TNG: Sub Rosa. Den där doktor Crusher ligger med sin mormors älskare. Som kanske är ett spöke. Men som nog egentligen är mer av en anafasisk livsform.

tng sub rosaa

Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.

tng sub rosa 4Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela  huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!

tng sub rosa 3Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.

Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt. 

 

The Big Goodbye. Det med 40-talsdeckaren och insektsspråksuttalet.

tng big goodbye 2För att vara en serie som utspelades i framtiden så hamnade rollfigurerna i Star Treks originalserie från 60-talet oväntat ofta på platser som antingen var eller såg ut som ett historiskt Jorden. Som gangsterplaneten i A Piece of the Action, naziplaneten i Patterns of Force eller det moderna romarriket i Bread and Circuses  – för att bara nämna några exempel. Ofta kändes det som om ämnesvalen till viss del berodde på ekonomiska orsaker. Varför konstruera komplicerade alien-kostymer när man kunde plocka fram gammal andra världskriget-rekvisita ur något förråd i Hollywood istället?

tng big goodbyeStar Trek: The Next Generation har redan visat liknande tendenser, men valt andra dramaturgiska lösningar för att förklara dessa krockar mellan olika tidsplan. I Hide and Q är det den mystiske Q som visar sig ha en fetish för Napoleontidens uniformer, medan man i det här avsnittet genomför en hyllning till 40-talets stenhårda deckargenre på hologramdäcket på Enterprise. Det extremt avancerade rekreationsutrymmet som inte bara kan återskapa miljöer och platser, utan även fungerar som ett gigantiskt videospel där man kan interagera med figurer som framstår som helt verkliga.

tng big goodbye 3I just det här avsnittet blir det dessvärre lite väl verklighetstroget. Holodäck-simulatorn flippar ut och den virtuella verkligheten blir högst reell. Vapen som avlossas ger verkliga skador och datorn vägrar att visa vägen ut ur rummet. Picard och de andra inser att de faktiskt är fångna i den undre världen i USA anno 1941 – trots att de är mitt ute i rymden i en helt annan tid. Men trots de klaustrofobiska möjligheterna så blir det varken särskilt spännande eller läskigt. Genrehyllningen känns slarvig och ytlig, att man låter Data stå för comic-relief hjälper inte heller upp situationen. Det skulle ha behövts lite mer mörker och allvar för att den här idén skulle fungera. Och som illa vispad grädde på det utspädda moset, tror du inte att lillgamla präkto-tonåringen Wesley Crusher är den som ska fixa hela felprogrammeringen av holodäcket? Manusförfattarna är verkligen besatta av att skriva in honom i centrala roller i snart sagt vartenda avsnitt.

tng big goodbye 4Ursäkta om det blir lite tjatigt, men jag måste nog också nämna att The Big Goodbye är ytterligare ett sånt här återvinningsavsnitt. En blandning mellan A Piece of the Action och The Practical Joker.

Inte heller den parallella handlingen där Enterprise står i kontakt med en  insektsplanet leder någonvart. Visst, det roar säkert någon att Picard måste uttala en välkomsthälsning felfritt på deras komplicerade språk, men själv hade jag nog föredragit att han hade besökt den där planeten istället och faktiskt riskerat att sluta som insektskäk om han stakat sig.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 114 tv-avsnitt.