Och så var det dags för…säsongsavslutning! Helt plötsligt var den bara där, med ett sånt där tudelat avsnitt igen. Ett sånt som ska få alla fansen att oroa sig hela sommaren över vad som ska hända nästa säsong.
Den här gången har man ju faktiskt verkligen ansträngt sig för att skapa en riktigt skitjobbig cliffhanger. En sån där allt gått fel för Janeway och hennes besättning. När vi lämnar dem i slutet av Basic är de dumpade på en planet där det finns både grottmänniskor och dinosaurier. Men själv står de utan både vapen och redskap. Men det finns några orimligt små möjligheter till räddning. Tre stycken, närmare bestämt.
Deras enda hopp är att 1. Paris skyttel inte är fullt så nedskjuten som det verkade. 2. Att hololäkaren, som ju är kvar ombord på Voyager på något sätt kan rädda dem. Eller att 3. Lon Suder, den galne betazoiden från avsnittet Meld, ska ha genomgått en total personlighetsförändring under de tio avsnitt som han suttit inspärrad i sin hytt. Han är också kvar ombord på Voyager. Den senaste tiden har han främst pysslat med växter, och det är oklart om hans mordiska sida är helt borta.å är det väldigt bra att den inte är det.
Jag börjar det här inlägget med att skriva om slutet på avsnittet, för vägen dit är mest plågsam. Det här är den där typen av avsnitt där alla säger saker som “det här är misstänkt likt en fälla”, och sedan ändå fortsätter rakt in i bakhållet.
Allt börjar, som så många gånger förut i Star Trek, med ett nödrop. Den här gången från Seska. Ni vet, cardassiern som låtsades vara bajoransk maquis och som nu jobbar tillsammans med Kazon-Nistrim-klanen (så bra CV). Hennes samarbete med kazonerna är extremt intimt, eftersom hon är ihop med dess ledare Maje Culluh. Det förhållandet hindrade ändå inte Seska från att stjäla DNA från Chakotay i ett tidigare avsnitt, och göra sig själv gravid med hjälp av det (Seska, alltså. Det är som att allt hon tar i blir en såpa). Nu är barnet fött, och i det där nödropet vädjar hon till Chakotay att komma och rädda henne och hennes son. Culluh blev inte superglad när barnet inte var hans, låter hon oss förstå.
Lika sinnrikt har hon gillrat resten av fällan: en kazonsk självmordsbombare med sprängmedel i kroppen som låtsas att han blivit övergiven av Culluh, och påstår att Seska är död. När Voyager fortsätter att leta efter Culluhs skepp utsätts skeppet för upprepade attacker mot den del av Voyager där självdestruktionsfunktionen finns, så att Janeway inte kan spränga skeppet i luften om och när kazonerna lyckas borda det. Däremot tror jag inte att ens Seska var så förslagen att hon kunde nästla sig in på ett hörn när Chakotay rådfrågade andevärlden om vad han skulle göra, och fick rådet av sin farsa att söka rätt på sin son.
Här finns dock avsnittets eventuella politiska udd. Chakotays pappa pratar i hans dröm om hur deras stam valt att ta hand om de barn som blivit till när vita våldtagit deras stams kvinnor. Därför ska Chakotay leta upp sitt barn. Å andra sidan har Seska sagt till Culluh att Chakotay har våldtagit henne, och Culluh väljer också han att ta hand om barnet. Mot Federationsbesättningen är han däremot inte lika välvilligt inställd. De kastar han bara av på en lämplig planet.
Nu hoppas jag att 1. Janeway hade någon fiffig plan i bakfickan när hon trots alla varningar och misstankar bestämde sig för att gå rakt in i en fälla, annars förlorar jag dessvärre all respekt för henne. Eller att 2. Seska inte orkar vara förtryckt av det kazonska patriarkatet och skapar en feministisk allians tillsammans med Janeway som redan tidigare är dödstrött på Culluhs fasoner. Han är nämligen skitjobbig. 3. Någon förklarar för mig hur man får fram kazonernas försvarsstruktur genom att trycka in en enkel kod i en dator på Voyager. Eller hur en helt otränad kazonsk besättning utan några som helst problem kan göra ett Federationsrymdskepp. Så många avancerade tekniska saker som går superslätt i det här avsnittet. Kanske kan vi till och med få reda på varför det var 4. nödvändigt att låta hololäkaren hamna ute i rymden mitt under ett kazonskt anfall. Ibland är Star Trek-författarna verkligen desperata efter att få till åtminstone ett skratt i en annars nattsvart story.
Fast innerst inne är jag förstås nästan säker på att allt till slut kommer att ordna sig för Janeway och de andra, det är ju trots allt fem säsonger kvar av serien. Vi får se hur det går i del två av den här historien, i starten av säsong tre. Men visst är det lite ödesmättat, hopplöst och sorgligt här och nu.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 433 tv-avsnitt.
