Det enda som finns kvar på Minos när besättningen på Enterprise transporteras dit är just…vapensystemet. Alla andra är redan utplånade. Som så ofta förr slutar det på ett förskräckligt sätt när ett visst mått av primitiv artificiell intelligens får för mycket inflytande och ansvar. För till sist behöver Minos inte attackeras av några fiender, då själva vapnet i sig vänder sig emot sina skapare. Vapensystemet kan inte skilja demonstration från verklighet, fiender från potentiella köpare. Det enda sättet att få ett stopp på dödandet är att langa fram sitt kreditkort (och det menar jag rent symboliskt då) och teckna upp sig för ett köp.

tng arsenalDet här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i underjordiska grottor (sista punkten i blogginlägget).

tng arsenal 3Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa That which survives och For the world is hollow and I have touched the sky som två avsnitt där planeters datoriserade försvarsmekanismer löper amok. Skillnaden den här gången är förstås att det inslaget nu är kontextualiserat, försett med en moralisk dimension samt är en tydligare kommentar till samtiden. En utveckling, alltså av tidigare använd tematik. Och det måste ju uppmuntras.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 123 tv-avsnitt.