Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.
Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!
Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.
Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt.
För att vara en serie som utspelades i framtiden så hamnade rollfigurerna i Star Treks originalserie från 60-talet oväntat ofta på platser som antingen var eller såg ut som ett historiskt Jorden. Som gangsterplaneten i 
Star Trek: The Next Generation har redan visat liknande tendenser, men valt andra dramaturgiska lösningar för att förklara dessa krockar mellan olika tidsplan. I 
I just det här avsnittet blir det dessvärre lite väl verklighetstroget. Holodäck-simulatorn flippar ut och den virtuella verkligheten blir högst reell. Vapen som avlossas ger verkliga skador och datorn vägrar att visa vägen ut ur rummet. Picard och de andra inser att de faktiskt är fångna i den undre världen i USA anno 1941 – trots att de är mitt ute i rymden i en helt annan tid. Men trots de klaustrofobiska möjligheterna så blir det varken särskilt spännande eller läskigt. Genrehyllningen känns slarvig och ytlig, att man låter Data stå för comic-relief hjälper inte heller upp situationen. Det skulle ha behövts lite mer mörker och allvar för att den här idén skulle fungera. Och som illa vispad grädde på det utspädda moset, tror du inte att lillgamla präkto-tonåringen Wesley Crusher är den som ska fixa hela felprogrammeringen av holodäcket? Manusförfattarna är verkligen besatta av att skriva in honom i centrala roller i snart sagt vartenda avsnitt.
Ursäkta om det blir lite tjatigt, men jag måste nog också nämna att The Big Goodbye är ytterligare ett sånt här återvinningsavsnitt. En blandning mellan