Infertilitet är ett återkommande tema inom science fiction. Och då menar jag alltså inte ett enskilt par som har problem med att skaffa barn, utan infertilitet i ett globalt perspektiv, när en hel planet drabbas. Ibland är det själva fortplantningsfunktionerna som slutat fungera, ibland mister en planet alla kvinnor, i andra historier är det männen som försvinner. Som till exempel i den polska filmklassikern Seksmisja, en satir där världen styrs av kvinnor efter att alla män dött ut på grund av någon sorts strålning. Kvinnorna fortplantar sig själva, men enbart flickor föds. Ett annat exempel är P D James roman Children of Men (som också blivit film), i den föds inga nya barn på Jorden. En annan variant är den tecknade serien Y – the last man där alla manliga däggdjur dör, förutom seriens huvudperson och hans tama apa
Givetvis var också Star Trek tidigt inne på den här problematiken. I Wink of an Eye är det manlig sterilitet som är grejen. Enterprise kapas nämligen av humanoider från planeten Scalos, där alla män blivit sterila. För att inte släktet ska dö ut lockar Scalosierna förbipasserande rymdskepp till planeten med ett nödmeddelande. Sedan hjärntvättar de männen ombord till att bli fogliga sexslavar och spermadonatorer. Att manligheten är i kris på Scalos accentueras av Star Treks kostymörer som valt att klä männen därifrån i någon sorts glittriga toppar med tantiga sömmar och en skärning runt halsen som jag skulle beskriva som rar. Inget ont med lite genderbending, men man får intrycket av att det klassiska herrmodet dog ut på Scalos ungefär samtidigt som spermierna hos snubbarna.
Men hur kan folket från Scalos ta över ett helt rymdskepp då? Jo, genom sin fantastiska snabbhet. De lever liksom snabbt. Jättesnabbt. Så snabbt att det enda Kirk och de andra märker av dem är genom ljudvågorna. Det låter ungefär som en irriterande mygga när Scalosierna lever sitt hypersnabba liv i ens närhet. Så fort rör de sig att de nästan hinner att ta över ett helt skepp på samma tid som det tar för Spock och de andra att typ…blinka (därav avsnittstiteln).
Men, och det här är det konstiga, Kirk och de andra skickar tillbaka Scalosierna utan någon som helst hjälp med deras fertilitetsproblem. Ingen spermabank med Kirks små grabbar, och inget serum som saktar upp dem, så att de kan ragga på rymdskeppsbesättningar på vanlig väg. Istället dömer Kirk planetens befolkning till att dö ut. Visst var det tjaskigt att försöka kapa Enterprise, men ändå!
Det här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.
Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om 
Egentligen är det konstigt att Enterprise svarar på nödanrop överhuvudtaget. Det verkar ju vara det enklaste sättet för en potentiell fiende att locka skeppet och dess besättning in i en fälla. Oftare det än att man faktiskt räddar någon. Och i By any other name verkar Kirk och hans manskap nästan angelägna om att kunna tas som gisslan, så hals över huvud springer de rakt in i det bakhåll som kelvanerna har gillrat. Kelvanernas plan? Att kapa Enterprise, förvandla personalen till porösa kuber av aska och mineraler och sedan trycka plattan i mattan för att ta sig till sin hemplanet i Andromedagalaxen, 300 år bort. 
Kelvanernas hemliga vapen är en knapp på deras bälte som förvandlar människor till något i stil med levande statyer. Ett otroligt bra vapen. Man skadar ingen, man bara förhindrar ens fiende från att röra sig. Och vi kan väl säga så här, om skådespelarna i Star Trek hade försökt dryga ut kassan med att stå som levande staty på någon gågata någonstans hade de inte fått mycket pengar i kassan. Det visar sig att det här att stå stilla faktiskt är Star Trek-kollektivets absolut sämsta gren – ibland är det verkligen korkat att spara in på specialeffekter. Och på tal om specialeffekter, i det här avsnittet bjuds vi inte på några extravaganser i alienska utseenden heller. Kelvanerna ser ut som människor, trots att de kommer från en annan galax och egentligen är någon sorts Lovecraftska tentakelmonster. På något sätt (som ingen förklarar) har de nu människokroppar istället. Fyllda av funktioner, känslor och begär som kelvanerna varken känner igen eller förstår.
Det visar sig vara just mänskligheten som är de hyperintelligenta Kelvanernas blotta. Kirks enda hopp är att utnyttja mänskliga svagheter för att få Kelvanerna ur balans. Var och en i den kvarvarande besättningen utnyttjar sin personliga superkraft för att förvirra fienden. Scotty super en kelvan under bordet. McCoy säger att åt en annan kelvan att han behöver en vitaminspruta, men injicerar istället medel som påverkar humöret. Spock slår kelvanernas befälhavare i 3D-schack och försöker få honom att komma ur balans rent känslomässigt. Och Kirk. Ja, vad tror ni Kirks uppgift är? Att hångla med en av de kvinnliga kelvanerna, förstås. Och hon har förresten helt omotiverat mycket lite kläder på sig hela tiden. Alltså väldigt små kläder. Nej, inte i storlekar utan som i väldigt lite tyg. Ja, ni förstår. 
Kelvanerna blir till sist så mycket människor att de bestämmer sig för att strunta i sin uppgift, ställa in uppdraget och bli människor på heltid istället. På samma planet som de räddades ifrån. Från disciplinmaskiner till slackers, alltså. För övrigt skämdes jag lite när jag såg det här avsnittet. Här har jag skrivit intergalaktiskt gång efter annan i den här bloggen och så visar det sig att Enterprise hållit sig hemma i den här galaxen hela serien. Det har har inte jag förstått. Jag fintade bort mig själv efter avsnittet 
Sammanfattning: Vad tyckte jag egentligen, då? Jag vet att jag gillade dödskuberna väldigt mycket. Att det verkligen var läskigt när kelvanernas befälhävara smulade sunder ett i sin hand. Det var den brutalaste närbild jag sett av en avrättning. Men i övrigt? Tja, det här kapningsfösöket kändes tråkigt. Kelvanerna var också trista. Och jag orkar inte med att se Shatner hångla en endaste gång till! Det räcker nu! Förresten, det här med att mänsklighetens svagheter består av svartsjuka, hormoner, sprit och sex – hade man inte kunnat hitta några mer överraskande och mer spektakulära saker att sätta på listan? Betyg: 4/10